söndag 30 september 2012

Barn och lyrik

Barnen har för det mesta en väldigt ålderstypisk musiksmak. Det vill säga, en salig blandning av lättnynnad dansbandsmusik (jag skyller på deras far), Eric Saade och Sean Banan (mellon är en styggelse).

Ibland förtvivlar jag om dem.

Men så visar det sig, när jag för en gångs skull får bestämma i bilen, att de även älskar och frågar efter Lars Winnerbäck.
Och då tänds ändå ett hopp om dem.

Enda problemet är väl då att Winnerbäck sjunger på svenska. Och är ganska desillusionerad i sina texter. Vilket kan leda till knepigheter i det sociala livet. Som igår kväll, när sonen plötsligt inför såväl värdpar som andra gäster plötsligt ville veta om jag tycker sängar eller sömntabletter är att föredra. Bakgrunden var följande utdrag ur Rusningstrafiken:

"allting går så fort sen nån har sagt att tid är pengar
går vi på
fast tiden är väl gratis vad jag vet
sömntabletter tycks va effektivare än sängar
sen när då
vi irrar vidare i rusningen i varsin ensamhet"

Den kopplingen gjorde förstås jag, men inte övriga, som istället bara hörde en åttaåring som frågar om hans mor anser sömntabletter vara det bästa för god sömn.

Awkward. Very awkward.

måndag 24 september 2012

Man behöver inte vara ensam för att man är ensam

Jag har alltid varit en person med stort behov av ensamtid. Jag har alltid varit ganska nöjd med att vara för mig själv om kvällarna. (Bortsett från de där sköra perioderna man har i livet, när man istället vill ha sällskap jämt, men det är en annan sak).

Jag har förvisso gärna sällskap om jag ska gå på stan, eller göra en utflykt med barnen, jag har gärna promenadsällskap, jag är inte antisocial. Tvärtom, jag älskar och uppskattar de vänner jag har och skulle ha ett oändligt mycket fattigare liv utan dem.

Men jag går också gärna en ensam promenad och låter tankarna vandra, jag kan också tacka nej till en kompis som vill ta en kopp te för att jag hellre har ensamtid medan barnen är iväg och leker några timmar. Medan jag var gift, var jag ganska nöjd med att maken ofta var borta om kvällarna, jag tyckte om lugnet som sänker sig när barnen sover och jag är ensam innan jag också går och lägger mig.

Så har det alltid varit. Fram tills i sommar. För i sommar drogs jag in i ett så mycket tätare och närmare sällskapsliv än jag haft på mycket länge. Och jag blev förförd av det, indragen och hals över huvud förtjusad. Jag har haft så roligt, känt mig så uppskattad. Jag tappade bort mig själv där någonstans. Jag tappade bort min förmåga, min önskan att vara själv. Min förmåga att veta vem jag är utan att få yttre bekräftelse av någon annan. Mitt behov av ensamtid, min förmåga att vara ensam utan att känna mig ensam.

Jag behöver återfinna det. För hur mycket man än tycker om sina vänner, så är de sina egna. Och jag är, vill vara, min egen. Jag vill inte nöta på dem, och jag vill inte bli nött på. Framförallt vill jag aldrig någonsin bli osjälvständig. Jag vill inte känna mig ensam när jag är ensam. Jag vill känna som jag alltid brukat - en stilla ro i själen, en njutning i att ha ett par timmar med en kopp te (eller ett glas vin) och en god bok eller för all del tv:n.

Nu är hösten här. Nu är det dags att dra sig in i sitt ide litegranna. Nu är det dags att hitta tillbaka till lugnet i själen när det bara är me, myself and I här hemma.
Så ikväll har jag sett till att röra på mig ensam. Och nu sitter jag nyduschad och fräsch och väntar på att mitt te ska dra klart. Sedan ska jag kvällsfika med mig själv och en bok, och gå och lägga mig. Nöjd med min kväll. Och är jag inte nöjd med den ikväll, så gör jag likadant imorgon. Och dagen efter det, tills jag hittat min inre ro igen. Den finns där, nånstans.

Dagens lärdom

Om något verkar för bra för att vara sant. Då är det en för sinnet och välmåendet i längden klok strategi att ta tre försiktiga steg bakåt istället för tre ivriga framåt. För då är det nämligen också oftast för bra för att vara sant. Och alltsomoftast är det de där ivriga stegen framåt (inte olikt en glad hundvalp) som säkerställer att det är så. Hellre skeptisk katt än ivrig hundvalp. Vilket jag lärt mig många gånger om genom livets olika skeden, men alltid glömmer. Är man hundmänniska så...

Men fördelen med att ha varit med om en del, är att man vet att allt går över. Och inget är så illa att det inte blir bättre av att mysa med lillasyster framför Bolibompa. Hämta storebror från fotbollen och natta honom.

Har man barn, så har man det alltid i grunden bra. Allt det andra är bara utanpåverk. Även om det inte alltid känns så där och då.

måndag 17 september 2012

Men vi spelar aldrig hög musik

Barnen har hela sina liv, ända fram tills för drygt tre månader sedan bott i hus. De är alltså inte vana vid det där med att ta hänsyn till grannar. Dessutom är de i en ålder där deras huvudsakliga hobby är att jävlas så mycket som möjligt med den andra. Och båda är de argsinta som mutantgetingarna i Hunger Games.

Det är alltså ganska livat hemma hos oss både nu och då. Och eftersom barnen har ärvt det där humöret någonstans ifrån, så händer det både nu och då att jag inte heller har den alldeles lugna och lågmälda rösten när jag ber dem sluta bråka med varandra.

Det hörs kort sagt att vi bor här.

I helgen var vi alla tre i toppform. Vi var ganska arga ganska länge, först barnen på varandra och sedan jag på dem för att de vägrade sluta jävlas med varandra och sluta skrika på varandra.

Därefter skulle vi äta middag. Storebror skulle hjälpa mig duka. I sitt uppretade tillstånd slet han upp överskåpet där tallrikarna står. Med såpass mycket fart och schwung slet han upp dörren att han drämde hörnet rakt i pannan på sig själv.

Därefter passade lillasyster på när jag vände ryggen till att dra tag i ugnsformen. Den synnerligen varma ugnsformen som jg just tagit ur ugnen och uttryckligen sagt åt dem att inte röra innan jag kom till bordet och hjälpte dem.

Sammanfattningsvis var det alltså så att först skreks det argt från vår lägenhet, och därefter skrek båda barnen AJAJAJAJ jättehögt med en liten stunds mellanrum.

Såatte. Jag blir faktiskt nästan liten smått besviken på mina grannars bristande civilkurage om inte socialtjänsten snart kommer och knackar på dörren.

söndag 9 september 2012

Alla hästar är inte alltid hemma. Men hon är alltid söt.

Mitt yngsta barn och slutledningsförmågan är inte on speaking terms med varandra. Faktum är att om slutledningsförmågan råkar stöta på lillasyster, sätter den näsan i vädret, knycker på nacken och spatserar därifrån innan lillasyster ens hunnit säga hej.

Vilket leder till ordväxlingar som denna:

Lillasyster, med näsan i en ABC-pysselbok och pennan i högsta hugg: -Mamma, säg ett djur som börjar på N!
Jag, från köket en bit bort: -Sa du M som i Macka?
Lillasyster: -Nej, N som i Noshörning. Kan du nåt djur som börjar på det?
Jag, med en väl dold suck: -Tja, noshörning, kanske?
Lillasyster, utan minsta uns av ironi: -Ja, vad bra mamma, tack!

Den där vendettan måste ta slut innan hon hinner högre upp i skolsystemet än förskoleklass, jag säger bara det.