Idag blev jag uppringd på jobb. Av lillasysters förskollärare. Hon hade en längre stund slitit med att få lillasyster att acceptera att en sommarscarf på huvudet inte duger så här års, utan att det är mössa som gäller. Till sist ringde hon mig. Så jag fick sätta ner foten, per telefon. Vilket anmärkningsvärt nog fungerade avsevärt bättre än samma manöver när vi är öga mot öga.
Jag är sliten mellan å ena sidan en viss irritation över att en erfaren, luttrad förskollärare inte ska kunna få på en treåring hennes mössa utan att behöva ringa sagda treårings mamma på hennes jobb för att få hjälp. Å andra sidan en viss beundran inför mitt envetna barn. Och också en inte så liten känsla av lättnad. Det är inte vi som är misslyckade, usla föräldrar. Inte ens yrkesfolk klarar av lillasyster när hon är på det humöret.
Mitt envetna, häftiga, urjobbiga, extraordinära extra-allt-barn. Det finns ingen som hon. Coolt.
Tänk vad jag känner igen det! Stora Sonen var likadan när han gick på dagis. Endast den aug-juni när han fyllde två i januari, så det är 18 år sedan. Hur gammal gör det mig??? Vintermössan var det endast Mamma (=jag) som fick på honom utan att den åkte av per omgående. Detta var ett av mina extra-allt-barn. Numera nästan tjugoåring. Man överlever det med :-D
SvaraRaderaVår son(tre i februari) är inne i en fruktansvärd trotsperiod just nu. Det finns ingen ände på det, utan han sätter sig på tvären mot ALLT. Vill inte byta blöja, inte tvätta sig, inte borsta tänderna,inte klä på sig, inte äta, inte nåt annat än det han själv väljer. Det är extremt jobbigt!
SvaraRaderaFör några veckor sen hade inte ens dagmamman fått ta av honom blöjan. Tur att han bara var där i tre timmar den dagen...