lördag 27 februari 2010

Information

Storebror har åter besvär av sin astma. Ologiskt nog kommer detta efter en höst och vinter när han för första gången i sitt liv varit helt besvärs- och medicinfri. Han har börjat medicinera nu, men i avvaktan på att den ska börja kicka in är han för känslig i sina luftrör för att klara av att springa och leka. Inget dagis alltså. Han är ju däremot egentligen inte sjuk, och heller inte smittsam. Därför fick han följa med mig till jobb igår, eftersom jag igår hade sådana uppgifter att jag kunde ha en liten gosse i släptåg. Vi hade läkarmottagning på bvc, och mina uppgifter där är huvudsakligen att väga, mäta och vaccinera. Första barnet var klart hos doktorn, och kom in till oss för vaccination. Jag började informera om vaccinationen, vad den är mot, vilka biverkningarna är osv. Då tyckte storebror att det var hans tur att bidra till kunskapsbanken. Han kom lite närmare. Etablerade ögonkontakt med de för honom främmande vuxna. Informerade, med samma allvar som jag nyss, och med hög och kristallklar röst: -Mamma säger att min morgonandedräkt kan fälla en elefant!

torsdag 25 februari 2010

Manlig logik?

I tidningarna står artikel efter artikel om tak som rasar in eller hotar att rasa in av snömassorna de belastas av. Taken måste snöröjas för att inte falla samman. Artiklarna är alltsomoftast illustrerade av foton. På fotona ser man de snötyngda taken. Och på taken knallar 10-15 stora starka karlar omkring och skottar. Samtidigt.
Alltså. Om taken inte rår med tyngden av bara snön, är det då klurigt att skicka upp 10 gubbs samtidigt på ett och samma tak, samtidigt som snön fortfarande ligger kvar?

Och sedan hånar männen den kvinnliga logiken.

onsdag 24 februari 2010

Ordförståelse

Storebror och jag sitter i soffan och slötittar på tv. I reklampausen kommer en trailer för Efterlyst. Hasse Aro ber med allvarlig röst om hjälp att hitta ett par våldtäktsmän. Ordet upprepas flera gånger i det korta inslaget. Efteråt vänder sig storebror till mig och frågar:
-Mamma, vad är såna där män de pratade om?
Jag tycker att fem år är alldeles för ungt att börja diskutera de sexuella avarterna, och mäns våld mot kvinnor, så jag svarar att jag ska förklara det ordet när han blir äldre. Han svarar triumferande:
-Ha, du behöver inte förklara för jag vet redan! Män är flera stycken av såna där karlar!
Alldeles riktigt. Och mer säger vi inte om det.

lördag 20 februari 2010

Loppet är kört

Vi sitter och tittar på Melodifestivalen. Plötsligt tittar storebror till lite extra. Utbrister häpet: -Jag visste inte att tjejer kan spela gitarr!
Så ung, och redan en mansgris....

onsdag 17 februari 2010

Barnvänlig affär

Lillasyster och jag var på City Gross idag. Medan jag betalade, blev hon kissnödig och sprang i förväg till toaletten. Strax efter hörde jag henne ropa på mig. Inne på toaletten stod hon. Fortfarande fullt påklädd, och med en stor pöl mellan fötterna. Darrande underläpp: -Mamma, jag hann inte!
Jag torkade upp så gott det gick. Gick tillbaka till kassan, och talade om för kassörskan vad som hänt, och att de nog behövde skicka in städpersonal på toaletten. Då kom det fram, personalattityden som gör att jag i princip alltid handlar där: Ingen diskret suck. Inget himlande med ögonen. Ingen irritation i rösten. Heller inget överdrivet ynkande med kisslisan. Bara ett medlidsamt leende, en plastkasse att ha under rumpan i bilen, och ett vänligt "det fixar vi". Inget mer, inget mindre.
Så ska en affär skötas.

måndag 15 februari 2010

Alla hjärtans dag


Idag kom storebror med en present till sin mamma.
För den som inte kan storebrorska, så står det:
"Jag är ledsen att jag missade alla hjärtans dag, men här ändå."
Jag har världens finaste barn.

lördag 13 februari 2010

Klockan 03.05

Lillasyster, liggande i sin säng, skitarg: -Mamma! Du lurade mig!
Jag: -Va??
Lillasyster: -Du lovade mig godis!!
Jag: -Va??
Lillasyster: -Du lovade mig godis, det gjorde du visst det!
Jag: -Nämen, älskling. Det gjorde jag väl inte? Inte NU?
Lillasyster: -Det gjorde du visst! Och sedan gav du godiset till storebror istället!
Jag: -Okej, det var orättvist av mig. Förlåt. Ska du komma och sova hos pappa och mig istället?

Vissa diskussioner kan man bara inte vinna.

torsdag 11 februari 2010

Poängjakt

Natten var så rolig så. Först kräktes storebror. I. HELA. Sängen. Jag vet faktiskt på fullt allvar inte om madrassen överhuvudtaget går att sanera. Vi kanske får panikköpa en ny istället. Det är ju kul. Vi har ju gott om pengar. Och sånt är ju alltid kul att omfördela budgeten till.
Sedan kräktes han och jag samtidigt. Som tur är har vi två toaletter, så det löste sig rent praktiskt. Man får tacksam för det lilla.
Sedan kräktes han igen. Då vaknade lillasyster också. Jamen, varför inte, liksom?
Sedan somnade vi om allihop. Eller, jag låg förstås och lyssnade på storebrors minsta ljud, livrädd att han skulle spy ner föräldrasängen också. Till sist somnade även jag. Och vaknade klockan fyra med feberfrossa. Lovely.
Nu på morgonen mår storebror bättre. Blek om nosen, men bättre. Han stiger upp. Sitter och funderar en stund. Utbrister: -Mamma, jag kräktes TRE gånger! Jag har nog världsrekord i kräkning!
Jag: -Men det är väl inget bra rekord att ha?
Han: -Nej. Det var jobbigt.
Han funderar en stund till. Lyser upp: -Men ändå, TRE gånger! Jag borde få bonuspoäng!
Hur många poäng får jag för att jag torkar upp då?

onsdag 10 februari 2010

Jamensedärja!

Lillasyster kräktes EN gång. Natten mellan lördag och söndag. Nånstans tror man ju då att faran är över framåt onsdagen. Så då lämnar man barnen på dagis. Och tar med dem sig på gympan. Så att de alldeles garanterat träffar minst 90 procent av samhällets alla mindre barn.
Och sedan spyr storebror ner hela sin säng (varför alltid sängarna??) efter ett par timmars sömn. Sådärja.

Trött lillasyster på gympa. Aj då.

Normalt sett är jag ledig på onsdagar. En ganska optimal dag att vara ledig på, vågar jag påstå. Vare sig barnen eller jag måste nånsin klara mer än två dagar i rad på våra respektive arbetsplatser, så när nätterna är oroliga vet man att nästa sovmorgon aldrig är mer än två dagar bort. Just den här veckan har jag varit på utbildning i två dagar. På internat. På slott. Underbart. Men detta innebär såklart ett byte av ledig dag, till fredag istället. Barnen har nu varit på dagis, faktiskt bara i två dagar eftersom jag vabbade i måndags efter lillasysters helgkräkning. Dock har dessa två dagar varit långa, från 7 till 17. Och idag var det gympa, direkt från dagis.
Det klarade inte lillasyster. Ännu mindre klarade hon att hon inte fick bestämma över hela gympan. Idag har hon, samtidigt som jag försökt fungera som ledare för hela gruppen: Slagit mig. Sparkat mig. Bitit mig. Skrikit, gråtit och varit hysterisk. Samt slängt sina skor på mig. Inför hela gruppen och samtliga föräldrar.
Jag är SÅ stolt.

måndag 8 februari 2010

Krig

Vi har investerat i en popcornmaskin. Barnen trängs framför köksbänken. Tittar ivrigt medan jag laddar maskinen med olja och popcorn. Skrattar förtjust när armarna börjar gå runt i maskinen. När majsen efter några minuter börjar poppa jublar de. Poppandet blir allt med intensivt. Popcornen flyger runt inne i behållaren. Storebror vänder sig mot mig. Utbrister, med lysande ögon: -Vad coolt mamma! Det är precis som ett världskrig!

Jag är en god god mor

Lördag kväll. Vi tittar på melodifestvalen med goda vänner. Vi är helt alkoholfria, inte en minsta droppe starkt kommer innanför mina läppar. Jag går och lägger mig vid tio. Somnar snabbt. Manegen är alltså krattad, kvällen har varit optimal.
Strax efter midnatt reser sig maken och går iväg genom huset. Jag vaknar till, men reagerar inte, tänker att han ska väl på toa. Någon minut senare hör jag lillasysters röst. Jag stelnar till en sekund, men noterar att hon för en gångs skull verkar acceptera att det var maken som kom och inte jag, så jag reser mig inte. Ytterligare någon minut senare kommer hon traskandes. Naken, sånär som på blöjan. Smågråtande. Med en distinkt lukt omkring sig. -Mamma, jag har kläkts!
När jag hastigt stiger upp och går in i hennes rum visar det sig att hela hennes säng, madrass, täcke, kudde och allt, är helt nerspydda. Grundligt. Sådär så lukten fortfarande sticker i näsan nästan två dygn och mycket saneringsarbete senare.
Jag, som normalt sett vaknar bara ungarna vänder sig i sängen, har alltså lyckats sova gott medan mitt nerspydda barn legat och ropat på mig. Medan maken, som vet att det normalt sett utbryter tredje världskriget om han stiger upp när det är jag som är efterfrågad, petat på mig och försökt uppmärksamma mig på att mitt barn behövde mig. Jag sussade och sov.
Jag är en god god mor. Men jag tog igen det. Resten av natten var det jag som låg med lillasyster på armen och hennes kräkandedräkt rakt i ansiktet. Oh, the joys of motherhood!

onsdag 3 februari 2010

Aj. Aj. AJ!

Jag är alltså gympaledare numera. För barn födda -05,-06 och -07. Ikväll var tredje gången. Och helt kan vi inte ha gjort bort oss, jag och min medledare, för i rådande snöstorm kom det hela 15 barn. Och bara 4 av dem var våra egna. Som gympaledare för barn måste man vara med själv. Det duger inte att stå bredvid och komma med glada tillrop, inte. Och de första två gångerna har det funkat alldeles utmärkt. Men ikväll. Herregud, ikväll. Jag måste ha blivit alldeles överexalterad av glädje över att det kom så många barn, för jag kastade mig in i gympan med liv och lust. Och nu har jag ONT! I benen. I rumpan. I ländryggen. I axlarna. Inne i knävecken (vilket kan ha att göra med att mina innegympaskor är sisådär femton år gamla. Men rena och obefläckade som när de var alldeles nya. Vad det säger om min träningsfrekvens talar vi INTE). Basically överallt utom i magen. Bra så, man får vara tacksam för det lilla.
Undrar om den lokala idrottsföreningens försäkring täcker livslång invalidisering? Den är inte självförvållad! Jag var fet och otränad redan innan, och då hade jag inte ont! Det är gympans fel, bara gympans fel. Jag har alltid misstänkt att det är skadligt med träning.

Man ska akta sig för att få tummarna ur för tidigt

Maken gjorde ett klipp i höstas. Han inhandlade en snöslunga för 1 500, och tänkte sälja den vidare för sisådär en tusenlapp mer. I det här huset är det hustrun som knackar tangentbord. (Maken föredrar att läsa på Blocket. I timmavis. Jag ser inte tjusningen om man ändå inte ska ha nåt, men each to his own). Alltså skulle jag lägga ut annonsen. Innan dess måste jag dock få veta lite detaljer om slungan. Sådana där oväsentligheter som märke, motor, prestanda. Sånt där. Som karlar av någon anledning frossar i. Och det tog tid, ska jag säga. I tre månaders tid bad jag ungefär två gånger i veckan maken att ta papper och penna, gå ut till slunghelv***t och skriva upp uppgifterna. Inte då. Man kan tycka att han skulle göra som jag sa bara för att slippa skavsåren i öronen, men inte då. Han väljer en annan väg. Han struntar i att topsa vaxpropparna, så är saken klar sen. Till sist var den där eländiga slungan ett sådant rött skynke för mig att jag såg för mig hur familjerätten skulle får ta ställning till sitt livs första skilmässoansökan med en snöslunga som anledning.
Då kom snön. Nu tindrar det små stjärnor i ögonen på mig varje gång jag tänker på denna välsignade slunga, och på min kloke make, som aktade sig för att göra sig av med en sådan klenod. Eller som inte fick tummarna loss. Det är en smaksak hur man ser på det.