Jag tror att jag kanske ska utveckla resonemanget från förra inlägget litegrann:
Dels har jag helt klart för mig att alla föräldrar inte fungerar så väl som de borde. Om barnen har exempelvis en sämre fungerande mor, blir det för dem givetvis ett bättre alternativ att bo varannan vecka hos sin bättre fungerande far, än att visserligen bo på ett ställe, men i gengäld inte ha det bra där.
Dels förstår jag till fullo att man inte vill avstå från att ha ett vardagsliv med sina barn. Jag förstår också att man kan anse att det faktiskt är det bästa för barnen, och att det är sämre att bo hos bara den ena föräldern. Jag bara råkar tro något annat själv. Det allra bästa, enligt min uppfattning, är om föräldrarna håller sams och bor i samma samhälle, helst på gångavstånd från varandra så barnen kan gå fritt emellan dem. Då kan barnen ha en fast punkt, ett stabilt hem, men ändå fri tillgång till båda föräldrarna.
Jag ville nog egentligen bara utrycka min frustration över de vuxnas sätt att förutsätta att barn ska anpassa sig efter vadhelst vi vuxna beslutar, oavsett vad som kanske egentligen hade legat i barnets bästa intresse, och över vuxnas sätt att inför oss själva och varandra rättfärdiga allt vi gör med att "barn är så anpassningsbara".
Hade du själv kunnat tänka dig att ge upp vårdaren för barnen till sitt ex?
SvaraRaderaFör du skriver att om dom har en sämre fungerande mor så är det bättre med delad. Men inte att pappan då ska ha hela vårdnaden, hade det inte varit bättre i sina ögon?
Bara nyfiken :-)
Nej, som jag skrev i mitt ursprungliga inlägg i ämnet, så hade jag inte det. Och det är heller inte tal om att ge upp vårdnaden, utan om var barnen bor någonstans. Boende och vårdnad är två skilda saker.
RaderaDels finns det föräldrar (av båda kön) som kanske inte fungerar helt optimalt, men som ändå inte är SÅ dåliga som föräldrar att de inte borde ha vårdnaden alls. Föräldrar som kanske är sköra psykiskt, och inte orkar vara föräldrar helt och fullt, men som kan fungera om de har barnen med intervall.
Dels tycker jag att jag var tydlig med att min uppfattning är att barn, likaväl som vuxna, bör ha ett fast boende, inte flytta mellan två. Vad jag menade med mitt exempel var detta: säg att fadern, som vet att hans exhustru har svårigheter i föräldrarollen, ber henne om att barnen ska bo på heltid hos honom, men träffa henne ofta. Om hon då säger nej till det, har han att välja på att de bor på heltid hos henne, eller varannan vecka. I det läget kan det vara bättre trots allt med varannan vecka.
Att ta ifrån en förälder vårdnaden, och därmed möjligheten att kräva varannanveckasboende, är (och ska vara) mycket mycket svårt. Då får man göra det man upplever vara minst dåligt i den situation man befinner sig i.
Och återigen: hade mitt ex krävt varannanveckasboende, hade jag gått med på det hellre än att jag låtit barnen bo helt hos honom. Jag hade satt mitt behov av dem före deras behov av ett fast boende.
Fy vad svårt. Jag är sjukt glad ibland att Bambi enbart är min. Vi kanske får andra problem men just det här scenariot kommer aldrig att inträffa. Stor kram.
SvaraRadera