Givetjävlavis

Jag brukar som regel inte svära särskilt mycket. Inte här i bloggen iaf, svordomar har en tendens att te sig så mycket värre i skrift än i tal, tycker jag. Men idag är det faktiskt befogat. Maken har nämligen jobbat borta hela helgen, och även sovit borta. Och vad händer då? Lillasyster kommer över vid två på natten med 40 graders feber. På förmiddagen börjar det rinna illaluktande gegg ur hennes ena öra. Och jag själv vaknar flera gånger under natten med kvävningskänslor, och när jag stiger upp på morgonen med en extremt obehaglig känsla av att något rent fysiskt sitter ivägen för luften, visar en koll i spegeln att gomspenen svullnat upp till ca tre gånger sin normala storlek. Maken sover borta, kommer hem ikväll. Givetvjävlavis.
Ingen tid på jourläkarcentralen förrän på eftermiddagen. Såklart.
Lilltösen har öroninflammation. Igen. Trots rören. Min gomspene har under dagen svällt av till att vid läkarbesöket se nästan normal ut. Såklart. Läkaren trodde jag haft något slags allergisk reaktion. Det är bara det att mig veterligt är jag inte allergisk mot något alls. Inte heller vare sig åt, inhalerade eller vidrörde jag något nytt igår. Känns ju bra. Tanken på att jag tydligen när som helst i sömnen, utan att ha en aning om vad ska undvika för att inte riskera något, kan svullna igen helt i mina luftvägar, känns ju rent förbannat bra. Inte.
Så var min första advent, gott folk. Någon som kan bräcka det?

Förrädare

Lillasyster har sin kompis här. Barnen har klätt ut sig till rosaglittrande små prinsessor, och håller som bäst på med att servera varandra kaffe med pippiservisen. Tyvärr är lillasysters rum så genomstökigt att tjejerna knappt kan gå därinne. Jag är med dem, hjälper dem att leta rätt på fevingar och glittriga diadem. Jag pratar med lillasyster om hur stökigt hon har det, att hon måste röja av därinne efter leken. Då säger kompisen att hon inte alls har det så stökigt. Nej, just det, triumferar jag, redo att använda detta som hävkraft för att driva igenom ett ordningsammare lynne hos min lilla stökunge. Då kommer dödsstöten: -För min pappa brukar hjälpa mig att städa varje dag!
Hade hon sagt mamma hade jag sett mig nödgad att slänga ut henne. Som det nu är får hon vara kvar. Nätt och jämnt.

Morgontrött

Det har varit litet mycket om nätterna nu. Lillasyster har kissat på sig varje natt, tills alla sängskydd var i tvätten (nej, jag tvättar inte varje dag) och hon därmed fick återgå till blöja igår kväll. Så inatt vaknade hon istället för att blöjan var full, och hon ville gå på toa istället. Sedan ville hon ha flaska. Sedan ville hon somna på min arm. Sedan vaknade hon när jag måste dra åt mig armen för att det gjorde för ont att ligga blickstilla längre. Sedan grät hon för att hon inte fick ligga på min arm. Sedan tappade hon flaskan på mitt ansikte. Tom. Man får vara tacksam för det lilla. Efter två timmar somnade hon till sist om. Och sedan var det dags att gå upp en millisekund senare. Då sov hon som en klubbad sälunge. Ibland är det litet svårare att älska henne än annars. Men bara litet. Väcka henne gick inte. Gick INTE. Omöjligt. Jag höll på i en halvtimme. Klappade, ruskade, pratade. Lyfte upp. Bar ut i soffan, tände ljuset, satte på tv:n. Nada. Medvetslös unge. Men ingen feber, ingen hosta, ingen snuva. Kan man vabba för att ungen sovit dåligt och är trött? Man ska ju gå på allmäntillståndet säger de lärde. Och medvetslös är generellt inget bra allmäntillstånd. Inte på dagis iaf.
Till sist valde jag en utväg som jag hittills under en fyra år lång karriär som dagisförälder aldrig behövt ta till: jag svepte in ungen i en filt, bar ut henne till bilen och levererade henne till dagis iklädd pyjamas och med dagens kläder i en påse. Och med nogsamma instruktioner att ringa efter mig vid minsta misstanke om sjukdom när hon vaknat till. Det gick bra. Hon piggade på sig och har haft det bra. Men nästa gång vabbar jag nog hellre.
Och nu undrar jag bara: Jag var minst lika trött som lillasyster. Men mig var det minsann ingen som varsamt svepte in i en mjuk och skön filt. Mig var det ingen som bar ut till bilen. Jag fick inte ligga på en bekväm soffa och morna mig. Det är det jag alltid har sagt. Livet är orättvist.
För övrigt kan vi konstatera att om man sover tillräckligt lite blir det anmärkningsvärt ointressant att gå ner i vikt. Sockerkicken är direkt livsnödvändig under dessa omständigheter. Det finns alltså alltid något gott i varje situation.

Godnatt

Lillasyster har varit makalöst svårnattad ikväll. Sådär så man slits mellan en önskan att rymma hemifrån och en önskan att sätta ut ungen på Blocket. Till sist somnade hon, i mitten av föräldrasängen. Jag kom in en liten stund senare. Satte mig bredvid henne. Strök henne över kinden. Hon slog upp ögonen. Sträckte upp sina små armar. Slog dem om min hals. Drog ner mitt huvud mot sitt. Höll om, nära intill. Sedan släppte hon lika fort igen, och somnade omedelbart om.
Kvar satt jag. Med ett hjärta som svämmar över.

Fyraårskoll

Lillasyster fyller inte fyra förrän i januari. Hon har flera talfel, men eftersom hon pratar mycket och gärna, och gör sig förstådd utan problem, har jag inte oroat mig. Mest har jag tyckt att det är lite gulligt. För någon vecka sedan hade jag utvecklingssamtal på dagis, och hennes ansvarspedagog lyfte att hon tycker att lillasyster har lite väl många talfel för sin ålder. Nu råkar jag ju själv jobba på bvc. Med en känsla av "skomakarens barn" tog jag upp det med min kollega, som har hand om mina barn. Hon föreslog en tidigarelagd fyraårsbedömning. Sagt och gjort, idag satte vi oss i bilen och åkte til bvc, lillasyster och jag. För att blända omgivningen med vilket exemplariskt extraordinärt A-barn just jag råkar ha. När jag lade upp den planen missade jag att ta en liten detalj med i beräkningen: lillasyster själv. För hon tycker det är så himla kul med alla former av besök på vårdcentral, tandläkare eller sjukhus, och besök på mammas jobb i synnerhet, att hon gick alldeles upp i varv. De stiliga, noggrant ritade mästerverk till gubbar hon skapar hemma försvann till förmån för något en ettåring hade kunnat åstadkomma. Den koncentration hon visar när hon pysslar hemma, försvann och kvar blev en liten tjej som i rena glädjefnatten över utflykten ålade runt så på stolen att hon nästan trillade av den.
Det blev inte den bländande uppvisning jag hade tänkt mig. Men det blev en remiss till logopeden.

Första förälskelsen

Storebror är kär i sin mamma. Frågar man honom vem han ska gifta sig med, så svarar han ofelbart att han bara ska gifta sig med mig, och aldrig flytta hemifrån. Den senare delen av det uttalandet sympatiserar jag helhjärtat med.
Lillasyster däremot, är av annat och självständigare virke. Hon är kär. Idag pratade vi om hur hon och storebror ska bli stora en gång. Att de kommer flytta hemifrån. Och att hon då kommer hitta en kille eller tjej att bli kär i, bo ihop med och få egna barn med. Lillasyster har sina preferenser helt klara för sig: -Jag ska ha en sej!
Inte nog med det, hon vet också vilken tjej hon ska ha. Hon ska ha den allra käraste dagiskompisen, som dessutom lystrar till samma vackra namn som hon själv. I lillasysters ögon hör dessa små damer ihop för livet för evigt och alltid, amen.
Och inte mig emot. För mig vore det ett drömscenario att ha barn som finner kärleken i samma by där de redan bor, med föräldrar som vi redan känner och gillar, och att de då kanske också väljer att stanna här. Nära mamma. Kan inte bli bättre. Och litet lite undrar jag också: är detta ett utslag av den förälskelse som en nära vänskap alltid innebär, eller är det ett utslag av det man ibland ser i intervjuer med homosexuella personer, där de säger att de alltid vetat, ända från tidigaste barndom, vilken läggning de har?
Den som lever får se. Jag är nöjd bara jag får behålla en nära relation med mina barn även när de är vuxna.

Tacksamhet

Storbror har klagat bittert över sina dagisdagar. Tydligen är det bara han och lillasyster i hela världen som är där hela långa arbetsdagar. Det är bara de i hela världen som aldrig blir hämtade mitt på dagen. Vilket är lögn. Det blir de visst det. Det enda de behöver göra är att spy på valfritt dagisgolv.
Hursomhelst, som den golvmatta till mor jag är, föll jag till föga inför klagolåten och ringde barnens morfar och mormor och dealade med dem att de skulle hämta barnen tidigt idag. Barnen var så tacksamma så. Faktiskt var lillasyster så tacksam att hon klättrade upp på matbordet mitt i middagen och skrikande klängde sig fast i mitt knä medan jag försökte äta. Och storebror var så alldeles oerhört tacksam att han ylade som en skadskjuten hyena över att jag tog bort kojan han så omtänksamt byggt åt mig i vardagsrummet med hjälp av det mesta av den numera inte längre så rena nytvättade tvätten. Och gemensamt uttryckte de sin oändliga tacksamhet över sin omtänksamma mor genom att bråka sig hela vägen till sängs.
Och därför är nu också jag mycket tacksam. Över att alla i huset fortfarande lever och jag inte sitter i ett madrasserat rum. Det är rart med barn.

Kvinnor och kroppar

Expressen rapporterar idag om en studie som visar att kvinnor i genomsnitt tänker negativa tankar om sin kropp 36 gånger om dagen. Och då vill jag bara säga att det finns uppenbarligen en hel massa kvinnor där ute som knappt reflekterar över sina kroppar. För om det är snittet, så tänker jag helt uppenbart både mina egna och minst femton kvinnors tankar till. De lata slynorna.

Liten eller stor

Det börjar bli dags för storebror att ta lite eget ansvar, tycker jag och hans far. Ikväll blev det en alldeles naturlig öppning att prata med honom om det, eftersom det lego jag upprepade gånger bett honom hålla på en hörna av golvet, var spritt över hela golvet, och jag trampade sönder en lastbilsskopa på väg till garderoben. När storebror gråtit färdigt över det, satte vi oss ner och pratade om hur han måste hålla bättre ordning. Hur han inte hittar sina Indiana Jones-legogubbar, hur han sprider sina kläder över hela huset och sedan inte har några pyjamasbyxor att sova i, hur han lägger papper han är rädd om på golvet och sedan får fula fotavtryck på dem. Och att det inte är vårt jobb att städa efter honom och hålla ordning på hans leksaker. Vi kom överens om att jag ska markera med färgad tejp på golvet var gränserna för hans legohörna går, och att maken ska sätta upp en vägglampa lågt i det hörnet så han ser att bygga där. Jag pratade om att han från och med nu ska ha som jobb att ta ansvar för att hans kläder hamnar där de ska, i tvättkorgen eller över stolsryggen eller sängen, så han har dem när han behöver dem. Att han ska komma ihåg gympapåsen själv på tisdagarna.
Storebror tyckte allt det här kändes jobbigt, han vill hellre fortsätta ha full service och total curling. Han ifrågasatte varför han ska behöva ta ansvar själv. -För att du börjar bli stor nu, svarade jag.
Storebror begrundade detta en stund. Hittade lösningen på sitt dilemma. Lyste upp. Utbrast: -Nehej! För du har sagt att du vill att jag alltid ska vara din lilla bebis!
Jag kan inte vinna mot det barnet.

Det var rätta ordet

Jag är ledig en enda dag den här veckan. Idag. Så idag skulle det naturligtvis veckohandlas. Det skulle has kvalitetstid med de älskade grynen, och det skulle tvättas och städas och sorteras.
Alltså vaknade jag idag med en alldeles sällsynt sprängande huvudvärk, även för mig som alltid har huvud-axel- och nackvärk.
Alltså har inget alls blivit gjort idag. I all synnerhet som jag klamrade mig fast vid hoppet att jag skulle fixa att göra något när maken kom hem, och han sedan ringde och talade om att han fått en körning och inte kommer hem förrän mycket sent ikväll. Det gick utför efter det. Efter det åkte barnen och jag och handlade godis. Vi kan alltså konstatera att det är viktigare för mig att missbruka socker för att ta mig igenom en hel dag ensam med de barn jag själv valt att sätta till världen, än att slippa värken i foten. Jag föredrar att inte tänka på vad det säger om mig.
Frampå eftermiddagen lade jag mig för att vila en stund. Detta satte givetvis igång barnens larmsystem med blåljus och sirener, och de övergav omedelbart allt de hade för händer för att istället söka upp mig och se till att vilan blev så minimal som möjligt. Lillasyster klättrade upp på mig, där jag låg på sidan i sängen. Hon satte sig grensle över mina nedersta revben, och innan hon började hoppa upp och ner på dem med en frenesi som hart när bröt av dem, utbrast hon glatt: -Nu äl det dags att lida!
Hennes talfel har aldrig varit mer adekvat.

It´s not a pretty sight

Man bör inte gå direkt från soffan där man ätit upp det mesta av barnens fredagsmysostbågar och ut i badrummet. Man bör undvika det.
I badrummet finns det nämligen en spegel.

När maken är billig

För det mesta älskar jag min man. Ibland är han dock billig. Väldigt billig. Imorse till exempel. Igår kväll meddelade han att han måste vara i stan med lastbilen klockan sju idag, så jag måste lämna på dagis. Fine by me. Min väckarklocka är ställd på halv sex, sedan ligger jag och drar mig en kvart innan jag går upp. Oftast blir kvarten en halvtimme. Det är då jag har anledning att vara tacksam över att vi har flexklocka på jobbet. Idag blev kvarten en halvtimme. Då låg maken fortfarande och trynade. Jag knuffade rart och kärleksfullt till honom i ryggen och väste åt honom att han måste gå upp. Det gjorde han, suckande och pustande. Själv åt jag frukost, och gick sedan för att väcka barnen, som inte alls ville bli väckta. Tio i stod jag och barnen i hallen och skulle till att kränga på oss ytterkläderna för att med andan i halsen försent åka till dagis. Då satt maken och åt frukost. Irriterad frågade jag om han inte skulle vara i stan sju? Jodå, svarade han, men klockan är bara tio i sex. VADÅ, sa jag??? Det visade sig att samtliga klockor i huset, UTOM min väckarklocka var tio i sex. Min klocka var tio i sju. Någon har alltså ställt fram min väckarklocka med en hel timme. Jag misstänker någon mycket liten med pilliga fingrar och mycket bus i kroppen. Även om hon förnekar det. Vilket hon gör klokt i.
MEN - den springande punkten är denna: Maken VISSTE hela tiden vad klockan var! Han VISSTE att jag gick upp en hel jäkla timme för tidigt! Och han sa ingenting!
Maken är mycket mycket billig idag.

En orättvis värld

Vi ska börja vaccinera bvc-barnen denna vecka. Det blir nog kul. Om alla kommer handlar det om ca 500 barn som ska vaccineras på tre dagar, tre timmar per dag. Blir nog inte hysteriskt alls. Vi förväntas vaccinera 20-40 barn per timme och sköterska. Och eftersom alla vet att barn inte behöver ha tid på sig att göra läskiga saker som gör ont, så är det säkert en realistisk förväntning. Eller nåt.
Nu har landstinget i sin oändliga vishet behagat skicka ut kallelser till tisdag, onsdag, torsdag och söndag. Fast i själva verket ska vaccinationerna inte starta förrän onsdagen. Det kom alltså föräldrar med sina barn idag. De förväntade sig att få barnen vaccinerade. En inte helt ologisk förväntan, kan tyckas. Men så blev det alltså inte. Alla accepterade inte detta stillatigande. Alla förstod inte att vi som jobbar ute på fältet inte har ett smack med planerandet att göra. En pappa tyckte det var en bra idé att skälla ut min kollega för att hans barn inte fick sin spruta idag. Han påstod med bestämdhet att han minsann förlorat tusen kronor på att ta ledigt för detta. Nu är det ju så att man har rätt att vabba för alla besök på bvc, tandläkare, läkare etc som barnen ska på. Och då får man 80% av lönen. Personligen tycker jag att om man förlorar tusen kronor på att vabba en halv dag, då har man sannolikt så vansinnigt hög lön att den tusenlappen motsvarar en femma i min plånbok. Jag har svårt att fälla några tårar över det.
Jag berättade detta vid matbordet därhemma. Storebror blev upprörd:
-Förlorade han TUSEN kronor?? KAN man förlora så mycket pengar?
Jag: -Ja, det kan man, Om man är sjuk t ex, då förlorar man tusen kronor första dagen.
Storebror, mycket upprört: -Men det är ju orättvist! Om man har jobbat och jobbat och äntligen tjänat tusen kronor, då ska man inte förlora dem bara för att man blir sjuk! Det kan man ju inte hjälpa! Det är orättvist!
Japp. Det tycker jag också. Det är därför vi numera pratar om sjuknärvaro på jobbet. Undras just hur mycket samhället förlorar på den smittspridning som blir följden av det? Undras just hur mycket av vinsten med karensen som blir kvar, när priset för sjuknärvaron räknats av?

Men, i dessa vaccinationstider, vi tar det igen:
Man har rätt att ta ut VAB för alla besök till bvc, sjukvården, tandläkare etc som barnen ska till. Man har alltså rätt att ta VAB när barnen ska influensavaccineras.

Sabotör

Idag kom min födelsedagspresent från vännen P. Väldigt trevligt, jag älskar att få paket, och särskilt när man får paket i brevlådan. Jag fick boken Ketchupmamman. Eftersom hennes blogg råkar vara en av mina absoluta favoriter blev jag väldigt glad. Tack, P! Jag ringer och tackar in person i veckan, när mitt liv är så lugnt att jag kan hålla i en telefon i fem minuter utan att ha ett barn i byxbenet eller diska samtidigt.
Paketet innehöll även en chokladkaka. Jag öppnade paketet direkt jag kom hem från jobb. När jag var väldigt trött. Och innan jag hade ätit middag.
Så nu håller jag P personligt ansvarig för min misslyckade viktnedgång den här veckan. Förmodligen resten av året. Eller möjligen resten av livet. Det känns klart bättre än att behöva ta ansvar själv för mina misslyckanden.
Men barnen fick faktiskt vara med och dela. En ruta var. Av en tvåhundragramskaka. Maken fick minsann en hel rad. Jag är en god och generös mor och maka.

Stanna tiden

Mina barn är väldigt fysiska. De vill vara nära, nära. Sova på armen, sitta i knät, hålla handen. Närhetstörstande. Kärleksfulla. Men storebror pussas inte längre på munnen. Där lillasyster plutar med läpparna och ger en puss, erbjuder han kinden. Jag får så gärna pussa honom. Men inte på munnen. Jag minns inte ens när han slutade med det, men det var länge sedan. År sedan, ett eller flera, det minns jag inte.
Ännu håller han handen offentligt. Ännu kramas han inför sina kompisar. Ännu sitter han i knät vem som än ser på. Ännu är han inte rädd att visa att han älskar sin mamma, oavsett sällskap och sammanhang. Men han pussas inte längre på munnen.
Snart är mina barn stora. Tiden springer ifrån mig. Hur gör man för att stanna den?

Priset man betalar

Jag var på tjejfest igår kväll. Kom hem halv ett, somnade kanske en timme senare. Spik nykter, jag körde bil. Idag har jag sovit till kvart över nio, och sovit middag en timme på dagen. Ändå har jag varit så trött att jag knappt kunnat gå rak. Blivit rasande på barnen för minsta lilla. Inte haft tålamod med dem, inte engagerat mig i dem. Bara velat vara ifred.
Jag hade vansinnigt roligt igår kväll. Men priset är högre än jag förstod att det skulle bli. Högre än rimligt. Och det har inte bara betalats av mig, utan också av mina oskyldiga barn. Jag hade roligt. Men jag är inte alls säker på att det var värt det.

Domedagsprofetia

Storebror ställer sig upp på sin stol. Klättrar vidare upp på matbordet. Ställer sig så rak och lång han kan. Sträcker på sig. Ropar: -Titta mamma, jag är hög!
Just det ligger annars ganska högt upp på listan över sådant en mor aldrig vill höra av eller om sitt barn.

God morgon, söte far!

Maken sover i storebrors säng, dit han flydde vid fyratiden då storebror kom in till oss. Lillasyster vaknar vid sjutiden. Knallar in till maken. Petar till honom. Säger klart och tydligt, med bestämdhet i rösten: -Upp med dig, din latmask! Jag är kissnödig.
Det är så härligt med barn.

Städtips

Sajten Allt om barn bjuder helt vänligt på städtips för trötta föräldrar. Där står bland annat att man ska damma för ett allergifritt hem. Sedan ska man också ha för vana att skölja ur kökstrasan, och därefter mikra den i två minuter, för att hålla den fräsch. Vidare ska man desinficera kök och badrum varje dag. Japp. VARJE dag står det.
Man ska alltså underlätta sin trötta tillvaro genom att a) i syfte att allergisanera damma sig utmattad, trots att forskningen klart visat att det i själva verket inte finns något samband mellan damm och utvecklingen av allergi (det är givetvis en helt annan sak om man redan är allergisk). Samt b) lägga energi och tid varje dag på att desinficera hemmet, vilket man istället tror är en orsak till allergier (om man är en anhängare av renteorin, vilket jag råkar vara).
För övrigt har jag svårt att tro att jag skulle bli mindre trött av att fara runt med desinfektion och trasa i kök och badrum vareviga dag. Det kan förstås vara så att jag bara är negativ och lat. Men jag tror inte det.

En god mor

Hela den senaste veckan har vi spelat spel med barnen. Varje kväll, efter att vi plockat undan middagen, har maken och jag satt oss vid köksbordet med barnen och spelat. Och jag, som normalt sett avskyr att spela spel, har tyckt det är urmysigt. Ingen har bråkat (eller bara litet, och det räknas som inget i vår bråkiga familj), ingen har brutit ihop i tårar över att förlora, och ingen vuxen har tappat tålamodet. Jag känner mig som en sådan god mor.
Och så är jag litet förskräckt över hur litet jag tydligen tycker att det krävs för att vara det.

Ansvarsfördelning

Maken har gått och lagt sig. Jag är också på väg. Då ser jag en gråsugga som krälar utmed golvlisten i hallen. Maken tillkallas. Han kommer. När han får se problemet protesterar han: -Jamen, det är ju spindlar du är rädd för, det där är ju en gråsugga, varför måste jag kliva upp bara för den?
Herregud. Vi har varit tillsammans i fem år nu. Han har tydligen fortfarande inte fattat hur gränserna dras. Äckligt, illaluktande eller bara allmänt obehagligt = hans jobb. Mysigt, gosigt och trevligt = mitt jobb.
Det är väldigt viktigt att ha en klar och tydlig ansvarsfördelning, och att sedan hålla sig till den. Som han håller på skulle man kunna tro att han inte fattat befälsordningen heller. Det skulle iofs förklara mycket.

Sova gott

Jag vaknade klockan fyra imorse. Med högra armen helt bortdomnad. På den låg storebror och sov djupt. Jag har ingen som helst aning om hur eller när han kom dit. Jag tror att jag har sovit ganska gott inatt.

Får man rymma ett tag? Några år eller så?

Lillasyster är tre och ett halvt, lite drygt. Storebror är fem och ett halvt, men tidig i utvecklingen. Vi har alltså en treårstrotsare och en storebror mitt i lilla tonåren här hemma. Lovely.
Storebror skrattar oss rätt upp i ansiktet så fort vi säger något, och säger man att han inte får något, blir svaret ofelbart "Joho, det får jag visst" alternativt "då gör jag det ändå!" eller möjligen "då tänker jag slå dig om inte jag får som jag vill". Inte för att han sedan gör det, han vet bättre än så, men han kan inte låta bli att säga det ändå. Till sist blir vi arga, och då gråter han.
Lillasyster å sin sida, får en treårings alla raseriutbrott. Och sedan får hon alla de raseriutbrott som byns övriga treåringar skulle ha fått också, av bara farten liksom. Måste vara kolugnt i alla andra barnfamiljer. För det är vi som fått dem, allihop. Utbrotten alltså. Och hon nöjer sig inte med att säga att hon ska slå. Hon slår. Och sparkar. Och far runt på golvet. Tills hon råkar slå sig själv, eller sparka på något hårt, eller dunka sitt eget huvud i golvet när hon slänger sig. Och då gråter hon också. Samtidigt som hon skriker, för hon är ju fortfarande arg.
Lovely. Räknas det som försummelse om man flyttar utomlands? Bara tills de lugnat sig lite? En tio-femton år, max?

Prioriteringar

Jag har ont i en fot. Accelererande ont, under en längre tid. Vissa dagar kan jag knappt gå på foten, vissa nätter är det svårt att sova för att den gör ont. Förra veckan gick jag till doktorn. Han talade om att jag är lite plattfotad, och att detta ger en snedbelastning i foten, vilket i sin tur ger en liten vridning i lederna i mellanfotens ben, vilket ger belastningssmärta. Eftersom plattfothet är medfödd, även om jag aldrig känt till den, frågade jag varför jag först nu får problem. Han svarade med en motfråga: -Har du gått upp i vikt på sistone?
Och det har jag ju. De senaste åren har jag gått upp ca 5-6 kilo per år, vilket i dagsläget resulterat i en sammanlagd övervikt på 24 kilo.
Han skrev remiss på skoinlägg. Idag ringde jag för att boka en tid. Och blev upplyst om att de enda diagnoserna som är berättigade till landstingssubventionerade inlägg är diabetes och neurologiska sjukdomar. För mig kommer de kosta FRÅN 1700 kronor. Sannolikt mer.
Det blir inga inlägg. Jag får ha ont tills jag gått ner i vikt. Jag får försöka vara så strikt jag orkar vara med det istället.
Men det får mig att tänka. Förvisso är det mitt eget fel att jag har ont. Ingen har tvingat mig att äta mig fet. Ingen har förbjudit mig att röra på mig. Klart jag är ansvarig själv! Min fetmarelaterade smärta är mitt eget fel. Men detsamma gäller dem som lider av fetmarelaterad diabetes. Hjärtproblem och högt blodtryck orsakat av fetma. Smärtande leder i höfter och knän på grund av hög belastning för att personen är överviktig. Astmatiker som får förvärrade besvär därför att deras fetma påverkar deras lungor och luftvägar. Listan kan göras lång. Den som äter sig till en diabetes får insulin på högkostnadsskydd och gratis nålar och blodsockermätare. Den som sabbar sina knän får en operation. Den som äter sig till en hjärtinfarkt får sjukhusvård och uppföljning med diverse undersökningar och behandlingar. Många feta får landstingsfinansierade magsäcksoperationer.
Och jag säger inte att det är fel. Tvärtom, jag tycker det är självklart och rätt, är man sjuk så ska man inte skuldbeläggas, man ska få hjälp och stöd. Givetvis. Men alla de jag nu räknat upp har ändå en sak gemensam med mig: De har själva ätit sig till sin fetma. De har själva valt att ha felaktiga matvanor och motionera för lite. Precis som jag. Ändå får de hjälp, medan jag får betala själv eller ha ont. Varför ska just jag skylla mig själv, betala själv?

Katter till salu

I vårt hus finns det en dubbelsäng. Två enkelsängar. En biabädd till hunden, med fuskfårskinn i. Den står ofta tom. En mjukbädd till hunden i sovrummet, som också ofta står tom. En fåtölj. En soffa. En stor, tresitssoffa med schäslong. I ena hörnet ligger en hög med rentvätt.
Gissa var kattkräken väljer att ligga och sova?

Win-win

Jag satt och parade strumpor framför tv:n ikväll. Suckade djupt. Muttrade nåt om att "tänk om det bara fanns självhop-parande strumpor". Maken tittade på mig. Flinade lite. Sa -Det tar jag som en utmaning!
Jag tittade tillbaka. Utbrast från själ och hjärta: -Älskling. Om du lyckas uppfinna magiska självparande strumpor, så...så....så ska du aldrig mer behöva vika tvätt i hela ditt liv!
Med tanke på hur sällan han gör det redan idag, så kan jag inte förlora.

Så vet man

Om man ringer någon man inte pratat med på ett tag, utan att veta att hon är gravid. Om man hör direkt att hon låter alldeles förfärligt eländig. Om man då frågar hur det är fatt, och om man då inte får svaret "jo, jag är gravid och mår så vansinnigt illa och spyr hela tiden". Om man inte får det svaret, utan istället får höra "jo, jag är gravid och jag har hyperemesis". Då kan man tryggt förutsätta att vederbörande är sjuksköterska.

Trotsmonstrens trotsmonster

Idag blev jag uppringd på jobb. Av lillasysters förskollärare. Hon hade en längre stund slitit med att få lillasyster att acceptera att en sommarscarf på huvudet inte duger så här års, utan att det är mössa som gäller. Till sist ringde hon mig. Så jag fick sätta ner foten, per telefon. Vilket anmärkningsvärt nog fungerade avsevärt bättre än samma manöver när vi är öga mot öga.
Jag är sliten mellan å ena sidan en viss irritation över att en erfaren, luttrad förskollärare inte ska kunna få på en treåring hennes mössa utan att behöva ringa sagda treårings mamma på hennes jobb för att få hjälp. Å andra sidan en viss beundran inför mitt envetna barn. Och också en inte så liten känsla av lättnad. Det är inte vi som är misslyckade, usla föräldrar. Inte ens yrkesfolk klarar av lillasyster när hon är på det humöret.
Mitt envetna, häftiga, urjobbiga, extraordinära extra-allt-barn. Det finns ingen som hon. Coolt.

Inte den vassaste kniven i lådan

Idag är andra dagen på arbetsterapeutens chocka-kroppen-till-god-sömn-plan. Jag bad just hunden gå och öppna dörren för att släppa in den jamande katten.
Det går bra det här.

Bättre?

Vi sitter i bilen, på väg hem från svärfars 70-årskalas. Det är skymning, och vi pratar om att det är den tiden viltet är ute och rör på sig. Jag förklarar att vilda djur kan man inte ta till veterinären som vi gjorde med hunden när hon var sjuk, utan om ett vilt djur blir skadat måste man avliva det för att det inte ska lida. Jag berättar om den gång mormor måste avliva ett rådjur själv, när hon hade kört på det och det skulle ta jättelång tid för jägaren att komma.
Storebror lyser upp: -Ja! Och sedan mådde det bättre!
Han hejdar sig ett ögonblick. Tänker efter. Lägger till: -Fast det levde ju inte längre. Men det mådde bättre!

På allmän begäran!

Eller, ja, åtminstone på EN begäran...Här har du, Pia! Långt om länge, den kopia på vår livräddande sexveckorsmatsedel jag lovat dig.
Hänvisningarna syftar på de kokböcker jag använder, står det pärmen så betyder det den pärm där jag klistrat in urklippta recept. Många av dem kommer ur Arlas recepthäften, så de kan finnas på deras hemsida. Står ingen hänvisning alls, lagar jag på fri hand.


MATSEDEL

VECKA 1:
Måndag: Köttfärsbiff med bacon & senapssås
Tisdag: Kyckling med couscous sweet chili - pärmen
Onsdag: Fisk i äggsås
Torsdag: Mustig falukorvsgryta pärmen
Fredag: Köttfärsbiffar med ädelost pärmen
Lördag: Biff
Söndag: Kycklingwok med cashewnötter pärmen

VECKA 2:
Måndag: Köttfärssoppa pärmen
Tisdag: Fiskbiff med baconsmak 100 rätter på 20 min, sid 74
Onsdag: Kycklinggratäng med fetaost 100 grytor & gratänger, sid 100
Torsdag: Korvgryta med bacon & svamp 100 grytor & gratänger, sid 48
Fredag: Köttfärsbiffar med svampsås
Lördag: Revbensspjäll
Söndag: Coq au vin 100 grytor & gratänger, sid 66

VECKA 3:
Måndag: Nyttiga biffar pärmen
Tisdag: Baconlindad kycklingfilé
Onsdag: Hummerfisk pärmen
Torsdag: Texmexgryta med korv 100 rätter på 20 min, sid 18
Fredag: Solrosbiffar med röd pesto 100 rätter på 20 min, sid 67
Lördag: Basilikafilé pärmen
Söndag: Chilikyckling med ädelostsås Kyckling på fredag, sid 49

VECKA 4:
Måndag: Hot westernpanna pärmen
Tisdag: Hawaiikyckling pärmen
Onsdag: Kaviarfisk pärmen
Torsdag: Ugnsfalukorv
Fredag: Indiska köttbullar pärmen
Lördag: Biff
Söndag: Flygande Jacob

VECKA 5:
Måndag: Biffar med grekisk wok 100 rätter på 20 min, sid 20
Tisdag: Kycklingklubbor
Onsdag: Fiskgratäng
Torsdag: Korvgryta 100 rätter på 20 min, sid 23
Fredag: Pannbiff med lök
Lördag: Fläskfilé i ädel sås 100 grytor & gratänger, sid 20
Söndag: Honungskyckling med ljummen potatis Kyckling på fredag, sid 65

VECKA 6:
Måndag: Köttfärslimpa
Tisdag: Kyckling med rosépeppar
Onsdag: Stekt lax
Torsdag: Chiligryta pärmen
Fredag: Tacos
Lördag: Kotletter med ädelosttäcke på risbädd
Söndag: Hemmagjord pizza