Självinsikt

Under våren tillbringade jag åtta tisdagseftermiddagar i en stresshanteringskurs. Detta efter att jag sökt läkare för sömnsvårigheter, minnesstörningar, hjärtklappning och ständiga infektioner. Jag var inte sjuk. Jag var sönderstressad. Alltså hamnade jag där. För mitt jobb innebär en hel massa stress och det är liksom inte så mycket man kan göra åt det, mer än att sätta gränser runt sig själv och inse sina begränsningar. Plus att få verktyg att hantera den stress man trots allt inte alltid kan undvika.
Under sommaren har läget varit ganska katastrofalt. Två gånger har jag brutit min semester pga sjukfrånvaro i gruppen, och nu när hösten är på intågande och allt skulle bli bra, är två av mina kollegor sjuka. Jag har bara två kollegor i den sektionen. De senaste veckorna har jag alltså efter bästa förmåga gjort tre personers jobb. Jag jobbar deltid. Det har gått sådär. I flera månaders tid nu har vi bara släckt bränder. Den planerade verksamheten har stått stilla, och nu ligger vi tre månader efter.
Tre veckor efter semestern kommer jag hem varje dag och är otrevlig, utan tålamod och snäsig mot mina barn. Igen. Som det var i våras, och som jag kämpat så hårt för att komma ifrån.
I det här läget kom jag alltså till uppföljningsträffen igår. Förklarade läget. Och berättade att chefen bett mig gå upp i tid, temporärt. De tittade på mig med misstrogna miner. Frågade vad jag svarat. Jag sa som det var, att jag nog tänkte göra det. Kuratorn, som är en av kursledarna, tittade på mig. Frågade, med den där rösten folk har när de i själva verket vill fråga om man möjligen är dum i huvudet, men inte kan med att vara så rakt på sak: -Hur tänker du då?
-Jaaa, alltså, hmm, ehhm, jag tänkte att om jag har fler timmar att klara uppgifterna på, så blir det inte lika pressande de dagar jag jobbar.
Hon fortsatte spänna ögonen i mig. Använde den där ack så lena rösten som man normalt sett reserverar för små barn och sinnesslöa: -Om ni ligger efter tre månader, tror du verkligen att du kan komma ikapp det på bara en extradag i veckan?

Japp. Jag är ett under av självinsikt och perspektiv.