tisdag 29 maj 2012

Ett nytt liv

På lördag går flyttlasset. Redan när exmaken flyttade ut förra sommaren var det egentligen uppenbart att jag inte skulle kunna behålla huset själv. Av flera skäl. Dels är jag inte ett dugg händig, vilket man behöver vara. Dels har jag inte styrka och ork i kroppen att klara det fysiska arbetet med ett hus. Dels tjänar jag inte så bra att det är ekonomiskt möjligt att behålla det.

Så nu är huset sålt. Med förlust, det får exmaken och jag nöta med ett antal år framåt. En bostadsrätt i samma samhälle är inköpt istället. Studsmattan är bortskänkt till goda vänner, så barnen kan få studsa ibland i alla fall. Katterna har fått flytta till samma vänner.

Och det är många som genom de senaste tio åren hört mig säga att jag inte kan tänka mig att bo i lägenhet igen. Det kan jag fortfarande inte. Men det är inte alltid man får bestämma sådant själv.

Barnen är ledsna. Arga. På mig. Det är mitt fel att vi ska flytta, jag som bestämt det, jag som drivit igenom det. Mer ser de inte. De förlorar sin gräsmatta, sin studsmatta. Hallonen, rabarberna, smultronen. Katterna. Altanen, den kommer jag att sakna mest. Alla dessa sommardagar vi bott därute, alla sommarkvällar vi suttit där och grillat till sena kvällen.

Det blir ett nytt liv. Men vi stannar kvar i samhället. Barnen får behålla sitt sociala sammanhang, sina vänner. Det får jag också. Vi flyttar till en stor lägenhet, en femma på 110 kvadrat, det hade vi aldrig haft råd med inne i stan. Vi kommer få bättre ekonomi. Kanske inte egentligen så stor skillnad, inte med de skulder vi släpar med oss, men stabilare, mindre utsatt. Vi kommer säkert kunna göra saker som vi idag inte har råd med. Hoppas jag. Framförallt slipper vi en panikflytt när huset måste renoveras och vi inte har pengar till det. Nu kunde jag vänta in en bra lägenhet och välja själv när flytten skulle ske.

Jag hade trott att jag skulle få åldras i det här huset. Det blev inte som jag tänkte mig och drömde om. Men det kan bli bra ändå. Vi får se till att det blir bra ändå.

fredag 25 maj 2012

När man byter upp sig

Varje år i maj har vårdcentralen planeringsdagar. Oftast åker vi iväg någonstans, den gång vi stannade på plats slog det inte helt väl ut. Man blir liksom inte ostörd om man finns till hands för att bli störd. Förra året var vi ute i skärgården på ett vandrarhem. Trevligt, extremt vackert, men tveksam komfort. Fyra timmar enkel resa, utedass, tunna madrasser i våningssängar och man fick ta med och laga maten själv.

Men i år. I år. Vi åkte till ett ljuvligt vackert hotell vid en insjö. Dubbelrum med mjuka sköna sängar, dusch och toalett på varje rum. Vedeldad bastu, bubbelpool. Samt en tempererad utepool och så förstås sjön. Tvårätters luncher, trerätters middag. Underbar hotellfrukost. Två övernattningar, för att vi inte skulle vara för utmattade när konferensen började på torsdagen åkte vi dit redan på onsdagen.

Och vädret, detta ljuvliga majväder vi haft! Jag badade ute i sjön - jag! Världens största badkruka. Visserligen efter ett par glas vin, men ändå. (Det hela övergick i en tävling mellan mig och kollegan, där hon gjorde volter ner i vattnet och jag dök uppifrån sittbänken på bryggan. Jag vill gärna tro att jag vann). När det var dags för grupparbete förflyttades detta omedelbart ut på gräsmattan under den skuggande björken, Dagens dito startade där, men sedan tyckte chefen att man ju kan prata lika bra på en poolkant (japp, jag har världens sannolikt bästa chef), så förhandlingarna förflyttades från liggande position på varsin filt på gräset till poolen.

Och ja, allt detta skedde på skattemedel. Men ja, vi har faktiskt arbetat och vi har faktiskt utvecklat verksamheten. Och jäklar, vilken vikänsla sådana här utflykter ger personalgruppen!

Solbränd, nybadad, utmattad. Och mycket mycket nöjd, mycket mycket taggad för arbetet. Det är jag det.

fredag 11 maj 2012

Sportsligt

Alltså, jag är inte särskilt sportintresserad. Hade inte storebror insisterat på att få se hockeyn ett tag innan godnattdags, hade jag aldrig ens slagit igång tv:n. Så visst, jag kan ha missuppfattat allt.

Men, ändå. Är det verkligen meningen att spelarna rätt vad det är ska slänga ifrån sig klubborna på isen, dra av sig handskarna och börja slå på varandra?

Men Gud vad trevligt det var medan det varade!

Ni vet när man har lite godis hemma, men inte sådär så att det egentligen räcker till mer än en? Ni vet hur man då gömmer undan det tills ungarna sover, och så äter man sedan upp alltihop själv?

Det tricket funkar bara så länge ungarna faktiskt somnar innan man själv måste ge upp och gå och lägga sig.

Allting går att sälja med mördande reklam

Igår kväll. Storebror fick vara uppe extra länge och titta på Let´s Dance. Så blev det reklampaus. Ännu en av ICA:s långkörare med ICA-Stig och gänget. I det aktuella avsnittet handlar det om att ICA har startat något slags grillskola. Stig ska svara på frågor om hur man grillar bäst. Men alla frågor han hittar handlar bara om den unga snygga medarbetaren Cindy. "Är Cindy singel?". "Vilket är Cindys telefonnummer?", ja ni fattar.
Till sist utbrister Stig med en lättad suck: "Äntligen! En fråga om att grilla! 'Gillar Cindy välhängt kött?´ Pah! Klart hon gör!"

Och sedan blev storebror jättesur när jag vägrade förklara varför jag höll på att skratta ihjäl mig.

torsdag 10 maj 2012

Det är rätt. Håll det på en need to know-nivå

Lillasyster har hållit sig vaken tills också jag går och lägger mig. Vi ligger tillsammans och myser, hon på min arm. Vi pratar lite ditt och datt, om dagen som varit och om allt vi kommer att tänka på. Så kommer det:

-Mamma, jag är kär i M.
-Är du, älskling?
-Jaaa. Jag ska gifta mig med honom. Fast jag väntar med att berätta det för honom tills vi är vuxna.

Det är rätt. Stressa inte upp honom i onödan. De är ju så känsliga, de små liven. Need to know basis. At all times.

fredag 4 maj 2012

Änglars vardag

Lillasyster, vid frukostbordet: -Mamma, du vet morfar som är död? Det är synd om honom som måste flyga hela tiden.

Jag, lätt konfunderad: -Hurdå menar du?

Lillasyster: -Jo, men han är ju en ängel nu. De måste flyga hela tiden, det är så. Jag tror han har trillat och slagit sig två gånger.

Jag: -Tror du verkligen det? Jag tror inte man kan göra sig illa när man är en ängel.

Hon: -Jo, det kan man. Men morfar brukar leka med barnen i himlen. Han leker med dem när han inte är hos oss och kollar hur vi har det.

Ja, kanske det. Bättre lekkamrat än vår busmorfar kan de inte få medan de väntar på sina egna kära, barnen i himlen.