En viss orättvisa, kanske

Våra katter får inte vara inne om nätterna. Det beror inte på att vi inte vill ha dem inne. Tvärtom, hankatten brukar ligga under mitt täcke inkurad mot min mage och spinna när vi lägger oss, hur mysigt som helst. Mindre mysigt är att samma keliga kisse sedan ofelbart kommer jamandes och vill bli utsläppt klockan två på natten. Möjligen tre. Varenda natt. Och med våra nattvandrande små barn, sover vi dåligt nog ändå, utan att dessutom bli väckta av jamnissarna. Som dessutom inte ger sig förrän de fått som de vill. Alltså ingår det i kvällsritualen att hiva ut katterna. Och nej, det är inte ett dugg synd om dem i denna kyla, de har en altan med såväl väggar som tak och varma dynor att ligga på. De tycker däremot att det är alldeles oerhört synd om dem. Såpass att de blivit väldigt uppfinningsrika i sina försök att gömma sig när kvällen börjar nalkas. Igår kväll blev det 2-0 till katterna. Båda två var puts väck när det var dags för utvisning. Och mycket riktigt, inatt 02.45 kom första mjauandet. Och den stackars trötta matten fick vackla upp och släppa ut. Hussen vaknar numera inte ens, hur mycket jag än försöker vänta ut honom. Någon timme senare kom nästa. Mjau. Mjau. MJAU!! Och jag låg kvar. Envetet. Grinigt. Den här gången SKULLE banne mig maken få masa sig upp ur sängvärmen, nån rättvisa får det faktiskt vara! Till sist fattade jag att ingen make kom, och om jag ville undvika att kattkräket skulle väcka ungarna, fick jag vackert kliva upp. Sur som ättika gjorde jag så. Upp, ut med kattfan, en fot i dörren så inte kattkräk nummer ett passade på att smita in igen. Muttrande om hur maken minsann skulle få igen gick jag tillbaka till sängen. Där låg ingen make. Och klockan var kvart över sex. Han hade redan åkt till jobbet. I femton graders kyla. Medan jag låg kvar i den varma sköna sängen med storebror tätt intill att snusa på.
Vet inte om det var helt rättvist att bli sur på honom då. Men nåt har han säkert gjort för att förtjäna det. Så det så.

Och det är detta som är mitt alibi

Lillasyster har fortfarande nattblöja. Och av någon anledning bajsar hon alltid i den första blöjan hon får på sig. Alltid. Varenda kväll. Ikväll var hon lös i magen. Det var alltså en kladdblöja som skulle bort. Och därmed var det också bajs både här och där. I snippan också. Så jag fick torka med våtservetterna både här och där. Även i snippan, eftersom kvarvarande bajsrester orsakar inte bara väldigt röd hud, utan också ganska tråkiga infektioner.
Lillasyster: -Aj, mamma, det gör ont!
Jag: -Ja, jag förstår det älskling, men du hade bajs i snippan. Jag måste torka bort det.
Lillasyster: -Men det gör ont när du pillar i min snippa!
Så nu väntar jag bara på att polisen ska komma och ringa på dörren, efter att lillasyster talat om på dagis att det gör ont när mamma pillar i hennes snippa.

Julafton

Tittar in en sväng, såhär på självaste dopparedan. Vi har inlett julen med lillejulaftonsmiddag med vänner, och med paketöppning på morgonen. Sedan bar det av till kyrkan, eftersom jag tycker det är ett bra sätt att börja julafton på. Ge barnen en stund av stillhet och lite perspektiv på julklappshetsen och cocacolatomten. Nu är vi hemma, barnen vilar och vi vuxna lägger sista handen vid maten vi ska ta med oss. Om en liten stund går vi till huset bredvid, där systern med familj och föräldrarna väntar på oss. Där väntar julklappar, glögg och julbord.
GOD JUL!

Att fixa julstämning

Nu har jag ju varit sjuk senaste veckan, är faktiskt fortfarande inte kry, även om jag är klart mycket bättre. Maken har jobbat borta varje helg hela advent. Lillasyster är inne i sin mest massiva trotsperiod hittills, och tro mig - när det gäller henne säger det en hel del! Sammanlagt är det alltså inte så mycket bevänt med julförberedelserna. Vi har skickat julkort. Vi har adventsstjärnor i fönstren, julkalendrar och inslagna paket, en gran samt de saker vi ska bidra med till julbordet. Men det är allt. Inga julgardiner. Inget julstädat hus. Samma gamla tråkiga vardag som resten av året.
Men nu, såhär på lillejulafton är det äntligen dags för lite härlig, hjärtevärmande julstämning. Så jag satte mig och betalade räkningarna.

Planering

Jag har varit SÅ duktig i år. Julklapparna började jag handla redan i somras (fast just det gör jag faktiskt varje år, billigare så). Köpte finkläder till barnen billigt på Tradera i god tid. Maten har minutiöst planerats, och inhandlats helgen som gick, så jag ska slippa sätta min fot i stan före jul. Sen måste jag tyvärr in och slåss med massorna i mellandagarna om vi inte ska gå hungriga i nyår, men det går inte att undvika.
Planering. Och lite mer planering. Så väl planerat så man kan bli tårögd för mindre. Tills ikväll när jag upptäckte att skjortan som storebror ska ha på julafton är very very smutsig efter adventsfesten vi var på häromsistens.
Och där sprack den bubblan.

Psycho

På lillasysters golv ligger just nu två dockor utan huvuden. Huvudena ligger bredvid kropparna. En docka ligger strax bredvid, med huvudet vridet så ansiktet är ovanför ryggen istället för bröstet. Ytterligare en docka har avslitna armar, och ett snöre hårt åtdraget runt halsen. De dockor som har alla kroppsdelar i behåll, är nakna.
Borde jag vara orolig?

En vadå, sa ni??

På sajten Allt om barn uppmanas jag att "lägga band på perfektionisten inom mig".
Om jag inte vore så sjuk skulle jag skratta tills jag kissade på mig.

Raskens Ida

Jag undrar när det började. Tiden när jag, sjuk och eländig, ändå skickar iväg maken på den fjärde helgkörningen på raken. När jag har ont i bihålorna så det sprängvärker ända ner i tänderna, söndersnuten så det kommer lika mycket blod som snor när jag snyter mig, febrig och med Ipren upp över ögonbrynen, ändå säger att "klart jag kan ta hand om barnen/storhandla julmaten/slå in klapparna/tvätta/försöka skyffla bort det värsta stöket inomhus/snöröja om det behövs, så åk du och jobba älskling, det här fixar jag!".
När började jag bete mig som en förtryckt statarhustru?
Svaret: När maken startade egen firma året innan lågkonjunkturen exploderade, och därmed hamnade utanför normala samhälleliga skyddsnät. När vi, första gången han vabbade, upptäckte att där min årslön divideras med faktiska arbetsdagar för att få fram dagsersättningen, divideras hans med 365. När det blev ekonomiskt omöjligt för honom att avstå ett jobb han lyckats få. Då förvandlades jag till statarhustru. Fast med aningens bättre och mer välisolerat boende och mat på bordet varje dag, ska tilläggas.
Tilläggas bör också att maken förmodligen lider mer av situationen än jag. Jag får åtminstone värma mig insvept i offerkoftan.

Är man sugen så är man

Vi använder altanen som extra kyl ibland. Idag är det 15 grader kallt. Maken hade kunnat äta sin fredagsöl med sked. Och det var bara en 2,8:a. Var det ens värt besväret?

Självmedicinering

Jag för ner näsan. Drar in. Sniffar till, uppåt. Känner hur effekten sprider sig vidare. Slappnar av, lättad. Då. Blodet forsar, jag får rusa efter papper för att inte bloda ner hela köket.
Rätta mig om jag har fel, men är det inte normalt sett betydligt mer glamorösa preparat än Otrivin Menthol som leder till sköra slemhinnor och näsblod?

När maken samlar poäng

Snön är här. Och välkommen är den. Eftersom jag lägligt nog råkar vara ledig idag, begav sig barnen och jag ut för att inviga snowracer-säsongen. Just när vi gav oss iväg, råkade maken vara hemma för att ställa ifrån sig lastbilen och istället skotta fram pickisen och ge sig iväg i den. Han befann sig alltså ute vid bilen när jag halkade på den glashala blankplogade vägen och flög som en vante mindre än tio meter från huset. Han stod ett stenkast bort när jag dunsade i marken så hela gatan skakade. När jag blev liggande en stund och kände efter om jag fortfarande andades och om jag kunde röra mig själv. När barnen oroligt stod och skrek åt mig att resa mig upp innan en bil kom och körde över mig.
Han påstår bestämt att han inget hörde. Jag påstår bestämt att det kommer dröja innan han får nåt.

Inkonsekvens är också en konsekvens

Jag läser en bok med undertitel "Bli fri från ditt sockerberoende". Samtidigt äter jag en tallrik glass.
Verkar ju bra, det här.

Trots, trots, trots. Och ömhetstörst. Mitt i alltihop.

Lillasyster är inne i sin värsta trotsperiod hittills. Och tro mig, det säger en hel del. Varje kväll måste jag hålla ner henne med så milt våld som möjligt i bilbarnstolen för att kunna spänna fast henne, medan hon skriker, sprattlar, slåss och kämpar för att ta sig ur stolen och springa tillbaka in på dagis. Samma dagis som hon inte alls ville åka till på morgonen. Under tiden sitter storebror i bilstolen bredvid och förmanar mig för att han tycker jag är för hårdhänt mot hans syster. Själv är jag tämligen stolt över att jag bara använder det våld situationen kräver.
När vi sedan kommer hem, ska hon istället inte ur bilen. Så då får jag bända loss henne från bilbältet som hon med all kraft klänger sig fast vid, och bära henne skrikande och sparkande in i huset. Mina lår är täckta av blåmärken efter hennes små stövelbeklädda fötter.
Inne i huset får jag låsa ytterdörren för att hon inte ska öppna och rusa ut. Sedan ligger hon på golvet och skriker och gråter i en timme. Minst. Tar jag i henne, slår hon mig. Då talar jag om att om hon slåss tänker jag gå iväg. Då slår hon mig igen. Jag går in i angränsande rum, Hon skriker hjärtskärande efter mig. Jag går till henne. Hon slåss. Jag går iväg, hon skriker, jag går till henne...ja, ni fattar.
Efter en timme på det viset är hon trött nog att vilja ha välling och stoppas i säng. Jag bär ut henne i köket och sätter henne på bänken medan jag fixar flaskan. Då tittar hon på mig med söndergråtet ansikte och utbrister med skrikhes röst: -Jag vill bli SAAAHAAAMS!
Lilla älsklingen. Det är inte lätt med så starka känslor i en så liten kropp. Och inte helt lätt att vara mamma till ett barn med så starka känslor heller.

Dataproblem

Datorn funkar inte så bra. Den börjar bli gammal och trött. Rätt var det är stänger den ner. Ingen förvarning, inget att göra åt. Pang, så är skärmen svart. Svårt att blogga under de omständigheterna. Trist när skärmen blir svart mitt i ett inlägg. Problemlösning pågår. Jag återkommer.

Andra advent

Klockan är kvart i sju. Lillasyster är trött, och har redan somnat. Storebror och jag sitter i soffan och tittar på Julkalendern. Jag har min arm om honom. Han lutar sig mot mig. Hans huvud mot min axel. Min kind mot hans hår.
Huset ser ut som ett slagfält. Vi har inte fått upp en enda julstjärna eller adventsljusstake. Inte en enda tomte. Men storebror och jag sitter så nära varandra vi kan och tittar på Julkalendern tillsammans. Det räcker.

Vackert

Jag träffade en man idag. Han är gammal, närmare 90, men helt klar i knoppen. Han berättade för mig om när han träffade kvinnan som skulle bli hans hustru och livskamrat. Det var närmare 70 år sedan, men minnet är ännu kristallklart för honom. Han minns än idag vad hon hade på sig, ända ner till färgen på hennes skor och mönstret på hennes klänning. Han minns hur han kände när han fick se henne. Hur de uppvaktade varandra, förälskade sig, gifte sig och fick familj. De är ännu gifta. Lever ännu tillsammans. Hon är nu lite skröplig, med ålderns rätt. Han får göra det mesta. Får ta hand om henne och hemmet. Hon har ibland lite dåligt samvete för det. Då talar han om för henne att så mycket som hon gjort för honom i alla år, så kan han aldrig återgälda det, hur mycket han än gör för henne idag. För så känner han det. Så mycket uppskattar han allt hon gjort genom åren. Allt det säkerligen mycket vardagliga hon gjort. Varje-dag-slitet vi alla kämpar med. Han ser det. Han har alltid sett det. Och han älskar henne för det. Ännu idag lika mycket som då, för snart 70 år sedan. Så mycket att han ännu minns vilka skor hon hade på sig, den där dagen de möttes.
Så vill jag också ha det. Så vill jag att min man ska se på mig, om femtio år. Så vill jag att han ska uppskatta och älska mig, och så vill jag uppskatta och älska honom. Hur klarar man det? Hur tappar man inte bort varandra, i vardagen som kräver så mycket?

Försöka duger

Lillasyster kom och drog i mig när jag försökte få litet sovmorgon klockan halv åtta imorse. Hon verkade på fullt allvar tro att det var ett alternativ att äta glass till frukost. Hade jag trott att det funkat, hade jag bytt glass mot sovmorgon. Lätt. Som läget nu var, blev svaret det mer rimliga nej. Gråt, skrik och tandagnisslan. Men ingen glass.
Någon timme senare skulle vi över till systern/grannen för att äta gemensam frukost. Jag gick till frysen för att ta fram en skiva av lillasysters allergibröd. Hon följde med. Ställde sig framför den vidöppna frysen. Drog in djupt. Utbrast belåtet: -Häl luktal det glass, minsann!

Pepparkakor

Barnen övar inför luciatåget på dagis. Detta infaller nästa fredag. Då råkar jag vara ledig. Fördelen med det är ju att jag slipper dividera med kollegorna om att få flexa ett par timmar. Jag är dock inte säker på att detta överväger nackdelen. Jag måste stiga upp klockan sex en ledig dag. Och jag får inte ens lämna kvar barnen på dagis efteråt för att somna om igen i hemmets trygga vrå. Men det är säkert bra. På nåt sätt.
Iaf, luciasånger övas det på. Och storebror har sin alldeles egna variant av sockerbagaren. Den normala varianten lyder "är du snäller så kan du få, men är du stygger så får du gå". Storebror har snickrat om den litet, så den numera slutar "är du snäller så kan du få, men är du stygger så får du två". För, som han säger, pepparkakor blir man ju snäll av.
Denna slutsats, att brott lönar sig, förklarar mycket. Väldigt mycket.

Medicin

Har betalat räkningarna nu. Så om någon söker mig är jag i garaget och rotar runt efter om det möjligen finns någon bortglömd dunk hembränt sedan makens vilda ungkarlsår där nånstans bland all annan ouppackad bråte från ungkarlslyan.
Något dyrare än så har jag inte råd att dränka bekymren i.