Misslyckad sensmoral

Lillasyster vill absolut titta på film innan hon somnar. Jag säger nej, de ska visserligen vara lediga imorgon, men jag jobbar och vill gärna att de ska somna i rimlig tid. Lillasyster bryter ihop. Efter en stunds diskussion (läs: högljutt grälande) suckar jag:
-Lillasyster, kommer du ihåg vad en kompromiss är?
Hon: -Jaa, det betyder att du får lite som du vill och jag får lite som jag vill.
Jag: -Just det. Om vi gör så att du får inte se en hel film som du vill, men om du och storebror ser till att borsta tänderna och bli klara direkt, så får ni sedan se två avsnitt av julkalendern på dvd som ni gillar, vad säger du om det?
Hon, glatt studsande bort mot övervåningen där storebror är. Ropar uppåt med självebelåtet tonfall: -Storebror, vet du vad? Vi får se på tv! Det har jag tjatat till mig.

Det var inte det budskapet jag ville förmedla...

Den visste var den tog

Jag är fräck nog att be lillasyster städa sitt rum. Detta nekas, högljutt och bestämt. Jag framhärdar. Hon upplöses i okontaktbar vrede. Jag framhärdar ändå. Och lägger, i en paus mellan skriken, till att det nog kan tänkas vara så att det inte blir vare sig tv eller dator innan rummet är framkomligt.

Detta blir droppen för den lilla ilskna våta pölen som skriker sig svettig på golvet. Hon reser sig. Spänner ögonen i mig: -Du är en kärring!
Sedan klampar hon bort mot trappan. Kvar står jag och biter mig i kinderna för att inte le åt den sprillans nya förolämpning hon tydligen bestämt sig för är det värsta hon kan kalla mig. Alldeles innan hon försvinner utom synhåll vänder hon sig om och väser: -En gammal kärring!

Ouch.

Förtydligande

Jag tror att jag kanske ska utveckla resonemanget från förra inlägget litegrann:

Dels har jag helt klart för mig att alla föräldrar inte fungerar så väl som de borde. Om barnen har exempelvis en sämre fungerande mor, blir det för dem givetvis ett bättre alternativ att bo varannan vecka hos sin bättre fungerande far, än att visserligen bo på ett ställe, men i gengäld inte ha det bra där.

Dels förstår jag till fullo att man inte vill avstå från att ha ett vardagsliv med sina barn. Jag förstår också att man kan anse att det faktiskt är det bästa för barnen, och att det är sämre att bo hos bara den ena föräldern. Jag bara råkar tro något annat själv. Det allra bästa, enligt min uppfattning, är om föräldrarna håller sams och bor i samma samhälle, helst på gångavstånd från varandra så barnen kan gå fritt emellan dem. Då kan barnen ha en fast punkt, ett stabilt hem, men ändå fri tillgång till båda föräldrarna.

Jag ville nog egentligen bara utrycka min frustration över de vuxnas sätt att förutsätta att barn ska anpassa sig efter vadhelst vi vuxna beslutar, oavsett vad som kanske egentligen hade legat i barnets bästa intresse, och över vuxnas sätt att inför oss själva och varandra rättfärdiga allt vi gör med att "barn är så anpassningsbara".

Anpassliga barn?

Det senaste året har varit svårt för barnen. Först en skilsmässa, sedan sålde vi huset och nu bor de i en lägenhet. Utan pappa, hund, katter, trädgård, studsmatta etc.

Främst storebror har svårt att finna sig tillrätta i det nya livet. Han är omväxlande rasande arg på mig för att jag flyttat familjen från huset, på sin pappa för att det var han som ville skiljas, och omväxlande förtvivlat ledsen.

Och då tänker jag på alla plattityder man får av folk. "De anpassar sig fort." "Barn har så lätt att anpassa sig". Samma plattityder som jag själv, gud hjälpe mig, säkert hävt ur mig till andra i samma eller liknande situation.

Och jag tror numera inte alls att det är så. Idag vet vi så mycket om barns behov av stabilitet, rutiner och förutsägbarhet i tillvaron. Ändå tror vi vuxna att vi kan vända deras liv upp-och-ner när det passar oss, och så ska de bara anpassa sig. Det funkar inte så. Människor kan anpassa sig efter nästan vad som helst. Se bara på Ingrid Betancourt. Sex år tror jag det var som hon var fånge hos Farc-gerillan och stod fastkedjad vid ett träd mest hela den tiden. Eftersom hon kom därifrån utan att vara helt sinnesrubbad, så måste hon ha anpassat sig. Det betyder inte att hon gillade det. Man kan anpassa sig till nästan vad som helst, det gäller givetvis barn också. Men påtvingad anpassning, grundad på att man inte har något val, är inte detsamma som att man trivs.

Jag skulle önska att vuxna kunde kosta på sig att se sina barn mer när de fattar beslut om saker som river upp hela deras liv. Ibland måste man flytta. Ibland är en skilsmässa det enda rätta. Men alltför ofta gör vi bara det vi själva vill, det vi upplever oss behöva, utan att särskilt mycket reflektera över vad barnen behöver. Kanske kunde man kämpat ett tag till, med äktenskapet som skaver just nu, med jobbet där man inte trivs, men där ett nytt jobb skulle kräva en flytt? Men vi gör det vi vill. För barn är ju så anpassningsbara.

Jag är så tacksam att min exman kunde sätta barnen före sig själv. Inte i skilsmässobeslutet, där är jag ledsen att behöva säga att han bara tänkte på sig själv, men sedan. Han har inte propsat på varannanveckasboende för barnen. Och det är jag så glad för. För (och nu får jag halva Sverige på mig) jag tror inte på att barn ska ha två hem. Skulle du själv vilja bo på två adresser och flytta vareviga vecka? Nej, just det. Barn behöver samma sak som vuxna - en trygg plats de kan kalla sin egen, där de hör hemma. Att inte leva i kappsäck. Det är få vuxna veckopendlare som trivs med det livet. Ändå begär vi det av våra barn.
Och jag vill vara tydlig - jag är ingen ädel människa. Hade exmaken krävt varannanveckasboende, hade jag gått med på det. För jag hade inte kunnat avstå från barnen. I det läget hade jag satt mitt behov av att ha dem hos mig framför deras behov av stabilitet. Jag är inte stolt över det, men så är det. Därför kritiserar jag heller inte andra föräldrar som gör samma sak. Jag säger bara att man inte ska lura sig själv till att man gör det för barnens skull. Man gör det för sin egen. Och jag hade också gjort det. Men exmaken gjorde det inte. Han satte barnen före sig själv, trots det pris han får betala för det.
Och det kommer jag att vara tacksam för till den dag jag dör.

Oväntad allergi

Som de flesta familjer har vi allergier i familjen. I vårt fall yttrar det sig i att lillasyster inte tål spannmål. Ursprungligen tålde hon inte heller mjölk, men numera är det bara spannmål hon måste avstå från.
Nu i veckan upptäckte vi en till.

Det är nämligen så här att barnens fritids är bra på många sätt. Där en del fritids är ren förvaring, har vårt fritids aktiviteter med barnen. De får göra keramik, tova, spela pingis, ha gympaskoj med mera. Allt det är mycket bra, och ger naturligtvis en bra kvalitet till verksamheten. Men det som de däremot inte klarar av alls är den ordningsuppehållande biten av verksamheten. Om ett barn gör något förbjudet, så säger en vuxen till. Men sedan bryr man sig inte om att följa upp, utan barnet ifråga kan helt lugnt fortsätta med det hen höll på med utan att personalen vidare åtgärdar saken.
Ytterligare ett sätt denna brist yttrar sig på, är att man inte vill tjata på barnen. Och det är inget jag hittar på. När jag bad dem att ha som rutin att barnen alltid ska tvätta händerna när de kommer in efter att ha lekt utomhus, fick jag svaret att det kunde de inte ha, eftersom personalen då skulle vara tvungna att tjata på barnen. Tjena, liksom... Barn och tjat är oskiljbara såvitt jag kunnat konstatera, men vad vet jag.

Hur som haver fick denna antitjatpolitik till följd att ingen följde upp att barnen efterföljde uppmaningen att smörja in sig med solskydd i onsdags när de skulle få springa i kalsonger/trosor i vattenspridaren i det gassande solljuset. En åttaåring med intensiv lust att hinna med polarna ut, stannar inte upp vid hyllan där faktor 30-krämen mamma skickat med ligger. Och även om han gjort det, når han inte att smörja sin egen rygg. Och om sedan åttaåringen ifråga är rödhårig och så vitskinnad att man kan bli snöblind av att titta för länge på honom i solljus, så kan man räkna ut resten med en mindre ädel kroppsdel.

Ungen brände sig. Vilket han aldrig någonsin tidigare gjort, eftersom hans mamma är fanatisk med solskyddet. Så ingen av oss var beredd på reaktionen. Samma dag gjorde det förstås ont. Lite Alvedon och en sval dusch innan sängdags, dämpade det rätt så bra ändå.

Men dagen efter. Herregud. På kvällen började det klia. En dos Tavegyl, och ungen somnade. Fram till klockan ett. För då gick effekten ur. Sedan gick resten av natten åt att klia, gråta och vrida sig i sängen. Alvedon, kortisonkräm, inget hjälpte. Till sist slumrade han med en blöt kökshandduk på ryggen. Men även i sömnen slängde han sig hit och dit och kliade. Så dagen efter, när ingen av oss sovit just något alls, fick han följa med mig till jobb. Där fick han mer antihistamin, och ryggen smordes in med bedövningssalva. Och inte heller det hjälpte. När han till sist gråtit hela förmiddagen så det ekade över vårdcentralen, fick han en ordentlig stötdos kortison, och då sänkte sig äntligen lugnet.

Tills senare på kvällen, när klådan och därmed förtvivlan återvände. Ny kortisondos (tack gode gud för läkemedelsförrådet på jobb och en generös kollega! Ja, det är okej, vi skickar med en ny dos med "vanliga" patienter också om det behövs). Och ännu mera antihistamin både på kvällen och mitt i natten till idag. Plus en starkare kortisonsalva både på kvällen och under natten.

Nu verkar det hela ha lugnat sig, även om han då och då ängsligt tror att klådan är på väg tillbaka, och även om han är så utmattad att han gråter och bråkar för allt, och jag är så utmattad att jag inte riktigt kan hantera det.

Det märkliga är att under hela denna plåga, fick han aldrig några eksem eller utslag. Bara denna vidriga klåda. Och läkaren som tittade på honom sa att man kan få en allergisk reaktion i huden av sol, även utan eksem.

Vi har alltså inte bara en allergiker i familjen, utan två. Vilket vi blev varse tack vare fritids. Tack så jävla mycket för det.