Kan inte rekommendera Telia precis

Vi har Telia. Till allt. Tv, telefon, mobil, internet. De är inte billiga. Inte ens litegrann billiga är de. Men de är tämligen, rätt så, ganska pålitliga. För det mesta får vi det vi har betalt för. Utom förra året när internet låg nere i två veckor på raken precis vid månadens slut och vi inte kunde betala våra räkningar. Då hoppade vi inte jämfota av glädje över att ha valt just Telia, precis. Det gör vi inte nu heller. För vår digitalbox har pajat. Bara sådär, bara från en dag till en annan, så funkar inte eländet. Och när jag ringer för att felanmäla så visar det sig att garantin är två år. Och de två åren löpte ut förra månaden. Telia har alltså grejor som pajar en millisekund efter att garantin gått ut. Känns nästan som en tanke, det där. När vi ringer för att felanmäla blir vi även upplysta om att det kommer kosta oss 1700 spänn att få en ny. Om vi inte binder oss för Telia-tv i två år till. Då får vi den gratis. Känns inte så himla gratis, det där, känns inte så gratis alls, måste jag säga.
Till råga på eländet meddelar den inte alltför charmiga bruden i telefon att det tar tre till fem vardagar att leverera boxen. TRE TILL FEM DAGAR!! Det innebär att det är tre av fyra i det här hushållet som kommer att bryta ihop innan räddningen är här: Barnen när de fattar att Nickelodeon är ett minne blott. Och jag på måndag. Var ska jag se Svenska Hollywoodfruar? Va, va, va?? Har Telia tänkt på det, kanske??

TACK!!

JAG VANN!! Jag blev Månadens Bloggare hos Morsan Mia!

Stort tack till Mia som valde just min lilla blogg att nominera!

Och ett ännu större tack till er som valde att rösta på mig! Tack för att ni röstade, och tack för att ni finns här, läser och kommenterar!

Hur tänkte du här?

Hör du Gud. Ibland funderar jag litet på hur du tänker egentligen. Som det där med snoppar. De kan förvisso vara tämligen underhållande, ja de kan rent av upplevas som direkt livsnödvändiga om bara tillräckligt mycket vitt vin är inblandat. Men. Hur tänkte du när du utrustade små gossar med dem? Små gossar som är fullt kapabla att i näst intill sovande tillstånd knalla ut på toa mitt i natten. Som klarar att fälla upp toalocket och dra ner brallorna. Men som inte i sovande skick klarar att hålla styr på den lilla av kiss fyllda snoppen. Så sagda snopp far som en målsökande missil åt alla håll medan den avfyrar sitt innehåll. Det blir kiss överallt då, Gud, tänkte du verkligen på det?
Kunde du inte ha skapat den manliga delen av befolkningen på så sätt att de inte fick sina snoppar innan de är mogna att hantera dem?
Fast vid närmare eftertanke hade det nog inte blivit så många barn gjorda i så fall.

Ibland minns jag

Det händer att jag kommer ihåg varför jag älskar min man.
Vi sitter framför tv:n. Lika trötta båda två sitter vi där och stirrar håglöst framför oss. I rutan dyker plötsligt Blossom Tainton upp. Klämkäck. Träningsklädd. Pigg. Jag känner hur jag blir ännu tröttare. Ännu mer håglös. Hur det dåliga träningssamvetet och mindervärdeskomplexet tornar upp sig ännu mer. Då hör jag hur maken muttrar surt borta i sin fåtölj: -Gud, vilken fruktansvärt irriterande människa!
Det händer att jag kommer ihåg varför jag älskar min man.

Barnhemsbarn

Storebror: -Mamma, vet du vad ett barnhem är?
Jag: -Ja, det är ett ställe där barn som inte har någon mamma eller pappa kan få bo och bli omhändertagna. Men ibland så kommer det vuxna som inte kan få några egna barn och tar hand om ett barn, så då får det barnet en mamma och pappa i alla fall. Bra va?
Storebror: -Ja, då köper de det barnet.
Jag: -Nej, de köper det inte. De tar hand om det och blir mamma och pappa åt det.
Storebror: -Jaha, de hyr bara barnet då!

Vad sjuka de blev helt plötsligt

Roade mig i veckan med att kolla vilka i familjen som kommer prioriteras när vaccinationerna kommer igång. Trodde att jag var den enda, inte pga att jag tillhör någon riskgrupp, utan i kraft av att jag är vårdpersonal. Blev synnerligen förvånad av att upptäcka att båda barnen är klassade som riskgrupp och därmed prioriterade. Inte visste jag att jag har så sjuka barn.
Så nu måste jag gå och leta rätt på lite vadd att linda in dem i innan vi ger oss ut i stora stygga världen.

Att välja väg

När midjemåttet svällt ut så att man inte längre kan ha de byxor som passar i benlängd, utan måste ha byxor gjorda för tvåmetersmänniskor, då står man inför ett val:
Antingen ser man till att gå ner i vikt tills dess att midjemått och benlängd åter är synkade med varandra.
Eller så lämnar man in jeansen till närmsta sömmerska och får dem upplagda.
Det funkar det också.

Mantrat

Många människor vittnar om hur bra de mår av att ha ett mantra. Något att meditera kring, något som förankrar dem i nuet och som ger dem fokus och hjälper dem att sålla ut det viktiga i livet.
Jag håller med. Jag har också ett mantra: Man får inte slå barn, jag älskar mina barn. Man får inte slå barn, jag älskar mina barn. Manfårinteslåbarnjagälskarminabarnmanfårinte.....
Man upprepar sitt mantra så många gånger som behövs för att uppnå lugn.
Vissa dagar har man mer nytta av det än andra.

Hyckleri - en del av moderskapet

Vi åt lunch på Max idag. Barnen ville få cola till maten. Nehej minsann, sa jag, sånt dricker man bara på helgerna, ni får juice.
Själv tog jag Sprite Zero och påstod att det var vatten. Det de inte vet har de inte ont av. Jag är en god god mor.

Att man ska vara så väluppfostrad!

Barnen och jag var i stan idag. Mötte upp med mormor och morfar. Åt lunch på Max, handlade lite fil och potatis och sånt nödvändigt på Coop, och fortsatte sedan till bibblan. Där hampade det sig så lägligt att vi stötte ihop med en ex-dagiskompis som efter sommaren bytt dagis till ett i stan, och som är så innerligt saknad av storebror. Så då fortsatte vi i samlad tropp (minus morföräldrarna) till en av stadens lekplatser. Barnen var inte särskilt svårnattade idag...

Men. Som alltid nuförtiden (vad är det med mina barn och affärer??) så måste storebror gå på toa lagom när jag stod i kassan på Coop och skulle betala. Så jag skickade honom i förväg, betalade, parkerade vagn och lillasyster med morfar, och gick själv efter honom. Precis när jag kom in på toa ringde mobilen. Dum som jag var så svarade jag. Och får någon försäljarsnubbe i luren - och gud, vad de plötsligt är på hugget igen efter en tämligen lugn sommar - som börjar prata om telefonabbonemanget och förmåner med att ha det på makens företag, istället för på mig. Grejen är att jag nog tyckte att det lät vettigt, men det var så helt fel tillfälle. Jag försökte bryta. Och bryta. Och bryta. Till sist sa jag rent ut: -Du, jag står inne på en offentlig toalett med min son, och jag måste faktiskt få torka honom i rumpan nu, så jag kan inte prata mer nu.
Tror ni snubben gav sig? ICKE! Han fortsatte sitt jä**a försäljarsnack tills jag i ren desperation tecknade nåt slags abbonemang som jag inte ens vet vad det var bara för att få stopp på eländet.

Om jag nu hade haft bara lite mer skinn på näsan, och lite mindre behov av att även rena främlingar ska tycka att jag är en väluppfostrad och trevlig liten varelse, så hade jag förstås gjort det enda rätta och slängt på luren i örat på honom. Men så gör inte fina flickor. Jag är visserligen ingen fin flicka. Men det behöver ju ingen annan veta. Så jag låtsas vara det för glatta livet. Även när storebror sitter med rumpan bar på Coops kundtoa. En bra mamma som kan prioritera. Det är jag det.

Men vad i....

Vad var detta? Alldeles för litet Anka, alldeles för lite provokationer! Vad ska vi nu prata om i fikarummet hela veckan??

Nedräkning

Om en liten stund är det dags. Veckans tv-höjdpunkt: Svenska Hollywoodfruar. Jag borde förstås avnjuta det med ett glas champagne i en sidennegligé. Men eftersom jag inte äger någon sådan får det bli en kopp te och en äggmacka. Och de säckiga mjukisbrallorna. Very classy.

Intellektualismen flödar

Jag är ledig imorgon. Vi ska träffa mormor och morfar och hitta på något kul. Är vädret fint kanske vi plockar svamp. Annars lutar det åt biblioteket. Det vill barnen gärna.
Storebror: -Om de har något om vikingar ska jag låna det. Eller om indianer eller så.
Lillasyster: -Om de hal en josa bok ska jag låna den. Jag älskal josa. (Ja, anmärkningsvärt nog säger hon just "rosa" med j, när alla andra r-ljud blir l).

Säga vad man vill men intellektuellt lagd är hon i alla fall.

När faderns gener lyser igenom

Vi har precis ätit färdigt. Barnen är lovade ett par partier boccia på gräsmattan innan det är sängdags. Lillasyster står i hallen och tar på sig skorna. Hejdar sig. Frågar mig: -Mamma, är det rätt fot?
-Jadå, svarar jag, det är det.
Hon fortsätter titta ner på sina fötter. En bekymrad rynka mellan ögonbrynen. -Båda skorna?
Ibland blir det mer uppenbart än annars att barnet har en uppsättning gener som inte kommer från mig.

Härlig avslutning på jobbig vecka

Vi har infört guldstjärnesystem. Barnen kan få guldstjärnor i två situationer: om de sitter ordentligt och uppför sig som folk vid matbordet, samt om de utan bråk borstar tänderna, byter om och ligger kvar i sängen utan att springa upp femtioelva gånger på kvällen. Efter tre stjärnor får de välja en saga, oavsett hur lång eller hur tråkig jag tycker den är att läsa. Efter fem får de välja ett spel, också dem som jag avskyr och vi därför sällan spelar. Efter tio hittar vi på något extra kul.
Det har tagit ett tag, men till sist har storebror uppnått tio stjärnor. Inte utan viss bävan frågade jag vad han ville göra. Fullt beredd på vilda önskemål om djurpark, lådbilsland, simhall, McDonald´s. Nej då. Han ville få cykla till dagis, ha med sig matsäck, leka på dagisgården, äta matsäcken, leka lite till och sedan cykla hem.
Bättre avslutning på veckan kunde vi inte ha fått.

Lagen om alltings...

I fredags var barnen och jag och handlade på orten där jag
jobbar. Vi trösthandlade efter några jobbiga dagar. Godis, chips och varsin bulle slank ner i korgen. Då träffade vi flera personer jag känner via jobb. Ett jobb som delvis innebär att jag diskuterar matvanor och hälsa. Känns ju bra.
I lördags var jag och veckohandlade i närmaste stad. Idel Kravmärkta nyttigheter. Jag träffade inte en kotte jag känner.
Lagen om alltings jävlighet kunde ha varit skriven om mitt liv.

Kärleken är inte alltid besvarad

Lillasyster och jag ligger i sängen och ska somna. Hon kurar in sig nära. Jag lägger en hand på hennes mage. Talar om för henne. -Jag älskar dig, vet du det? Mest i hela världen älskar jag dig.
Hon tar min hand. Mitt hjärta fylls av värme. Då hör jag henne svara: -Kan du sluta plata nu? Jag ska vända på mig.
Och så lyfter hon resolut bort min hand.

När lillasyster vill ha något

Barnen och jag åt lördagsgodis igår. Det som är kvar idag är alltså makens ranson. Lillasyster går fram till skålen. Tittar längtande. Utverkar tillstånd av sin far att få ta en bit. Plockar sedan raskt ut varenda bit som inte är salt. Jag försöker hejda henne. Påpekar: -Men du, du fick ta en, sa pappa!
Hon svarar: -Men jag tal bala såna som inte pappa tyckel om.
Hon håller upp ett skogsbär. Jag råkar veta att maken visst tycker om dem, och talar om det för henne. Får svaret: -Men jag vill ha dem!
Aha. Det funkar alltså så att det som lillasyster vill ha, det tycker inte vi vuxna om. Jamen dåså. Då vet jag.

Alternativ myskväll

Det blev inte så. För lillasyster har svårt att somna ikväll. Så det blev fredagsgodis, Doobidoo på tv:n och lillasyster på armen i soffan. Och nu ska jag bära in storebror i hans säng och sedan ska lillasyster och jag lägga oss. Tillsammans. Det blir nästan aldrig så. Nästan alltid är det storebror som är uppe sist och lägger sig tillsammans med mig. Ikväll är det lillasyster och jag som ska natta varandra. Och jag hoppas att vi är vakna länge, så vi hinner kramas mycket innan vi somnar.
Nu går vi och lägger oss, lillasyster och jag. Godnatt.

Red wine therapy

Två glas rött och en pratstund med väninnan funkade också. Och ikväll blir det ingen tia i egna-pengar-skålen för mig. Nu ska jag vänta tills barnen lugnat sig därinne i sovrummet. Sedan ska jag tröstäta lördagsgodiset en dag i förväg och läsa Läckbergs senaste. Så blir en ensam fredagskväll en myskväll.

Retail therapy

Veckan har varit lite tung. Maken har jobbat sent varenda kväll. Barnen är trötta, jag är trött och har ont, och humöret hos oss alla tre är därefter. Idag fördrev vi tiden och avbröt bråkandet med att ta en sväng till mitt jobb. Det piggar alltid upp, barnen är kära i kollegan och själv fick jag prata bort en liten stund och samtidigt kolla av hur mycket barnen vuxit över sommaren.
Väl hemma smyger sig den grå känslan på igen. Och vad gör jag då, om inte faller rakt ner i den klassiska kvinnoklichén: jag shoppar lite. Inte kläder. Att köpa kläder fungerar inte alls som terapi när man väger 20 kilo för mycket. Inte alls. Inte heller skor, eftersom jag avskyr att gå in nya skor (även om det ska erkännas att jag skickat efter ett par Calou-träskor som jag suktat efter hela sommaren och nu hittat på rea). Nej, när jag tröstshoppar så blir det en order till adlibris. Lagom till slutet av nästa vecka kommer det ett hårt paket. Det hade jag inte råd med. Egentligen. Men det kändes bra att klicka iväg ordern.

Slingerbulten

Storebror filosoferar: -Mamma, vet du vad en lyckopeng är? Det är en peng med krona på båda sidor, som man kan ha när man singlar slant.
Jag: -Men är inte det fusk då?
Storebror, efter ett ögonblicks funderande: -Nej, inte om de inte vet om det!

Den gossen har en lysande framtid inom politiken framför sig, sanna mina ord.

När barnen får välja middag

Idag frångick vi den fasta matsedeln. Ungarna fick välja, och då valde de som alltid pannkakor. För maken jobbar sent igen, och jag ville hellre slappa med en macka framför tv:n än laga mat. Alltså: utfodra ungarna, natta dem och sedan myskväll för mamman. Och då blir det pankisar i vår värld. Det var bara det att något snille informerat barnen om att man kan färga pannkakssmet med karamellfärg. Som vi inte har någon hemma. Lillasyster lade sig ner på dagisgården och stortjöt när detta sorgliga faktum presenterades för henne. Upplöst i tårar och inte så litet trött. Så vi åkte till Konsum. Som inte heller hade någon karamellfärg. Men de hade tårtpynt på tub. Det köpte jag, som back-up. Sedan ringde jag systern, som hade karamellfärg hemma. Sedan åt ungarna gröna och rosa pannkakor med sina namn skrivna i tårtpyntgelé på.
Jag kanske är en curlingmamma. Men barnen somnade glada.

Var är femtiotalet när man behöver det??

Herregud. Jag är alldeles för lättgenerad för att leva i dessa öppna, frigjorda tider. Jag borde leva i en händerna-på-täcket, skuld-och-skam-tid. Ikväll när jag lade storebror i stora sängen hade lillasyster redan krupit ner där, spritt språngande naken. När jag kom in med trosor och nattlinne till henne låg hon och petade sig lite förstrött i snippan. Jag frågade om hon var redo att ta på sig trosor, och det var hon. Hon kommenterade att det är mysigt att peta i snippan. Storebror kontrade raskt med att han tycker det är jätteskönt att gnida med snoppen. Sedan kom det, just när jag trodde vi var klara med det samtalsämnet för ikväll: -Mamma, tycker du om att pilla i snippan?
Vad svarar man? Vad i hela friden svarar man? Man vill ju inte att barnen ska tro att man skäms för sin sexualitet, så att det är den bilden av vuxen sexualitet och vuxet sätt att förhålla sig till sin kropp de kommer bära med sig in i sitt vuxenliv. Men samtidigt vill jag INTE diskutera sånt med barnen! Efter ett par mållösa sekunder fann jag mig, mumlade nåt om att ja, visst gör jag det, det gör alla vuxna kvinnor, precis som alla vuxna män gillar att pilla med snoppen. Sedan flydde jag hals över huvud och jag har inte vågat sticka in näsan till barnen sedan dess. Nästa gång ska jag hänvisa dem till deras pappa, han kan gott få våndas lite han också.
Tacka vet jag förr i tiden, när det var händerna på täcket och en örfil till det barn som vågade fråga något fräckt.

Bästa stunden

Maken är och hämtar nya däck till lastbilen. Kommer hem sent. Barnen är lagda, i vår säng med en Bamsefilm. Jag sitter i soffan och läser en bok. Då kommer storebror tassande. Talar om att lillasyster sover, men själv är han hungrig. Detta är samma barn som två timmar tidigare vräkte i sig två jätteportioner lax, ris och ärtor. Och som är smal som en sticka fast han äter mer än jag gör. Livet är orättvist, det har jag alltid sagt.
Nåja. Vi går ut i köket. Jag fixar en macka åt honom. Ett par ostkex till mig. Varsitt glas smoothie (från Brämhult, jag står definitivt inte och mixar sånt själv!). Sedan sitter vi där vid matbordet. Fikar lite. Pratar lite om ditt och datt. Bara han och jag.
Livet blir inte bättre än så.

Att handla med mina barn

Coop i den närmaste staden lockar i reklambladet med Friendsvinterkängor för 199 kronor. De kängorna råkar vara bra. Storebror har haft dem i ett par år nu. Dessutom går de ända upp till st 34, till skillnad från många barnskor som bara går till 33. Barn ska tydligen inte vara så stora som min storebror är, som vid 5,5 år drar 122/128 i kläder, och är på väg att växa ur 33 i skor. Vis av tidigare skada, vet jag att det gäller att ligga på låset. Det är fler föräldrar än jag som fattat att dessa skor är bra, och det är dessutom bara denna vecka de är så billiga. Alltså åkte barnen och jag till stan idag. Och tur var det. Det fanns endast två par kvar i just 34.
Det är alltid ett äventyr att åka och handla med mina barn. Och jag menar inte det som något positivt. När vi var nästan klara, upptäckte jag att jag var i katastrofalt behov av att gå på toa. Jag är en tant med överaktiv blåsa, att vänta till vi kom hem fanns inte på världskartan. Parkera vagnen, sätta ungarna i mynthelikoptern vid utgången, hota dem med alla möjliga hemskheter om de rörde sig ur fläcken innan jag kom tillbaka. Så långt allt väl. Tio minuter senare står jag och betalar när storebror börjar gorma om något därborta vid helikoptern. Arg låter han. Jag utgår från att han härjar med sin lillasyster. Han brukar nämligen det. Så jag skäms lite över mina ouppfostrade barn, men gör inget mer. Då kommer han. Står och steppar på stället. Är så kissnödig att han inte vet vart han ska ta vägen. Vill ha hjälp. Kassörskan har nästan slagit in alla varorna. Lillasyster är ensam borta vid helikoptern. Det är hon för liten för, hon är inte pålitlig och kan när som helst knalla iväg vart som helst, inklusive ut på parkeringen. Jag pekar på toadörren, försöker få storebror att gå själv. Han vill inte det. Jag vänder mig mot kassörskan, rotar panikartat i plånboken, betalar så fort jag kan. Vänder mig tillbaka igen. Ingen storebror. Rafsar blixtsnabbt ner varorna i kassen, springer till helikoptern, sliter åt mig lillasyster, springer in på toa med henne i släptåg. Där står han, storebror. Just färdigkissad. Skitsur för att lillasyster är fräck nog att komma in när han står med brallorna på halv stång.
Vi samlar ihop oss, och går mot utgången. Ungarna tjatandes om glass. Jag irriterad, och fortfarande med hjärtklappning efter hela var-är-barnen-pärsen. Då kommer en liten farbror. Nånstans mellan 80 och döden. Går med rollator. Han tittar på barnen. Ler stort och tandlöst mot dem, och sedan mot mig. Säger: -De är så rara, barnen!
Jag klappade inte till honom. Det är jag ganska stolt över.

Amen herregud!

Tänkte inte se det. Tänkte verkligen inte det. Tänkte gå och lägga mig. Men så föreslog maken en kopp kvällste, och så blev vi sittande en stund till framför tv:n. Och då var det kört. Det var samma känsla som när man kör förbi en trafikolycka. Man vet att det är smaklöst och hyenaaktigt, men man kan bara inte låta bli att glo allt vad man kan medan man passerar. Samma känsla. Svenska hollywoodfruar. FINNS det verkligen SÅ blåsta brudar därute?? Heeeeelt otroligt. Makalöst. Jag kan inte komma över det. Fascinationen. Hur kan så extremt blåsta, extremt onaturliga brudar klara sig så bra? Hur kan man ha så mycket pengar, och göra så lite vettigt med dem, och med sitt liv? Hur kan man ha så mycket pengar, och det man huvudsakligen lägger sin tid på verkar vara att jävlas med de underbetalda tjänsteandarna? Är de verkligen SÅ hemska, eller är det bara hur de visas i programmet? Och så sorgligt. Tänk att se som sitt yrke att vara snygg och representativ för sin man. Anna Anka säger på fullaste allvar i programmet att hennes jobb är att vara Paul Ankas fru, och som sådan ingår det i jobbet att alltid vara så snygg som möjligt. Samt att om ens make vill ha ett blow job (ja, jag vet att hon själv säger det på svenska, men jag inte förmå mig att skriva det, det ser så grovt ut) varje morgon, så är det lyxhustruns plikt att ställa upp.
Vid närmare eftertanke är jag hellre pank och har sex bara när jag själv vill. Men nog kommer jag att bänka mig framför trafikolyckan och glo som den hyena jag tydligen är varje måndagkväll hädanefter.

Vuxna saker och Bamse

Som en del kanske minns möblerade vi om för en dryg månad sedan. Det som var barnens lekrum är nu vårt sovrum. Ett slags lekrum det också, vid närmare eftertanke. Nåja. En del saker är inte helt klara efter ommöbleringen. Väldigt mycket, faktiskt. Till exempel kan jag öva mig på alfabetet om jag har svårt att somna någon kväll, eftersom barnens abc-plansch sitter kvar på vägen mittemot sängen. Och gardinerna har vi inte hunnit till. Jo, barnen har i sina rum. Men den som satt i lekrummet, numera sovrummet, sitter kvar. Vi har alltså Bamsegardin i sovrummet. Men jag måste verkligen få tummarna loss och byta gardiner. För vissa saker, sådant där som bara vuxna gör när de är gifta med varandra, känns väldigt märkligt att göra med Bamse som vittne.
Väldigt kinky. Och inte på det bra sättet.

Tips från coachen

Som de flesta husmödrar, har jag problem med maten. Vad ska sättas på bordet? Helgmaten är inget större besvär, men vardagsmaten får mig att slita mitt hår. Då och då gör jag en veckomatsedel, men förr eller senare hamnar jag ofelbart i läget att jag inte orkar engagera mig i att slå i kokböcker, inte heller orkar åka och storhandla. Och då lever vi åter på Mamma Scan-köttbullar, korv och fil och mackor.
Till sist kom jag på lösningen: Jag behandlar min lilla kärnfamilj som om vi vore ett storhushåll. Jag satte mig ner en eftermiddag med allehanda kokböcker på köksbordet. Bestämde en bas: köttfärs två gånger i veckan, kyckling likaså, helt kött, fisk och korv en gång vardera. Sedan skrev jag en sexveckorsmatsedel som får rulla så många varv som krävs innan vi tröttnar på den och byter ut den helt eller delvis. Och det FUNKAR! Jag behöver aldrig komma hem från jobb och undra vad tusan jag ska laga på en kvart innan ungarna bryter ihop helt. Vi lever ett liv nästan utan Mamma Scan. Dagen innan, eller på morgonen kollar jag bara vad som ska tinas upp, tar fram det, och så är saken klar. Lagad mat VARJE dag! Plus att om jag lämnar kokboken uppslagen på rätt ställe (det finns bok- och sidhänvisningar bredvid receptet i matsedeln), så börjar maken laga maten om han kommer hem före mig. Det hände aldrig förr.

I am such a genius.

Utsikterna för kvällen

Lillasyster gick in till sin byrå, rotade fram en pyjamas, tog på sig den och lade sig sedan på köksgolvet och grät tills hon fick en flaska välling i sängen istället för middag. Sedan somnade hon. Klockan kvart över fem. Nu bör ett av följande vara sant:
A) Hon håller på att bli sjuk, kommer därför vakna med brinnande feber klockan två inatt och måste sedan vårdas i hemmet av en av sina hårt arbetande föräldrar i ett par dagar.
B) Hon kommer vakna runt nio ikväll, pigg som en liten lärka och sedan hålla igång tills klockan slagit allra minst midnatt innan hon somnar om igen.

Jag är inte säker på vilket som vore värst.

Läskiga saker

Nytt läkarbesök. Ny medicin. Många potentiella biverkningar. Väldigt läskigt.

Bråkande, trotsande barn. Vansinnesskrikande mamma. Också väldigt läskigt. Fast på ett helt annat sätt.

Kom igen, gott folk!

Rösta mera! Min tidigare så stabila ledning har minskat radikalt. Såväl min fåfänga som min svaga jagkänsla kräver en jordskredsseger. Kan ni inte fixa det åt mig? Please, please, pretty please?

http://wwwmorsanmia.blogspot.com/

Nattningsmetoder

Inatt var det näste man till rakning. Lillasyster trillade ur sängen med dunder och brak. Och hon är inte lika diskret som sin storebror, nej när hon trillar ur sängen HÖRS det. Gråt och tandagnisslan, krav på både bärservice till föräldrasängen och välling.
Jag måste verkligen sluta ge barnen brännvin på en sockerbit som nedvarvning på kvällen. De blir alldeles för okoordinerade. Men hur ska jag då få dem att stanna i sängen? Hmm. Silvertejp?

Nattsömn

Inatt kom storebror till oss. Eller, natt och natt, klockan var elva, men för oss är det mitt i mörkaste natten. Maken gick till storebrors säng, storebror kröp ner på makens sida, jag lade armen om honom, och så somnade vi om. Vid tre ungefär vaknade jag, oklart varför, lagom i tid för att se storebror vända sig i sömnen alltför nära sängkanten, och rasa ner på golvet med ett brak. Jag kravlade snabbt över sängen. Där satt han, på golvet, och svajade av och an. Fortfarande slutna ögon. Jag pratade lugnande med honom, drog lite i honom, fick upp honom från golvet och tillbaka upp i sängen. Där dunsade han ner på kudden, utan att en enda gång ha öppnat ögonen.
Och nu undrar jag: vilka droger måste jag ta för att sova så gott att jag kan både trilla ur sängen och kliva upp i den igen utan att vakna? Och var får jag tag på dem?

Morgonhälsning

Lillasyster har bara två morgonhumör. Tragisk och gråtig, eller glad som en liten solstråle. Imorse gick hon på linje två. Klockan halvsju hördes en liten glad röst därinifrån: -Mamma? Maammmaa! Bus eller godis??

Kan man få litet bus att leva på under arbetsdagen, tack?

Utmaningen

Maken och jag har gemensam ekonomi. Det är bra i nästan alla sammanhang. Undantagen är två: dels får man ju egentligen aldrig någon present. Även om den andre klurat ut och handlat, och överräcker i fint presentpapper, så har ju pengarna till den kommit ur den gemensamma kassan. Dels har man inga egna pengar. Givetvis köper man saker man själv vill ha ändå - böcker, musik, en film, går och fikar på stan osv. Men större grejor måste okejas av den andre, och man har alltid lite dåligt samvete att ta av hushållskassan till sånt som man bara själv har glädje av.
Ett annat problem vi har är att vi båda är alldeles för förtjusta i livets goda. Och för oss båda är det så att det inte är fel mat eller för mycket mat som är det huvudsakliga problemet, utan allt det andra. Det som på mitt yrkesspråk kallas för utrymmesprodukter. Glass, godis, kakor, läsk. Det där som ska vara det lilla extra, men som i våra liv är ett ständigt inslag i kosten. Med ty åtföljande övervikt. Flera kilon för mig, men farligare för honom, som har extremt stark ärftlighet för hjärt-kärlsjukdomar.

Nu har jag (förhoppningsvis) hittat en lösning som kan slå två flugor i en smäll: jag har växlat till mig ett par sådana där pappersrör med tiokronor som bankerna har. För varje dag som jag eller maken inte äter något av det ovan uppräknade, får den som lyckats ta en tia och lägga i en egen burk. De pengarna är våra egna. Att göra vad tusan vi vill med. Vill maken ha den där stora dyra tatueringen han vill ha, så lägger jag mig inte i det. Vill jag åka på sparesa med tjejerna, så är det min business. Bara vi sparar tillräckligt först.
Jag utmanade maken för två veckor sedan. Igår fick jag min första tia. Maken har ingen. Tror ni jag kommer iväg till spa?

Inte ensam längre

Idag kom hon äntligen. Den kära saknade kollegan, som varit borta så länge. Jag har längtat. Och plötsligt var jag inte så ensam som jag varit när det varit bara jag, och ibland den andra kollegan, den som jag vet kommer behöva vara borta ganska snart igen och jag därför kanske inte helt räknar med. Nu fanns hon här, den som jag alltid kan räkna med, och som är på samma våglängd som jag själv. Plötsligt kände jag att jag kunde andas igen. Att det kanske faktiskt blir bra. Och plötsligt slappnade jag av. Visste att någon annan delar bördan. Och plötsligt blev det väldigt väldigt uppenbart för mig hur trött jag själv är. Det blir nog bra. Men just nu vet jag inte riktigt hur det ska gå till, hur lång vägen dit blir. Men om vi bara håller, båda två, alla tre - då blir det så alldeles väldigt bra!

Jag har närt en orm vid min barm

Jag var bjuden på Blingo-demo ikväll. För den som inte vet, så är Blingo ett klädmärke. Jättefina, svenska, ekologiska bomullskläder. Nu jobbade maken kväll idag, så det gick inte. Men eftersom man kan få tinga visningskläderna billigare, om de nu råkar finnas i rätt storlek, så ville jag såklart få chansen till det. Så jag packade med mig de toktrötta barnen och knallade över till grannen, där demon hölls, en stund innan de andra gästerna kom. Stressad av barnen, som kladdade med sina små dagiskladdiga fingrar på allt de såg, när de inte låg på golvet och grät vill säga, hade jag inte tid att tänka efter fullt så mycket som jag nog borde. Summan blev därför betydligt högre än den bort bli. (Jag skyller på det i alla fall - that´s my story, and I´m sticking to it!) På väg hem fick barnen instruktioner: -Nu älsklingar behöver pappa inte veta hur mycket vi handlade ikväll.
En stund senare kom maken oförhappandes hem mycket tidigare än han sagt att han skulle. Han möttes av storebror: -Pappa! Mamma har handlat kläder för jättejättejättemycket pengar!

När du får oväntat besök

Söndag eftermiddag. Storebror och jag sitter i soffan och läser en saga. Plötsligt blir hunden som är kopplad på altanen vild och galen. Jag lyfter blicken ur boken. Där, på golvet framför soffbordet, sitter en ekorre och tittar på oss. En livs levande ekorre, inne i mitt vardagsrum. När storebror och jag rör oss, får den fart. Springer utåt igen. Men när den möts av en hysterisk hund, tvärvänder den än en gång. Rusar in mot huset igen. Rakt på storebror. Upp på hans fot, vänder ner och flyr ut, den här gången rätt förbi hunden som nu är så upphetsad att hon nästan kissar på sig. Den stackars ekorren flyr för livet, och slutar inte springa ens när den är två hus bort. Den försvinner ur sikte.
Mer oväntat än så blir inte ett besök. Och vi som inte ens har något Gevalia hemma.

Skillnaden

Jag går in på toa. Tar fram tandborsten. Hejdar mig. Sniffar lite misstänksamt. Ser mig omkring. Något stämmer inte. Något är väldigt annorlunda. Så minns jag plötsligt. Igår fick jag ju äntligen tummarna loss och städade vår sanitära olägenhet till toalett. Doften är rengöringsmedel. Inga gamla tandkrämsrester längre. Inga små smutsiga fingeravtryck här och där. Inget dammlager på hyllan.
Tänk vad lite hygien kan göra!

Skithelg

Det här måste gå till historien som världens värsta helg. Båda morgnarna har jag dragit mig till halv nio ungefär. Stigit upp hyfsat utvilad och redo för dagen. Sedan har jag lagt i en maskin tvätt. Plockat lite. Och ungefär där har orken tagit slut. Sedan har jag skrikit, gapat och bråkat på barnen, så jag inte blir ett dugg förvånad om socialen kommer och knackar på dörren. Muckat gräl med maken tills dess att jag nästan känner mig kritisk mot honom att han inte tar ut skilsmässa. Jag funderar på att ge mig ut på byn och slå ner någon liten tant innan jag går och lägger mig. Kanske rycka vingarna av någon söt liten fjäril. Det skulle liksom vara ett passande slut på den här helgen, det är liksom bara det som fattas.
Och imorgon börjar en ny arbetsvecka. Jippi.

Gräsklippning

Lillasyster klipper gräset. Hon har gummistövlar och rosa tyllkjol. Hörselkåpor som är alldeles för stora. Hon når nätt och jämnt upp till handtaget. Snett bakom henne går hennes pappa. Håller ena handen på handtaget. Hjälper till. Jag tittar på genom fönstret. Alldeles varm när jag ser gemenskapen mellan dem.

Beslutsångest

Storebror har mycket svårt med det här att fatta beslut. Han klarar liksom inte den där vetskapen att för varje sak han väljer, så är det också något han väljer bort. Det blir för stort och svårt för honom. Det låser sig. Han står där och stammar, mer och mer svettig. Eftersom jag är en god och pedagogisk mor brukar det till sist bli så att jag fräser ett irriterat -Men herregud, bestäm dig nångång! Som vem som helst, utom jag då tydligen, begriper så underlättar det knappast proceduren.
Jag brukar helt enkelt försöka undvika att sätta honom i situationer där han måste välja något. Men i somras tänkte jag att han kanske ändå kunde vara mogen att välja i ett positivt och kul sammanhang. Barnen hade nämligen fått pengar på sina respektive födelsedagar, och dessa pengar var öronmärkta till något kul under semestern. Eftersom min mamma råkar bo nära ett av de billigare ställena att handla leksaker på, skulle barnen alltså få gå in i leksaksaffären med varsin egen plånbok och själva få välja vad de skulle spendera guldet på. Enda kriteriet var att jag skulle sätta stopp om de ville köpa sådant där skräp som man ser redan i förpackningen att det kommer paja inom fem minuter.
Lillasyster satt som en liten drottning i sin vagn och pekade på alla dockor och allt i rosa hon såg. Allt skulle hon ha. Jag valde ut två varianter av rosa dockor, och talade om att EN av dem räckte pengarna till, inget mer. Hon funderade i två sekunder blankt, pekade bestämt på en av dem, och satt sedan resten av tiden med den ömt tryckt till bröstet, utan att någonsin betvivla sitt beslut.
Men storebror, min storebror. Han vandrade runt i affären. Ville ha allt och ingenting. Klarade bara inte av att välja en sak och avstå från resten. Det slutade med att han stod och smågrät i affären av beslutsångest. Inte ens när jag erbjöd mig att skjuta till så han skulle kunna köpa en större kartong lego än han egentligen hade råd med, klarade han av att bestämma sig. Det slutade med att han köpte en ficklampa och en bok, och sparade resten av pengarna.

Häromveckan skulle en kompis ha barnkalas. Vi har ett presentskåp med diverse grejor i. Jag tog fram två saker, och lät barnen bestämma vilken grej de ville ge. När det var gjort, tittade storebror på mig och konstaterade lugnt: -Mamma, vad bra att du bara tog fram två saker att välja på, för det är så svårt för mig att välja.

Det barnet besitter större mognad och självinsikt än vad jag gör. Jag är inte säker på vem av oss det säger mest om.

Vänner

Det har regnat inatt. Vilket förstås drivit fram maskarna ur jorden. En av dem har förirrat sig ut på vår stenlagda gång. Detta ser storebror, och han uppmärksammar oss andra på det.
Jag: -Ojdå, den där är nog död, är jag rädd.
Lillasyster, indignerat: -Den äl inte alls död! Den äl min vän! Min bästa vän!

Så nu vet jag inte om jag ska vara varm i hjärtat över att jag har ett barn som ömmar för de små och svaga, eller om jag ska vara djupt orolig över att min dotters bästa vän är en daggmask. En död daggmask.

Cats

Systern och jag tog oss upp till Den Kungliga Hufvudstaden igår kväll och såg Cats. Jag måste säga att jag upplever det som ohyggligt provocerande att det finns människor med sådan otrolig kroppskontroll. Jag har aldrig sett dess like. Men jag förtvivlar inte. Jag kan borsta tänderna och gå på samma gång. På plan mark och om ingen stör mig. Det finns hopp för mig också.
Systern och jag ägnade pausen och stunden innan man går in åt ett nöje väl så stort som själva föreställningen: kändisspotting. Vi kom upp i tio stycken. Vi hittade fem var, så tävlingen slutade oavgjort, men hon vann på den finstilta. För hon hittade den coolaste. Anders Ekborg. Han måste vara Sveriges sexigaste man. Att spana på hans rumpa på 10 meters håll var nästan lika kul som själva föreställningen. Vilket med närmare eftertanke inte känns särskilt schysst mot artisterna på scen. Men jag spanade faktiskt bara i pausen, då FÅR man det! Det var nog min största stund i kändisspotting-världen, utom möjligen när jag var på Skansen med pappa och såg Jonas Wahlström. Jag högg tag i pappa. Pekade odiskret och väste ganska högt: -Pappa! Det är JONAS!! Pappa höll på att dö av skam. Huvudsakligen för att jag var 25 vid tillfället ifråga.
Tillbaka till Cats. I pausen fick man godis. Alla tog varsin påse och smaskade på. Alla. Utom Charlotte Perelli. Jag funderade på att gå fram och fråga om jag möjligen kunde få hennes påse om hon inte skulle ha den själv. Men hon hade nog bara tittat på mina dubbelhakor och sagt att jag fått vad jag skulle ha. Så jag lät bli.

Föreställningen då? Riktigt, riktigt bra. Vill man ha en handling att följa, då ska man nog inte välja Cats, för den har nämligen ingen. Men vill man har underhållning, sång, dans och dunder och brak, då har man kommit alldeles rätt.

Jag var hemma vid halv ett inatt. I säng vid ett. Idag känner jag mig som ett gammalt lik. Lägg till det ett våldsamt penicillinillamående (jag äter två sorter), så blir den sammntagna effekten baksmälla. Och det utan att ha druckit en droppe alkohol. Det är det jag alltid har sagt, livet är ute efter mig.

Prinsesstorn och kungar

Barnen är parkerade i soffan framför morgontv, medan jag duschar och fixar iordning mig inför dagen. När jag passerar vardagsrummet flyttar lillasyster vällingflaskan en millimeter från munnen och förkunnar: -Jag vill jobba i ett plinsesstoln!
-Vill du jobba i ett prinsesstorn?, frågar jag, lätt överraskad. Hon nickar ivrigt. Jag fortsätter: -Men vad ska du göra där?
-Stoleblol ska vala kung till mig!

Jag tror att det är dags att omförhandla serviceavtalet här hemma, och arbetsfördelningen. Jag vill ju inte att jag och min kung, jag menar min man, ska ge barnen en felaktig bild av hur könsrollerna ska se ut. Det är ju så ont om jobb i prinsesstornen nuförtiden.

Mat

Testade ett nytt recept idag. Fisk. Jättegott blev det. Tyckte jag. Storebror smakade lite. Talade om att det var bland det hemskaste hans stackars smaklökar någonsin plågats med. Tog en potatis och åt den. Bara den. Lillasyster smakade lite från min gaffel. Intygade att det var så gott så gott så. Men se, en egen tallrik behövdes inte, för OJ, vad MÄTT hon var!
Tja. De är inte dyra i drift i alla fall.

Självinsikt

Under våren tillbringade jag åtta tisdagseftermiddagar i en stresshanteringskurs. Detta efter att jag sökt läkare för sömnsvårigheter, minnesstörningar, hjärtklappning och ständiga infektioner. Jag var inte sjuk. Jag var sönderstressad. Alltså hamnade jag där. För mitt jobb innebär en hel massa stress och det är liksom inte så mycket man kan göra åt det, mer än att sätta gränser runt sig själv och inse sina begränsningar. Plus att få verktyg att hantera den stress man trots allt inte alltid kan undvika.
Under sommaren har läget varit ganska katastrofalt. Två gånger har jag brutit min semester pga sjukfrånvaro i gruppen, och nu när hösten är på intågande och allt skulle bli bra, är två av mina kollegor sjuka. Jag har bara två kollegor i den sektionen. De senaste veckorna har jag alltså efter bästa förmåga gjort tre personers jobb. Jag jobbar deltid. Det har gått sådär. I flera månaders tid nu har vi bara släckt bränder. Den planerade verksamheten har stått stilla, och nu ligger vi tre månader efter.
Tre veckor efter semestern kommer jag hem varje dag och är otrevlig, utan tålamod och snäsig mot mina barn. Igen. Som det var i våras, och som jag kämpat så hårt för att komma ifrån.
I det här läget kom jag alltså till uppföljningsträffen igår. Förklarade läget. Och berättade att chefen bett mig gå upp i tid, temporärt. De tittade på mig med misstrogna miner. Frågade vad jag svarat. Jag sa som det var, att jag nog tänkte göra det. Kuratorn, som är en av kursledarna, tittade på mig. Frågade, med den där rösten folk har när de i själva verket vill fråga om man möjligen är dum i huvudet, men inte kan med att vara så rakt på sak: -Hur tänker du då?
-Jaaa, alltså, hmm, ehhm, jag tänkte att om jag har fler timmar att klara uppgifterna på, så blir det inte lika pressande de dagar jag jobbar.
Hon fortsatte spänna ögonen i mig. Använde den där ack så lena rösten som man normalt sett reserverar för små barn och sinnesslöa: -Om ni ligger efter tre månader, tror du verkligen att du kan komma ikapp det på bara en extradag i veckan?

Japp. Jag är ett under av självinsikt och perspektiv.

Det är ett tecken från ovan!

För ungefär en vecka sedan vaknade jag mitt i natten av att jag hade ett kliande myggbett på vänster ringtå. Jag gick upp och smorde med lite Xylocaingel för att kunna somna om, och så tänkte jag inte mer på det. För två dagar sedan började det klia igen. Och bli rött. Och göra ont. Idag är hela tån svullen så den ser ut som en liten prinskorv, och halva foten är ilsket röd. Det kliar, bultar, spränger och gör ONT! Jag äter penicillin och går runt med foten insvept i ett missklädsamt paket med alsolindränkta kompresser.
Detta veckan efter att jag investerat i en crosstrainer. Det är ett budskap. Ett tecken. Som bara kan tolkas på ett enda sätt.
Gud vill inte att jag ska träna.

Pussar

Lillasyster sitter och äter frukost. Hon är söt som socker. Hjärtat fylls av moderskärlek, och jag frågar henne om hon möjligen har en puss till sin mamma. Får svaret: -Nej, det hal jag inte. Jag spalal dem till molmol!
Och nu undrar jag bara vem som ska gå upp när hon vaknar klockan tre inatt och vill ha tröst och välling? För mormor bor faktiskt inte här.

Nominerad!!!

Äntligen, äntligen, äntligen!!!

Som jag har väntat. Och längtat. Äntligen är drömmen sann! Jag är nominerad till månadens bloggare hos Morsan Mia.

Så in och rösta nu med er!!

http://wwwmorsanmia.blogspot.com/2009/07/nominerade-bloggar-i-augusti.html

Hittills är det bara jag själv som har röstat, så jag leder med 100% av rösterna. Det är en känsla jag gärna vänjer mig vid.