Genuskorrekt

Idag var jag och handlade. När jag gick förbi klädavdelningen, fanns där en reasnurra. Sådant kan inte få passera oförmärkt. Även om det känns aningen kinky med sexiga djupröda spetsbehåar och silkiga trosor på samma snurra som flanellpyjamasar för barn. Eller, varför inte? Det ena kan ju blott alltför lätt leda till det andra....
Nåja. Där hängde en fin flanellpyjamas, i den där mysiga gubbmodellen, med raka ben och framknäppt jacka med slag. Jag älskar såna pyjamasar. Jag har själv såna pyjamasar. Som jag för ögonblicket inte kommer i. Hur som haver, pyjamasen ifråga var på tok för stor för lillasyster, men den var bedårande och billig, så jag köpte den för att lägga undan i fem år eller så, tills hon har storlek 134. Hon är fyra år, och har nyss vuxit i 98, då förstår ni femårsplanen...
Innan jag hann lägga undan den, kom storebror hem från kompisen han varit hemma hos. Han tolkade inköpet som varandes till honom, Inte helt ologiskt, med tanke på att han råkar ha just 128-134 i storlek.
Så nu ligger en storvuxen, synnerligen rödhårig gosse och sover djupt, iklädd en rosa flanellpyjamas. Med Hello Kitty-mönster.
Så PK. Så genuskorrekt. Och så totalt omedveten om detta faktum. Bara nöjd i sin nya, fina pyjamas.

Det har varit i säck innan det kom i påse

Lillasyster går runt med sin illrosa Hello Kitty-leksakstelefon tryckt mot örat. Pratar intresserat i den. Jag talar om att det nog kan tänkas vara godnattdags. Hon sätter upp sin fria hand. Pekar bestämt på telefonen. Säger med irritation och visst eftertryck i rösten: -Ser du att jag håller en telefon mot örat??

Varför skaffade jag barn egentligen?

Barnen går på gympa en gång i veckan. Det har de gjort i flera år. Eller egentligen är det storebror som gör det, lillasyster har mest fått hänga med som följebarn. Att det sedan är hon som klarar gympan bäst, kroppskontroll som en kinesisk OS-gymnast som hon har, det är en annan sak. I minst ett par år har de försökt få till en grupp för yngre barn. Till sist fanns bara en sak att göra - jag blev ledare själv. Med alla 25 extrakilona och ingen som helst utbildning för saken. Tydligen räcker det med ha puls och fungerande andning för att duga som gympaledare för barn.
Hur som helst. Barnen har alltså från och med i år gympa två dagar i veckan. Storebror hänger med i nya gruppen för lillasyster och vice versa. Tyvärr infaller dessa båda grupper dagarna efter varandra. Onsdag och torsdag.
Idag är det torsdag. Alltså har lillasyster:
-Ylat som en tok över att jag kom för att hämta henne. Att gympan var slut var tydligen ingen anledning.
-Skrikit som besatt över att hon inte fick duscha i omklädningsrummet. Att jag redan igår hade förvarnat om att hon inte skulle få det, samt att ledaren ville låsa och gå hem var ingen anledning.
-Gått och gömt sig under täcket hysteriskt gråtande för att hon inte fick slå storebror på hans bara stjärt när han var avklädd för att duscha.
-Gråtit för att maken gått ut med hunden (nice timing) precis när vi kom hem från gympan, för hon ville duscha med pappa.
-Sprungit och gömt sig när det var läggdags och skrikande och sparkande varit tvungen att bäras till sängen.
Då undrar jag bara litelitegrann varför jag egentligen så gärna ville ha barn?

Sedan kan hon inte ligga kvar i sängen om inte jag ligger bredvid en liten stund. Och då kramas vi. Pratar. Om allt och inget. Nonsensprat. Kelar och gosar. Tankar upp allt det där vi tappat, när vi varit skilda åt under dagen.
Och då vet jag precis varför jag så innerligt gärna ville ha barn.

Fyra år. Det tar på krafterna.

Man kan tydligen inte göra pannkakor om man först har i mjölet och sedan mjölken och sist äggen. Det går tydligen inte att vispa en fungerande pannkakssmet om man inte tar i äggen allra först. Tydligen är det så omöjligt att man måste ligga på golvet och skrika en stund om nu den puckade mamman råkar ha i äggen sist.
Man kan tydligen inte heller acceptera att mamman själv tänder ljuset när hon ska gå på toaletten. Och det hjälper heller inte om hon släcker det igen. Då måste man också tillbringa en stund skrikandes och sparkandes omkring sig på golvet.
Inte heller går det att gå med på att storebror får lika många frysta jordgubbar på sina pannkakor som man själv får. Då måste man vräka sig över matbordet och skrika en stund till.
Om sedan mamman är fräck nog att insistera på att man måste ha hjälp med att borsta tänderna, så måste man nog slå henne lite, och sedan ligga på golvet och skrika igen för att man inte fick det.

Sedan kan man heller inte somna själv hur som helst. Då måste man ligga i mammas och pappas säng. Med en vällingflaska. Och katten. Och gosekaninen som man fick i doppresent och som har varit ens trogna vän sedan dess. Och mamman. Och så måste man ligga på mammans arm. Och stryka henne över kinden. Och själv bli struken över kinden. Och pussas lite. Och titta varandra djupt i ögonen. Och tala om att man älskar varandra. Och sedan somna så nära intill man bara kan komma.
Plötsligt känns allt det andra så alldeles väldigt oväsentligt.

Språkligt fel

Varje gång jag läser en artikel om kost och hälsa, alternativt viktminskning, står det samma sak. I listorna över saker man får och inte får äta, står alltid att läsa: "frossa i grönsaker!"
Låt oss klargöra en sak en gång för alla: Man frossar inte i grönsaker. Grönsaker står man ut med. En del av dem kan smaka skapligt bra. Några varianter är direkt goda. Grönsaker äter man för att de är nyttiga och man vill må bra och bli mätt utan att bli fet. Men man frossar inte i grönsaker. Aldrig. Det är en omöjlighet. Det ligger i sakens natur.
Så. Är alla på det klara med det? Tack.

Lättköpt

Förra julen fick jag fyra biobiljetter i julklapp. Som vi fortfarande inte använt. Visserligen var storebror och jag och såg Ice Age 3, men då glömdes gratisbiljetterna givetvis hemma. Igår var slutdatum på de två första. De fick hastigt skänkas bort för att inte förfaras. Gratis är gott, liksom, det kan inte slarvas bort hur som helst.
Imorgon ska äntligen VI få använda våra egna biljetter, maken och jag. Då kommer barnens morfar och mormor för att passa. Maken och jag ska få gå på bio, sedan ska vi byta bostad med morföräldrarna, så de sover i vårt hus med våra barn, och vi lånar deras lägenhet. Bara maken och jag. Ensamma. Utan förkläden. Med tanke på att sista gången vi träffades mer än två timmar i sträck utan ett eller annat barn hängandes som en chic accessoar från mina byxben, var i november nån gång, så kan det här bli spännande. Antingen blir vi nykära eller så blir det skilsmässa.
Hur som helst. Storebror fick nys om dessa planer. Och extrem-mammig som han för ögonblicket är, bröt han omedelbart ihop. Storgrät. Hysterisk vid blotta tanken på att tillbringa en kväll utan sin mor. Varför då, med tanke på hur vi bråkar om nattningen varje kväll, kan man ju fråga sig. Han borde snarare hjula runt huset av glädje, kan tyckas. Om han nu hade kunnat hjula, vill säga.
Efter närmare tjugo minuters gråtande, och ett antal sönderfrätta nerver hos modern, ringde jag till sist till pappa, för att rådfråga honom och eventuellt helt enkelt skjuta upp hela utflykten. När storebror hörde vem jag skulle ringa, hickade han fram: -Säg till morfar att han inte får glömma att han lovat att steka pannkakor imorgon.
När jag upplyste honom om att utan bio för mig blir det inga pankisar för honom, tystnade gråten. Sedan började förhandlingarna. Pannkakor med grädde och blåbär = mamma får gå på bio och sova borta.

Jag vet inte om jag är tacksam för att han är lättavledd, eller om jag är irriterad på att han är så lättköpt.

Gnugga in det bara, gör det!

Lillasyster ropar på mig: -Tjockmage!
Jag förklarar att hon inte får säga så, det är inte snällt och jag kan bli ledsen. Då kommer storebror fram till oss. Han stryker mjukt och fint över min mage. Sedan säger han: -Men du HAR ju det!
Hmpff.
Jag har faktiskt gått ner ett och ett halvt kilo. Så det så. Inte för att det märks så mycket i en sammanlagd övervikt på nästan 25 kilo....

Vad är det för en dag...

är det en vanlig dag? Nej det är ingen vanlig dag, för det är lillasysters födelsedag, hurra hurra hurra!
Äntligen. Efter två dagars kalasande, var det äntligen dags. Den stora dagen. Lillasyster är idag fyra år. Märkligt. Fyra år är ju så länge. Men det är ju bara några veckor sedan hon kom, den lilla etterbiggan till lillasyster vi har. Skrikande, arg som en bålgeting, inte ett dugg intresserad av att lämna den varma livmodern. En bebis som från allra första sekund visste precis vad hon ville, och som såg till att få det också. Världens mysigaste, mjukaste bebis så länge hon var nöjd. Och en skräck när hon inte var det, vilket var större delen av nätterna, varje natt, mycket mycket länge.
Fyra år. Inte mycket är annorlunda. Hon är fortfarande världens mest förtjusande lilla älva. Glad, öppen, social. Populär, lättillgänglig. Liten i växten och söt som socker. Sådär söt att man ser hur folk som träffar henne för första gången häpnar när de får syn på maken och mig, häpnar och undrar var i hela friden vi fått detta vackra barn från. Kärleksfull, fysisk, vill sitta i knät, sova på armen, bli buren och kramas. Sitta så nära det bara går. Fortfarande med det mest eldfängda humöret i hela familjen, vilket säger en hel del. Fortfarande rasande arg med jämna och täta mellanrum. Fortfarande oförmögen att acceptera att någon annan än hon kan ha bestämmanderätt över något alls här i världen. Sparkar, slår och skriker. Ligger på golvet och skriker sig svettig och söndergråten minst ett par gånger i veckan.
Inte mycket är annorlunda. Och allt är annorlunda. Den där lilla hjälplösa bebisen har börjat lära sig bokstäverna. Hon har pratat flytande, om än orent, sedan tvåårsåldern. Hon är kavat, klarar sig utmärkt själv i de flesta sociala sammanhang. Tjatar febrilt om att få sova över själv hos någon kompis. Går på ridlektioner hos en kompis till mig en gång i veckan, och hanterar hästen med större oräddhet än jag själv gör.
Fyra år. Hur klarade vi oss innan hon kom?

Självkännedom

Storebror har haft en rent hopplös dag. Bråk, trots, rastlöshet. En lång påfrestande dag, fylld av ständigt tjat om än det ena än det andra som han vet redan innan han tjatat att han inte kommer få, gnäll och pip. Dödstrött, förstås, efter en hel helgs födelsedagsfirande. Till sist slutade det med en stor scen på kvällen, och med att han storgrät i sängen, efter att med extrem tydlighet blivit upplyst om att det är bäst för honom att sluta bråka och stanna i sängen nu. Jag lät honom gråta en liten stund, för att markera att upprördheten var tämligen välförtjänt, men gick sedan in för att trösta och reda ut. Han ville bli sams, och även med maken, som större delen av bråket varit med. Eftersom jag vet att det är mest maken och han som bråkar, och att de tillbringar en mycket stor del av sin gemensamma tid med just bråk och maktkamper, kände jag att det kunde vara läge att bereda marken inför morgondagen.
Jag: -Imorgon ska pappa lämna på dagis. Och när jag kommer hem från jobb vill jag INTE behöva höra att ni har bråkat på morgonen!
Storebror, lugnt: -Då är det väl bäst att vi inte talar om det då.

Det var inte det svaret jag fiskade efter.

Barnkalas

Vem behöver en hemmavarande make för att fixa ett kalas? Det räcker så bra med en storebror. Han förberedde så fint. Plockade, fixade, ordnade. Hjälpte till att lägga ut duken. Dukade så fint, med tallrikar, bestick, glas och servetter. Kretsade runt hela kalaset, utom när han satt och smaskade glass. Hjälpte de små tillrätta. Tröstade när det behövdes, roade, lekte. Passade bebisar som behövde passning. Bevakade nogsamt att katterna inte smet in, en av gästerna var ju allergisk. Sånt vet storebror. Sånt ser han till att veta. Sånt tar han absolut hänsyn till. Sånt bevakar han. Ingen ska behöva fara illa när storebror har vakten.
Han är så fin, min storebror. Så ansvarsfull och omtänksam att man ibland måste påminna honom, lite fint, om att inte hela världen vilar på hans femåriga axlar.
Kalaset blev så lyckat. Lillasyster var så strålande glad. Och storebror är, på gott och ont, så alldeles väldigt mycket storebror.

Vänta nu lite här....

En ordentlig förkylning. Förvisso på tillbakagång, men fortfarande tillräcklig för att påverka ork och allmäntillstånd.
Ett ostädat hus.
En liten dotter som fyller år på måndag.
Ett barnkalas.
Elva skrikande barn.
En make som jobbar borta och kommer hem imorgon.
Hur gick det här till??

Hur man än vänder sig

Ibland får man en massa cred för att man släpar sig till jobb fast man är förkyld. Röjer av pappersarbete och ringer av samtal, så ingen annan måste städa av sådant medan jag är sjuk. Ibland får man en helt annan reaktion. Det påminner mig om det gamla talesättet om ändan, och hur den är på samma ställe oavsett hur man vänder och vrider sig.
Det är inte alltid lätt att göra rätt. Men imorgon stannar jag hemma.

Men vad f....

I måndags började vardagen igen. (Tack för alla glada tillrop, tyvärr är barnen inte rättvända i dygnsrytmen ännu, mycket gråt och pip är det). Jag hade planer. Inga gigantiska, högflygande, nyårslöftesplaner. Nej, bara om en mer strukturerad vardag. Stiga upp i vettig tid även lediga dagar. Gemensam frukost med barnen, istället för att muta dem med snabbfrukost framför TV:n för att själv få sova ett tag till. Regelbundna mattider. Börja lägga ett par timmar den lediga dagen (inte hela dagen, inte ta i så hårt att det är dömt att misslyckas) på att successivt ordna upp hemmet rum för rum. Återgå till den rutin jag hade börjat skapa innan jag blev sjuk före jul, med tre promenader och två pass på crosstrainern i veckan. Lugn och ro, och rutiner, helt enkelt. Sånt jag strävat efter hela livet, egentligen, och som av någon anledning känns genomförbart nu. Känns mer grundat, mer sansat nu än vid tidigare allt-eller-inget-försök.
Jag hade tillförsikt och motivation. Gick till jobb i måndags med glatt humör och ro i själen.
Och på tisdagen vaknade jag genomförkyld. Igen.
Ibland tror jag att Gud inte tycker om mig.

Dåligt samvete

Är det en sak som jag och Anna Wahlgren är helt ense om, så är det att sömn är a och o för att barn ska utvecklas optimalt. Och att det är föräldrarnas ansvar och skyldighet att se till att barnen får den sömn de behöver. Jag anser också att det är skadligt för barn att alltför mycket vända på dygnet under lov och helger. En uppfattning som stärktes då jag för några månader sedan läste en artikel i tidningen om just detta, där lärare uttalade sig om hur svårt det är för många barn att hänga med i skolan måndagar och tisdagar. Barnen är trötta och klarar inte av att ta till sig undervisningen. Sedan blir de successivt alertare, för att åter komma trötta och håglösa på måndagen. Så stor skada åstadkommer man alltså bara genom att låta barnen sitta uppe om helgerna.
Därför är det med extra dåligt samvete jag kan konstatera att denna jul har jag helt och hållet övergett denna princip. Barnen har varje kväll varit uppe till tio, och varje morgon sovit till halv nio-nio. Och nu är ledigheten slut. Imorgon väntar arbete och dagis. Barnen kommer vara helt utmattade. Och det är mitt fel. Ingen annans. Inte förrän flera år efter tioårsåldern kan barn göra konsekvensanalyser på nivån "jag tar smällen på måndag, jag vill vara uppe nu". Fram tills dess är det föräldrarnas jobb att vara konsekvensanalytiker åt dem. Det ansvaret har jag brustit i. Vi har haft en ljuvlig ledighet, absolut, inte tu tal om det. Underbart. Och en hel del av det underbara har legat i att vi inte bråkat med barnen om nattningen en enda kväll, inte väckts i ottan en enda morgon. Men det finns ett pris att betala. Och det är barnen som betalar det priset imorgon, och förmodligen hela veckan. Barnen, och deras pedagoger. Pedagogerna får imorgon ta emot X antal barn som är så trötta att de bara vill gråta, och sannolikt kommer göra just det. Och bråka. Och inte kunna sitta stilla. Och allt annat som barn tar sig för när de egentligen inte orkar med något alls, men ändå tvingas orka med. Pedagogerna tvingas ta hand om det föräldraansvar jag brustit i, det ansvar jag inte tagit. Det är inte det de har betalt för. Det ingår inte i deras jobb. Deras jobb är att erbjuda en pedagogisk och stimulerande miljö, och omsorg. Mitt jobb är att se till att mina barn är i skick att vara där hela dagen. Det borde vara lika förbjudet att skicka barn med felvänt dygn till skola och dagis, som det är att skicka sjuka barn dit. Jag skäms.
Det är långt till nästa lov. Då ska jag ta ansvar som den bra mamma jag vill vara. Det ansvar som är mitt. Inte pedagogernas.

Livet är inte alltid rättvist

Innan jag och barnen åkte till Småland den här gången hade jag en känsla av angelägenhet. Att det liksom var så viktigt att vi kom iväg. Att vi måste iväg, oavsett väglag. Själva besöket visade sig sedan bli det bästa på länge. Trevligt, lugnt. Barnen skötte sig fantastiskt. Vi hade det väldigt, väldigt bra. Igår kväll somnade jag med en väldigt stark känsla av lycka och tillförsikt. En känsla av att 2010 blir ett bra år. Ett år med bättre hälsa och bättre relationer, både med mig själv och med andra, främst barnen, som jag inte alltid förmår möta med den respekt barn förtjänar. En känsla av att i år blir allt bra. Allt det där jag kämpar med, allt det där som varit så slitsamt och tungt, det kommer att falla på plats i år. Så kändes det. Igår kväll.
Sedan vaknade jag imorse. Och vid frukostbordet kunde min så alldeles oerhört högt älskade styvfar knappt äta sin mat. Han darrade, skakade, var så svag att han gick och höll sig i väggar och möbler för att inte falla omkull. Genom hela besöket, under en hel veckas tid, har han inte en enda gång använt mina barns namn. Jag tror inte han vet vad de heter. Han har inte kallat mig vid namn heller, även om han uppenbart känner igen mig och vet vem jag är. När barnen inte ville åka hem, när de ville stanna kvar och jag lovade dem att vi kommer tillbaka i sommar, då kände jag det, så isande klart: jag tror inte han finns kvar då. Och jag kan inte föreställa mig ett liv utan honom. Han var den enda trygga vuxna jag hade när jag var barn. Den enda som fanns där att lita på, som jag visste alltid skulle finnas där oavsett vad. Och jag kan inte föreställa mig ett liv utan honom.
Maken är inte hemma. Han har en körning den här helgen, kommer hem först på måndag. Jag önskar så att han vore här ikväll.

Det nya livet

Vi kom till Småland till sist. Och här har vi det bra. Så bra, faktiskt, att barnen ogärna vill åka hem. Lillasyster är visserligen oroad över att kanske inte hinna hem innan sitt eget barnkalas, men eftersom jag förväntas jobba en hel vecka innan dess, känns den risken försumbar. Imorgon eller i övermorgon bär det hem. Sannolikt i övermorgon.
Under tiden har mitt nya liv börjat. Livet efter Sockerbomben. Livet där jag inser och erkänner min identitet som sockermissbrukare. Vilket innebär att jag inte, som jag tidigare tänkt, kan avstå från fika, glass och godis för det mesta, men ta ibland. Utan livet där jag, liksom vilken alkoholist som helst, måste avstå från min drog helt och hållet och för alltid. Iaf om man ska tro Bitten Jonsson, som skrivit just Sockerbomben, och som har som yrke att avgifta sockermissbrukare. Jag är inte helt säker på att jag klarar att vara fullt så strikt. Att aldrig få äta marängsviss på kalas. Aldrig få dricka en läsk. Aldrig äta en nybakt, varm kanelbulle. Aldrig få njuta av ett kallt glas vitt vin. Jag inser att jag låter som värsta alkisen nu, men faktum är att det känns nästan hårdast. Att aldrig mer få ta ett par glas vitt på fredagkvällen. Jag dricker sällan några större mängder, men jag är väldigt förtjust i det där glaset vitt, det är jag. Svårt att avstå från det. Men, som Bitten skriver, alkohol är flytande socker.
Ännu så länge är det nya livet inne på sin åttonde dag. Hittills avstår jag. Men varje kväll kryper det i kroppen. Inte av hunger. Men av sug, begär. Och nej, smaksatt Ramlösa är INTE ett fullgott substitut för läsk!

Året börjar bra

Idag skulle barnen och jag ha åkt till Småland för att hälsa på det morföräldrapar som bor där. Efterlängtat i månader. I det väglag som råder avstod vi.
Istället åkte lillasyster och jag till akuten sedan storebror råkat dra hennes arm ur led när de kittelbrottades i soffan.
Så kan man också inleda ett nytt år.

Det är dags nu

Igår kväll, inför nyårsfesten, hade tiden kommit för att byta om till finstassen. Jag satt ett ögonblick på sängkanten med bara byxorna på. Lillasyster kom fram till mig. Hon ville undersöka bling-blinget på mitt bältesspänne. Tyvärr var den överhängande fettvalken ivägen för henne. Hon knuffade febrilt på den. Spände ögonen i mig: -Ta bort magen, mamma, den är för stor!
Hon puffade och knuffade lite till. Frågade sedan: -Mamma, har du en bebis i magen?
Jag: -Nej, det har jag inte.
Lillasyster: -Joho, för det måste du ha! Man KAN inte ha så stor mage om man inte har en bebis i den!
Skitunge.
På detta rara och upplyftande sätt avslutades det gamla året. Det nya året inleddes med hjärtevärmande och kärleksfullt familjemys i sängen. Eller så var det bara så att maken och jag var för trötta för att orka upp när barnen kom och började hoppa på oss. Vi låter det vara osagt. Lillasyster satte sig grensle över mina ben, drog upp min pyjamaströja och började leka bagare. Med min mage som deg. Och det var inte ens svårt för henne.
Det är dags nu. Det måste bli slut på frosseriet och sockersnaskandet. Antingen det, eller så får jag adoptera bort den lilla sanningssägaren. Det går ju det också.