Det var inte alls sådär kul som man spontant kunde tänkt sig innan, faktiskt

Om det är så att man sitter och funderar på vad som kan vara ett skojigt sätt att avrunda veckan med efter att man redan har vabbat för ena ungen, samt haft halsfluss själv under veckan, så bör man undvika att åka in till akuten med nästa barn som fått jättejätteont i magen.

Och om man ändå gör det, ska man inte åka dit när de redan har mycket att göra där, så man får vänta i fem och en halv timme, trots att barn är prioriterade. Och trots att barnet ifråga har så ont att han bara ligger och vrider sig på britsen av smärta.

Sedan ska man definitivt undvika att bli inlagd över natten (det som är kvar av den, eftersom klockan vid det här laget blivit sisådär halv ett) och därmed döma sin stackars värkande kropp till en natt i en vidrig sjukhussäng. Undrar varför de ens lägger de där sorgliga madrassubstituten i sängarna. Man kan lika gärna sova direkt på metallbotten, det hade åtminstone varit ärligt.

Man kan givetvis göra allt det där, men letar man efter ett mer mysigt slut på veckan, så bör man låta bli.

Jag vet, för storebror och jag gjorde allt det där igår.

Saker kan låta så illa ibland

Jag är sjuk. Igen. Jag hatar min hals, jag verkligen hatar den av hela mitt hjärta. Eftersom lillasyster har hängt med kompisarna I och O i princip dygnet runt senaste veckan, har en eventuell smitta med största sannolikhet redan överförts, varför jag och flickornas mor kommer överens att låta dem leka ändå. De börjar i de andra tösernas hem, men hojar sedan över till oss. Jag har tillbringat hela dagen i en feberdränkt säng, och är därför klädd i nattlinne när de kommer. Lillasyster kommer in i sovrummet, men I i släptåg. När jag reser mig visar det sig att nattlinnet kasat ner, så ena bröstet rymt ur det.

Lillasyster, djupt indignerat: -Men mamma! Du visar ju tuttarna!!
Jag, medan jag hastigt återför den anstötliga kroppsdelen till fållan: -Jag tror faktiskt I sett tuttar förr.
I, med synnerligen likgiltigt tonfall: -Du. Det finns faktiskt inte mycket jag inte sett.

Och jag vet inte. Ska en sjuåring verkligen vara fullt så blasé?

Jag är tämligen säker på att unga fröken har sett såväl snoppar, snippor, bröst och rumpor, och att hon i hennes begränsade sjuårsvärld tror att hon därmed sett allt som finns att se. Men det var inte så det lät...

Och jag ljög faktiskt inte heller. Inte helt och hållet. Bara om mittendelen. Jag har inga såna kontakter.

Söndag kväll. Klockan börjar dra sig mot halv elva. Klockan åtta nattade jag barnen. Själv urtrött, med baktanken att så snart som möjligt själv krypa till kojs. Väl medveten om att det dagen efter är början på en ny arbetsam vecka.
Två och en halv timme senare sover fortfarande inte lillasyster. Och hon gör heller inget för att underlätta insomnandet. Ganska så precis tvärtom, faktiskt.
Så till sist tröttnar jag. Ryter i. Varpå hon kallar till sig hunden och med huvdet till hälften begravt i hennes päls, till hälften lyft så hon kan blänga illvilligt på mig försäkrar: -Det är tur att jag har dig, hunden. För ingen annan bryr sig om mig. Baaaraaa du bryr dig om mig. Ingen annan i heeela världen gör det.
Sur bläng.
Varpå jag talar om att -Vet du, om det inte vore för att jag bryr mig mest om dig i hela världen, så skulle jag ha sålt dig till vit slavhandel för länge sen. För du är ett monster.

Måhända inte my finest moment som förälder. Men just där och då livsnödvändigt.

I nöden prövas vännen

Och eftersom det inte bara är synd om mig, eller nattsvart elände, så är det faktiskt också så att den nuvarande misären är direkt egostärkande.
Det visar sig att jag har folk runt mig som verkligen bryr sig. Inte bara tycker synd om i ord, utan faktiskt är villiga att agera också.

Där finns vännen i Skåne, som själv har det så fruktansvärt slitigt och jobbigt just nu, men som ändå tar sig tid och energi att ringa och stötta mig.
Där finns klippan till granne, som låter mig duscha hemma hos honom, och som ställer upp och släpper in hanverkare och besiktningsmän och ser till att jag kan sköta mitt jobb och ändå få skadan bedömd och fixad.
Där finns hundens dagmatte, som låter mig använda hennes badrum till att bada hunden som givetvis passade på att behöva ett bad just nu.
Där finns de synnerligen godhjärtade vännerna som upplåter sitt eget hem till mig och mina barn, väl vetande att de kan vara fast med oss i månader i värsta fall. Gudskelov att försäkringsbolaget ställer upp och betalar hyra för ett ersättningsboende, så de iaf får någon kompensation för det massiva ingreppet i deras privatliv.
Där finns de andra vännerna, som utan att tveka upplåter sin dusch åt mig och barnen närhelst vi behöver den om grannen inte finns tillgänglig, och som erbjuder middagssällskap om mitt kök är oanvändbart.
Där finns kollegan/vännen, som erbjuder mig att bo några nätter hos henne om det behövs.
Där finns mormor och morfar som lovat ta barnen någon vecka när de kommit hem från Öland, där de just nu är, så att barnen får lite kul också och pressen på mig lättar lite.
Och så exmaken förstås. Som alltid finns där. Som bär, kör, lagar och allt annat jag kan tänkas behöva hjälp med.

Det är vid närmare eftertanke inte alls särskilt synd om mig. Knöligt och opraktiskt, javisst. Men med de vänner jag har, så är det faktiskt väldigt lite synd om mig.

Vilket inte hindrar att jag tänker beklaga mig energiskt genom hela denna besvärliga process.
Så det så.

Hur vet man?

Om man haft en relation av något slag, oavsett om det är en vän eller ett kärleksintresse (och en intensiv vänskap är faktiskt egentligen samma sak som en kärlek), och så tar den slut. Och den slutar illa. Om då relationen ifråga inneburit en hel del drama. Tagit mycket energi. Gjort att man gått på tårna mest hela tiden. Trängt ut andra relationer, åtminstone mentalt, ibland tidsmässigt också.

Om man sedan märker att tiden efter slutet är mycket lugnare. Att man, trots saknaden, är mer harmonisk och lugn inombords. Mer här och nu.

Om man sedan får en snabb skymt av personen. Och den snabba skymten räcker för att hela hjärtat ska knyta ihop sig av saknad och längtan, och man inser att man fortfarande känner lika starkt för henne.

Ska man då vara lättad över att en resurskrävande relation är slut innan man blev riktigt bränd, eller ska man sörja den man saknar?

Det har hänt mig ett par gånger i livet, och jag har fortfarande inget svar på den frågan.

Saken är klar. Gud hatar mig.

Jamen varför inte? Varför inte lite asbestsanering också, när vi ändå är igång? Förutom vattnet och möglet alltså? Och varför inte låta vattnet ha förstört delar av köksväggen också, så ett köksskåp måste tas ner? Och varför inte låta det vara omöjligt att få in ett arbetslag innan semesterns slut, så man riktigt drar ut på eländet? För all del, liksom.

Nånstans, nångång måste jag ha gjort nåt alldeles gräsligt. Undras bara vad? Och om det var värt allt det här? Det enda jag för ögonblicket vet om att nån anklagar mig för, är jag faktiskt tämligen oskyldig till, men nåt måste det ju vara jag gjort...

Men alltså. Räcker det inte nu?

Okej. Hittills har alltså den här sommaren fört med sig ett fall av borrelia, en överkänslighetsreaktion och ett fall av hög feber i barnaskaran, samt en ordentlig förkylning hos mamman. Det har varit allmänt tjafsigt och bråkigt, helt i onödan som sådant plägar vara, vilket tyvärr också drabbar de helt oskyldiga barnen. Och det har gått en förskräcklig massa pengar till sånt som är aptrist att lägga pengar på.

Så när det började plaska lite om tårna när jag stod och rengjorde spisen igår, var väl det liksom bara i linje med all annan bråte.
Jag har en vattenläcka, från badrummet på övervåningen ner i köket på nedervåningen. Spisen stod i en centimeter vatten när vi drog fram den, vilket innebär att den kunnat bli strömförande any time medan jag lagat mat de senaste månaderna, för läckan är liten och måste ha pågått länge. Och jag har ingen jordfelsbrytare.
Vi är med omedelbar verkan förbjudna att använda badrummet däruppe. Toalett finns nere, men aldrig har jag väl längtat så mycket efter en kvällsdusch som nu när jag inte får ta en...
Hela köksgolvet måste brytas upp, och eventuellt är det även mögelangripet, och då måste det till en mögelsanering.
I värsta fall är vi alltså hemlösa i minst två-tre månader. Som tur är har jag goda vänner i byn med mycket stort hus, där vi är välkomna att bo på deras övervåning som de inte själva använder, men ändå. Att bo i någon annans hem, utan sina egna grejor, med kravet att ständigt ta hänsyn och vara tacksam, det är inte det jag längtar mest efter. Å andra sidan har vi någonstans att ta vägen. Vilket jag är djupt tacksam över.

Såatte. Nu väntar jag bara på att bilen ska rasa och att jag ska få sparken från jobbet också. Bara för att komplettera liksom.

Man borde forska på hur hans hjärna fungerar, man borde faktiskt det

Kolmården idag. Stekhett, högsäsong, en miljon människor att trängas med.

Vi är på väg tillbaka genom parken, har varit på delfinföreställningen, sälditon och safarilinbanan, och är tämligen trötta och möra. Vi befinner oss vid tigrarna, längst in i den stora parken. Lillasyster sitter i en tunnel vid tigrarna, i en jeep man har ställt upp där så man kan sitta i den och titta på djuren. Jag är en bit ifrån. Storebror kommer fram och klagar över att han är trött och varm. Jag gestikulerar mot lillasysters håll och uppmanar honom att sätta sig i bilen han också, för att vila lite.

Och hur i hela friden han fick det till en uppmaning att ensam trava genom hela gigantoparken mot utgången och vår egen bil, det övergår faktiskt helt och hållet mitt förstånd.

En sommar av gamla vänner

De första två semesterveckorna har som sagt varit sisådär. Tillvaron har varit rörig och stökig, och livet kändes lite tungt idag vid middagsbordet.
Då ringde telefonen. Bästaste, käraste väninnan P. Hon som känt mig nästan hela mitt vuxna liv. Sett mina bra sidor och uppskattat dem. Sett mina inte så smickrande sidor, och tycker om mig ändå. Följt mig genom goda och jobbiga år, funnits där hela tiden. Hon, som jag inte träffat på två långa år, och som jag tänker på och saknar varje dag. Hon ringde och berättade att hon kommer och hälsar på senare i sommar! Hon och hennes yngsta, jämnårig med lillasyster, kommer hit samma vecka som storebror ska på scoutläger. Vi kommer ha några tjejdagar tillsammans. Så underbart!

Plötsligt känns livet inte så tungt längre. Ja, det trasslar till sig ibland. Ja, det är jobbigt ibland. Men jag är inte ensam, vare sig i det dagliga eller i stora världen.

Det här kommer bli gamla vänner-sommaren. Vi ska till Göteborg, och jag har tagit kontakt med två kompisar där, som jag inte träffat på åratal heller. En av dem träffade jag senast 2004 när vi båda var nyblivna förstagångsmammor. Idag, nio år senare, har jag två barn. Hon har fem. Och på hela denna tid har vi inte lyckats vara på samma ställe en enda gång. Nu ska vi rätta till detta missförhållande, och det ska bli så himla trevligt.

Sommaren 2011 var separationssommaren. Sommaren 2012 flyttsommaren. Sommaren 2013 ska bli sommaren då jag återknyter gamla vänskapsband.

Det ser jag fram emot.

Tja, nåt ska man ju lägga semesterkassan på

Äntligen semester. Två veckor, förra och denna, innan jag ska jobba tre, för att därefter vara ledig igen.

Förra veckan var jag hundvakt nästan hela veckan. Och körde land och rike runt i taxitjänst. Och kastrerade hunden, så hon krävde vård och omsorg. Och var sjuk själv.

Denna veckan kom provsvar att storebror har borrelia. Igen. Så jag fick hämta ut medicin för 300 kronor. Som han sedan spottade, fräste och grät när jag skulle försöka tvinga i honom den. Efter ett par dagar på det viset, blev vi bjudna att följa med en god vän till hennes sommarställe i skärgården. Så, så ljuvligt. Balsam för själen på alla sätt och vis. Glada barn, glada vuxna. Underbart.

Tills storebror fick stora, smärtsamma utslag i ansiktet och på händerna. Och det visade sig att hans antibiotika i sällsynta fall ger reaktioner i samband med solljus. Så nu måste han vara inomhus tills den medicinen gått ur kroppen, dvs 3-4 dagar. Och samtidigt slog lillasyster till med 39,7 graders feber.

Så det var bara att packa ihop och åka hem. Med inbjudan att komma tillbaka vid ett mer gynnsamt tillfälle ringande i öronen.

Idag hämtade jag ut storebrors nya antibiotika. 600 spänn.

De två första semesterveckorna kan alltså sammanfattas sålunda:

Alla tre har varit sjuka.
Hunden är opererad, och har inte helt hämtat sig ännu.
Jag har lagt en vecka på omväxlande taxitjänst och hundvaktande.
Hunden har kostat 5 650. Sonen har kostat 900 i mediciner.

Men det där dygnet i skärgården var underbart, det var det.