Förbaskade glassbil!

I den här värmeböljan behövs glass. Mycket glass. Mest till barnen, men även till oss vuxna. Gränser, regler och vettig kosthållning får vänta tills temperaturen dämpar sig. Tills dess är det en glass på förmiddagen, en på eftermiddagen och så mycket saft man vill ha som gäller. Alltså måste det handlas mer glass. Och vad kan då vara mer välkommet än glassbilens glada trudelutt? Så när den hördes i fjärran tog jag plånboken och satte mig på altanen, redo.
Den svänger runt hörnet. Jag reser mig upp. Greppar plånboken. Börjar gå nerför altantrappan. Då....kör den vidare! Helt fräckt bara kör den iväg! Jag vinkar frenetiskt. Inte då. Den kör. Så jag rusar in. Rycker åt mig bilnycklarna. Ringer systern/grannen och ber henne komma och sitta på altanen ifall barnen skulle vakna. Springer till bilen. Kör efter bilen, med spetsade öron för att höra pinglan, som försvunnit i fjärran.
Det hela påminner klart om den gången jag satt i pyjamas och drack te vid frukostbordet och sopbilen kom. Och jag upptäckte när den bara passerade vårt hus att vi (läs maken) glömt dra ut soptunnan till vägen. Fast idag var jag åtminstone påklädd. Den gången sprang jag för livet efter sopbilen endast iklädd pyjamas. Jag har alldeles för stor byst för att kunna komma undan med att springa utan bh. Innan den pärsen räckte tuttarna bara halvvägs till knäna i fritt tillstånd. Efter når de nästan till fotknölarna. Och inte hann jag ifatt sopbilen heller.
Men idag blev det iaf glass.

Behov

Hämtar barnen på dagis. 27 grader. Klockan halv sex på kvällen. Packar in dem i stekheta bilen. Kör hem. Packar ur dem. Lillasyster vänder sig om. Säger med bestämdhet och övertygelse: -Jag har bala fått en glass idag. Det läckel inte!
I den här hettan är jag böjd att hålla med henne.

Räknenisse

Jag var väldigt väldigt orättvis mot storebror tidigare ikväll. Blev arg för något som inte var hans fel, och vägrade låta honom förklara. Jag var varm, trött och hungrig. Men ändå. Så gör man inte. Så jag fick be om ursäkt. Flera gånger. Till sist lade jag mig på knä framför honom, så vi kom i samma nivå. Tittade honom i ögonen. Sa: -Förlåt. Jag borde ha lyssnat på dig. Jag var orättvis. Kan du förlåta mig?
Han gick in i min famn. Kramade mig hårt, hårt. Vi stod så länge. Så sa han: -Det är tio bokstäver i "borde lyssna".

Sommarkväll

Storebror har somnat i min säng. Jag bär in honom till hans. Lägger ner honom. Han vänder sig omedelbart på sidan, in mot väggen. Jag lägger mig ett ögonblick bakom honom. Håller om honom. Andas in doften av sommarsol på barnahud. Rör vid hans fräknar. Stryker honom över det svettfuktiga håret. Sommar.

Kärleksbetygelse

Kompisen M är här med sin lille son A. Vi har hällt upp vatten i badbaljan på altanen. A och lillasyster plaskar där. A klättrar upp i famnen på sin mamma. M pussar honom. Säger: -Finaste lille A!
Då vänder sig lillasyster till mig. Pussar mig. Gosar in sig nära. -Finaste mamma!
Älsklingsflickan min.

Oväntad information

Vi sitter i bilen hela familjen, på väg till sjön för att bada. Radion är på. Plötsligt ropar storebror uppfordrande från baksätet: -Stäng av radion! När han blivit åtlydd fortsätter han: -Två plus två plus ett blir fem. Sätt på radion igen!
Jag är inte helt säker på att jag förstår hur den pojken fungerar alla gånger.

Experimentverkstad

Medan jag skrev förra inlägget satt storebror och åt frukost. Plötsligt ropar han från köket att han har spillt ut all mjölken. Jag går ut och inspekterar förödelsen. Frågar hur i hela friden detta gått till. Får svaret: -Jo, mamma, jag skulle visa lillasyster att man visst kan banka plastglaset i bordet utan att det går sönder. Men jag glömde att det var mjölk i.
Jag får väl vara tacksam att han har ett undersökande sinne. Det kan han komma långt med. Men mycket extrajobb blir det.

Jag ska skjuta kattfan!

Barnen och jag höll som bäst med att få fram frukost. Ytterdörren öppen, som den är såhär i sommartider. Då far kattkräket in i hallen som skjuten ur en raket. Släpper mitt på golvet en vilt ringlande kopparorm.
Jag tappade fattningen alldeles, fast jag faktiskt inte är rädd för ormar, utan tvärtom gillar dem. Barnen skrek. Jag sparkade frenetiskt efter katten, som försökte fortsätta sin roliga lek inomhus. Han försvann ut. Skitsur, med en blick som sa att det var sista gången jag fick vara med och leka. Det hoppas jag verkligen. Ormen kvar på hallgolvet. Lugn nu. Stilla. Och genom mitt huvud far bara paniktankar om hur den vilken sekund som helst blixtsnabbt kommer ringla iväg under någon möbel, aldrig mer komma fram, utan rassla runt i huset utan kontroll och plötsligt bara finnas i någon väska när jag sticker ner handen. Tur i alla fall att jag inte är lagd åt att överdramatisera.
Vad tusan gör man? Teoretiskt sett är det ju bara att lyfta upp den. Och jag som inte är rädd för ormar borde ju lätt kunna göra det. Men nej. Det gick bara inte. Inte. Och var f-n är maken när man behöver honom?? (Att han, till skillnad från mig är jätterädd för ormar har inte med saken att göra. Äckliga djur är karljobb. Punkt slut.)
Jag lade en bytta upp och ner över ormstackaren. Började panikringa alla jag känner. Ingen, säger ingen kunde komma hit! Inte inom tre sekunder i alla fall.
Djupandas. Intala sig själv att man är en vuxen, kapabel kvinna, som ska vara ett gott föredöme för barnen och visst klarar av en helt ofarlig orm. Som dessutom inte ens är en orm, utan bara en ödla utan ben. Så det så.
En bit pappkartong försiktigt under byttan. Snabbt upp och ner med den. Yes! Ormen ner på botten. AAAHHH, den kan klättra upp för kanterna!! Nära mina fingrar!!
Då skrek jag så hela byn hörde det. Och barnen blev traumatiserade och fick ormskräck för livet. Och ormstackaren kasade ner till botten av byttan igen i rena förskräckelsen. Fast den är döv och allt.
Sedan gick barnen och jag ut i skogsbacken bakom huset och släppte ut den lilla kraken. Och pratade lite om varför det är bra med kopparormar som äter upp de äckliga mördarsniglarna. Och om hur synd det var om just det här exemplaret som blivit riven av katten och hade sår på sidan. Och så vinkade vi hejdå till den, tittade på medan ringlade in i det höga gräset och försvann.
Men katten ska jag skjuta när den vågar visa sig igen.

Recept för en lugn kväll

Låt barnen leka med kompisar i fyra timmar.
Åk sedan till sjön och kvällsbada.
Håll dem vakna på vägen hem genom att sjunga hela vägen så rutorna bågnar i bilen. (Barnen kan få men för livet, men de somnar iaf inte).
Ge dem välling/gröt.
Lägg dem.

Sumpa sedan din oväntat tidiga egna kväll genom att först lägga ut auktioner på Tradera till klockan tio, och sedan bara inte lyckas komma i säng. Nu är klockan snart midnatt. Snart börjar nattcirkusen. Knappt lönt att lägga sig.

Ensamt

Barnen är hos en kompis. Båda två. Maken jobbar. Jag är ensam. Sådär som det jämt var förr i världen. För bara dryga fem år sedan. Det är urskönt i en timme. Verkligen härligt. Avslappnande. Sedan börjar jag fundera på hur jag egentligen stod ut då. Förr.
Om en timme får jag hämta dem....

Grisigt

Jag försöker städa och hänga tvätt. I nästan trettio graders hetta. Barnen försöker under tiden stöka ner fortare än jag städar upp. De vinner. Stort. (Ja, jag vet att de ska städa själva. Och det gör de också. Ibland. När jag orkar härja med dem om det. Det orkar jag inte i den här hettan. Utan att ha fått sova inatt. Så det så.) Till sist blir jag arg. Ryter till: -Nu slutar ni upp! Vi kommer aldrig att få ordning här om ni ska hålla på att grisa ner såhär!
Lillasyster tänder till tillbaka. Sätter sina små händer bestämt i midjan. Blänger till på mig: -Det är DU som glisal nel!
Hon tänker till ett ögonblick. Tar i. Så kommer det: -Glismamma!
Där fick jag.

Min natt

Inatt har jag: tagit lillasyster på toa, nattat om henne i vår säng, burit tillbaka henne i sin säng, nattat om storebror i vår säng, fått värmeslag, följt honom till toa, gett honom ett glas mjölk, nattat om honom i hans säng, gått tillbaka till min egen säng. Samt slagit till min man rätt över ansiktet.
Jag skulle bara känna efter om han låg kvar där under täckeshögen, eller om han flyttat in i soffan som han brukar när barnen propellrar för mycket. Men jag var så trött att jag tappade armen så den istället för att röra lite försiktigt vid honom, landade med full kraft. Rätt i ansiktet. Han sov. Sedan gjorde han inte det. Fast å andra sidan hade inte jag sovit på tre timmar vid det laget.
Han ska på fest ikväll. Undrar om han kommer hem igen?

Egentid

Egentid för mig:
Åka till stan utan barnen. Där köper jag sandaler till storebror. Kläder till lillasyster. Bebispresent till väninnan som fick en liten dotter idag. Hund- och kattmat. Mer solskyddskräm till barnen. Dekorationsstenar till värmeljushållarna vi ska ha i köket. Mat. Present till makens kompis som fyller jämnt i helgen. Planscher till vardagsrummet. Ramar till dem.

Egentid för maken:
Åka på fest hos kompisen imorgon. Med presenten som jag köpt. Sova borta. Komma hem efter sovmorgonen på söndag.

Jag är inte helt säker. Men jag har en liten naggande känsla av att fördelningen inte är hundraprocentigt rättvis.

Ineffektivitet

Jag låg och vilade imorse. Barnen var hotade och mutade att låta sin arma mor vara ifred en stund. Plötsligt upptäckte jag att jag höll på att äntligen fotografera och lägga ut alla urvuxna barnkläder som ska ut på Tradera. Glad blev jag, den uppgiften har länge hängt som ett mörkt moln över mitt huvud. Då ringde telefonen och väckte mig. Och inga kläder finns på Tradera.
Men alltså, det är väl själve den också. Först ska man jobba till och med i sömnen, och sedan blir det ändå inget resultat av det. Är det det som kallas för dubbelarbete?

Rörande överens

Mina barn kan enas om en enda sak: de har världens utan jämförelse absolut elakaste mor. Jag måste säga att det gläder mig att de är överens. Det händer inte så ofta nuförtiden.

Man kanske ska söka ändå?

Idag skulle maken sälja sin lastbil. Köparna kom, tittade, provkörde. Priset förhandlades fram. Sedan skulle den betalas. Via datorn. Kontoret i vårt hus går även under namnet tryck-in-all-skit-som-vi-inte-vet-vad-vi-ska-göra-av-rummet. Och det ser ut som det låter. Papper. Kartonger. Barnens varma ytterkläder som ska packas undan. Pärmar. Hyllor som ska sättas upp på väggarna, men nu står lutade mot väggen på golvet. Och, bara för att piffa upp stämningen lite, två askar bindor som av någon anledning hamnat här på väg in mot toa. Dit gick de. Maken och de två manliga köparna. Via vardagsrummet. Där stereon vi fick av min pappa står kvar på golvet. Och fyra kartonger kläder i st 98/104 är semiuppackade. Och soffan är full av tvätt som jag inte hunnit vika undan. Och Storebrors alla bionicles ligger i alla sina miljoner beståndsdelar.

Det är väl lika bra att skicka in en ansökan till Rent Hus på en gång. För annars kommer nog köparna att göra det åt oss.

Misshandlade fötter

Mina fötter har nu: en blåsa på varje häl. En blåsa under vardera foten. En blåsa ovanpå högerfoten. Och båda fötterna är solbrända ovanpå, eftersom jag glömde smörja dem och sedan gick fyra timmar i stekande sol utan minsta skugga på Lådbilslandet.
Och sedan upptäckte jag att jag glömt stegräknaren hemma.

Ajajajajaj

Är det någon som sett filmen Long Kiss Goodnight? Det är en thriller, där Geena Davis spelar en agent. Ganska bra, faktiskt. I en scen gör sig hennes dotter illa och gråter i en situation där de inte har tid att gullesnutta. Geena tar tag i flickans axlar, spänner ögonen i henne och väser. -Life is pain! Get used to it!

Ganska exakt det budskapet försöker mina fötter förmedla till mig just nu. Och mina benhinnor. Och min ländrygg. Jag ha tvingat runt mina stackars fötter på mer promenader de senaste tre dagarna än de senaste tre månaderna. Och de är inte glada. Inte glada alls. Jag har blåsor under fötterna. UNDER dem. Båda två. Och med de fötterna ska jag halta Lådbilslandet runt imorgon. Hela dagen. Näste man som säger till mig att det måste vara skönt med lång semester att vila upp mig på, slår jag på käften.

Lekkamrater

Igår var hela högen barn hos oss. Lekte, badade, gungade, bråkade, stökade ner. Lekrummet ser ut som en krigszon. Fast de var ute nästan hela tiden.
Idag har de varit hos grannen. Storebror ända sedan elva i förmiddags. Lillasyster var hemma en sväng runt lunchtid, men är iväg igen.
Och jag vet inte om jag ska vara tacksam att de har kompisar, eller om jag ska låta vemodet ta överhanden. Vemodet att de mer och mer vänder sig utåt. Bort från mig. Och här sitter jag. Med min långsemester som jag tagit för att vara med mina barn. De barn som hellre vill leka med kompisar.
Men imorgon blir det lådbilslandet. Då får jag vara med dem HELA dagen.

Lägesposition

Lillasyster befinner sig någon annanstans i huset än jag. Hon är ledsen för något. Ömkligt kommer den lilla rösten svävande genom huset: -Mamma! Maaammaaa!
Jag ropar tillbaka: -Var är du? Och svaret kommer, lika ömkligt och tunt: -Här!

Och jag undrar i mitt stilla sinne vem som är mest aningslös av oss? Treåringen som på fullt allvar tror att "här" är en lägesanvisning, eller den vuxna som tror att man kan fråga en treåring var hon är utan att få just det svaret?

Ny choklad

Jag vill verkligen gå ner i vikt. Reformera mina dåliga matvanor. Sluta äta godis. Sluta småäta. Bli en bättre, friskare, kanske rentav piggare människa.
Därför känns det lite extra kul att min syster just hittat en ny sorts choklad. Marabou mjölkchoklad med bitar av jordgubbar i. Får man ta ut skilsmässa från sin syster?

Könsroller

Grannbarnen har varit här och lekt i flera timmar. Deras storasyster är 6 år, min storebror är 5, lillebror i grannhuset är 4 och lillskruttan här är 3. Alltså kunde man kanske förvänta sig en fördelning storasyskon-småsyskon, eller de tre stora för sig och lillasyster på sladden. Men nej då. Tjejerna bondade genast över lillasysters dockor och dockvagnar, medan killarna omedelbart laddade vattenpistolerna och började skjuta på varandra.
Jag tror att vi är olika genetiskt. Det är bara så. Manligt och kvinnligt är åtminstone delvis medfött. Inget kan övertyga mig om motsatsen.

Snickerier

Storebror snickrar med sina verktyg. Den ett år yngre grannpojken tittar på, liksom lillasyster. De vill hemskt gärna få vara med. Ända tills storebror talar om för dem: -Om du kommer för nära min verktyg kan du göra dig hemskt illa. Då måste du åka ambulans och vara på sjukhus. En hel vecka. Och då kommer inte du må så bra.
Men inte är han lagd för att överdramatisera inte....

Mera stegräknare

En promenad senare, och jag är uppe i nästan 9000 steg. Och plötsligt kommer jag ihåg varför jag gillar stegräknare: Utan den piskan på ryggen hade jag aldrig kommit ut. Och som det nu blev så gick vi ut allihopa, hela familjen, och hade jättetrevligt under promenaden. Kanske inte är så tokigt ändå...

Stegräknare

Klockan är halv fyra, och jag har inte fått ihop mer än 2800 steg hittills idag. Fast jag varit och storhandlat och sprungit varv på varv runt City Gross.
Plötsligt minns jag varför jag inte gillar stegräknare.

Storebrors dramatiska ådra

Idag såg jag en familj med tre barn, alla under fyra år. När jag såg dem, stod pappan utanför bilen, med nyfödingen i babyskyddet i ena handen och en cigg i den andra. Inuti bilen satt mamman, tillsammans med de andra barnen. Hon rökte. Inne i bilen! Jag råkar vara rabiat rökmotståndare. Synen fick mig att darra av raseri. Fick jag bestämma så skulle tobak vara narkotikaklassat och förbjudet i lag. Alltså ondgjorde jag mig över detta hemma vid middagsbordet några timmar senare. Barnen lyssnade. Så kände sig storebror manad att dra sitt strå till stacken: -Det är farligt att röka! För om mamman röker i bilen, så kan hon dö i bilen. Och då blir barnen rädda.
Jag är glad att sonen i alla fall inte ärvt min benägenhet att överdramatisera saker och ting.

Nyheterna

Ibland undrar jag lite. Över hur journalister tänker när de sätter sina rubriker. Och de där raderna under rubriken, ni vet, de där som ska få en att klicka på artikeln och läsa den. Häromdagen hände det sig tydligen så att en pilot avled. Och det kan ju även piloter göra såklart. Det som gjorde just den här pilotens frånfälle nyhetsvärdigt, var att det skedde uppe i luften. Medan han arbetade. Så andrepiloten fick landa planet. Och journalisten konstaterar att planets 240 passagerare inte visste någonting. Då tänker jag, att det får jag verkligen hoppas! Tänk er själva meddelandet i planets passagerarradio: -Detta är er andrepilot som talar. Tyvärr får jag meddela att piloten just dog. Men oroa er inte! Jag har suttit bredvid medan han landat massor av gånger. Jag vet nästan precis hur han gjorde. Jag ska nog få ner er säkert. Hoppas jag.
Vissa saker vill man liksom inte veta förrän efteråt. Och knappt ens då.

Åldersnoja

Nyss gick jag en promenad. För jag VILL verkligen inte väga så här mycket längre! Jag vill inte det. Och kilona kommer inte försvinna av sig själva. Så jag har köpt en snofsig, dyr stegräknare och ska försöka börja promenera varje kväll. Eller i alla fall de flesta. Alla är inte genomförbart eftersom maken inte alltid kommer hem i tid för att det ska funka. Men de flesta.
Medan jag gick där och kände hur mycket det tog emot och hur mycket hellre jag hade velat ligga kvar i soffan med min bok, så tänkte jag. På att jag vill att min kropp ska hålla. Jag vill bli gammal. Mycket gammal. Jag vill se mina barn växa upp. Och mina barnbarn. Och jag vill helst få träffa mina barnbarnsbarn också innan det är dags att tacka för mig. Men jag vill inte bli en sjuklig gammal tant. Jag vill inte ligga i en säng på långvården, vill inte ligga ensam i en lägenhet med den stressade hemtjänsten tre gånger om dagen som enda livstecken från omvärlden. Jag vill orka med att leka med mina barn. Och mina barnbarn. Och jag vill åtminstone orka hålla mina barnbarnsbarn i famnen med egna armmuskler. Då måste jag börja ta hand om min kropp. Och det NU. För jag är inte så himla ung längre, och den är redan i ganska dåligt skick. Stor och tung, och ont både här och där.

Nej, jag är inte så himla ung längre. Trettiofem. När blev jag det? Hur gick det till? Jag har i åtminstone två-tre år lidit av min fyrtioårskris. Och jag menar allvar. Jag vill INTE fylla fyrtio. Och jag vill inte att någon av mina vänner eller syskon eller maken eller kollegorna som är jämnåriga med mig ska göra det heller. En kompis berättade härförleden att hon tycker det är jobbigt att hennes man nyss fyllt fyrtio. Och jag förstår henne till fullo. Sympatiserar helt. Själv valde jag att vända blickarna till kindergarten när jag sökte man, så jag kommer nolla ett drygt år innan han gör det.
Från nästa födelsedag kommer jag officiellt att vara närmare fyrtio än trettio. Aj. Jag firar inte längre att jag fyller år. Men eftersom jag är barnsligt förtjust i att bli lite uppmärksammad och firad, och dessutom älskar att få presenter, så firar jag dagen ändå. Men numera firar jag istället att jag fått tillbringa ännu ett år tillsammans med dem jag älskar. Och då kan jag faktiskt leva med att det samtidigt betyder att jag också blivit ett år äldre. I alla fall så länge jag fortfarande är på rätt sida fyrtio.

Väckning

Lillasyster kom in och lade sig i föräldrasängen vid tre inatt. För en stund sen väckte hon mig. Genom att sparka mig mitt på näsan. Iofs skulle jag ändå upp, eftersom jag jobbar idag. Och effektivt var det ju också. Men jag vet inte. Jag föredrar nog ändå den gamla vanliga väckarklockan.

Sur fru

Min man tycker att jag är en surkärring. Och det får han tycka. Det visade sig nämligen, när jag tre gånger varit på vårt apoteksombud och frågat efter lillasysters specialmat, att han glömt lämna in recepten. De recept han så dyrt och heligt lovat att han lämnat in. För två veckor sedan. Då tvingade jag honom att åka iväg med dem nu. Genast. Fast det hällregnar, han just kom innanför dörren och posten ändå inte går iväg förrän på måndag.
Han tycker jag är en surkärring. Det är jag också. Och det är rätt åt honom.

Provsvar

För ett par veckor sedan tog jag bort ett födelsemärke. Eller, jag och jag. Jag tog förstås inte bort det själv. Det gjorde farbror doktorn. Men det var jag som så snällt bad honom göra det. För märket hade vuxit. Och det var ojämnt i både färg och kanter. Och det kliade. En hel massa varningstecken, alltså. Och eftersom jag har i princip alla riskfaktorer man kan ha för malignt melanom, och dessutom är paniskt rädd för just det, så bad jag så innerligt snällt att få det bortplockat. Och det gjorde han. Jag frågade om han gjorde det för att jag var hysterisk eller för att det behövde tas bort. Han var snäll nog att svara att "både och".
Nåja, idag kom svaret. Och jag har inte cancer. Och det var ju bra. För jag har väldigt bestämda åsikter om det här med att dö ifrån sina barn. Det gör man inte. Ever. Så det var ju bra att jag slipper bryta mot mina egna principer.

Midsommar på dagis

Idag firades det midsommar på dagis. Med midsommarstång, jordgubbar och glass. Lillasyster ville att det skulle sjungas Midnatt råder även där. Hon drev igenom det också. Samtliga barn från byns två dagis, med personal, dansade alltså runt en midsommarstång sjungandes "se då komma tomtar fram ur vrårna....tipptapp tipptapp tippe tippe tipp tapp". För det hade min dotter bestämt att så skulle det vara. Jag är inte förvånad. Finns det någon som kan genomdriva vad som helst, så är det den tjejen. Gud bevare världen den dag hon slår sig på politik...

Fira midsommar

Barnen har i år fattat det där med midsommar. Och de är spända. Mycket spända. Jag tror inte de har helt klart för sig vad det är de är så spända på, de bara fattar att något ska firas! Att deras mor jobbar midsommar har antingen inte gått in, eller så bekommer det dem inte...
Igår var vi lediga. Barnen lekte ute i trädgården. De kom släpandes med tre stora kvistar/små grenar från lönnen, där deras far sågat ner ett antal grenar och sedan låtit dem ligga kvar på gräsmattan till allmänt beskådande. Där hade barnen varit och försett sig. Så nu får maken rensa hela trädgården istället för en enda hög, när han till sist kommer sig för med att köra iväg bråten. Skadeglad? Jag? Inte då.
Barnen tog med sig sina små grenar till sandlådan. Där stack de ner dem i sanden, en bit ifrån varandra. Sedan ropade de dit mig. Detta var tre stycken midsommarstänger. Förstås. Vad annars? Och nu skulle det dansas runt dem.
Så den som till äventyrs gick förbi vår trädgård igår eftermiddag, kunde få sig till livs synen av en vuxen och två barn som hand i hand högtidligen skred runt tre små pinnar nerstuckna i sanden, en i taget. Runt den första sjöng vi Små Grodorna. Runt den andra blev det Midnatt råder, tyst det är i huset...Slutligen avrundade vi med Sankta Lucia runt den tredje. Barnen såg inget märkligt alls i sångvalet. Inte ett dugg. Fast med den sommar vi hittills haft, förstår jag dem.

Finurlig storebror

Storebror har ritat en teckning åt mig på dagis. Två stora spöken, och en hel massa glada småspöken. Ett av de stora ser också glad ut. Det andra har ett rakt streck till mun. Inte utan en viss oro inför svaret frågade jag vilket som var mammaspöke respektive pappaspöke. Och kunda raskt andas ut när det visade sig att det bistra spöket var pappan och inte mamman. Däremot får jag leva med att mammaspöket är ungefär dubbelt så stort som pappaspöket. Det är ju iofs inte helt långt från verkligheten, så jag kan ju inte klandra storebror. Måste börja öva honom i att man inte behöver hålla sig till sanningen i riktigt alla situationer.
Jag frågade varför pappaspöket är arg. Storebror såg genuint förvånad ut. Svarade: -Men han är inte arg! Han är fundersam!

Ibland är det svårt

I söndags var storebror sådär omöjlig som bara barn kan vara. Allt var fel. Allt skulle det bråkas om. Han bråkade med lillasyster. Med sin pappa. Med mig. Han gnällde, skrek, började gråta för minsta motgång. Låg på golvet och skrek som en tvååring när han inte fick som han ville. Och jag var arg. Jag resonerade. Förklarade. Ställde ultimatum. Tappade tålamodet. Inget hjälpte.
På kvällen, efter en hel dag på detta vis, låg han i soffan. Såg liksom lite mosig ut. Tittade upp på mig. Sa: -Mamma. Idag har jag varit alldeles upp-och-ner-vänd.
Han vet att han är svår att ha att göra med när han är sådär. Han vet det. Och han vill inte. Han vill inte bråka, han vill inte vara svår och jobbig. Han vet bara inte hur han ska bära sig åt för att ta sig ur det när allt blivit så fel för honom.
Och jag är så tacksam att mina barn fortfarande är små nog att vilja sova hos mig. Man reparerar mycket som blivit fel när man sover med ett barn på sin arm.
Jag är helt övertygad om att det är så oändligt mycket svårare att vara barn än att vara förälder.

Slutet på en era

Så var det då dags. Efter femton år. Sista avsnittet av Cityakuten. Det känns som om jag vuxit upp med den serien. Jag minns fortfarande avsnittet där en kvinna dör under förlossningen under extremt dramatiska former. Jag såg det ensam. Kunde inte andas. Satt uppkrupen i soffan, hårt kramande en kudde, vågade knappt blinka, så spännande var det. När det var slut ringde jag min dåvarande bästa vän. Upprepade gång på gång "Jag ska aldrig föda barn, jag ska aldrig föda barn, jagskaaldrigfödabarnjagskaaldrigfödabarnjagskaaldrig" Jag tror inte hon hörde mig. Hon var för upptagen av att i andra änden av telefonen upprepa "Jag ska aldrig jobba på akuten, jag ska aldrig jobba på akuten, jagskaaldrigjobbapåakutenjagskaaldrigjobbapåakutenjagskaaldrig" Vi höll det löftet båda två. Om inte hon radikalt ändrat karriär på de fyra år som gått sedan vi tappade kontakten, så har hon mycket riktigt aldrig jobbat på akuten. Och jag har heller inte fött barn. Båda mina är snittade. Dock inte på grund av Cityakuten, bäst att tillägga.

Så många minnen. Så många situationer kopplade till serien. Vänner jag sett avsnitt tillsammans med. Situationer i livet jag varit i när jag tröstat mig med serien, fördrivit tid till den, haft roligt med den. De senaste fem åren eller så har jag inte ens följt den. I perioder har jag inte haft trean, i perioder har jag inte orkat vara uppe till tio om kvällarna. Ändå känns den lika hemtam som någonsin. Jag gillar serier. Ser hellre serier än filmer. Men ingen serie, utom möjligen Vänner, har jag en sådan relation till som Cityakuten.

Jag kommer sakna den. Nu väntar jag bara på samlingsboxen. Sedan ska maken, som bleknar av att se blod från ett skrapsår, få tvinga sig igenom femton års sjukhusserie. Det ser jag fram emot.

Återförening

Äntligen är ännu en lång och hektisk dag slut. Jag hämtar på dagis. Kommer hem. Ger barnen kalla pannkakor från igår. Tvättar munnar och händer. Äntligen blir det tid att rå om varandra. Jag lyfter upp lillasyster så hon står upp i mitt knä. Ser henne i ögonen. Säger: -Jag har saknat dig idag!
Får till svar: -Jag ska hoppa på dig mamma!
Och så gör hon det.
Aj.

Botad

Sådärja. Så var det bestämt. Inga fler bebisar här inte. Först ville inte lille A sova igår kväll. Även om nio inte får anses som SÅ sent, så var det för sent i min smak. I all synnerhet som de andra två minimonstren bestämt hävdade sin rätt att vara uppe minst lika länge som den lille gästen. Väldigt bestämt hävdade de det. Man skulle faktiskt rentav kunna säga högljutt. Vilket förstås garanterade att lille A inte kunde somna, ens om han hade velat det. Vilket han alltså inte ville.
När han sedan till sist gett upp och börjat snarka, och de andra följt hans goda exempel, ja då kunde istället inte jag somna. Fast jag grundade så fint med spikmattan, som alltid brukar funka som sömnmedel. Inte igår. Nej, då låg jag vaken till midnatt och tänkte på ditt och datt. Som varför barn aldrig vill sova om kvällarna. Och varför i helsike inte jag sov, när jag nu var så trött. Och hur jag skulle orka med dagen idag utan att sova. Sånt. Det underlättade inte avslappning och sömn, precis.
Någon gång efter midnatt somnade jag. Det var sista gången jag tittade på klockan, så sedan måste jag ha somnat.
Strax efter ett vaknade lille A. Det hade hans mamma lovat att han inte skulle göra. Tydligen hade hon glömt att tala om det för honom. För det gjorde han ändå. Ganska eftertryckligt också. I en och en halv timme. Sedan somnade han. Sedan somnade jag. I tjugo minuter. Sedan kom storebror. Med ett gigantiskt myggbett på huvudet som krävde omedelbar akutvård. Då gick maken ut och lade sig på soffan. Vissa har det bra.
Idag har jag varit som ett gammalt lik. Så nu har jag insett mina begränsningar. Om jag inte ens orkar vara vaken ett par timmar en enda natt, så ska det definitivt inte vara fler bebisar här.

Barnvakt

Vi är barnvakter ikväll. Till lille A, ett och ett halvt år gammal. Han ska sova här inatt, medan mor och far är på fest. -Det är så lätt att lägga honom, sa kompisen M, gossens mor. -Mellan sju och åtta kommer han att blir trött. Då bara ger ni honom en flaska välling, så somnar han.
Hon ska ha stryk. Första vällingflaskan inhalerade han på tre sekunder blankt. Sedan ville han ha mer. Andra flaskan hinkade han i sig på fem sekunder. I mitt knä i soffan. Sedan spydde han. Över hela mitt knä. Och soffan. Sedan bajsade han. Sedan vägrade han sova. Länge. Nu är klockan nio, och han han precis somnat.
Mamma M ska ha stryk. Men hämnden är ljuv. Hon har lovat att återgälda tjänsten om ett par veckor. Då ska mina barn få sova hos henne och hennes familj. Så jag och maken kan använda biobiljetterna vi fick i julklapp. Kanske äta ute, rentav. Någonstans som inte heter McDonald´s. Då ska jag innan jag lämnar barnen låta lillasyster sova middag i en timme. Och ge storebror en stor påse godis. Det borde göra susen. Hon kommer inte att få sova före midnatt.

Världens tappraste lillasyster!

Storebror har varit på kalas idag. Piratkalas. Och lillasyster är bäst i hela världen! Först köpte hon utan scener att inte hon skulle på kalaset. Sedan följde hon med mig till stan. NIO butiker, min damer och herrar, NIO butiker! Och INGET gråt och skrik!
Jag tror jag ska börja turnera med henne på cirkus. Kan inte finnas många treåringar som kan göra om det. Maken kan det definitivt inte. Och han är ändå trettiofyra.

Kläder

Äntligen, äntligen, äntligen. Nu håller lillasyster till sist på att växa ur storlek 86/92. Hon är ju trots allt tre och ett halvt. Det känns lite konstigt att klä henne i kläder för tvååringar då. Men hon är nu en gång för alla en liten älva. Det räknar jag kallt med att tjäna fyrahundrafemtio spänn på i sommar. För så mycket kostar en tvådagarsbiljett på Ölands djurpark. Och där har de inte åldersgräns som på alla andra ställen. Nej, där går istället barn under en meter in gratis. Och lillasyster är dryga 90 centimeter nu. Man tjänar pengar hela tiden, och på de mest märkliga sätt.
Men äntligen börjar även 92 bli för litet. En del byxor funkar fortfarande, och 98 är egentligen för stort ännu, men nu ska garderoben bytas ut. Banne mig.
Jag tror jag måste köpa lite kläder. Eller nåt. För inte kan hon väl klara sig på innehållet i fem kartonger, en papperskasse och en fullproppad hylla i extragarderoben? Var i hela friden kommer allt ifrån?? Äntligen fattar jag varför hon kissar ner/blöter ner/kladdar ner minst ett och gärna två ombyten om dagen. Det är för att hon aldrig skulle hinna använda allt annars. Fast hon har varje storlek i minst ett år för att hon växer så långsamt. Jag ska genast sluta klaga på tvättberget och istället vara tacksam för att hon är så omtänksam.

Sopor

I vår kommun har man ett system med två soppåsar. En vanlig, och en grön där man lägger komposterbara sopor. Vi har alltså två soppåsehållare i köket. Maken har ett alldeles eget system för att byta påse. Han går ut med soporna. Sedan sätter han inte i någon ny påse, utan stänger bara dörren. Och när jag sedan står där med köksavfall i händerna som jag genast vill kasta, så upptäcker jag att ingen påse att kasta det i finns på plats. Maken tycker detta system funkar utmärkt. Jag är mer tveksam. Igår provade jag själv systemet. Jag gick ut med soporna, men satte inte i nya påsar. Spänningen när jag öppnade skåpet idag var stor: skulle systemet fungera även för mig? Har även jag självisättande påsar?
Tja. Både ja och nej. Det satt en ny vanlig påse. Men ingen grön kompostpåse. Undrar hur man gör för att dressera även dem till att sätta dit sig själva? Måste fråga maken.

När föräldrar inte orkar mer

Det senaste numret av Mama kom igår. I det finns ett reportage om en kvinna vid namn Paola Bruna. Hennes man, pappan till hennes lille son, tog livet av sig för ett år sedan. Hon blev kvar. Med sorgen. Med ilskan. Och med sonen. Och jag förstår inte. Jag förstår inte hur man är funtad om man kan överge sitt barn. Oavsett hur man mår.
Innan någon säger att det är klart att jag inte gör, jag vet uppenbarligen inte hur det är att vara deprimerad, så vill jag bara inflika att jo, det vet jag. Jag vet faktiskt det. Under en period i min ungdom, för tio-femton år sedan, var jag ganska svårt deprimerad. Så svårt faktiskt, att jag såg självmord som en fullt möjlig, kanske rentav önskvärd, utväg. Så svårt att två av mina vänner, utan att jag då visste om det, sinsemellan kom överens om att de skulle turas om att ringa mig varje dag, bara för att kolla att jag levde.
Jag kom ur det. Tiden har gått, jag vet idag hur tecknen ser ut och har lärt mig sätt att hantera det som är svårt utan att det behöver bli så illa. Jag har mognat, vuxit, och lärt mig copingstrategier. Idag är den perioden inte något jag tänker på särskilt ofta, och jag talar aldrig om den. Men jag vet hur det är. Därför kan jag också säga detta: Jag förstår INTE och kan INTE acceptera att en förälder väljer att lämna sitt barn. Aldrig. Och tro aldrig annat än att det ÄR ett val. Ett val från en sjuk hjärna och ett plågat sinne, förvisso. Men icke desto mindre ett val. Det finns alltid andra alternativ. Alltid. Men de alternativen kräver mod. Att man stannar och kämpar. Att man tänker på dem man lämnar efter sig, och inte bara på sig själv och sin egen plåga. Därför är självmord alltid den feges och den själviskes utväg.
Det var en utväg som jag kunde se som en tänkbar utväg då. När jag var ensamstående utan barn. Men aldrig idag. Jag skulle aldrig aldrig kunna göra så mot mina barn. Oavsett hur dåligt jag själv skulle må. För hur mår det barn, som tvingas gå genom livet vetande att mamma eller pappa valde att lämna honom/henne? Vetande att han/hon inte räckte. Inte räckte som orsak att leva. Mamma/pappa ville inte se barnet växa upp. Ville inte finnas där att trösta i sorg, eller dela glädjen. Hur lever man som barn med det?

Jag läste en gång en intervju, har glömt med vem. En kändis som just blivit pappa. På frågan hur livet förändrats, svarade han att "Nu kan jag aldrig ta livet av mig". Inte så att han ville det heller. Bara det att nu fanns inte längre det som en möjlighet ens, oavsett hur jävligt livet än kanske skulle kunna bli. För nu hade han barn. Och precis så är det. Har man barn, så finns inte längre den möjligheten. Punkt slut.

Mafioso

Igår började Aftonbladet med sin senaste samlingsserie dvd:er de säljer med tidningen en gång i veckan. Turen har kommit till Sopranos. Och vad är det för fel på Cityakuten, om jag får fråga?
Nåja. Jag har aldrig sett Sopranos, eftersom den sändes efter läggdags för mig. Serien omfattar 28 dvd:er. Alltså gäller det att inom en vecka titta på den första och avgöra om den är värd att samla på. Och eftersom barnen är mer kvällspigga än jag, så gäller det att omedelbums härda dem så att de tål otäcka maffiaprogram utan att få ärr för livet. Vilket ter sig osannolikt om man betänker att storebror vägrar se tecknade Djungelboken, därför att det "är otäckt när det brinner". Och då har han ändå sett den minst trehundra gånger redan. Han vet liksom hur det slutar.
Men han kanske börjar tuffa till sig? Häromdagen såg han Sjukhuset. I en sekvens kom det in en man till akuten efter att ha fått en planka i huvudet. Storebror tittade. Fnös. Sa föraktfullt. -Han ser ju inte ens skadad ut!
Storebror kanske trots allt bär en mafioso inom sig? Eller möjligen bara en normalt okänslig karlslok i miniformat.

Elefantminne

Idag lovade jag barnen glass när vi kom hem från dagis. Bara för att det är fint väder. Bara för att göra barnen glada och överraska dem. Bara för att vara snäll, fast det är torsdag. Och kanske lite för att jag vet att jag köper mig en kvarts lugn och ro då. Kanske därför också. Bara lite. Hur som haver, glass var det. Jag har köpt en ny sorts isglass, en gräslig variant, grön och lila. Jag tänker under inga som helst omständigheter läsa innehållsförteckningen. Det är Hulken-glass. Jag berättar detta för barnen. Lillasyster frågar: -Har jag ätit Hulkenglass fölut?
-Nej, säger jag, den är helt ny, ingen av er har ätit den förr.
Då kommer det från storebror: -Joho! För jag fick Hulkenglass förra sommaren på Ölands djurpark. Jag fick den efter att jag hade gjort illa benet när jag skrapade det på staketet när vi tittade på lejonungarna. Den glassen är grön och lila.

Herregud. Detta hände alltså för nästan ett år sedan. Han var fyra år då. Och minns det ännu, ner i minsta detalj.

En bra dag minns jag hur ungarna och maken ser ut. En riktigt bra minns jag dessutom vad de heter. Storebror minns vilken glass han åt för ett år sedan. Och sedan undrar jag varför barnen alltid har övertaget.

Farligheter

Jag tankade bilen på väg hem från jobb idag. Stod där och väntade på att tanken skulle fyllas. Lät blicken förstrött vila på varningsskylten som sitter på pumpen. Började läsa den på allvar.
Humor finns på de mest oväntade ställen: "Varning. Motorbränsle kan vara cancerframkallande. Kan även vara farligt. Kan orsaka lungskador vid inandning" etc etc.
Bensin kan alltså både framkalla cancer och vara farligt.
Tänk. Och jag som trodde att cancer också är farligt. Man lär sig nya saker hela tiden.

Ska barnen kunna sånt här?

Sonen kom just in i rummet. På rymmen från sängen, där jag just bäddat ner honom. Med ett finurligt leende på läpparna. -Mamma, jag är törstig. Kan jag få ta lite H2O?

Ska verkligen en femåring kunna sånt? Då kommer han kunna mer än jag redan i ettan. Och jag som hade sett fram emot att ha det intellektuella övertaget åtminstone tills han går i tvåan.

God morgon, älskling!

Maken åker tidigt till jobb idag. Jag har inte bestämt mig för om jag tror på att han börjar så tidigt, eller om det bara är så att han kommit på att han slipper hela morgonracet med barnen om han påstår att han gör det.
I alla fall. Han åker tidigt. Kommer in till mig där jag står och tar fram kläder till barnen. Pussar hejdå. Hejdar sig. Pekar på min haka. -Du har en finne där.
Trevlig dag till dig också.

Sexliv

Expressens hemsida har en artikel där det på allvar hävdas att par får som bäst sexliv när de varit tillsammans i fyra år. Maken och jag har varit tillsammans i drygt fyra och ett halvt år. Jag tar den där artikeln som ett hån. Om mitt bästa sexliv ska infalla under en period när jag somnar före barnen nio kvällar av tio, då tar jag ut skilsmässa och går i kloster. I alla fall de flesta kvällar. Man får väl permis ibland? Från sitt kloster? De där kvällarna när barnen trots allt faktiskt somnar när de ska? Får man det?

Dagisfest

Så var det då dags igen igår. Den årliga grillfesten på dagis. Ett tillfälle att sitta i det fuktiga gräset tillsammans med en hel massa vuxna som man knappt vet vad de heter och lyssna medan våra barn sjunger falskt en sång om pottor och pruttar.
Och man tycker om det. På riktigt. Är det det som kallas moderskärlek?

Ett gott intryck

Idag ska jag på möte med rektorn för mina barns förskola, och så småningom skola. Anledningen är att förskolan/skolan inte klarar av att ta hand om barn med olika allergier på ett fullgott sätt. Alltså ska jag, ytterligare två mammor till allergiska barn, rektorn, köksan och skolsköterskan samt skolläkaren ha ett möte. Vi ska gå igenom rutiner, ansvarsförhållanden och annat relevant. Jag har läst in mig på lagtexter. På läroplanen. På riktlinjer. Jag bör göra ett sansat, vuxet och förtroendeingivande intryck. Därför känns det extra bra att jag just nu har en stor finne mitt på hakan.

Bebissug. Igen.

Idag frågade jag min man igen. Om vi inte ändå ska ha bara en liten bebis till. Bara en enda. En yttepytteliten.
Och han svarade som han alltid gör. Med kärlek i rösten och värme i blicken: -Har du fått en hjärnblödning eller?

Jag tolkar det som ett ja.

Webtest

Allt om barn har ett nytt webtest. "Lider du av barnfobi?". Detta test svarade jag på. Och baserat på dessa svar har dataprogrammet i sin vishet talat om för mig att "någon stor barnvän är du inte". Så nu måste jag omvärdera och omprogrammera hela mitt liv. Attans också.
Kan man adoptera bort barn när de fyllt fem och redan lärt sig fula ord?

Ny vecka

Jag tänker inte ens väga mig den här veckan. Så det så. Och förresten så borde kalorier man äter för att det är synd om en inte räknas. Så det så.

Begåvade barn

Jag tycker mina barn är omåttligt begåvade. Såklart. Men även om jag tar ett steg tillbaka och försöker vara aningen objektiv, så vidhåller jag denna uppfattning. Storebror knäckte läskoden strax efter sin fjärde födelsedag. Han tycker det är jobbigt att läsa, och ger upp efter ett par meningar. Vill helst ha service och bli läst för. Men han kan.
Ikväll visade lillasyster samma takter. Jag läste ett papper med ett bokstavsregister i kanten. Plötsligt pekade hon på A:et.
-Det där är A!
Det visar sig att hon kan A-B-C-D. Jag upprepar: flickan är TRE år!

Vet inte om det är mina eminenta gener, eller om det beror på att båda barnen älskar Fem Myror lika mycket som jag själv gjorde som barn? Men hon kunde höger-vänster vid två och ett halvt. Och färger vid dryga två, tom orange och brunt och sånt svårt. På storebrors fyraårskontroll var hon med. I den kollen ingår att barnen frågas om färgerna. Hon satt i mitt knä och skrek rätt svar innan han fick en chans att svara. Då kontrade han med att bokstavera färgerna istället. Korrekt. Måste vara generna.....och måste vara MINA gener. Såklart!

Saker man behöver

Maken berättar:
Medan jag var på jobb idag, kommer lillasyster in till sin pappa, efter att ha lekt i trädgården. Spänner ögonen i honom, informerar honom: -Jag behövel en glass!
-Jaså, varför då?
-Jag kännel att jag behövel en glass!

Om hon fick en glass? Säger uttrycket "linda runt sitt lillfinger" er något?

För övrigt kan jag meddela att om man bara känner sig pressad och tvingad nog, så kan man arbeta fast man har migrän och helst vill ligga i ett mörkt rum och kräkas av smärta. Det gäller bara att hitta den där hårfina balansen där man tar tillräckligt mycket medicin för att kunna stå upprätt, men inte så mycket att man blir påverkad av den.....

Mötet

Jag har arbetat idag. Helgarbetat. Bara det har sina nackdelar, även om jag inte har så mycket emot det för det mesta. Just idag var det dessutom väldigt mycket att göra. Väldigt mycket. Både planerat och akut.
På eftermiddagen, med en sak kvar att göra, stötte jag ihop med en person jag inte träffat på länge. Som betyder mycket för mig. Som är en förebild yrkesmässigt och en varm människa privat. Jag har saknat henne. Mycket. Nu var hon en annan person än sist jag såg henne. En ny svikt i steget. Färg på kinderna. En glimt i ögonen som länge saknats. En annan klang i rösten.
Och det korta slumpmässiga mötet räckte för att även min dag skulle bli lättare igen.

Hjärtsnörp

Barnen och jag är hemma en morgon. Vi delar morgontidning med systern, tillika grannen. Tidningen kommer till oss, så lägger vi den i deras brevlåda när vi åker till jobb. Denna dag är vi lediga, så jag ber storebror gå över med tidningen till svågern som ligger sjuk hemma. Storebror vägrar. Jag orkar inte tjafsa om saken. Telefonen ringer, jag får annat att tänka på. Plötsligt inser jag att jag inte sett lillasyster på en stund. Hon står ingenstans i huset att finna. Hjärtat dras ihop av panik, strupen snörs samman.
Då klampar det på altanen. In kommer lillasyster. Iklädd endast pyjamasjackan. En sån där i herrmodell, framknäppt, ni vet. Gubbrandig är den också. Bara jackan, och sina röda gummistövlar med hjärtan på. Nakenstjärt. Iskall om benen och rumpan. Lyckligt leende. -Jag gick med tidningen till molblol J. Det var jätteloligt!

Ska man tacka för hjälpen eller ge henne utegångsförbud för resten av livet?

Ombytta roller

Kommer hem. Har jobbat hela dagen. Och verkligen jobbat också. Det är löjligt mycket att göra på jobb nu. Kommer hem. Trött och sliten. Frågar barnen vad de gjort idag. Lillasyster berättar: -Jag hal lekt HEEELA dagen. Men pappa hal bala tjatat.

Hallå? Är inte det mitt jobb?

Pizzadrömmar

Lillasyster vaknade vid två inatt. Hon väckte mig ur en dröm. Jag hade drömt att jag proppat i mig inte en, utan två stora pizzor. Som man kan förstå mådde jag hemskt illa.
Jag mådde illa i verkligheten också. Pizza har alltså samma förmåga att framkalla illamående i drömmen som IRL.
Gäller detsamma deras fettbildande förmåga?

Om mina fötter och blomnäring

Nä. Det funkade inte. Man växer inte av att hälla blomnäring på fötterna. Mest för att det är nästan omöjligt att hitta en kruka stor nog att få ner fötter i storlek 41 i. Och skulle man ändå lyckas, så funkar det inte ändå. Möjligen kanske tånaglarna växer lite. Så kan man sysselsätta sig en stund med att klippa dem sen. Och det är ju bra. För man har ju inte så mycket annat att fylla sin tid med.

Det farliga vattnet

Lillasyster har kommit in i något slags klumpigålder. Hon som aldrig brukat ramla och slå sig, är nu ständigt blåslagen och plåstertäckt. Jag är bara tacksam att hon ådragit sig en hel del av skadorna på dagis. Annars hade nog socialen knackat på dörren för länge sedan, med misstanke om barnmisshandel.
Nu i veckan kom hon hem med ett nytt stiligt skrapsår med tillhörande plåster på knät. Just den dagen behövde hon duscha. För en gångs skull ville hon inte det. Hon ville inte alls det. Med bestämdhet inte. Det är märkligt att små barnafötter kan gå rakt uppför en emaljerad badkarssida utan att halka ner, bara innehavaren av fötterna tillräckligt gärna vill UR badkaret. Efter mycket gråt, skrik och tandagnisslan, och en hel del fasthållande, blev hon ändå duschad.
Då blev det ännu mer gråt. Det började med att hon kände i sitt bakhuvud. Och upptäckte att bulan var borta. Den bula som gjorde så ont att få när hon föll ner från studsmattan, men som sedan var en sådan källa till stolthet. Nu var den borta. Gråt. -Du har duschat bort min BULA! Skulle den ha gått ner av sig självt redan innan duschen? Aldrig! Den var bortduschad!
Nästa trauma: Hon upptäckte att plåstret, det fina knäplåstret hade fallit av! Mera gråt. Hon klamrade sig fast vid sitt ben, gråtandes: -Mitt lilla lilla ben!

Så nu förstår jag varför det heter "droppen som urholkar stenen" eller "droppen som får bägaren att rinna över". Vatten är helt enkelt världens mäktigaste och farligaste vapen. Om det inte råkar befinna sig i en vattenpöl. Då är det bara kul.

Humörhöjare

Igår kväll var en usel kväll. Jag har haft ett par dåliga dagar efter varann, och är ganska slut. När maken kom hem talade jag om detta för honom, och tillade att jag ville att han skulle ta hand om barnen den kvällen så jag fick vila. Tydligen betydde det "Var snäll och bråka med barnen så mycket du kan". Det kanske är så att jag lider av någon ovanlig sjukdom, där det jag säger i själva verket betyder något helt annat än det jag tror? "Lämna mig ifred" kanske i själva verket betyder "Klättra upp på mig och hoppa på min mage"? "Sluta bråka" kanske betyder "Ha en tävling om vem som kan slåss hårdast och skrika högst"? Det skulle förklara en hel del, faktiskt.
Till sist gick jag och lade mig redan halv nio. Ledsen, sur och arg. Och då. I min säng låg en liten storebror. Som redan somnat. Men istället för att bära över honom till sin säng, lade jag mig själv bredvid honom. Lade mig nära. Lade armen om honom. Snusade in mig i hans nacke.
Och plötsligt blev kvällen ändå bra.

Att vara far

Läser just en artikel om en 29-årig man. Han har 21 barn med 11 kvinnor. I artikeln berättar han stolt om hur han minsann kan namn och ålder på alla sina barn.
Tänk, jag har alltid haft på känn att det är lättare att vara pappa än mamma.

Hur kunde detta ske?

Medan jag for runt som bäst för att hinna till läkaren i tid imorse, ringde telefonen. Det var dagis. De undrade var jag hade gjort av barnen? Jag har alltså glömt att tala om för dem att barnen hade diverse läkartider och därför inte skulle komma dit idag. Man kan tycka att det inte är hela världen. Man kan tycka att det kan hända vem som helst. Men då har man inte tagit med i beräkningen att jag har ett kontrollbehov stort som polarisarna. (Här kan man dock notera att de håller på att smälta undan, så det kanske finns hopp även för mig?) Det finns inte på världskartan för mig att inte ha totalkoll på exakt var jag och barnen ska vara exakt när, och dessutom se till att andra inblandade också vet det.
Ett sådant kontrollbehov går illa ihop med stressrelaterad demens. Jag är alltså Monica Geller (från Vänner) med demens. Herregud.

Dagens roligaste

Vilket iofs inte var så svårt, eftersom den här dagen har varit ganska usel, men ändå:

http://blogg.alltombarn.se/ketchupmamma/2009/05/31/lonsamt/comment-page-1/#comment-2047

Dagens schema

När man har stressrelaterade problem med sin hälsa, är det mycket viktigt att man varvar ner. Tar det lugnt. Ger sig tid för återhämtning. Därför ser dagens schema ut som följer:
9.45: Tid på barnmottagningen för storebror, som vaknade med fruktansvärd astmahosta.
11.30: Tid för mig själv på vårdcentralen, för att ta bort ett födelsemärke.
15.00: Tid för båda barnen, och därefter mig själv, hos tandläkaren.
Kvällen: Eget ansvar för barnen, eftersom maken arbetar på annan ort.
Natten: Detsamma, eftersom maken sover borta.
Det ser jag fram emot. Särskilt som båda barnen hostar sina små lungor ur sig, och säkerligen inte kommer sova alltför mycket. Åtminstone inte samtidigt.

Vådan av att vara trevlig mot maken

Igår kväll var maken iväg på övning med frivilliga brandkåren. Jag nattade barnen, åt, tittade på tv en stund, och tänkte sedan lägga mig. Jag har slarvat med spikmattan ett par dagar, och det känns i axlar och nacke. Alltså rullade jag ut den i sängen, och planerade att knarka lite endorfiner innan jag somnade. Då kom maken hem. Så jag stannade uppe en stund och pratade med honom. Och sedan vaknade lilltjejen med skrällande hosta. Så jag fick rulla ihop mattan igen, och istället fixa välling, hostmedicin och lägga mig med henne.
Sensmoral: Det straffar sig att vara trevlig mot sin man.

Veckans vikt

Jag kanske inte alls väger för mycket? Jag kanske i själva verket är alldeles för kort? Jag kanske egentligen är menad att vara 188 cm lång istället för 168?
I så fall väger jag ju alldeles lagom mycket. Jag bara måste uppnå den längd jag är menad att ha. Om jag ställer mig i en kruka och häller blomnäring på fötterna, växer jag då?

Internets användningsområde

Storebror vill leka med en kompis. Barnen på dagis har en frivillig kompislista, där föräldrarna kan lista sig med namn och nummer, just för sådana tillfällen. Just den gosse storebror vill leka med är dock inte med där. Storebror vet vad pojken heter i efternamn. -Bra, säger jag, då kan vi ta reda på hans telefonnummer på internet. Storebror ser förvånad ut. Utbrister: -Men på internet finns ju inga telefonnummer, där finns bara en massa saker man kan köpa!

Ibland är man glad och tacksam för att maken inte är hemma och hör allt som sägs....

Är det DET det är!

Storebror och jag passerar en rad parkerade bilar. Han, såsom varande en kille, tittar intresserat på fordonen. Vi går förbi en stor pick up med gammaldags lång radioantenn uppstickande. Storebror pekar på den monstruöst stora bilen, och på antennen: -Titta, mamma, det är en radiostyrd bil!

Är det därför alla karlar bara älskar pickisar? Hmm. Maken har en sådan. Det förklarar varför han körde i diket härförleden. Han måste ha glömt att byta batterier i fjärrkontrollen.

Aj då

Träffade en kvinna via jobb idag. En trevlig småbarnsmamma. Hon berättade att hon ibland funderar på att köpa hus i mitt samhälle. Jag blev entusiastisk. Berättade hur bra vi trivs. Hur bra dagis är, hur bra ungarna har det där. Tipsade om hus till salu. Det kändes verkligen trevligt och fint.
Ända tills jag kom hem och började tänka efter. Om hon flyttar hit. Då kommer hon höra hur jag gormar på mina barn. Se hur treåringen fortfarande åker vagn nästan överallt, eftersom jag inte orkar gå med henne hängande i byxbenet, ylande om att jag ska BÄLA HENNE. Se allt onyttigt jag handlar i affären. Även om hon iofs förmodligen fattat det ändå, med tanke på att hon kan se min hydda med sina egna ögon. Men iaf. Om hon liksom ser eländet IRL.
Då kommer jag tappa all professionell trovärdighet. Tänkte inte på det.