Saklig, den ungen. Mycket saklig.

Jag fyller fyrtio om två veckor. Min snälla pappa vill få fira det på något sätt. Alltså frågar han om han får bjuda på en kryssning tillsammans, jag och barnen, och han och min styvmor.

Nu är det så att i mina ögon är det absolut enda bra med en kryssning att det går att köpa billig gin på båten. Jag avskyr att sova på en båt. Jag ligger bara vaken och ser bilderna på Estonias bogvisir framför mig, och funderar ångestfyllt över hur i hela friden jag ska lyckas slå mig fram genom den extremt trånga korridoren med ett barn under varje arm. Särskilt som ena barnet är 150 cm långt och har storlek 40 i skor.
Dessutom är hela miljön på båten liksom lite tragisk. Resan är billig, så för att tjäna in stålar är precis allt inriktat på att locka av folk pengar. Inför Muminuppträdandet säljer de barndrinkar (läs grällt färgad läsk i drinkglas) för 60-70 spänn glaset. Själva uppträdandet är tio minuter, sedan kan barnen bli fotograferade med Mumin, och fotot kostar 100 spänn att köpa. Och så vidare.  Det blir liksom lite sorgligt på något vis.
Och så är alla dyngfulla. Man kan bli full bara av att andas in luften på en färja. Folk vacklar  runt aspackade vid fyra-fem på eftermiddagen. Det känns också sorgligt.
Billig sprit (för att ta med hem) och billigt godis. Samt god buffé. Det är enda anledningarna att kryssa för mig.

Så jag tackade nej till pappas generösa erbjudande. Vilket lillasyster, som inte alls har samma betänkligheter som jag, fick nys om. Och hon vill gärna kryssa. Så jag frågade henne om hon inte tycker det är obehagligt med alla fulla vuxna som vacklar runt på båten.

Hon behövde inte tänka efter en sekund. Hon knyckte på nacken. Utbrast: -Nej, det är väl inte mitt problem? Det är ju deras problem!

Sant. Förvisso helt sant. Men en aningen oortodox approach till den olämpliga kombon barn/fulla vuxna, onekligen...

Tja, det blev ju lent i alla fall

Som jag tidigare konstaterat har jag väldigt svårt med det där att läsa utan glasögon. Vilket i sin tur gör att om jag inte innan jag kliver in i duschen kollar vilken flaska som är vilken, är det ett rent lotteri om det blir schampo eller balsam jag får tag i. Jag brukar ta lite i handen och se om det löddrar eller inte. Häromveckan fick jag den icke löddrande varianten först, ställde den flaskan åt sidan, tog nästa flaska som visade sig innehålla schampo och tvättade håret. Tog därefter flaska ett och balsamerade det. Frid och fröjd, mission accomplished.

Häromdagen plockade jag iordning i duschen. Skulle ställa flaskorna rätt. Råkade då läsa på flaskan ifråga.

Och nu vet jag inte vad som känns mest skumt. Att den flaskan överhuvudtaget lyckats hamna i duschen, eller att det för mitt hårs utseende och välbefinnande uppenbarligen är helt likgiltigt om jag använder balsam eller body lotion i det.

Självständighet är faktiskt jävligt överskattat, det ska hon bara ha klart för sig

Jag är lite smått utsliten. Har varit lite för mycket på sistone. Och med "på sistone" menar jag de senaste tre åren eller så. Så jag är hemma från jobb ett par dagar och sover ikapp. Och med "sova ikapp" menar jag sova sisådär 15-16 timmar per dygn. Minst. Gärna mer.

För att kunna göra detta har jag gjort det jag normalt sett aldrig nånsin gör; jag har stängt av ljudet på min mobil. Eftersom jag normalt sett aldrig gör det, räckte två dagars radiotystnad för att käraste S skulle bli orolig för mitt liv och min hälsa, varpå hon helt sonika knallade hit och lutade sig mot ringklockan till jag var tvungen att kliva ur sängen och öppna dörren för att få tyst på oljudet.

Som ren bestraffning för att jag varit fräck nog att vara levande trots att jag inte svarar på sms, tvingade S ut mig på en långpromenad. Hon är brutal, den kvinnan. Man bör hålla sig på rätt sida om henne. Alla dagar i veckan faktiskt.

På sagda promenad passerade vi skolan. Och eftersom klockan vid det laget var strax efter två på eftermiddagen, kändes det som en god idé att gå in, leta rätt på de små änglarna vi satt till världen, och tala om för dem att de var varmt välkomna hem.

Varpå lillasyster tittade mig rakt in i ögonen och med iskall likgiltighet i rösten och totalt oförstående i blicken frågade: -Varför då??

En gång i världen gick hela hennes värld i bitar om jag bara lämnade rummet utan henne....