Svart pedagogik

Kompisen blev häromdagen hemringd från dagis. Hennes lilla tös, jämngammal med lillasyster (dvs fem år), var ledsen. Man kan tycka att det bör ingå i en förskolas arbete att kunna hantera att friska barn är ledsna, men tydligen inte. Då ringer man tydligen mamman och ber henne hämta sitt fullt friska barn. Kompisen hade inte tid, men som tur var kunde barnets mormor rycka in.

När mormor så står där i dagisfarstun med sitt snörvliga lilla barnbarn, kommer en ur personalen in. Hon sätter sig på huk framför tösabiten. Tar henne om axlarna. Etablerar ögonkontakt. Säger allvarligt: -Du får inte vara ledsen på förskolan! Det smittar av sig på de andra barnen.

Så fostras ännu en generation av tysta, duktiga flickor. Med minimal självkänsla men desto större magsår.

Och personalen ifråga ska vara mycket mycket tacksam att det inte var lillasyster hon sa så till. För jag hade, för att citera den eminente Fredrik Backman, gått helt jävla Anna Odell på henne.

Snott från Gnestakänslan

Bättre kan det nog inte sammanfattas, tror jag.

Där fick jag

Lillasyster är arg på sin mamma.

Upprört talar hon om: -Du är dum! Allt är ditt fel!

Jag berättar för henne att när hon är stor och själv är mamma, kommer hennes barn att tycka att allt är hennes fel också, för så funkar det.

Lillasyster tänker efter ett ögonblick. Rätar sedan på sig. Spänner ögonen i mig och meddelar värdigt: -Nä. Det kommer de inte alls. För jag tänker bli en snäll mamma.

Till min medtrafikant imorse

Alltså, jag fattar. Man ska vara försiktig när det är halt ute. Faktum är att jag inte bara fattar, jag håller med. Helhjärtat. Jag tar själv ner hastigheten radikalt när det är halkigt väglag.

Så, ja, jag sympatiserar. Men, alltså. Seriöst. Femtio??

Hade det inte varit enklare att bara promenera till jobb?

Äktenskapstycke

Barnen födda -05 har börjat skolan i höst. Vilket innebär att barnen födda -07 har fått börja på storbarnsavdelningen på dagis. Lillasyster är född -06, så hon har fått byta kompisar i år.

Ett av de nya barnen är gossen L. I veckan stötte jag ihop med hans mor på morgonen. Jag stannade och frågade hur han trivs på nya avdelningen. Fick svaret att han trivs alldeles utmärkt. Den huvudsakliga anledningen till detta är tydligen lillasyster. För L tänker gifta sig med henne.

När han berättade den glada nyheten för sina föräldrar lade han till: -Fast jag vet inte var vi ska bo. Det är det bäst att lillasyster får bestämma. För hon blir så arg annars.

Och jag tänker att ett äktenskap där den manliga parten redan vid fyra års ålder visar på sådan djupgående insikt i sin hustrus sinnelag, det kan inte bli annat än starkt och bra.

Eller som den unge mannens mor förnöjt konstaterade: -Jag tycker jag har lyckats bra med honom.

Jag är böjd att hålla med.