Kompisen blev häromdagen hemringd från dagis. Hennes lilla tös, jämngammal med lillasyster (dvs fem år), var ledsen. Man kan tycka att det bör ingå i en förskolas arbete att kunna hantera att friska barn är ledsna, men tydligen inte. Då ringer man tydligen mamman och ber henne hämta sitt fullt friska barn. Kompisen hade inte tid, men som tur var kunde barnets mormor rycka in.
När mormor så står där i dagisfarstun med sitt snörvliga lilla barnbarn, kommer en ur personalen in. Hon sätter sig på huk framför tösabiten. Tar henne om axlarna. Etablerar ögonkontakt. Säger allvarligt: -Du får inte vara ledsen på förskolan! Det smittar av sig på de andra barnen.
Så fostras ännu en generation av tysta, duktiga flickor. Med minimal självkänsla men desto större magsår.
Och personalen ifråga ska vara mycket mycket tacksam att det inte var lillasyster hon sa så till. För jag hade, för att citera den eminente Fredrik Backman, gått helt jävla Anna Odell på henne.
torsdag 22 december 2011
måndag 19 december 2011
Där fick jag
Lillasyster är arg på sin mamma.
Upprört talar hon om: -Du är dum! Allt är ditt fel!
Jag berättar för henne att när hon är stor och själv är mamma, kommer hennes barn att tycka att allt är hennes fel också, för så funkar det.
Lillasyster tänker efter ett ögonblick. Rätar sedan på sig. Spänner ögonen i mig och meddelar värdigt: -Nä. Det kommer de inte alls. För jag tänker bli en snäll mamma.
Upprört talar hon om: -Du är dum! Allt är ditt fel!
Jag berättar för henne att när hon är stor och själv är mamma, kommer hennes barn att tycka att allt är hennes fel också, för så funkar det.
Lillasyster tänker efter ett ögonblick. Rätar sedan på sig. Spänner ögonen i mig och meddelar värdigt: -Nä. Det kommer de inte alls. För jag tänker bli en snäll mamma.
fredag 16 december 2011
Till min medtrafikant imorse
Alltså, jag fattar. Man ska vara försiktig när det är halt ute. Faktum är att jag inte bara fattar, jag håller med. Helhjärtat. Jag tar själv ner hastigheten radikalt när det är halkigt väglag.
Så, ja, jag sympatiserar. Men, alltså. Seriöst. Femtio??
Hade det inte varit enklare att bara promenera till jobb?
Så, ja, jag sympatiserar. Men, alltså. Seriöst. Femtio??
Hade det inte varit enklare att bara promenera till jobb?
torsdag 8 december 2011
Äktenskapstycke
Barnen födda -05 har börjat skolan i höst. Vilket innebär att barnen födda -07 har fått börja på storbarnsavdelningen på dagis. Lillasyster är född -06, så hon har fått byta kompisar i år.
Ett av de nya barnen är gossen L. I veckan stötte jag ihop med hans mor på morgonen. Jag stannade och frågade hur han trivs på nya avdelningen. Fick svaret att han trivs alldeles utmärkt. Den huvudsakliga anledningen till detta är tydligen lillasyster. För L tänker gifta sig med henne.
När han berättade den glada nyheten för sina föräldrar lade han till: -Fast jag vet inte var vi ska bo. Det är det bäst att lillasyster får bestämma. För hon blir så arg annars.
Och jag tänker att ett äktenskap där den manliga parten redan vid fyra års ålder visar på sådan djupgående insikt i sin hustrus sinnelag, det kan inte bli annat än starkt och bra.
Eller som den unge mannens mor förnöjt konstaterade: -Jag tycker jag har lyckats bra med honom.
Jag är böjd att hålla med.
Ett av de nya barnen är gossen L. I veckan stötte jag ihop med hans mor på morgonen. Jag stannade och frågade hur han trivs på nya avdelningen. Fick svaret att han trivs alldeles utmärkt. Den huvudsakliga anledningen till detta är tydligen lillasyster. För L tänker gifta sig med henne.
När han berättade den glada nyheten för sina föräldrar lade han till: -Fast jag vet inte var vi ska bo. Det är det bäst att lillasyster får bestämma. För hon blir så arg annars.
Och jag tänker att ett äktenskap där den manliga parten redan vid fyra års ålder visar på sådan djupgående insikt i sin hustrus sinnelag, det kan inte bli annat än starkt och bra.
Eller som den unge mannens mor förnöjt konstaterade: -Jag tycker jag har lyckats bra med honom.
Jag är böjd att hålla med.
lördag 19 november 2011
Lugn helg
Idag lördag har jag:
Burit in ved, dammsugit hela huset, våttorkat hela huset, kört iväg återvinningen, krattat och burit iväg löv, bäddat rent i min säng, tvättat bilen, lagt i en maskin tvätt.
Imorgon ska jag:
Tvätta mer, bädda rent i barnens sängar, städa toaletterna.
Det är så himla härligt att det varje vecka blir helg, så man får vila från alla krav och måsten på arbetsplatsen.
Burit in ved, dammsugit hela huset, våttorkat hela huset, kört iväg återvinningen, krattat och burit iväg löv, bäddat rent i min säng, tvättat bilen, lagt i en maskin tvätt.
Imorgon ska jag:
Tvätta mer, bädda rent i barnens sängar, städa toaletterna.
Det är så himla härligt att det varje vecka blir helg, så man får vila från alla krav och måsten på arbetsplatsen.
onsdag 2 november 2011
Givetjävlavis
När man då har en sådan skitdag. När precis allt gått fel, allt och lite till. Då ska man INTE först sätta på en kastrull med ägg och sedan gå till datorn för att skriva ett självömkande inlägg medan den kokar upp.
För då glömmer man istället bort att den ens existerar, och så fastnar man framför datorn. I 20 minuter.
Men gröna ägg går att äta de också.
För då glömmer man istället bort att den ens existerar, och så fastnar man framför datorn. I 20 minuter.
Men gröna ägg går att äta de också.
Jävla skitdag
Ni vet när man har en sån där dag när allt bara blir fel. Man vaknar på fel sida, och sedan fortsätter hela dagen så. Man är sur och otrevlig. Snäser åt barnen, ja skriker åt dem också vad det beträffar. Man vill bara vara ifred, men får inte det eftersom barnen kräver sitt, och så blir man bara allt argare och allt otrevligare. Och inget av det är de stackars oskyldiga barnens fel.
Sådana dagar.
Det är då man blir lite extra förbannad på att man numera är ensamstående. När ingen avlastning kommer in genom dörren framåt kvällen.
Inte för att det gjorde det så ofta annars heller, iofs, men chansen fanns iaf. Då.
Sådana dagar.
Det är då man blir lite extra förbannad på att man numera är ensamstående. När ingen avlastning kommer in genom dörren framåt kvällen.
Inte för att det gjorde det så ofta annars heller, iofs, men chansen fanns iaf. Då.
Pendla åt rätt håll
Jag pendlar tre mil till mitt arbete. Under tiden lyssnar jag på radion. Med jämna mellanrum har de trafikinformation i den. Och det måste vara tröstlöst att sitta i bilen på väg in till Stockholm och höra hur radioprataren beskriver infarten till Hufvudstaden som "i princip en parkeringsplats", det måste det ju.
Tur att jag inte åker åt det hållet.
Tur att jag inte åker åt det hållet.
tisdag 25 oktober 2011
Thinking outside the box
Jag ringer vännen M. Hennes lille A, nästan fyra år, far runt i bakgrunden. Det är långt efter läggdags, men han lever rövare som en Duracellkanin på uppåttjack. M suckar över hur svårt det är att få honom att varva ner när han hunnit bli så övertrött.
Och alla som har barn vet samma sak: när barn är sådär övertrötta och ohanterliga, oavsett om de är spädbarn eller lite större, så gäller det att vänta tills de av en eller annan anledning blir ledsna. För gråtande barn tar bröstet eller flaskan, om de är så små, eller sitter i knät och blir tröstade om de är större. Och då känner de att de är trötta, och så kan de somna. Det här är basic föräldrakunskap, som förstås även M känner till.
Så därför tycker jag faktiskt att det var en väldig överreaktion på mitt konstruktiva förslag på hur man kan korta ner den där processen. Vadå "säger ni sådär på bvc, eller??". Nämen, var vaken då, tjurskalle.
Det hade garanterat funkat att lägga krokben för honom.
Vissa människor är bara så himla inskränkta.
Och alla som har barn vet samma sak: när barn är sådär övertrötta och ohanterliga, oavsett om de är spädbarn eller lite större, så gäller det att vänta tills de av en eller annan anledning blir ledsna. För gråtande barn tar bröstet eller flaskan, om de är så små, eller sitter i knät och blir tröstade om de är större. Och då känner de att de är trötta, och så kan de somna. Det här är basic föräldrakunskap, som förstås även M känner till.
Så därför tycker jag faktiskt att det var en väldig överreaktion på mitt konstruktiva förslag på hur man kan korta ner den där processen. Vadå "säger ni sådär på bvc, eller??". Nämen, var vaken då, tjurskalle.
Det hade garanterat funkat att lägga krokben för honom.
Vissa människor är bara så himla inskränkta.
fredag 21 oktober 2011
Stavningskontroll
Jag sitter och skriver ett mess till en kompis. Och jag skulle så himla gärna vilja veta hur den som konstruerat stavningskontrollen i Iphones tänkte när han valde att radera "hudproblem" och som ersättning föreslå "judisk lem".
Väldig gärna skulle jag vilja veta det.
Väldig gärna skulle jag vilja veta det.
När barnen betalar den vuxnes pris
Snart-ex-maken är här för att hämta barnen. De plockar ihop de det ska ha med sig. Plötsligt avbryter storebror packandet. Tittar på mig med ledsna ögon och suckar djupt: -Mamma, jag önskar så att det hade gått att packa ner dig också i väskan!
Ibland hatar jag min snart-ex-make. With a passion.
Ibland hatar jag min snart-ex-make. With a passion.
måndag 17 oktober 2011
Gud har taskigt sinne för humor
Hördu, Gud.
Okej att du tycker att det är kul att skämta lite. Och att du tydligen tycker det är höjden av humor att se mänskliga kroppar i förfall på väg mot ålderdomen och graven. Men det räcker så. Enough!
Om jag råkar ha det dåliga omdömet att dricka en kopp te senare än klockan nio på kvällen, så är inte det en inbjudan att gnugga in eländet. Och ja, jag fattar humorn i att gårdagskvällen inledde natten till min födelsedag. Och ja, jag fattar grejen med att illustrera hur jag idag tog ytterligare ett stormsteg mot att bli en liten åldrig kissetant genom att tvinga mig att kissa tre gånger inatt efter den där jäkla tekoppen.
Jag fattar. Men det är illa nog att bli äldre ÖVERHUVUDTAGET!!
Sluta hamra in budskapet, jag är varken döv eller dum. Bara gammal och kissnödig. Och väldigt trött.
Okej att du tycker att det är kul att skämta lite. Och att du tydligen tycker det är höjden av humor att se mänskliga kroppar i förfall på väg mot ålderdomen och graven. Men det räcker så. Enough!
Om jag råkar ha det dåliga omdömet att dricka en kopp te senare än klockan nio på kvällen, så är inte det en inbjudan att gnugga in eländet. Och ja, jag fattar humorn i att gårdagskvällen inledde natten till min födelsedag. Och ja, jag fattar grejen med att illustrera hur jag idag tog ytterligare ett stormsteg mot att bli en liten åldrig kissetant genom att tvinga mig att kissa tre gånger inatt efter den där jäkla tekoppen.
Jag fattar. Men det är illa nog att bli äldre ÖVERHUVUDTAGET!!
Sluta hamra in budskapet, jag är varken döv eller dum. Bara gammal och kissnödig. Och väldigt trött.
lördag 15 oktober 2011
Man kan bli rädd att somna för mindre
Vi har en studsmatta i trädgården. En studsmatta som under sig har en imponerande odling brännässlor. Vi talar nässlor av en sådan kaliber att kusin J en gång nällade sig rätt igenom studsmattan när hon hoppade. Maken har ett flertal gånger de senaste två-tre åren lovat ta bort dem. Och i rättvisans namn också gjort det. Med gräsklipparen. De bryr sig inte så mycket om det kan jag säga, de växer bara upp igen.
Så nu, när maken flyttat ut, tog jag saken i egna händer. En spade, undan med studsmattan, och så gräva. Och då visar sig nässlornas sanna natur. Maskrosor kör hela den där ensam-är-stark-grejen. De har en enda rot. Kraftig och lång, svårgrävd som rackarns. Men fortfarande bara en enda. När man väl kämpat upp den är också hela plantan borta.
Nässlor däremot. Gräver du upp en liten oskyldig femcentimetersplanta, så visar det sig att under markytan har den ett rotsystem som en gammal ek skulle avundas. Den kör helt enkelt maffiastilen. Hela släkten är med, och de sitter ihop med ett så intrikat, djupgående och kraftigt system att det är i princip omöjligt att bli av med dem, hur man än försöker.
Jag hade hela familjen Corleone under min studsmatta. Och det tog mig hela förmiddagen att få bort dem.
Om de nu är borta.
Jag kommer vakna med ett hästhuvud i sängen. Ett hästhuvud gjort av brännässlor.
Så nu, när maken flyttat ut, tog jag saken i egna händer. En spade, undan med studsmattan, och så gräva. Och då visar sig nässlornas sanna natur. Maskrosor kör hela den där ensam-är-stark-grejen. De har en enda rot. Kraftig och lång, svårgrävd som rackarns. Men fortfarande bara en enda. När man väl kämpat upp den är också hela plantan borta.
Nässlor däremot. Gräver du upp en liten oskyldig femcentimetersplanta, så visar det sig att under markytan har den ett rotsystem som en gammal ek skulle avundas. Den kör helt enkelt maffiastilen. Hela släkten är med, och de sitter ihop med ett så intrikat, djupgående och kraftigt system att det är i princip omöjligt att bli av med dem, hur man än försöker.
Jag hade hela familjen Corleone under min studsmatta. Och det tog mig hela förmiddagen att få bort dem.
Om de nu är borta.
Jag kommer vakna med ett hästhuvud i sängen. Ett hästhuvud gjort av brännässlor.
tisdag 11 oktober 2011
När man arbetar med ett geni
Som jag sagt tidigare arbetar jag på bvc. Vilket är världens bästa jobb. Snusa på bebisar och få betalt för det, liksom. Men känslan inför att själv vara bvc-sköterska är mer blandad. Vissa dagar känner man sig smått som en bedragare. Vem är jag att ge andra råd, när jag inte kan kontrollera mina egna? Men se, då kommer den andra sidan av myntet fram: löneförmånssidan. Jag har nämligen tillgång till käraste kollegan B. Som är den klokaste jag vet. Som har mer respekt för barn än någon jag någonsin träffat. Som alltid ser barnets perspektiv och lyfter det så föräldrarna också kan se det. Som är min förebild i nästan allt, såväl som kollega som mamma.
Och henne kan jag få råd av. Varje dag. Alldeles gratis.
Så när kvällarna här ballar ur mer och mer för varje dag, då är det henne jag frågar vad jag ska göra. Vilket jag gjorde igår. Hon undrade om jag verkligen måste natta barnen. Om de inte kan få styra mer själva. Om jag inte kan låta dem vara på sina respektive rum efter ett bestämt klockslag. Säga att nu är det vuxentid, ni får inte vara med mamma nu, och ni får inte leka med varandra, men ni får roa er själva på era egna rum. Rita, leka med dockor, bygga lego, läsa. Vad ni vill, bara ni gör det ensamma och på era rum.
Hon tyckte att de kan få det spelrummet, och så får de själva bestämma när de ska sova.
Och jag var tveksam. Såg för mig hur envisa lillasyster skulle hålla sig vaken till tio-elvatiden på ren tjurighet och hur sedan morgnarna skulle bli värre än kvällarna någonsin varit. Hur de skulle bli mer och mer sömndepriverade för varje dag, och det i slutändan bara skulle bli värre än det redan var. Men sen kom jag på att det redan var så illa att det nog inte kunde bli sådär himla mycket värre. Och att jag ju alltid kan ta tillbaka och återinföra bestämd släcktid om det inte funkar.
Så jag provade igår. Storebror låg och läste en stund, och somnade sedan. Lillasyster lekte med dockor. Och halvnio plockade hon av sig själv undan varenda pinal hon lekt med, kröp ner under täcket och somnade som en sten.
Så då provade jag idag med. Och lillasyster ritade lugnt på sitt rum en halvtimme, städade sedan undan allt efter sig, lade sig och somnade. Utan minsta bråk. Och inte alls för sent. Senare än jag hade valt, ja. Men tidigare än om vi bråkat oss igenom kvällen som vi brukar.
Jag arbetar med ett geni. I worship at her feet.
Tillägg:
Givetvis nattar jag mina barn. Vi har pyjamasmys med sagoläsning i soffan om kvällarna. Men sedan, när jag tidigare krävde att de skulle ligga i sängen och försöka sova, får de istället bestämma själva när de ska lägga sig, under ovan beskrivna förutsättningar. Men det var fel att skriva att jag inte skulle natta dem, för det gör jag. Såklart.
Och henne kan jag få råd av. Varje dag. Alldeles gratis.
Så när kvällarna här ballar ur mer och mer för varje dag, då är det henne jag frågar vad jag ska göra. Vilket jag gjorde igår. Hon undrade om jag verkligen måste natta barnen. Om de inte kan få styra mer själva. Om jag inte kan låta dem vara på sina respektive rum efter ett bestämt klockslag. Säga att nu är det vuxentid, ni får inte vara med mamma nu, och ni får inte leka med varandra, men ni får roa er själva på era egna rum. Rita, leka med dockor, bygga lego, läsa. Vad ni vill, bara ni gör det ensamma och på era rum.
Hon tyckte att de kan få det spelrummet, och så får de själva bestämma när de ska sova.
Och jag var tveksam. Såg för mig hur envisa lillasyster skulle hålla sig vaken till tio-elvatiden på ren tjurighet och hur sedan morgnarna skulle bli värre än kvällarna någonsin varit. Hur de skulle bli mer och mer sömndepriverade för varje dag, och det i slutändan bara skulle bli värre än det redan var. Men sen kom jag på att det redan var så illa att det nog inte kunde bli sådär himla mycket värre. Och att jag ju alltid kan ta tillbaka och återinföra bestämd släcktid om det inte funkar.
Så jag provade igår. Storebror låg och läste en stund, och somnade sedan. Lillasyster lekte med dockor. Och halvnio plockade hon av sig själv undan varenda pinal hon lekt med, kröp ner under täcket och somnade som en sten.
Så då provade jag idag med. Och lillasyster ritade lugnt på sitt rum en halvtimme, städade sedan undan allt efter sig, lade sig och somnade. Utan minsta bråk. Och inte alls för sent. Senare än jag hade valt, ja. Men tidigare än om vi bråkat oss igenom kvällen som vi brukar.
Jag arbetar med ett geni. I worship at her feet.
Tillägg:
Givetvis nattar jag mina barn. Vi har pyjamasmys med sagoläsning i soffan om kvällarna. Men sedan, när jag tidigare krävde att de skulle ligga i sängen och försöka sova, får de istället bestämma själva när de ska lägga sig, under ovan beskrivna förutsättningar. Men det var fel att skriva att jag inte skulle natta dem, för det gör jag. Såklart.
söndag 9 oktober 2011
Ändrade planer
Lillasyster är arg på sin mamma. Som varje kväll, kvällarna här är just nu vidriga, med bråk, skrik och gråt varendaste kväll.
Hon är arg. Så hon reser sig ur sängen, tar kudden i ena handen, gosekaninen i den andra. Meddelar: -Nu rymmer jag!
Hon går till dörren. Öppnar den. Ser ut i mörkret, kylan och ösregnet. Stänger dörren igen, och meddelar, med värdighet i varje centimeter av sin lilla kropp: -Jag rymmer imorgon.
Hon är arg. Så hon reser sig ur sängen, tar kudden i ena handen, gosekaninen i den andra. Meddelar: -Nu rymmer jag!
Hon går till dörren. Öppnar den. Ser ut i mörkret, kylan och ösregnet. Stänger dörren igen, och meddelar, med värdighet i varje centimeter av sin lilla kropp: -Jag rymmer imorgon.
Wordfeud
OK, jag erkänner. Jag var sannolikt sist i världen att upptäcka wordfeud. Det är ju hur kul som helst!
Men alltså, seriöst. Vem har bestämt vilka ord som godkänns? Här skriver jag ett helt oskyldigt ÅT. Ni vet, som i "han fixade det ÅT henne". Oskyldigt, rent, vackert. Och vad händer? Jo, en skamlös medbloggare, som här ska förbli namnlös, väljer att göra onämnbara saker med ett K mot mitt oskyldiga ÅT.
Och jag som trodde detta var ett familjespel. Jag är chockerad och upprörd.
Men alltså, seriöst. Vem har bestämt vilka ord som godkänns? Här skriver jag ett helt oskyldigt ÅT. Ni vet, som i "han fixade det ÅT henne". Oskyldigt, rent, vackert. Och vad händer? Jo, en skamlös medbloggare, som här ska förbli namnlös, väljer att göra onämnbara saker med ett K mot mitt oskyldiga ÅT.
Och jag som trodde detta var ett familjespel. Jag är chockerad och upprörd.
torsdag 6 oktober 2011
Inget bästa-mamma-pris i år heller, alltså
Storebror har en tid klagat över diverse krämpor. Först var det illamående, såpass att jag blev hemringd från jobb, men utan att det blev något av det. Sedan, parallellt med att illamåendet stannade kvar, började han klaga över värk i armbågar och knäleder, ryggen och magen. Samtidigt har han varit allt mer svajig i humöret, med ilskeattacker och tröstlös gråt om vartannat.
Och med tanke på allt som hänt, och hur ledsen han varit över separationen, trodde jag att det hela var psykosomatiskt. Så jag gjorde ingenting. Ända tills en av läkarna på jobb sa till mig: -Psykosomatiskt värk hos barn sätter sig i huvud och mage. Inte i leder. Är du säker på att han inte har borrelia?
Och det var jag förstås inte. Fästingar älskar honom, han har säkert haft minst tio i år. Så jag tog med ungen till jobb, såg till att få prover tagna, och en vecka senare kom svaret. Gränsvärdet på borreliaantikropparna går vid 22. Storebrors antikroppstitrar ligger på över 200. Läkaren började prata om akutremiss till infektionen för ryggmärgsprov, vilket fick mammans underläpp att darra betänkligt, men ett samtal till bakjouren på barnkliniken ledde till en antibiotikakur utan föregående ryggmärgsprov, gudskelov.
Ungen har borrelia så det bara sjunger om det. Och jag är världens sämsta mamma.
Och med tanke på allt som hänt, och hur ledsen han varit över separationen, trodde jag att det hela var psykosomatiskt. Så jag gjorde ingenting. Ända tills en av läkarna på jobb sa till mig: -Psykosomatiskt värk hos barn sätter sig i huvud och mage. Inte i leder. Är du säker på att han inte har borrelia?
Och det var jag förstås inte. Fästingar älskar honom, han har säkert haft minst tio i år. Så jag tog med ungen till jobb, såg till att få prover tagna, och en vecka senare kom svaret. Gränsvärdet på borreliaantikropparna går vid 22. Storebrors antikroppstitrar ligger på över 200. Läkaren började prata om akutremiss till infektionen för ryggmärgsprov, vilket fick mammans underläpp att darra betänkligt, men ett samtal till bakjouren på barnkliniken ledde till en antibiotikakur utan föregående ryggmärgsprov, gudskelov.
Ungen har borrelia så det bara sjunger om det. Och jag är världens sämsta mamma.
onsdag 14 september 2011
Bättre än hedersord
Lillasyster har varit nedsövd idag. Inget allvarligt, bara en tiominutersnarkos för att plocka bort hennes rör i örat. Men sedan sov hon ju liksom vidare en rätt så bra stund. Och var lite ostadig på benen så hon fick ligga och vila ett bra tag efter det.
Vilket nu lett till en kväll när hon inte kan somna. Regeln är att tv i sängen bara är tillåtet fredag-lördag, när man har sovmorgon dagen efter. Idag har jag dock valt att ge vika, eftersom läget är speciellt. Och för att jag själv inte får ens en sekunds ro annars. Innan jag satte på filmen spände jag dock ögonen i lillasyster och försäkrade mig om att hon förstår att detta är ett undantag. Inget tjat imorgon kväll!
Varpå lillasyster tittade mig i ögonen och med sin mjukaste röst försäkrade: -Nejdå mamma. Jag lovar. På kärleksord!
Ibland kommer jag ihåg varför jag älskar det där lilla monstret.
Vilket nu lett till en kväll när hon inte kan somna. Regeln är att tv i sängen bara är tillåtet fredag-lördag, när man har sovmorgon dagen efter. Idag har jag dock valt att ge vika, eftersom läget är speciellt. Och för att jag själv inte får ens en sekunds ro annars. Innan jag satte på filmen spände jag dock ögonen i lillasyster och försäkrade mig om att hon förstår att detta är ett undantag. Inget tjat imorgon kväll!
Varpå lillasyster tittade mig i ögonen och med sin mjukaste röst försäkrade: -Nejdå mamma. Jag lovar. På kärleksord!
Ibland kommer jag ihåg varför jag älskar det där lilla monstret.
tisdag 13 september 2011
Storebrors ekonomiska logik
Storebror har tagit separationen hårt. Faktum är att han är den som tagit den hårdast. Vilket inte är helt otippat, han är känsligare än resten av oss andra tillsammans. Som en uppmuntran, eller lite hjälp att skingra tankarna, gick mormor och morfar in och sponsrade båda barnen med något som iaf storebror längtat efter i minst två år: varsitt Nintendo DS. Och i storebrors fall inte bara det. Medan lillasyster fick nöja sig med ett begagnat av äldsta modellen, fick storebror i kraft av sin framskridna ålder och värdighet ett sprillans nytt. Ett sprillans nytt 3DS, no less.
Detta, mitt herrskap, är lycka för en sjuåring som längtat och trängtat som bara en sjuåring kan.
Motprestationen är att vare sig han eller lillasyster kommer få någon månadspeng från mormor och morfar på ett helt år. De har 50 kronor var i månaden. Vilket även sammanlagt på ett år blir avsevärt mindre än 3DS:en kostade.
På väg hem suckade storebror lycksaligt i baksätet. -Mamma, tänk att jag fick ett 3DS! Och alldeles gratis också!!
Jag: -Nja, helt gratis var det ju inte. Du kommer ju inte få någon månadspeng på ett år, det kommer du väl ihåg?
Storebror: -Men mamma, jag får ju månadspengen också gratis. Så då är ju 3DS:et gratis också!
Säg emot det, den som kan.
Detta, mitt herrskap, är lycka för en sjuåring som längtat och trängtat som bara en sjuåring kan.
Motprestationen är att vare sig han eller lillasyster kommer få någon månadspeng från mormor och morfar på ett helt år. De har 50 kronor var i månaden. Vilket även sammanlagt på ett år blir avsevärt mindre än 3DS:en kostade.
På väg hem suckade storebror lycksaligt i baksätet. -Mamma, tänk att jag fick ett 3DS! Och alldeles gratis också!!
Jag: -Nja, helt gratis var det ju inte. Du kommer ju inte få någon månadspeng på ett år, det kommer du väl ihåg?
Storebror: -Men mamma, jag får ju månadspengen också gratis. Så då är ju 3DS:et gratis också!
Säg emot det, den som kan.
Regelverket har ändrats, tydligen
Min soon-to-be ex-man hade lite annat att pyssla med innan han kunde hämta barnen för hans helg i fredags. Eftersom logistiken funkade bäst så, bestämde vi att han skulle komma till oss sent på fredagskvällen och sova över, så han och barnen sedan kunde åka direkt på morgonen. Detta fick min käre far nys om. Uppbragt utbrast han "Men herregud, ÄR ni skilda eller??"
Vilket känns aningen....tja, överdrivet kanske är bäst ord, med tanke på att han själv är far till ett barn som kom till under betänketiden efter hans egen separation.
Det är alltid skönt att veta att ens dagars ömma upphov inte lider av dubbelmoral i alla fall.
Vilket känns aningen....tja, överdrivet kanske är bäst ord, med tanke på att han själv är far till ett barn som kom till under betänketiden efter hans egen separation.
Det är alltid skönt att veta att ens dagars ömma upphov inte lider av dubbelmoral i alla fall.
söndag 4 september 2011
Man kan faktiskt vara FÖR osentimental!
Lillasyster, efter att vi träffat en bebis på dagis: -Mamma, jag vill att vi ska ha en ny bebis.
Jag, resonerande: -Men älskling, nu när pappa flyttat blir det ju jätteknepigt med flera bebisar,
Lillasyster, helt oberörd: -Då får du skaffa en ny pappa då.
Storebror, mycket upprörd: -Men pappa är ju fortfarande vår pappa! Det kommer han ju alltid att vara!
Lillasyster, fortfarande iskallt oberörd: -Då får vi ha en gammelpappa och en ny pappa då.
Så hädanefter tänker jag aldrig lämna hemmet ensam mer än max en kvart i taget. Man vet aldrig när låset är utbytt och en ny mamma installerad när man kommer tillbaka annars. Man ska inte tro att man är nåt eller så.
Jag, resonerande: -Men älskling, nu när pappa flyttat blir det ju jätteknepigt med flera bebisar,
Lillasyster, helt oberörd: -Då får du skaffa en ny pappa då.
Storebror, mycket upprörd: -Men pappa är ju fortfarande vår pappa! Det kommer han ju alltid att vara!
Lillasyster, fortfarande iskallt oberörd: -Då får vi ha en gammelpappa och en ny pappa då.
Så hädanefter tänker jag aldrig lämna hemmet ensam mer än max en kvart i taget. Man vet aldrig när låset är utbytt och en ny mamma installerad när man kommer tillbaka annars. Man ska inte tro att man är nåt eller så.
Söndagsfrukost
En kopp grönt te.
Ägg, bacon.
Och smörstekta kantareller.
Nämen, jag är inte kräsen. Det får duga.
Ägg, bacon.
Och smörstekta kantareller.
Nämen, jag är inte kräsen. Det får duga.
tisdag 30 augusti 2011
Vuxen i förtid
När storebror var ungefär tre år älskade han Emil i Lönneberga passionerat. Den perioden gick dock över, och när vi var på Astrid Lindgrens Värld nu i sommar, var det under våldsamma protester han lät sig släpas med till Katthult. Där han blev lika passionerat förälskad som någonsin när han var tre, och efter hemkomsten var det Emil i dvd-spelaren för hela slanten.
Senare, på Muminvärlden, återupptäckte han även Mumin, som också de varit sorgligt övergivna länge. Han for runt över hela stället med en iver och en energi som om han fått partypulver från Colombia till frukost istället för torra frallor. När han uppsökte bänken där hans ömma moder vilade sina trötta gamla ben för att ta en kortare paus, förundrades han själv hur hans sinnelag förändrats:
-Mamma, det är så konstigt! Först gillade jag inte varken Emil eller Mumin, men nu ÄLSKAR jag dem igen!
Eftertänksam paus, varpå han vände sig mot mig, strålande av häpen glädje, och utbrast: -Mamma! Det är precis som om jag blivit ett litet barn igen!
Nämnde jag att killen är sju? År alltså, inte decennier.
Senare, på Muminvärlden, återupptäckte han även Mumin, som också de varit sorgligt övergivna länge. Han for runt över hela stället med en iver och en energi som om han fått partypulver från Colombia till frukost istället för torra frallor. När han uppsökte bänken där hans ömma moder vilade sina trötta gamla ben för att ta en kortare paus, förundrades han själv hur hans sinnelag förändrats:
-Mamma, det är så konstigt! Först gillade jag inte varken Emil eller Mumin, men nu ÄLSKAR jag dem igen!
Eftertänksam paus, varpå han vände sig mot mig, strålande av häpen glädje, och utbrast: -Mamma! Det är precis som om jag blivit ett litet barn igen!
Nämnde jag att killen är sju? År alltså, inte decennier.
tisdag 23 augusti 2011
I´m such a daredevil
Man ändrar mycket i sitt liv när man får barn. En av alla saker som ändras är perspektiven. Man kan liksom inte längre leva farligt med sena kvällar och vilt leverne (om man nu nånsin gjort det). Nån måste ju vara hemma i TV-soffan om barnen skulle vakna.
Så man får skaffa sig sina kickar där man kan hitta dem.
Som när man är stenförkyld. Med helt igensatta bihålor. Täppt näsa. Och - inte minst - hosta. Om man då väljer att flourskölja sittande vid datorn, med munnen rakt över tangentbordet, då känner man faran kittla ryggraden, vill jag lova.
Eller känslan av att på morgonen, i dimma, på viltrika vägar, köra med bensinmätaren så långt i botten att man kör mer på bensinångor än på bensin, ända till närmaste mack.
Livin´ on the edge, liksom. Parent style.
Så man får skaffa sig sina kickar där man kan hitta dem.
Som när man är stenförkyld. Med helt igensatta bihålor. Täppt näsa. Och - inte minst - hosta. Om man då väljer att flourskölja sittande vid datorn, med munnen rakt över tangentbordet, då känner man faran kittla ryggraden, vill jag lova.
Eller känslan av att på morgonen, i dimma, på viltrika vägar, köra med bensinmätaren så långt i botten att man kör mer på bensinångor än på bensin, ända till närmaste mack.
Livin´ on the edge, liksom. Parent style.
söndag 21 augusti 2011
När livet förändras
Jaha. I förrgår var det makens och min bröllopsdag. Och idag flyttade han ut.
Ja, inte utan att förvarna först förstås, jag har vetat i två månader att han skulle det, men flytten blev inte av förrän idag. Oklart varför han gjorde det, dock. De förklaringar han hittills presterat är:
1) Det är svårt att vara förälder. (No shit, Sherlock, liksom)
2) Han borde aldrig ha skaffat familj från början. (Man skulle kunna tycka att det är sisådär sju år försent att komma på det nu, men vad vet jag)
3) Han vill börja om. (Hur man nu gör det när man redan har familj. De försvinner inte, precis)
Mer än så har han på två månader inte kunnat åstadkomma som förklaring. Till barnen har han inte förklarat alls. Han tyckte istället att det var en bra idé att säga rakt ut till dem att han inte vet varför han ska flytta, han bara ska det. Jamen, dåså, då vet de.
Hursomhelst, förutom att jag är jävligt förbannad på honom just nu, och att jag tror att han kommer att den bittra vägen upptäcka att det där med att börja om inte var så himla lätt eller kul precis, så skils vi inte som ovänner. Vi är överens om det mesta. Ja, utom det då att jag tycker att man har en förbannad skyldighet att i alla fall försöka med familjerådgivning innan man river upp en familj, medan han tycker det är okej att gå utan ens en förklaring till barnen. Men bortsett från det då. Barnen stannar hos mig, hade vi inte varit överens om det hade vi inte varit överens om något alls. Jag hade aldrig accepterat ett varannanveckas-boende. De ska till honom varannan helg, det är illa nog. (Nej, han är ingen dålig pappa. Men barnen ska ha stabilitet och veta var de bor och hör hemma, och jag klarar inte heller att vara utan dem.)
Så så ser det ut här. Och det kommer bli bra. Det är inte jag som ikväll sitter i en liten etta hyrd i andra hand utan vare sig barn eller hund. Jag kommer klara mig fint. Och det kommer barnen också.
Ja, inte utan att förvarna först förstås, jag har vetat i två månader att han skulle det, men flytten blev inte av förrän idag. Oklart varför han gjorde det, dock. De förklaringar han hittills presterat är:
1) Det är svårt att vara förälder. (No shit, Sherlock, liksom)
2) Han borde aldrig ha skaffat familj från början. (Man skulle kunna tycka att det är sisådär sju år försent att komma på det nu, men vad vet jag)
3) Han vill börja om. (Hur man nu gör det när man redan har familj. De försvinner inte, precis)
Mer än så har han på två månader inte kunnat åstadkomma som förklaring. Till barnen har han inte förklarat alls. Han tyckte istället att det var en bra idé att säga rakt ut till dem att han inte vet varför han ska flytta, han bara ska det. Jamen, dåså, då vet de.
Hursomhelst, förutom att jag är jävligt förbannad på honom just nu, och att jag tror att han kommer att den bittra vägen upptäcka att det där med att börja om inte var så himla lätt eller kul precis, så skils vi inte som ovänner. Vi är överens om det mesta. Ja, utom det då att jag tycker att man har en förbannad skyldighet att i alla fall försöka med familjerådgivning innan man river upp en familj, medan han tycker det är okej att gå utan ens en förklaring till barnen. Men bortsett från det då. Barnen stannar hos mig, hade vi inte varit överens om det hade vi inte varit överens om något alls. Jag hade aldrig accepterat ett varannanveckas-boende. De ska till honom varannan helg, det är illa nog. (Nej, han är ingen dålig pappa. Men barnen ska ha stabilitet och veta var de bor och hör hemma, och jag klarar inte heller att vara utan dem.)
Så så ser det ut här. Och det kommer bli bra. Det är inte jag som ikväll sitter i en liten etta hyrd i andra hand utan vare sig barn eller hund. Jag kommer klara mig fint. Och det kommer barnen också.
torsdag 18 augusti 2011
Yrkesval: Kändis
Den lokala blaskan har en fototävling under sommaren. Varje vecka är det ett nytt tema. Den här veckan är temat porträtt. Morfar har skickat in en bild vardera på sina barnbarn. Flickbarnbarnen, alltså. Varje antydan om att pojkarna inte fick vara med därför att de inte är näpna små flickebarn, avvisades kategoriskt och med eftertryck. Anledningen uppgavs istället vara att det på 7 respektive 8 år inte tagits en enda bild av någon av pojkarna av den kvaliteten att den skulle gå att tävla med. Välj själva vilken förklaring som känns mest sannolik...
Hur som helst, varje dag publiceras tre av insända bilder i papperstidningen. Oklart om dessa bilder slumpas fram eller aktivt väljs ut. Oklart därför också hurpass mallig man har rätt att vara om ens bild blir publicerad. Men igår var i alla fall bilden av lillasyster med i tidningen. Jättekul, såklart. Det tyckte förstås lillasyster också. Så kul att hon reagerade med att spontant börja slå med knytnävarna i luften medan hon skrek "Hurra, jag är en kändis, jag är en kändis!!".
Varpå mamman lika spontant började planera för en flytt till en liten lerhydda på den afrikanska landsbygden där varken TV eller internet finns. Ända tills jag kom ihåg min intensiva aversion mot utedass. Och insåg att det knappast finns inomhusbadrum i primitiva lerhyddor i Afrika. Så de planerna fick skrinläggas.
Istället planerar jag för att Idol, Big Brother och alla liknande program ska vara nedlagda när lillasyster blir gammal nog att söka.
Så kom igen nu. Nu slutar vi titta på sånt, okej?
Hur som helst, varje dag publiceras tre av insända bilder i papperstidningen. Oklart om dessa bilder slumpas fram eller aktivt väljs ut. Oklart därför också hurpass mallig man har rätt att vara om ens bild blir publicerad. Men igår var i alla fall bilden av lillasyster med i tidningen. Jättekul, såklart. Det tyckte förstås lillasyster också. Så kul att hon reagerade med att spontant börja slå med knytnävarna i luften medan hon skrek "Hurra, jag är en kändis, jag är en kändis!!".
Varpå mamman lika spontant började planera för en flytt till en liten lerhydda på den afrikanska landsbygden där varken TV eller internet finns. Ända tills jag kom ihåg min intensiva aversion mot utedass. Och insåg att det knappast finns inomhusbadrum i primitiva lerhyddor i Afrika. Så de planerna fick skrinläggas.
Istället planerar jag för att Idol, Big Brother och alla liknande program ska vara nedlagda när lillasyster blir gammal nog att söka.
Så kom igen nu. Nu slutar vi titta på sånt, okej?
onsdag 17 augusti 2011
Dagens ord
Lillasyster har lärt sig ett nytt ord. Ett som hon använder. Frekvent, gärna och i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Allra helst när hon är arg, och då förstås riktat till den stackars sate som ilskan för ögonblicket riktar sig mot. Även om det kan svänga snabbt, så vi har alla hört det om oss själva här hemma. Ordet? "Skitstövel".
Och det har hon inte lärt sig av något ouppfostrat äldre barn på dagis minsann. Inte av något äldre ouppfostrat barn här hemma heller för den delen. Inte ens av någon mer eller mindre bristfälligt uppfostrad vuxen. Nej, för det lilla ordet har min lilla juvel lärt sig av Ronja Rövardotter och ingen annan.
Hon var en riktig folkbildare, den där Lindgrenskan.
Och det har hon inte lärt sig av något ouppfostrat äldre barn på dagis minsann. Inte av något äldre ouppfostrat barn här hemma heller för den delen. Inte ens av någon mer eller mindre bristfälligt uppfostrad vuxen. Nej, för det lilla ordet har min lilla juvel lärt sig av Ronja Rövardotter och ingen annan.
Hon var en riktig folkbildare, den där Lindgrenskan.
tisdag 16 augusti 2011
Ålderstecken
Som de flesta säkert noterat, brukar shampooflaskor och balsamditon ha lite olika design. Ofta är shampooflaskan lite bulligare, och balsamflaskan lite slimmare i formen. Piece of cake att ta rätt.
Men. När man står i duschen, drypande våt, givetvis utan sina glasögon. När man då upptäcker att den nya sortens shampoo/balsam har samma form på flaskorna. Att skillnaden istället ligger i färgen på flaskan. När man inser att man inte har den blekaste susning om vilken flaskjävel som har vilket innehåll. När man upptäcker att synen utan att man märkt det tydligen försämrats till den grad att det är omöjligt att tyda texten på sagda flaskjävlar, och att man därför inte har någon som helst möjlighet att veta vilken man ska börja ta ur.
Då kan det tänkas att man känner sig väldigt gammal. Det kan det tänkas.
Men. När man står i duschen, drypande våt, givetvis utan sina glasögon. När man då upptäcker att den nya sortens shampoo/balsam har samma form på flaskorna. Att skillnaden istället ligger i färgen på flaskan. När man inser att man inte har den blekaste susning om vilken flaskjävel som har vilket innehåll. När man upptäcker att synen utan att man märkt det tydligen försämrats till den grad att det är omöjligt att tyda texten på sagda flaskjävlar, och att man därför inte har någon som helst möjlighet att veta vilken man ska börja ta ur.
Då kan det tänkas att man känner sig väldigt gammal. Det kan det tänkas.
fredag 5 augusti 2011
Sanningssägare
Barnen och jag har tillbringat den sedvanliga semesterveckan i Småland. Och lillasyster har passat på att slå personligt rekord genom att bli borttappad två gånger på två dagar inne på Astrid Lindgrens Värld. Jag ska börja ha koppel på henne.
Hursomhelst. Storebror och jag var ute och promenerade en dag i det lilla samhälle där barnens mormor bor. Vi pratade om att vi älskar att vara i Småland. Jag sa att jag skulle kunna bo där, men vi enades ändå om att vi har för mycket som håller oss kvar i Sörmland för att en flytt ska kännas rimlig.
Jag: -Men du, när vi blir rika, DÅ kan vi ju kanske köpa en sommarstuga här!
Storebror, med överseende i blicken och en inte alls särskilt behaglig anstrykning av medlidande i rösten: -Mamma. Vi kommer ALDRIG att bli rika.
Ska man verkligen vara så realistisk vid sju års ålder?
Hursomhelst. Storebror och jag var ute och promenerade en dag i det lilla samhälle där barnens mormor bor. Vi pratade om att vi älskar att vara i Småland. Jag sa att jag skulle kunna bo där, men vi enades ändå om att vi har för mycket som håller oss kvar i Sörmland för att en flytt ska kännas rimlig.
Jag: -Men du, när vi blir rika, DÅ kan vi ju kanske köpa en sommarstuga här!
Storebror, med överseende i blicken och en inte alls särskilt behaglig anstrykning av medlidande i rösten: -Mamma. Vi kommer ALDRIG att bli rika.
Ska man verkligen vara så realistisk vid sju års ålder?
söndag 17 juli 2011
Raising Psycho
Jamen, jag vet inte.
Räcker det med BUP tror ni? Eller bör jag reservera en sån där trevlig madrasserad cell åt henne på en gång?
Räcker det med BUP tror ni? Eller bör jag reservera en sån där trevlig madrasserad cell åt henne på en gång?
söndag 10 juli 2011
Men hon är inte envis alls
Torsdag morgon. Lillasyster hittar ett par skor hon absolut vill ha på sig på dagis. Skorna är i storlek 29. Lillasyster har storlek 28. Jag försöker förklara att skorna är för stora, och att hon kommer få jätteont i fötterna av dem. Lillasyster hävdar bestämt att de passar utmärkt och att hon inte alls får ont. Jag säger att det beror på att hon hittills gått ca två meter i dem, men att de kommer att börja göra ont när hon haft dem ett tag. Lillasyster vägrar acceptera detta. Diskussionen drar ut på tiden, och storebror har en frukosttid på fritids att passa.
Så hon får väl gå till dagis i de förbaskade skorna då. När jag lämnar förklarar jag läget för fröken. Jag lämnar medvetet inte med skor som passar, för jag tycker att lillasyster är stor nog att faktiskt ta konsekvenserna av sitt eget beslut (iaf när konsekvenserna, som i det här fallet, är helt ofarliga).
Efter dagis blir lillasyster hämtad hem till en kompis. Eftersom jag själv har migränkänning och tar en Imigran direkt jag kommer hem och därmed behöver lägga mig en stund, är svågern snäll och hämtar henne från kompisen åt mig. Han hämtar till fots. När de kommer hem berättar han att lillasyster gått barfota hela vägen hem, men att han egentligen inte får tala om det för mig.
Jag: -Älskling, hur gick det med skorna idag?
Lillasyster, helt oberört: -Bra.
Jag: -Fick du inte ont av dem då?
Lillasyster: -Nej då, det gick bra.
Jag: -Så då vill du ha dem imorgon också då?
Lillasyster, fortfarande likgiltigt: -Nej, jag tror inte det.
Jag: -Men varför då?
Lillasyster: -Nej, jag känner inte för det, bara.
Jag har forfarande, tre dagar senare, inte fått ungen att erkänna att skorna gjorde ont. Jag ser fram emot hennes tonår. Verkligen.
Så hon får väl gå till dagis i de förbaskade skorna då. När jag lämnar förklarar jag läget för fröken. Jag lämnar medvetet inte med skor som passar, för jag tycker att lillasyster är stor nog att faktiskt ta konsekvenserna av sitt eget beslut (iaf när konsekvenserna, som i det här fallet, är helt ofarliga).
Efter dagis blir lillasyster hämtad hem till en kompis. Eftersom jag själv har migränkänning och tar en Imigran direkt jag kommer hem och därmed behöver lägga mig en stund, är svågern snäll och hämtar henne från kompisen åt mig. Han hämtar till fots. När de kommer hem berättar han att lillasyster gått barfota hela vägen hem, men att han egentligen inte får tala om det för mig.
Jag: -Älskling, hur gick det med skorna idag?
Lillasyster, helt oberört: -Bra.
Jag: -Fick du inte ont av dem då?
Lillasyster: -Nej då, det gick bra.
Jag: -Så då vill du ha dem imorgon också då?
Lillasyster, fortfarande likgiltigt: -Nej, jag tror inte det.
Jag: -Men varför då?
Lillasyster: -Nej, jag känner inte för det, bara.
Jag har forfarande, tre dagar senare, inte fått ungen att erkänna att skorna gjorde ont. Jag ser fram emot hennes tonår. Verkligen.
Vi är tydligen rikare än jag vet om
Tisdag kväll. Maken är iväg på den vanliga tisdagsdansen (han älskar att dansa, jag avskyr det. Dealen är att jag tjafsar inte om att han drar iväg och gör det, han tjafsar inte om att jag vägrar följa med). Jag tänker att jag kanske ska ta och tvätta lite, som en god liten hausfrau. Han har tre par arbetsbyxor som hänger i hallen och luktar sådär härligt manligt svettigt. Så jag plockar ner dem och börjar tömma byxfickorna. Alla miljoners miljarders fickor som arbetsbyxor har. Hundbajspåsar, papperslappar, allmänt skräp.
Och så längst ner i en av fickorna, hopknölad till en liten bit bara, ack så lätt att missa. En tusenlapp.
Maken tycker tydligen att vi har mycket mycket mer pengar än jag tror att vi har. En söndertvättad tusenlapp hit eller dit, liksom.
Snille.
Och så längst ner i en av fickorna, hopknölad till en liten bit bara, ack så lätt att missa. En tusenlapp.
Maken tycker tydligen att vi har mycket mycket mer pengar än jag tror att vi har. En söndertvättad tusenlapp hit eller dit, liksom.
Snille.
tisdag 21 juni 2011
Pappans gener - märkligt nog dominanta, tydligen
Lillasyster och jag sitter och spelar spel. Vi spelar ett Fem Myror-spel som går ut på att lära sig läsa. Jag håller upp ett kort som det står SNIGEL på. Hon ljudar fram varje bokstav för sig. S-N-I-G-E-L. Helt korrekt. Så blir det dags att få ihop de ljudade bokstäverna till ett helt ord. Hon ser upp från kortet och säger förhoppningsfullt: -Mus?
Men hon är söt i alla fall. Det kommer man långt på.
fredag 17 juni 2011
Vad kan det vara?
Jag har en liten, gnagande känsla av att det är något jag glömt. Något jag borde gjort. Något jag brukar göra, men inte fixat på ett tag. Något....något....
Semester från semestern, tack
Jag har nu haft en veckas semester. Eller egentligen fyra dagar, för igår jobbade jag.
Fredag kväll, efter skolavslutningen, hade vi gäster. Det blev sent.
Lördag var vi och badade.
Måndag var vi på Kolmården.
Tisdag gjorde vi utflykt med mormor och morfar.
Onsdag var vi på Kolmården igen (har man årskort så har man)
Torsdag jobbade jag som sjukvårdare på Olympic Day. Barnen var där med mormor och morfar. Superkul, verkligen en once in a lifetime-grej! Storebror som hade åldern inne fick prova diverse sporter och mingla runt bland olympiska stjärnor. Just nu har jag som skrivbordsbild på datorn ett foto av båda barnen tillsammans med Stefan Holm. Det är stort, även för en sport-ointresserad som jag.
Fredag, idag, var vi på teater. Alfons Åberg. Den som har chansen, gå och se den, den är ute på folkparksturné runt landet i sommar! Fantastisk liten föreställning!
En fantastisk vecka. Men herregud, kan man få börja jobba igen innan jag blir utbränd, tack?
onsdag 1 juni 2011
Att tolka lagen
Hörni, det här med att lagen säger att man inte får slå sina barn, det är väl egentligen mer att se som en rekommendation? Det gäller väl inte när de är riktigt jävla odrägliga?
För det kan aldrig vara meningen att man ska behöva lägga energi på att resonera med dem? Herregud, vem orkar det efter en hård arbetsvecka? Det måste vara en rekommendation. Men om, säger OM, det nu inte är det, är det nån som vet vad lagen säger om att bygga en Fritzlkällare?
För det kan aldrig vara meningen att man ska behöva lägga energi på att resonera med dem? Herregud, vem orkar det efter en hård arbetsvecka? Det måste vara en rekommendation. Men om, säger OM, det nu inte är det, är det nån som vet vad lagen säger om att bygga en Fritzlkällare?
lördag 28 maj 2011
När man är alldeles för trött (eller möjligen semidement)
Jag var på tjänsteresa torsdag/fredag. Långt ute i skärgården på en ö bodde vi hela gänget från arbetsplatsen. På ett vandrarhem helt utan komfort. Ytterligt vackert, väldigt obekvämt, dessutom väldigt intensivt. Lägg en lång resa (nästan fyra timmar enkel resa) på det, så var jag mycket mycket trött igår kväll när jag till sist kom hem.
Trots det var klockan nästan elva innan jag lyckades ta mig i säng. Jag klädde av mig, vacklade iväg till toa, dumpade av strumporna i tvättkorgen på vägen, och kvällskissade. Reste mig upp, vände mig om för att spola. Råkade kasta en blick nedåt toastolen.
Och upptäckte att det inte alls var tvättkorgen jag släppt ner strumporna i. Lovely.
Trots det var klockan nästan elva innan jag lyckades ta mig i säng. Jag klädde av mig, vacklade iväg till toa, dumpade av strumporna i tvättkorgen på vägen, och kvällskissade. Reste mig upp, vände mig om för att spola. Råkade kasta en blick nedåt toastolen.
Och upptäckte att det inte alls var tvättkorgen jag släppt ner strumporna i. Lovely.
måndag 23 maj 2011
Hustru med stenhjärta
Maken sitter vid frukostbordet. Ser mycket eländig ut. Jag frågar hur det är med honom, med min bästa väna lilla hustruröst.
Han: -Jag känner mig jättesjuk. Jag har så ont i huvudet, och så har jag feber också, jag fryser så jag skakar.
Jag, lätt bekymrat: -Nämen, hur mycket då?
Han, ännu ynkligare: -Nästan 38 grader.
Och där slutade jag lyssna och började koka mig en kopp te istället.
Han: -Jag känner mig jättesjuk. Jag har så ont i huvudet, och så har jag feber också, jag fryser så jag skakar.
Jag, lätt bekymrat: -Nämen, hur mycket då?
Han, ännu ynkligare: -Nästan 38 grader.
Och där slutade jag lyssna och började koka mig en kopp te istället.
söndag 15 maj 2011
Missvisande logik
Storebror, medan jag donar i köket, apropå ingenting: -Mamma, vem kommer att dö först, tror du, du eller pappa?
Jag, lite ställd: -Jaadu....det kan man ju aldrig veta förstås.
Storebror, sakligt: -Jag tror du kommer dö först. För du är ju äldre än pappa.
Femton månader äldre för att vara exakt. Ouppfostrade skitunge.
lördag 14 maj 2011
Originell shopping
Jag har länge velat ha en sweatshirtjacka. Ni vet en sån där tröja med huva och dragkedja fram som blir som en korsning mellan en kofta och en jacka. Ett av världens mest praktiska plagg. Varm och mjuk kofta inomhus kalla vinterkvällar, lagom tunn jacka svala sommarditon.
Så idag åkte barnen och jag till Stadium Outlet i jakt på en sådan. Och tydligen är det helt andra kriterier som avgör kläders köpvänlighet än jag trott i alla år. För storebror insisterade på att provkrama mig i varje jacka jag provade. Och sedan tjatade han igenom att jag köpte den som han tyckt var skönast att krama.
Så kan man också välja kläder.
lördag 7 maj 2011
Stating the obvious
Vi var på betessläpp idag. Alltid lika trevligt, och särskilt när det som idag är varmt och skönt. Förutom de glada kossorna bjöds på muntrationer som åka i höskrinda efter traktor, åka häst och vagn, hälsa på smådjuren i stallarna och fika. Allt man kan behöva.
Och så Nassim al Fakir. Bolibompaledaren medverkade i en direktsändning i TV4:s morgonprogram (finns att se på deras hemsida). Han bestämde sig för att springa framför korna på väg nerför backen till hagen. Medan han sprang hade han mikrofonen på sig, och i inslaget hör man hur han frågar mannen han sprang tillsammans med om det är något särskilt han bör göra (frågan ställs springande i full fart). Han får det något torra svaret: -Ja, du bör springa något fortare än korna.
Gud så enkelt livet kan vara. Tänk all möda jag lagt på åratal på högskola. All energi lärarna lagt på att göra mig och kollegorna till fullfjädrade sjuksköterskor. När allt de behövt göra varit att helt enkelt säga -Ni bör undvika att ta livet av någon.
Förspillda år. Tänk vad jag kunde gjort istället.
Och så Nassim al Fakir. Bolibompaledaren medverkade i en direktsändning i TV4:s morgonprogram (finns att se på deras hemsida). Han bestämde sig för att springa framför korna på väg nerför backen till hagen. Medan han sprang hade han mikrofonen på sig, och i inslaget hör man hur han frågar mannen han sprang tillsammans med om det är något särskilt han bör göra (frågan ställs springande i full fart). Han får det något torra svaret: -Ja, du bör springa något fortare än korna.
Gud så enkelt livet kan vara. Tänk all möda jag lagt på åratal på högskola. All energi lärarna lagt på att göra mig och kollegorna till fullfjädrade sjuksköterskor. När allt de behövt göra varit att helt enkelt säga -Ni bör undvika att ta livet av någon.
Förspillda år. Tänk vad jag kunde gjort istället.
tisdag 3 maj 2011
Vulkantrakter
Tänk att jag har bott i Sverige hela mitt liv utan att veta att vi har en aktiv vulkan här i trakterna.
För aska från en vulkan är ENDA tänkbara förklaringen till de vita flingor som flög i luften imorse. All annan förklaring (baserat på att det bara var 2 plusgrader t ex) är helt otänkbar. Helt. Det är maj nu. MAJ. Vårmånad. Vår och värme. Inget annat.
Frågor på det?
För aska från en vulkan är ENDA tänkbara förklaringen till de vita flingor som flög i luften imorse. All annan förklaring (baserat på att det bara var 2 plusgrader t ex) är helt otänkbar. Helt. Det är maj nu. MAJ. Vårmånad. Vår och värme. Inget annat.
Frågor på det?
lördag 30 april 2011
Vuxenansvar
Ju äldre mina barn blir desto jobbigare blir det att gå på sociala tillställningar med dem. Det beror inte på dem, utan på att alla kompisars barn också blir äldre i samma takt som mina. Och då inträffar något märkligt med föräldrarna. De liksom släpper greppet helt. Föräldrar till barn under 2-3 år springer efter, har koll, vet var deras barn är och vad de gör. Efter den åldern verkar någon magisk gräns överskridas, och därefter är det som om de vuxnas roll på sociala tillställningar bara är att umgås med varandra. Ungarna får klara sig själva. Och vad händer då? Jo, det blir den starkes värld. Störst och starkast vinner.
Ikväll var jag på valborgsgrillning med ett stort kompisgäng. Jättekul. Om det inte vore för att jag springer runt som en jäkla beskäftig skvallerkärring och håller styr på allas barn. Och nej, det är inte mitt ansvar. Men jag bara kan inte acceptera att barn ska få vara taskiga mot varandra bara för att de inte är mina. Eller ledsna. Eller något annat som kräver ett vuxet ingripande. Vi var minst 15 vuxna där ikväll. Ändå var det bara jag som hörde när värdens son skrek på hjälp. Bara jag som reagerade när ett annat barn sparkade flera av kompisarna. Bara jag som hörde när lillasyster var ledsen. Alldeles för sent hörde jag det, hon hade hunnit bli hysterisk av förtvivlan, och ingen av de 7-8 vuxna som stod enormt mycket närmare henne än jag hade ens noterat att det hördes barnagråt.
Det är som om de vuxna inbillar sig att bara för att det är fest så ska barnen kunna sköta sig själva. De vuxnas socialiserande blir viktigare än föräldratillsynen. De får klara sig. De kan väl själva säga till om det är något. Men det kan de inte alltid. Om något barn dominerar på ett oschysst sätt, kanske den yngre och mindre med mindre status i gruppen inte riktigt klarar att själv bryta sig loss och gå till en vuxen, bli skvallerbyttan. Om leken är intensiv, kanske inget barn riktigt kan slita sig för att hämta hjälp till kamraten som är ledsen och behöver tröst. Barn behöver vuxen närvaro. Vuxna ögon som ser, vuxna händer som griper in, utan att barnen själva ber om det.
Jag är innerligt trött på att gå på tillställningar och vara den enda vuxna som ser barnen.
Förtydligande dagen efter: Det är inte så att jag tycker att de här föräldrarna är dåliga föräldrar. Det här är människor jag umgås med och tycker om. Det är bara det att vi har mycket olika syn på barns utveckling och behov. De har en uppfattning om att barn ska kunna ta ett ansvar som jag inte tycker att de kan. Och när uppfattningarna krockar, och jag inte kan låta saken bero för att det känns för viktigt för mig, då känner jag mig (och upplevs säkert också) som en tjatig besserwisserkärring som lägger mig i överallt. Men jag vet hur dynamiken i en barngrupp där ingen vuxen lägger sig i kan se ut. Jag har varit utsatt för det själv när jag var barn i en period då barnen fick sköta sig själva ännu mer än nu. Jag tycker inte att barn ska utsättas för det. Och jag absolut vägrar acceptera att mina barn sätts i den situationen. Så när andra vuxna lär barnen att inte "skvallra", lär jag mina att jag kommer om de kallar på mig. Och jag går dit om något annat barn antingen ser ut att behöva hjälp, eller gör något som inte är okej. Jag tror inte att de andra bryr sig mindre om sina barn än jag. De bara tycker att barn klarar saker som jag inte tycker att de ska behöva klara själva. Och när uppfattningarna krockar känner jag mig som en jobbig tjatmaja. Vilket liksom lägger sordin på stämningen lite smått.
Ikväll var jag på valborgsgrillning med ett stort kompisgäng. Jättekul. Om det inte vore för att jag springer runt som en jäkla beskäftig skvallerkärring och håller styr på allas barn. Och nej, det är inte mitt ansvar. Men jag bara kan inte acceptera att barn ska få vara taskiga mot varandra bara för att de inte är mina. Eller ledsna. Eller något annat som kräver ett vuxet ingripande. Vi var minst 15 vuxna där ikväll. Ändå var det bara jag som hörde när värdens son skrek på hjälp. Bara jag som reagerade när ett annat barn sparkade flera av kompisarna. Bara jag som hörde när lillasyster var ledsen. Alldeles för sent hörde jag det, hon hade hunnit bli hysterisk av förtvivlan, och ingen av de 7-8 vuxna som stod enormt mycket närmare henne än jag hade ens noterat att det hördes barnagråt.
Det är som om de vuxna inbillar sig att bara för att det är fest så ska barnen kunna sköta sig själva. De vuxnas socialiserande blir viktigare än föräldratillsynen. De får klara sig. De kan väl själva säga till om det är något. Men det kan de inte alltid. Om något barn dominerar på ett oschysst sätt, kanske den yngre och mindre med mindre status i gruppen inte riktigt klarar att själv bryta sig loss och gå till en vuxen, bli skvallerbyttan. Om leken är intensiv, kanske inget barn riktigt kan slita sig för att hämta hjälp till kamraten som är ledsen och behöver tröst. Barn behöver vuxen närvaro. Vuxna ögon som ser, vuxna händer som griper in, utan att barnen själva ber om det.
Jag är innerligt trött på att gå på tillställningar och vara den enda vuxna som ser barnen.
Förtydligande dagen efter: Det är inte så att jag tycker att de här föräldrarna är dåliga föräldrar. Det här är människor jag umgås med och tycker om. Det är bara det att vi har mycket olika syn på barns utveckling och behov. De har en uppfattning om att barn ska kunna ta ett ansvar som jag inte tycker att de kan. Och när uppfattningarna krockar, och jag inte kan låta saken bero för att det känns för viktigt för mig, då känner jag mig (och upplevs säkert också) som en tjatig besserwisserkärring som lägger mig i överallt. Men jag vet hur dynamiken i en barngrupp där ingen vuxen lägger sig i kan se ut. Jag har varit utsatt för det själv när jag var barn i en period då barnen fick sköta sig själva ännu mer än nu. Jag tycker inte att barn ska utsättas för det. Och jag absolut vägrar acceptera att mina barn sätts i den situationen. Så när andra vuxna lär barnen att inte "skvallra", lär jag mina att jag kommer om de kallar på mig. Och jag går dit om något annat barn antingen ser ut att behöva hjälp, eller gör något som inte är okej. Jag tror inte att de andra bryr sig mindre om sina barn än jag. De bara tycker att barn klarar saker som jag inte tycker att de ska behöva klara själva. Och när uppfattningarna krockar känner jag mig som en jobbig tjatmaja. Vilket liksom lägger sordin på stämningen lite smått.
fredag 29 april 2011
Allt har sin tid
Storebror är inne i en hysteriskt närhetstörstande fas. Det ska gosas. Och kramas. Och kelas. Och sittas i knä. Och vara nära, nära, nära intill. Allt det där är givetvis alldeles underbart.
Det är dock avsevärt mycket mera underbart klockan fyra på eftermiddagen än det är klockan fyra på morgonen.
Timing is everything.
Det är dock avsevärt mycket mera underbart klockan fyra på eftermiddagen än det är klockan fyra på morgonen.
Timing is everything.
Att göra skillnad - storebrors brev till ICA Maxi
I flera dagar har ICA Maxi försökt ringa oss, men utan att nå oss. Idag fick vi till sist kontakt. Det var chefen för leksaksavdelningen som ringde. Hon berättade att hon aldrig ens reflekterat över tjej- och killskyltarna som storebror upprörts över. Hon berättade också att redan samma dag som hon fick storebrors brev gick hon ut på avdelningen och plockade ner skyltarna, och satte upp andra, improviserade. Sedan mailade hon ICA Maxi centralt i Stockholm, dels för att beställa nya skyltar, dels för att berätta om brevet storebror skickat. Resultatet: just nu ser det ut som om alla ICA Maxi i hela Sverige kommer ändra sitt sätt att skylta leksaker. Allt tack vare storebror.
Idag ska vi äta tårta här hemma.
Idag ska vi äta tårta här hemma.
onsdag 27 april 2011
Innovativt språk
Lillasyster råkar sätta sig litet illa. Hon viker in foten under sig och råkar därmed sparka sig själv i snippan. Gråt och tandagnisslan, förstås. En liten stund senare kommer hon igen: -Mamma, det gör fortfarande ont. Och så är det obekvämt. Skinkorna sitter ihop!
Jag tittar på henne, lätt förvirrad. Förstår inte riktigt vad hennes skinkor har med saken att göra. Hon suckar lite irriterat. Förtydligar: -Ja, skinkorna sitter ihop. Mina snippskinkor!
Undrar när det ordet kommer in i SAOL?
Jag tittar på henne, lätt förvirrad. Förstår inte riktigt vad hennes skinkor har med saken att göra. Hon suckar lite irriterat. Förtydligar: -Ja, skinkorna sitter ihop. Mina snippskinkor!
Undrar när det ordet kommer in i SAOL?
måndag 18 april 2011
Jag är så stolt
Storebror, vid matbordet, upprörd: -Vet du vad jag tycker är dumt mamma? Jag tycker att det är dumt att ICA Maxi har skyltar där det står att leksaker är kill- eller tjejleksaker! Får man inte leka med vad man vill eller??
Så vi pratade lite konsumentkunskap. Och efter maten gick vi till datorn, där han dikterade följande brev till ICA Maxi:s VD:
Hej, jag heter XX och är sju år.
Jag skriver för att jag tycker det är dåligt att ni har satt upp två olika skyltar på ICA Maxi där det står Tjejleksaker och Kill-leksaker. T ex om jag gillar Barbiedockor, skulle inte jag få köpa en då? Om en kille står och vill välja en docka och det kommer några andra barn dit, då kanske han känner sig fånig om det står att det är en tjejleksak han ska köpa. Då kanske han inte vågar köpa den, fast han vill.
Jag tycker att det vore bättre om ni blandar ihop alla leksaker och sätter upp en ny skylt där det bara står Leksaker. Man borde få leka med vad man vill både om man är kille och om man är tjej.
(Min mamma har hjälpt mig skriva, men det är jag som bestämt vad det ska stå).
Hälsningar, (handskriven signatur och adress)
Min son, genuskämpen.
Så vi pratade lite konsumentkunskap. Och efter maten gick vi till datorn, där han dikterade följande brev till ICA Maxi:s VD:
Hej, jag heter XX och är sju år.
Jag skriver för att jag tycker det är dåligt att ni har satt upp två olika skyltar på ICA Maxi där det står Tjejleksaker och Kill-leksaker. T ex om jag gillar Barbiedockor, skulle inte jag få köpa en då? Om en kille står och vill välja en docka och det kommer några andra barn dit, då kanske han känner sig fånig om det står att det är en tjejleksak han ska köpa. Då kanske han inte vågar köpa den, fast han vill.
Jag tycker att det vore bättre om ni blandar ihop alla leksaker och sätter upp en ny skylt där det bara står Leksaker. Man borde få leka med vad man vill både om man är kille och om man är tjej.
(Min mamma har hjälpt mig skriva, men det är jag som bestämt vad det ska stå).
Hälsningar, (handskriven signatur och adress)
Min son, genuskämpen.
fredag 15 april 2011
Discokulan
Det inte svårt att se vilken unge som är vår i myllret på dagisgården. Det är den som man måste ha solglasögon för att kunna titta på.
Inredning enligt lillasyster
Vi är så himla genus-pk i inredning av lillasysters rum.
Not. Det kan aldrig bli för mycket rosa.
Not. Det kan aldrig bli för mycket rosa.
söndag 10 april 2011
Ett år
För ett år sedan igår satt jag vid en dödsbädd. För ett år sedan förlorade jag en förälder. För ett år sedan förändrades livet mer än det förändrats någon gång förut, utom då barnen föddes. Och den här gången var det en negativ förändring. För ett år sedan blev det försent för så mycket. Så mycket jag hade velat säga, göra, låta mina barn uppleva.
Och under det år som gått, har tomrummet inte krympt alls. Tiden har inte läkt några sår. Inte ännu. Inte alls. Och det förvånar mig. Jag är en praktiskt lagd person. Krass, pragmatisk. Jag tar saker som de är. Såpass att en väninna en gång frustrerat utbrast att jag är urtråkig att handla kläder med, eftersom jag tittar på tvättråden innan jag ens provar ett plagg. Jag hade trott att en så praktiskt lagd människa skulle se den krassa verkligheten även i det här. Se att min far var 86 år gammal. Att han hade drabbats av en demens som han själv aldrig hade velat fortsätta leva med när den förvärrats. Att han själv ville få dö hemma i sin egen säng, med sin hustru vid sin sida, precis som det också blev. Att han var gammal, redo att dö, och fick precis den död han själv önskade. Jag hade trott att allt det där skulle hjälpa. Det gör det inte.
Under ett års tid är det inte många kvällar jag inte tänkt på min far innan jag somnat. Saknaden är lika stor, sorgen likaså. Tomrummet alltför monumentalt att ta in.
För ett år sedan igår förändrades världen.
Och under det år som gått, har tomrummet inte krympt alls. Tiden har inte läkt några sår. Inte ännu. Inte alls. Och det förvånar mig. Jag är en praktiskt lagd person. Krass, pragmatisk. Jag tar saker som de är. Såpass att en väninna en gång frustrerat utbrast att jag är urtråkig att handla kläder med, eftersom jag tittar på tvättråden innan jag ens provar ett plagg. Jag hade trott att en så praktiskt lagd människa skulle se den krassa verkligheten även i det här. Se att min far var 86 år gammal. Att han hade drabbats av en demens som han själv aldrig hade velat fortsätta leva med när den förvärrats. Att han själv ville få dö hemma i sin egen säng, med sin hustru vid sin sida, precis som det också blev. Att han var gammal, redo att dö, och fick precis den död han själv önskade. Jag hade trott att allt det där skulle hjälpa. Det gör det inte.
Under ett års tid är det inte många kvällar jag inte tänkt på min far innan jag somnat. Saknaden är lika stor, sorgen likaså. Tomrummet alltför monumentalt att ta in.
För ett år sedan igår förändrades världen.
torsdag 7 april 2011
Vad var det jag sa?
Det var det, det. Maken åkte just iväg, kommer hem på måndag. Och storebror har nästan 40 graders feber.
Vad var det jag sa?
Vad var det jag sa?
måndag 4 april 2011
Överraskning?
Mensådärja. Då har maken bokat in en körning igen, från torsdag till måndag. Så nu väntar jag bara på att det ska bryta ut. Undrar vad det blir den här gången? Magsjuka? Halsfluss? En liten släng av böldpest kanske? Lite tyfus, perchance?
Spänningen är olidlig.
Spänningen är olidlig.
torsdag 24 mars 2011
Födelsedag, men inte som planerat
Storebror är sju idag. Stor kille. Börja skolan på riktigt-stor. Det är liksom en alldeles speciell födelsedag att fylla sju. Precis som ett är. Och fem. Och tio, tretton, alla de där som liksom signalerar något nytt. Att fylla jämnt, eller halvjämnt. Att fylla tonåring. Eller att fylla skolplikt.
Så idag var en stor dag, både för att det är födelsedag i största allmänhet, och för att det var sjuårsdag.
Därför firade vi ordentligt. Först började lillasyster med att i två dagar kissa på sig flera gånger om dagen. Och kissa i sängen. Sedan inledde hon födelsedagen med att vakna med 39,5 graders feber. Och ha så ont när hon kissade att hon fick stå i duschen som en nyförlöst kvinna och duscha underlivet medan hon kissade för att lindra smärtan. Så efter presentutdelandet blev det barnvakt för storebror och en tur till vårdcentralen för lillasyster och mig.
Därefter svalde lillasyster snällt penicillinet, som smakade mycket illa. Såpass illa att hon inom tio sekunder kräktes upp det över hela köksgolvet.
Så sedan fick jag jaga rätt på läkaren per telefon och åka till stan för att köpa nytt sorts penicillin.
Och sedan började storebror hosta ännu mer än han redan gjort de senaste dagarna, vilket inte säger lite. Hård, smärtsam hosta. Vilket satte sig på humöret, om man säger så. Lite lätt grinigt blev det.
Och eftersom storebrors födelsedag också är makens och min förlovningsdag, passade vi på att gräla också.
Nu tänkte jag gå och lägga mig, innan jag råkar bränna ner huset också. Bara för att avrunda dagen, liksom.
Så idag var en stor dag, både för att det är födelsedag i största allmänhet, och för att det var sjuårsdag.
Därför firade vi ordentligt. Först började lillasyster med att i två dagar kissa på sig flera gånger om dagen. Och kissa i sängen. Sedan inledde hon födelsedagen med att vakna med 39,5 graders feber. Och ha så ont när hon kissade att hon fick stå i duschen som en nyförlöst kvinna och duscha underlivet medan hon kissade för att lindra smärtan. Så efter presentutdelandet blev det barnvakt för storebror och en tur till vårdcentralen för lillasyster och mig.
Därefter svalde lillasyster snällt penicillinet, som smakade mycket illa. Såpass illa att hon inom tio sekunder kräktes upp det över hela köksgolvet.
Så sedan fick jag jaga rätt på läkaren per telefon och åka till stan för att köpa nytt sorts penicillin.
Och sedan började storebror hosta ännu mer än han redan gjort de senaste dagarna, vilket inte säger lite. Hård, smärtsam hosta. Vilket satte sig på humöret, om man säger så. Lite lätt grinigt blev det.
Och eftersom storebrors födelsedag också är makens och min förlovningsdag, passade vi på att gräla också.
Nu tänkte jag gå och lägga mig, innan jag råkar bränna ner huset också. Bara för att avrunda dagen, liksom.
tisdag 22 mars 2011
Så illa tajmat
Storebror har influensa. Och därmed sannolikt svininfluensa, eftersom den såvitt jag vet är den enda som går på grundfriska barn. Nu har jag inte tagit honom till läkare, jag leker doktor och ställer diagnos själv, med god hjälp av erfarna kollegan jag ringde och bad om råd igår eftermiddag. När storebror vaknade med feberdimmig hjärna och hallucinerade. Very scary. Han insjuknade urakut igår, gick från att vara frisk till att inte orka stå upprätt på bara några minuter. Han har hög feber, djup skrällig hosta och ordentligt nedsatt allmäntillstånd. Han har däremot ingen snuva och bara halsont precis när han hostar. Dessutom har han ont i benen och magen. Låter som influensa och inget annat än influensa i mina öron. Och influensa brukar ta ett tag att friskna till från, även för barn.
Så därför känns det ju extra bra att storebror fyller år i övermorgon. Att han har ett hett efterlängtat barnkalas på lördag. Där jag bokat gympasalen och bjudit in 24 ungar utöver mina egna. Så. Jävla. Illa. Tajmat.
Uppdatering:
Har pratat med kompis i byn nu. Båda hennes ligger i samma sjuka, och tydligen har hälften av byns ungar smittats. Vilket förstås utesluter svinis, det känns osannolikt att just lilla byn här skulle få ett massivt utbrott... Samtidigt är det här definitivt ingen vanlig förkylning. Märklich.
Och tajmingen är lika dålig oavsett.
Så därför känns det ju extra bra att storebror fyller år i övermorgon. Att han har ett hett efterlängtat barnkalas på lördag. Där jag bokat gympasalen och bjudit in 24 ungar utöver mina egna. Så. Jävla. Illa. Tajmat.
Uppdatering:
Har pratat med kompis i byn nu. Båda hennes ligger i samma sjuka, och tydligen har hälften av byns ungar smittats. Vilket förstås utesluter svinis, det känns osannolikt att just lilla byn här skulle få ett massivt utbrott... Samtidigt är det här definitivt ingen vanlig förkylning. Märklich.
Och tajmingen är lika dålig oavsett.
måndag 21 mars 2011
När det blir fel
Storebror har sovit oroligt inatt. På morgonen hostade han ett par gånger, och valde att ta en puff Bricanyl innan han åkte till skolan. Vi funderade inte så mycket mer på det, det är fuktigt i luften, så det kändes ganska givet att hans luftrör skulle spöka lite.
Några timmar senare ringde P från fritids och meddelade att han kändes lite varm och var hängig, och kunde jag komma och hämta? En stund senare hämtade jag ett stycke brännhet kamin till barn. Jag var i valet och kvalet hur jag skulle göra med lillasyster, men valde till sist att hämta henne också, klockan var ändå nästan ett, och hon hade varit på dagis sedan sju imorse, och mår nog också bra av lite lugn och ro.
Det var bara det att det tyckte inte hon. Hon ville stanna och leka ett tag till. Så jag frågade I, som hade hand om henne, om de hade bemanning så att det var okej att hon stannade ett tag till. Vilket hon faktiskt har rätt till, när jag inte är ledig utan vabbar för storebror. I sa att visst var de fullbemannade, men så log hon lite sådär som man inte vill att någon ska le mot en, och tillade att "ja, men nu har ju du kommit för att hämta henne, gör du inte det så får ju hon bestämma".
Så jag tog mitt barn och lommade hem. Tillstukad, lite skamsen. Med en känsla av att vara en förälder som inte förmår sätta gränser för sitt barn, som inte riktigt klarar det där med uppfostran.
Men nu har jag varit hemma en stund. Och nu känner jag mer och mer - är det ett självändamål att barn inte ska få bestämma? Var inte det här egentligen ett ypperligt tillfälle för lillasyster att få bestämma, att få känna att hon själv kan påverka sitt liv och fatta egna beslut? Varför skulle jag bestämma över henne bara för att bestämma? Vart tog barns rätt till medbestämmande och inflytande vägen? Hon är inte sjuk, varför ska då hon tvingas hem och sitta och ha tråkigt med en sjuk och grinig storebror?
Det här blev inte alls bra.
Några timmar senare ringde P från fritids och meddelade att han kändes lite varm och var hängig, och kunde jag komma och hämta? En stund senare hämtade jag ett stycke brännhet kamin till barn. Jag var i valet och kvalet hur jag skulle göra med lillasyster, men valde till sist att hämta henne också, klockan var ändå nästan ett, och hon hade varit på dagis sedan sju imorse, och mår nog också bra av lite lugn och ro.
Det var bara det att det tyckte inte hon. Hon ville stanna och leka ett tag till. Så jag frågade I, som hade hand om henne, om de hade bemanning så att det var okej att hon stannade ett tag till. Vilket hon faktiskt har rätt till, när jag inte är ledig utan vabbar för storebror. I sa att visst var de fullbemannade, men så log hon lite sådär som man inte vill att någon ska le mot en, och tillade att "ja, men nu har ju du kommit för att hämta henne, gör du inte det så får ju hon bestämma".
Så jag tog mitt barn och lommade hem. Tillstukad, lite skamsen. Med en känsla av att vara en förälder som inte förmår sätta gränser för sitt barn, som inte riktigt klarar det där med uppfostran.
Men nu har jag varit hemma en stund. Och nu känner jag mer och mer - är det ett självändamål att barn inte ska få bestämma? Var inte det här egentligen ett ypperligt tillfälle för lillasyster att få bestämma, att få känna att hon själv kan påverka sitt liv och fatta egna beslut? Varför skulle jag bestämma över henne bara för att bestämma? Vart tog barns rätt till medbestämmande och inflytande vägen? Hon är inte sjuk, varför ska då hon tvingas hem och sitta och ha tråkigt med en sjuk och grinig storebror?
Det här blev inte alls bra.
lördag 19 mars 2011
Utklassad
Vi sitter och tittar på det nya programmet, där femteklassare tävlar mot vuxna i allmänbildning. Det svaras på frågor i alla möjliga skolämnen. Plötsligt säger storebror fundersamt: -Mamma, om allt är något, då måste ingenting också vara något, eller hur?
Jag kan inte matcha det barnets tankedjup. Och han är bara (nästan) sju.
Jag kan inte matcha det barnets tankedjup. Och han är bara (nästan) sju.
fredag 18 mars 2011
Och mera goda nyheter
Bara för att pigga upp tillvaron lite mer, såhär när vintern så snällt kommit tillbaka precis när vårkänslorna hunnit vakna till på allvar:
Jag har bläddrat i en kalender för 2011.
1 maj är på en söndag.
Julafton och juldagen är på fredag-lördag.
Nyårshelgen är också fredag-lördag.
Vi får alltså en enda extra ledig dag på hela jul/nyårsblocket.
Och vintern tar ALDRIG slut.
Jag har bläddrat i en kalender för 2011.
1 maj är på en söndag.
Julafton och juldagen är på fredag-lördag.
Nyårshelgen är också fredag-lördag.
Vi får alltså en enda extra ledig dag på hela jul/nyårsblocket.
Och vintern tar ALDRIG slut.
Årstidsväxlingar
Det var den våren det. Kort, men vacker. Årstiderna varar inte så länge nuförtiden. Utom vintern, den har liksom tagit över minst 9 av årets månader. 2,5 regnar det sedan. Men de där sista två veckorna, gud vad de är härliga! För dem som lyckas pricka in just dem för sin semester vill säga, vi andra svär mest åt dem.
Men som sagt, våren, den kom och gick. Men fin var den, håll med om det! Jag hann se vintergäck. Och små gröna skott av både snödroppe och påsklilja. De är förstås begravda djupt under snön igen nu, frid över deras minne, och kommer aldrig mer bli sig lika, men de var vackra. Den lilla stund de fick synas var de så himla fina.
Men inget ont som inte har något gott med sig. Jag hade tänkt att åka till stan imorgon och köpa vårskor till barnen. Det var ju tur att jag inte hann slösa pengar på det. För de kommer gå i vinterskor resten av livet. Vintern tar aldrig slut!!
Men som sagt, våren, den kom och gick. Men fin var den, håll med om det! Jag hann se vintergäck. Och små gröna skott av både snödroppe och påsklilja. De är förstås begravda djupt under snön igen nu, frid över deras minne, och kommer aldrig mer bli sig lika, men de var vackra. Den lilla stund de fick synas var de så himla fina.
Men inget ont som inte har något gott med sig. Jag hade tänkt att åka till stan imorgon och köpa vårskor till barnen. Det var ju tur att jag inte hann slösa pengar på det. För de kommer gå i vinterskor resten av livet. Vintern tar aldrig slut!!
onsdag 16 mars 2011
Jag ska sluta göra tester
Barnens Bokklubb har också ett webbtest. Där kan man få veta vilken av Sven Nordquists bokkaraktärer man är mest lik. En väninna blev Mamma Mu. Väldigt godkänt, hon är en mysig och godhjärtad varelse som njuter av livet och tar det mesta med ro.
En annan väninna blev en muckla. Också okej. Filuriga och hjälpsamma små varelser.
Jag då? Jag är tydligen gubben Pettson. En grinig jävel som mest går runt och surar i djup osocial tjurig ensamhet. Jamen, tack då.
Jag ska sluta göra webbtester.
En annan väninna blev en muckla. Också okej. Filuriga och hjälpsamma små varelser.
Jag då? Jag är tydligen gubben Pettson. En grinig jävel som mest går runt och surar i djup osocial tjurig ensamhet. Jamen, tack då.
Jag ska sluta göra webbtester.
Ja, vad tror de?
Jag gjorde just ett ur Expressens outtömliga förråd av webbtester. Den här gången handlade det om huruvida man är stressad eller ej. För det första vill jag bara vända mig emot testets upplägg. Svarar man sanningsenligt på alla frågorna, får man lätt känslan av att vara en usel och otrevlig person. Och det drar inte ner stressnivåerna i kroppen. Kontraproduktivt är vad det är. Att bli irriterad på att stå i kö/idioter i trafiken/folk som står och såsar istället för att få nåt gjort/folk som fumlar och velar, det är inte tecken på stress. Det är att vara normal. Och sedan pratar vi inte mer om det.
Sedan undrar jag lite lätt över vilken kategor människor de vänder sig till. En av frågorna lyder: Gör du ofta mer än en sak samtidigt?
Privat är jag småbarnsmor. Yrkesmässigt är jag sjuksköterska. I rest my case.
För övrigt är jag uppe i nästan 55 flextimmar nu. Och flexbrytet är om en månad. Då försvinner alla timmar som överskjuter 20. Utan att man får betalt för dem. Det är så härligt att vara offentliganställd.
Sedan undrar jag lite lätt över vilken kategor människor de vänder sig till. En av frågorna lyder: Gör du ofta mer än en sak samtidigt?
Privat är jag småbarnsmor. Yrkesmässigt är jag sjuksköterska. I rest my case.
För övrigt är jag uppe i nästan 55 flextimmar nu. Och flexbrytet är om en månad. Då försvinner alla timmar som överskjuter 20. Utan att man får betalt för dem. Det är så härligt att vara offentliganställd.
lördag 5 mars 2011
Grillsäsong!
Äntligen! Vår i luften, plusgrader, strålande sol.
Och korvgrillning på altanen. Nu har det vänt.
Och korvgrillning på altanen. Nu har det vänt.
söndag 27 februari 2011
Ljuvliga barnkläder
Var på klädvisning idag. Hos en fembarnsmamma, som syr barnkläder. Japp, ni ser rätt. Fem barn, och ändå hinner hon sy kläder. Fantastiska sådana. Och inte särskilt dyra alls. Snäppet över Hennes och Lindex, men ljusår snyggare och mer unika och personliga. Hon funderar på att satsa på skrädderiet helt och avstå från sitt "vanliga" jobb. Jag tror på henne. Titta gärna in! (Nej, jag känner henne inte privat. Och jag får inte rabatt. Jag bara tycker kläderna är så urfina att jag vill sprida budskapet).
www.mysmalva.blogspot.com
www.mysmalva.blogspot.com
Oh so charming
Storebror å sin sida är med sina nästan sju år mitt i det som så vackert brukar kallas Lilla tonåren.
Vilket yttrar sig i att han, vid varje tillrättavisning, suckar, himlar med ögonen och utbrister: -Ameh, spela roll!
När han inte informerar mig (när jag försökt sjunga eller nåt annat pinsamt) om att: -Mamma, du suger fett!
Vilket jag inte alls gör. Om jag gjort det, skulle jag inte se ut som jag gör. Snutiga unge.
Vilket yttrar sig i att han, vid varje tillrättavisning, suckar, himlar med ögonen och utbrister: -Ameh, spela roll!
När han inte informerar mig (när jag försökt sjunga eller nåt annat pinsamt) om att: -Mamma, du suger fett!
Vilket jag inte alls gör. Om jag gjort det, skulle jag inte se ut som jag gör. Snutiga unge.
Att tävla i kärlek
Lillasyster och jag myser. Jag håller om henne. Pussar henne på håret och säger: -Jag älskar dig. Mest i hela världen älskar jag dig. Till månen och tillbaka älskar jag dig.
Hon behöver ingen betänketid. Hon kontrar blixtsnabbt: -Och jag älskar dig ända till Superhjältejul och tillbaka. Det är längre!
Min dotters kärlek för mig är alltså baserad på en julkalender. Och dessutom högeligen kompetetiv. Men hon älskar mig i alla fall.
Hon behöver ingen betänketid. Hon kontrar blixtsnabbt: -Och jag älskar dig ända till Superhjältejul och tillbaka. Det är längre!
Min dotters kärlek för mig är alltså baserad på en julkalender. Och dessutom högeligen kompetetiv. Men hon älskar mig i alla fall.
onsdag 23 februari 2011
Lite droger kan aldrig vara fel
Lillasyster har i det närmaste dagligen klagat över huvudvärk i över en månad. Femåriga flickor ska inte ha huvudvärk. Så jag tog henne till ögonkliniken, som frikände. Jaja, tänkte jag, hon äter lite knackigt och vägrar somna på kvällarna, klart hon blir kinkig då. Hon är ju förkyld också. Sedan tänkte jag ett varv till. Hon har varit stentäppt i näsan i två månader. Minst. Utan hosta, feber eller snor. Men med kliande öron och ögon. Så beter sig inte en vanlig förkylning. I minst två månader, utan att någon reagerat. Jag är en sådan god god sjuksköterskemor. Skomakarens barn....
Så idag tog jag henne till doktorn. Som konstaterade det jag redan räknat ut: ungen är med största sannolikhet allergisk mot något. Och med två katter och en hund i huset, ridlektioner varje vecka och lata usla föräldrar som dammsuger på sin höjd en gång i veckan och ganska halvhjärtat, så kan det vara allt möjligt som stör den lilla näsan.
Hursomhelst ska hon inte utredas nu, utan hon ska få medicin i tre veckor och sedan pratar vi vidare, doktorn och jag. Vi träffas varje dag i fikarummet, så den utvärderingen blir inte svår att få till.
Under samtalet innan undersökningen konstaterade jag att hon inte sover som hon borde. Han undrade varför hon inte gör det, och jag förtydligade att hon sover mycket bra när hon väl somnat, men att det tar två timmar att natta henne eftersom hon vägrar släppa taget och somna om kvällarna. När han skrev ut Tavegyl blinkade han lite konspiratoriskt till mig och kommenterade att "det kommer göra att hon somnar lättare också, hehe". Vilket är alldeles sant (för den som inte vet är Tavegyl lite lätt lugnande också).
Och det är ju bara bra. Så länge det inte blir som i somras. När hon fick en slurk Tavegyl ett par kvällar när myggen ätit upp henne alldeles. Och när jag då talade om att det skulle bli lättare för henne att somna också med klimedicinen i kroppen. Och när hon efter ett par kvällar kom och bad om sin sovmedicin.
Vissa konversationer med barnen är man glad att socialen inte bevittnar.
Så idag tog jag henne till doktorn. Som konstaterade det jag redan räknat ut: ungen är med största sannolikhet allergisk mot något. Och med två katter och en hund i huset, ridlektioner varje vecka och lata usla föräldrar som dammsuger på sin höjd en gång i veckan och ganska halvhjärtat, så kan det vara allt möjligt som stör den lilla näsan.
Hursomhelst ska hon inte utredas nu, utan hon ska få medicin i tre veckor och sedan pratar vi vidare, doktorn och jag. Vi träffas varje dag i fikarummet, så den utvärderingen blir inte svår att få till.
Under samtalet innan undersökningen konstaterade jag att hon inte sover som hon borde. Han undrade varför hon inte gör det, och jag förtydligade att hon sover mycket bra när hon väl somnat, men att det tar två timmar att natta henne eftersom hon vägrar släppa taget och somna om kvällarna. När han skrev ut Tavegyl blinkade han lite konspiratoriskt till mig och kommenterade att "det kommer göra att hon somnar lättare också, hehe". Vilket är alldeles sant (för den som inte vet är Tavegyl lite lätt lugnande också).
Och det är ju bara bra. Så länge det inte blir som i somras. När hon fick en slurk Tavegyl ett par kvällar när myggen ätit upp henne alldeles. Och när jag då talade om att det skulle bli lättare för henne att somna också med klimedicinen i kroppen. Och när hon efter ett par kvällar kom och bad om sin sovmedicin.
Vissa konversationer med barnen är man glad att socialen inte bevittnar.
söndag 13 februari 2011
Så nu måste vi hitta en ny kyrka att gå till
Storebror och jag gick i kyrkan idag. Lillasyster skulle ha följt med, men bestämde sig i sista minuten för att det var mer prioriterat att ligga på golvet och skrika huvudet av sig för att hon inte fick gå ut i 13 minusgrader iklädd klänning. Alltså blev det storebror och jag. Det råkade vara mässa, vilket betyder nattvard. Storebror fick följa med fram. I min värld får inte små barn nattvarden, jag fick en gång i världen lära mig att man bör vara konfirmerad för det, så att man vet vad det är man tar emot. Alltså markerade inte jag på något sätt, utan förutsatte att han bara skulle bli välsignad. Och blev helt överrumplad av att han också fick nattvarden. Han tyckte inte att det var gott. Inte alls, faktiskt. Han var ganska tydlig med exakt hur äckligt det var, där framme vid altaret.
Väl tillbaka på vår plats, sa han högt och tydligt: -Mamma, det kanske hade varit godare om det varit öl!
Det kommer bli jättejobbigt för oss att börja pendla very far away varje gång vi känner för en familjegudstjänst.
Väl tillbaka på vår plats, sa han högt och tydligt: -Mamma, det kanske hade varit godare om det varit öl!
Det kommer bli jättejobbigt för oss att börja pendla very far away varje gång vi känner för en familjegudstjänst.
lördag 12 februari 2011
Det är ingen större skillnad
Lördagkväll. Melodifestivalen. Fyra skålar med olika sorters snacks (mot i normala fall en skål popcorn). Fem övertrötta barn.
Någon som sett en naturfilm om hajar, där de visar hur en feeding frenzy ser ut?
Någon som sett en naturfilm om hajar, där de visar hur en feeding frenzy ser ut?
fredag 4 februari 2011
Makens känsla för timing
Säga vad man vill om min man, men han vet hur man planerar. Således bokade han in en helgkörning just den helg lillasyster ska på barnkalas på lördagen, och jag har utbildning hela söndagen och han annars hade varit ensam med huliganerna. Därefter gav han sig av i godan ro vid halvtio igår kväll.
Och kvart i tio spydde storebror ner hela sin säng.
Och kvart i tio spydde storebror ner hela sin säng.
onsdag 26 januari 2011
Olika perspektiv
Jag nämnde för vår schemaansvariga idag att jag på bara ett par månader lyckats arbeta ihop nästan 40 timmars flex (som man sedan aldrig hinner ta ut, eftersom hela anledningen till att man arbetat ihop den är att man inte hinner hem).
Hennes kommentar: -Man skulle egentligen kunna säga att du jobbar för få timmar. (Med bakgrund av att jag har en heltidstjänst, men av eget val jobbar 80% medan barnen är små).
Jag: -Ja, eller också skulle man kunna säga att jag har alldeles för mycket att göra under de timmar jag har till mitt förfogande på arbetet.
Se där så olika man kan se på exakt samma sak. Det är ju tur att dagis stänger två gånger per termin så jag måste ta ledigt. Fast jag brukar ändå be mormor, för jag har inte tid att vara ledig. Jag kan då verkligen prioritera vad som är viktigt här i livet.
Hennes kommentar: -Man skulle egentligen kunna säga att du jobbar för få timmar. (Med bakgrund av att jag har en heltidstjänst, men av eget val jobbar 80% medan barnen är små).
Jag: -Ja, eller också skulle man kunna säga att jag har alldeles för mycket att göra under de timmar jag har till mitt förfogande på arbetet.
Se där så olika man kan se på exakt samma sak. Det är ju tur att dagis stänger två gånger per termin så jag måste ta ledigt. Fast jag brukar ändå be mormor, för jag har inte tid att vara ledig. Jag kan då verkligen prioritera vad som är viktigt här i livet.
söndag 23 januari 2011
Även du, min Brutus
Jag var på tjejmiddag igår kväll. Kom hem strax efter midnatt. Var chaufför, och därmed nykter.
Idag är jag som ett gammalt lik. Kämpar för att överhuvudtaget hålla mig vid medvetande. Så jag beklagar mig över sakernas tillstånd till min man. Tycker att det känns eländigt att jag blir så sliten av att vara uppe till midnatt i nyktert tillstånd. Han tittar på mig. Säger kallt konstaterande: -Jaadu, du är ju inte ung längre.
Vad är det för fel på manfolket i det här huset??
Idag är jag som ett gammalt lik. Kämpar för att överhuvudtaget hålla mig vid medvetande. Så jag beklagar mig över sakernas tillstånd till min man. Tycker att det känns eländigt att jag blir så sliten av att vara uppe till midnatt i nyktert tillstånd. Han tittar på mig. Säger kallt konstaterande: -Jaadu, du är ju inte ung längre.
Vad är det för fel på manfolket i det här huset??
fredag 21 januari 2011
Inget lördagsgodis för honom
Barnen och jag sitter och tittar på Bolibompa. På TV:n är det en man som kör motorcykel. Barnen tycker att vi ska ha en sådan. Jag förklarar att man måste ha ett särskilt körkort för att få köra mc, och att jag inte har det.
Lillasyster: -Men det kan du ju skaffa!
Storebror: -Kan du det mamma? Får man det när man är så många år som du är?
Jag: -Ja, det får man.
Storebror, häpet: -Får man verkligen det när man är en gammal tant??
Skitunge.
Lillasyster: -Men det kan du ju skaffa!
Storebror: -Kan du det mamma? Får man det när man är så många år som du är?
Jag: -Ja, det får man.
Storebror, häpet: -Får man verkligen det när man är en gammal tant??
Skitunge.
torsdag 20 januari 2011
Övertalning
Lillasyster och jag ligger och godnattmyser. Hon talar om att hon tycker att vi ska ha en bebis. Jag talar om att det inte kommer att bli fler bebisar här. Hon kommer med alla argument hon kan komma på till varför vi självklart ska ha en bebis till (men mamma det gör inget att de skriker och är jobbiga!) Jag vidhåller mitt nej.
Då kurrar det till i min mage. Lillasyster ser sin chans, och tar den med båda händerna. Hon stryker mig mjukt över magen medan hon säger: -Mamma, din mage säger att den vill ha en bebis!
Och jag som trodde den sa att den ville ha glass.
Då kurrar det till i min mage. Lillasyster ser sin chans, och tar den med båda händerna. Hon stryker mig mjukt över magen medan hon säger: -Mamma, din mage säger att den vill ha en bebis!
Och jag som trodde den sa att den ville ha glass.
tisdag 18 januari 2011
Fem år
Så blev det då äntligen födelsedag för lillasyster. Hett efterlängtad. Klockan fem i sju gick jag upp och väckte storebror medan maken fixade frukostbrickan. Vi gick in till lillasyster, sjöng för henne och gav henne hennes presenter. Fem över sju var alla öppnade. Man är effektiv när man är fem år, tydligen.
Man kan tydligen inte ha för många dockor när man är fem heller. Hon har redan minst 20 Barbiekopior, stora och små, samt ett par äkta Barbies. Detta hindrar inte att hon närmast bryter ihop av lycka när hon får ett par till. Och när hon råkade få samma present av både mor- och farföräldrar och fick byta den ena, så byttes den till ytterligare två dockor. Man är lättroad när man är fem.
Man är också envis, smart, rolig, argsint, gladlynt, bestämd, omtänksam, frågvis, självständig, egensinnig, liten och stor om vartannat, kärleksfull, social, lekfull och påhittig. Man är bäst i världen när man är fem år och lillasyster.
Man kan tydligen inte ha för många dockor när man är fem heller. Hon har redan minst 20 Barbiekopior, stora och små, samt ett par äkta Barbies. Detta hindrar inte att hon närmast bryter ihop av lycka när hon får ett par till. Och när hon råkade få samma present av både mor- och farföräldrar och fick byta den ena, så byttes den till ytterligare två dockor. Man är lättroad när man är fem.
Man är också envis, smart, rolig, argsint, gladlynt, bestämd, omtänksam, frågvis, självständig, egensinnig, liten och stor om vartannat, kärleksfull, social, lekfull och påhittig. Man är bäst i världen när man är fem år och lillasyster.
måndag 17 januari 2011
Vi överlevde. I år också.
Lillasyster fyller fem imorgon. Så i helgen har det firats. Barnkalas på lördagen, släktkalas på söndagen. Och herredumilde, jag skulle behöva semester nu.
Förra året kom jag på snilleblixten att kanske förflytta barnkalasen från det egna hemmet, särskilt med tanke på att barnen ännu inte börjat bli särskilt selektiva i sina kompisrelationer, och jag inte kan med det där med att välja, och att välja bort någon. De får alltså bjuda alla de vill. Vilket brukar landa på strax under 20 barn. Vilket blir lätt hysteriskt i en normalstor villa, när det är för kallt ute för att skicka ut gaphalsarna.
Så i år lånade vi gympasalen i skolan. Och bjöd hela dagisgruppen, samt kompisarna utanför den. 25 barn. Varav 18 kom, mina inräknat. Och det funkade alldeles ypperligt, men där de på hemmakalasen har fri lek, måste man på ett gympakalas strukturera och styra på ett helt annat sätt. Mer föräldraengagemang helt enkelt. Högre ljudnivå också. Lekar, redskapsbana, innebandy. Och så massor av glass.
Dagen efter - huset fullt av gäster. Mor- och farföräldrar, moster, morbror, ingifta släktingar. Mycket trevligt, mycket intensivt. Jädrar vad skönt det var att återgå till jobb idag igen. En vecka med kräksvabbande och dubbelkalasande i en och samma vecka, det är en vecka som innehåller lite för mycket för mig. Och jag vet ju vilket jag hade valt bort, om valet funnits...
Men lillasyster trivdes som fisken i vattnet (ja, på kalasen alltså - kräkandet hade hon också gärna stått över). Hon studsade runt på släktkalaset i sin prinsessrosa klänning med paljettliv och blev mer och mer högljudd. Till sist bad jag henne dämpa sig lite. Då pausade hon från uppslitandet av paket, tittade upp på mig och deklarerade lugnt: -Nä. För det här är mitt kalas, och då skriker jag så mycket jag vill!
Men vi fick i alla fall ha lamporna tända i år. På fyraårskalaset för ett år sedan blev hon galen så fort någon vågade sig på att tända i taket. Är det släcktkalas, så är det. Det går framåt.
Och imorgon fyller hon på riktigt, så då blir det paket från oss, samt önskemiddag. Eller som hon själv sa, när vi låg och godnattmyste igår kväll och jag påminde henne om att det, efter två dagars firande, ändå var mer kvar: -Vilken lycka!
Lilla älskling. Vilken lycka att vi har dig.
Förra året kom jag på snilleblixten att kanske förflytta barnkalasen från det egna hemmet, särskilt med tanke på att barnen ännu inte börjat bli särskilt selektiva i sina kompisrelationer, och jag inte kan med det där med att välja, och att välja bort någon. De får alltså bjuda alla de vill. Vilket brukar landa på strax under 20 barn. Vilket blir lätt hysteriskt i en normalstor villa, när det är för kallt ute för att skicka ut gaphalsarna.
Så i år lånade vi gympasalen i skolan. Och bjöd hela dagisgruppen, samt kompisarna utanför den. 25 barn. Varav 18 kom, mina inräknat. Och det funkade alldeles ypperligt, men där de på hemmakalasen har fri lek, måste man på ett gympakalas strukturera och styra på ett helt annat sätt. Mer föräldraengagemang helt enkelt. Högre ljudnivå också. Lekar, redskapsbana, innebandy. Och så massor av glass.
Dagen efter - huset fullt av gäster. Mor- och farföräldrar, moster, morbror, ingifta släktingar. Mycket trevligt, mycket intensivt. Jädrar vad skönt det var att återgå till jobb idag igen. En vecka med kräksvabbande och dubbelkalasande i en och samma vecka, det är en vecka som innehåller lite för mycket för mig. Och jag vet ju vilket jag hade valt bort, om valet funnits...
Men lillasyster trivdes som fisken i vattnet (ja, på kalasen alltså - kräkandet hade hon också gärna stått över). Hon studsade runt på släktkalaset i sin prinsessrosa klänning med paljettliv och blev mer och mer högljudd. Till sist bad jag henne dämpa sig lite. Då pausade hon från uppslitandet av paket, tittade upp på mig och deklarerade lugnt: -Nä. För det här är mitt kalas, och då skriker jag så mycket jag vill!
Men vi fick i alla fall ha lamporna tända i år. På fyraårskalaset för ett år sedan blev hon galen så fort någon vågade sig på att tända i taket. Är det släcktkalas, så är det. Det går framåt.
Och imorgon fyller hon på riktigt, så då blir det paket från oss, samt önskemiddag. Eller som hon själv sa, när vi låg och godnattmyste igår kväll och jag påminde henne om att det, efter två dagars firande, ändå var mer kvar: -Vilken lycka!
Lilla älskling. Vilken lycka att vi har dig.
fredag 14 januari 2011
Vi lever inte helt på samma planet, hon och jag.
På väg hem från kvällsgympan (givetvis kvällen innan lillasyster sedan började kräkas på natten, helt enligt lagen om alltings jävlighet - varför missa en chans att smitta hela byn?). Jag är arg, eftersom barnen varit alldeles osedvanligt stökiga, vilket är dubbelt pinsamt eftersom jag är ledaren och förväntas hålla ordning på en hel gympasal full av barn. Istället misslyckas jag spektakulärt med att kontrollera ens mina egna.
Jag, med bister stämma: -Nu är jag faktiskt arg på er. Jag sa till er flera gången, men ni lyssnade inte. Jag blir jättearg och ledsen när ni inte lyssnar på mig.
Lillasyster, med darr på rösten: -Men mamma, jag lyssnade visst! Jag bara gjorde tvärtom!
Jamen dåså. Bara hon lyssnar så.
Jag, med bister stämma: -Nu är jag faktiskt arg på er. Jag sa till er flera gången, men ni lyssnade inte. Jag blir jättearg och ledsen när ni inte lyssnar på mig.
Lillasyster, med darr på rösten: -Men mamma, jag lyssnade visst! Jag bara gjorde tvärtom!
Jamen dåså. Bara hon lyssnar så.
torsdag 13 januari 2011
Och varför hinner de aldrig ur sängen i tid?
Klockan halv två inatt. Lillasyster kommer springande i full fart. Jag hinner förvånas en aning, dels brukar hon aldrig komma på natten, dels brukar hon sitta kvar i sin egen säng och gorma tills hon blir hämtad de få nätter hon kommer. Snabbt som attan kryper hon ner under täcket. Skakar i hela kroppen. Jag tror att hon måste ha drömt en mardröm, så jag drar henne närmare och håller om henne hårdare.
Då känner jag att nattlinnet är vått.
Och hör henne säga med liten röst: -Mamma, jag hann inte till toaletten när jag kräktes.
Två timmar senare kräktes hon igen. På mitt duntäcke.
Mina barn är sällan magsjuka, ta i trä. Senaste gången var för nästan ett år sedan, innan dess var det nog närmre två år mellan varven. Så det är inte alls ofta. Men det är banne mig ALLTID i sängen.
Då känner jag att nattlinnet är vått.
Och hör henne säga med liten röst: -Mamma, jag hann inte till toaletten när jag kräktes.
Två timmar senare kräktes hon igen. På mitt duntäcke.
Mina barn är sällan magsjuka, ta i trä. Senaste gången var för nästan ett år sedan, innan dess var det nog närmre två år mellan varven. Så det är inte alls ofta. Men det är banne mig ALLTID i sängen.
Varför bryter det alltid ut nattetid?
Det ligger en doft tungt över huset. En doft av handsprit, ytdesinfektion och spya.
lördag 1 januari 2011
Känslighet är för mesar
Vid matbordet pratar vi om att vi måste ringa mormor i Småland. Barnen undrar varför vi ska göra det just idag. Jag förklarar att nyårsdagen var hennes och morfars bröllopsdag, och att det nog är jobbigt för henne idag, så därför ska vi ringa. Lillasyster begrundar detta ett ögonblick. Konstaterar sedan: -Men morfar är ju död. Då går det inte så bra att gifta sig.
Rakt på pudelns kärna. Utan omskrivningar. Det är mitt barn det.
Rakt på pudelns kärna. Utan omskrivningar. Det är mitt barn det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)