Mormor och morfar är barnvakt en stund. När jag kommer för att hämta barnen håller de som bäst på att fixa mat. Trevligt. Vi sätter oss. Barnen får varsin läsk, väljer Cola eller Fanta. Storebror vänder sig till mig: -Vilken läsk vill du ha, mamma? Jag ska just till att svara att jag nog ska ha vatten, när morfar säger till mig: -Men sådant ska väl inte du ha? Menande. Syftar såklart på min vikt.
Och genast tar jag en Fanta. Och dricker dessutom upp Colan storebror lämnat i sitt glas. Bara för att.
Jag är trettiofem år. Och tror tydligen fortfarande att det är den man trotsar som blir lidande om jag gör något korkat mot mig själv bara för att trotsa. Växer man någonsin ur trotsåldern, tro?
Vissa saker lär man sig aldrig...
SvaraRaderaKram / Anna
Nej, trotsåldern försvinner aldrig... Jag hade tyvärr reagerat precis som du. Mammas ord svider fortfarande värst fast jag är vuxen och har en egen familj nu.
SvaraRaderaPetra
Men en del kanske kan behöva några "in your face" ;-) Frågan är bara om det verkligen biter?
SvaraRadera