Ålderstecken

Vi har bott i vårt hus i fem år. Fem år som vi ignorerat tomten och i princip bara klippt gräsmattan och inget annat. I år har jag plötsligt ansatts av minnen från min barndoms trädgård. Med sitt överflöd av bär, frukt och grönsaker. Känslan att vrida loss en rabarberstjälk som man sedan gick och gnagde på medan tungan krullade sig av strävheten. Att rycka upp en morot, slå av den värsta jorden mot benet och sedan äta den direkt, med lite jord och blasten kvar på. Hallon direkt från busken, söta och solvarma. Vinbär, som man egentligen inte tyckte var så särskilt goda, men som man ändå gick och smååt på, precis som rabarbern, bara för att de fanns där. Plommon, söta och goda, man stod under trädet och åt och spottade kärnor.
Allt det där vill jag att mina barn också ska få uppleva. Så i år har jag plötsligt utvecklat trädgårdsambitioner. Igår stod jag och grävde hallonhäck i mitt anletes svett. Barnen och den i närheten boende av mormödrarna planterade jordgubbar, majs, squash, morötter, rödbetor och sockerärtor. De första rabarberna skördades, och den första rabarberpajen bakades och åts på verandan.
Och där någonstans, mitt i idyllen, mindes jag varför de planteringar vi faktiskt försökte oss på redan förra året misslyckades: jag har ingen aning om hur man skiljer skira små nyttoskott från elaka små ogräsyngel. Inte heller vet jag hur man får alla dessa rara buskar och plantor att överleva den stygge kung Bore som hemsöker oss varje år.
Jag har därför beställt en stor rackarns trädgårdsbok. Vilket gör mig officiellt medelålders.

Lillasysters mors dag-variant

Lillasyster har inte riktigt storebrors grepp om det där med mors dag. Hennes firande bestod i att hon imorse, framför tv:n, plötsligt skrek allt vad hon kunde till mig i sängen:
-MAMMA!! DET ÄR ALLA MAMMORS DAG IDAG!!

Sovmorgon i mors dag-present kanske? Inte det, nej. Nehej.

Hur storebror firar mors dag

Ett vackert halsband och ett ännu finare kort på mors dag. Jag har världens finaste son. (Det där med glassen beror på att han ett par gånger, när han absolut inte kunnat somna, fått smyga upp och mysa med mig på kvällen, när lillasyster sover och han också borde sova. Det är bland det bästa han vet, sådär härligt busigt och förbjudet, och samtidigt så himla mysigt. Därav glasskommentaren.)

Att vara gammal

Maken har en medfödd missbildning i sin ryggrad som gör att han oftast har väldigt ont i ryggen. Ibland såpass att han har svårt att resa sig upp och svårt att gå obehindrat. Själv har jag sedan många år ett kroniskt smärttillstånd i nacke-axlar-huvud, samt karpaltunnelsyndrom med ont i händerna, mest högran. Barnen är alltså vana vid att deras föräldrar är begränsade av att vi har ont.
Igår kväll hade storebror svårt att sova. Till sist lade jag mig med honom, och vi låg och myste. Plötsligt kom det, lite eftertänksamt: -Mamma, när jag blir gammal kommer jag att ha ont.
Jag: -Men varför tror du det?
Storebror: -Jo, för när man blir gammal så blir man sådär rynkig, och så får man ont. Det har ju både pappa och du.

Skitunge. Jag är faktiskt inte alls rynkig. Fetma slätar ut rynkor. Det är det enda bra med den.

Husdjur

Vi har två katter och en hund. Lillasyster får dessutom ridlektioner en gång i veckan. Där finns, förutom hästarna, höns (världens godaste ägg!), grisar, getter, får, vaktlar, myskankor och ytterligare hundar och katter. Barnen lider alltså ingen som helst brist på djur i sina liv.
Därför känns det aningen anmärkningsvärt att deras huvudsakliga hobby just nu är att fånga, bygga bon till och mata snäckasniglar.

Hur man tackar nej till löneförhöjning. Ever.

Jag har ganska många föräldrapenningdagar sparade på barnen. Nu har jag fattat att man måste tänka lite framåt. Barnen är nämligen inte små mer än en kvart nuförtiden. Och dagarna måste tas ut innan de fyller 8. Eller innan skolavslutningen det år de fyller 8, om barnen är födda tidigt på året. Det innebär att jag har fram till skolavslutningen 2012 på mig att ta ut de 91 dagar som finns kvar för storebror. Nästa gång jag blinkar kommer det vara försent, alltså.
Så idag satte jag mig ned och planerade. Detta och nästa år kommer jag att ta ut en extra månads sommarledigt förutom semestern, plus en månad ledigt från mitten av december till mitten av januari.

Jag tänkte vänta tills årets löneförhandling är klar innan jag berättar de glada nyheterna för chefen. För sen kan jag nog glömma det där med högre lön. För alltid.

Alkoholens mystiska effekter

När jag varit på tjejfest brukar det sluta så här: Jag kommer hem runt midnatt (ja, jag är kvällstrött), tämligen rund under fötterna. Jag väcker maken, och sedan.....ehm.....gottgör jag honom för att jag väckt honom.
I lördags var jag på tjejfest. Jag kom hem vid midnatt. Nästan alldeles nykter. Maken vaknade när jag bytte om. Sedan borstade jag tänderna, gick och lade mig och somnade.

Så nu undrar maken vart man vänder sig för att reklamera en tjejfest?

Bihåleinflammation

Jag har gått och dragit på en förkylning i ett par veckor nu. För en vecka sedan gick den upp i bihålorna. Hela förra veckan plågade jag mig igenom arbetsdagarna, och låg däckad de lediga dagarna. I söndags hade maken en körning. Barnen fick glo på en dataskärm i fem timmar för att jag var för sjuk för att orka engagera mig i att aktivera dem. De var lyckliga. Det var inte jag.
I måndags kände jag att nu orkar jag inte mer. Jag jobbade förmiddagen, bokade runt och flyttade om, och gick sedan hem. Talade om att nu kommer jag inte mer den här veckan. Uppbackad av min läkare som frågat om jag behövde sjukskrivning ett par veckor. Och som, när jag tackade nej, bestämde att han ringer igen på fredag och kollar läget då. Jag kanske är sjukare än jag själv förstår? Hmm.
Hursomhelst, sedan dess har jag gått här hemma och snorat. Det är faktiskt imponerande hur ett enda huvud kan innehålla så mycket snor. Undrar om det finns något annat alls därinne? Om inte, så skulle det förklara en hel del. Idag tillkom nästa steg i utvecklingen: jag har nu börjat att på ett mycket attraktivt sätt hosta en charmigt skrapig slemhosta. Lovely. Särskilt när jag inte befinner mig någonstans där sagda slem kan spottas ut. Men jag ser det positiva: ju mer slem jag måste svälja, desto mindre plats för allt det där godiset jag alltid tröstäter när jag är sjuk.
Åh, denna glamour jag lever i!

Apropå det där med bebissuget

Vi har en ganska liten hall. Inte pytteliten, men ganska liten. Den är ständigt och konstant översvämmad. Hur jag än plockar och rensar så är den översvämmad. Idag tittade jag lite närmare på vad det är den är översvämmad av. Vi är fyra i familjen. Och vi snittar på ungefär fyra par skor framme i hallen. Var.
Vi kan helt enkelt inte skaffa fler bebisar. Det får inte plats.

Man får inte vara dum

I lördags spelade storebror dataspel med sin kusin. Tyvärr tröttnade kusinen lagom när storebror var som mest varvad. Och eftersom kusinen råkar vara betydligt mer erfaren än storebror på att spela dataspel, så klarade inte storebror att spela själv. Kusinen vägrade återgå till spelet. Storebror flippade ur och valde att i frustration klappa till sin kusin. Stort rabalder. Spelet avbröts, kusinen gick hem och storebror och jag hade ett samtal om varför våld alltid är fel, och att man inte kan spela alls om man låter spelet bli så till den milda grad viktigt för en. Som en konsekvens av detta, fick storebror veta att han inte skulle få spela dataspel på hela dagen på söndagen.

Söndag morgon. Storebror kommer tassandes. Huvudet bevekande på sned: -Mamma, du sa ju att jag inte skulle få spela på hela dan. Men nu är det ju morgon, inte dag. Du sa inte att jag inte skulle få spela på morgonen!

Arbetsfördelning

Lillasyster dricker fortfarande välling. I nappflaska. Vid fyra års ålder. Japp. Jag tror att det blir folk av henne ändå. Eller möjligen inte. Men det beror i så fall inte på just vällingflaskan.
Ikväll kom hon på ganska sent att hon ville ha sin flaska, efter att hon redan lagt sig. Hon tassade ut till oss. Pekade på den ömme fadern: -Pappa, du ska göra flaskan åt mig!
Pekade på mig: -Mamma, du ska ge den till mig! Det är rättvist!

Pappan ska göra jobbet, och mamman ha myset alltså. Works for me.

Onödigt ärligt

En av storebrors kompisar bor alldeles utanför samhället vi bor i. Direkt utanför tätortsgränsen svänger man in på världens minsta skogsväg, kör den ett par hundra meter och så är man framme. Ett ljuvligt ställe, med gigantiska gräsmattor och skogen rent bokstavligen bakom hörnet. Enda nackdelen är den där förbaskade skogsvägen, som är i tämligen dåligt skick, mest ett par hjulspår, och dessutom bara rymmer en bil i taget (i bredd alltså).
Sist jag hämtade storebror där, frågade jag mest på skoj om han skulle vilja bo där, eftersom det är så fint. Han funderade lite. Svarade sedan, med total ärlighet och största allvar:
-Nej, mamma, det vore nog inte så bra för dig, för du kan ju inte backa.

Vi kommer ha en väldigt ledsen liten kille här på julafton, det säger jag bara.

Språkligt stark

Lillasyster är arg och ledsen på mig och sin far. Gråtande blänger hon på oss: -Ni är dumma! Ni är pruttochbajsochskitochfaandumma!!

Hmm. Undrar om det är detta de syftar på på förskolan när de talar om att hon har ett sådant väl utvecklat språk?

Gourmethelg

Middagen igår: Färsk gös med pressad potatis och hollandaisesås.
Middagen idag: Älgstek med svartvinbärsgräddsås och hasselbackspotatis.
Det här skulle jag kunna vänja mig vid.

6-årsåldern. Hej lilla tonåren!

Storebror och jag sitter på golvet i hans rum. Jag ser att han slängt det fina pennskrinet han fått på golvet, där det ligger öppet med pennor, linjaler och andra grejor bredvid sig. Jag har synpunkter på det. Storebror tittar på mig. Säger, med föraktfullt överseende i tonfallet: -Du mamma. Bekymra dig inte om mina grejor, va!

Tjena. Förr var det tonåren man hade att oroa sig över. Numera har man också lilla tonåren. Och våra föräldrar inbillade sig att de hade det jobbigt.

Falsk marknadsföring

Lillasyster har en keps. En ganska hemsk sak som jag inte har köpt till henne. En illrosa keps med Disneyprinsessorna på. Inte för att jag bojkottar dem, det gör jag inte. Men just den där kepsen är verkligen inte särskilt snygg. Men det tycker lillasyster. Så den har hon på sig. Att det sedan är minst tio grader för kallt för att keps ska vara det lämpligaste huvudbonaden tycker inte lillasyster är relevant. Idag på väg hem från dagis tittar jag plötsligt lite närmare på den där kepan. Och läser för första gången texten på den. Fair and gentle.
Det är första gången jag varit med om att en orkan kallats för gentle. Den där kepsen kan inte vara tillverkad med lillasyster i åtanke.

Ännu en begravning

Igår var jag på ännu en begravning. Den här gången var den döde ingen anhörig till mig. Men den här gången var det ett litet barn som begravdes. Igår såg jag på medan en mamma och en pappa tvingades ta farväl av sitt älskade lilla barn. Sitt enda barn.
Igår kväll fick lillasyster somna i mitt knä. Jag tror jag behövde det mer än hon.