Hur tyder man det här?

Jag har ikväll druckit en starkcider (4,5%) och ett glas lågalkoholvin (8.5%). Jag känner mig påverkad. Det är ett tecken. Om det betyder att jag dricker för mycket eller för lite är mer oklart.

Det blir nog bra det här

Var hos arbetsterapeuten idag. Vi lade upp en plan för hur vi ska få mig att må bra framöver. En del i den planen är att få bukt med min kroniska trötthet. Hon klurar på om man inte kan få min kropp att sova lite mer effektivt genom att tvinga den att bli mer trött innan den får sova. Jag är inte helt säker på att det är genomförbart att bli ännu mer trött utan att sova ståendes, men jag är villig att pröva. Nästa vecka ska jag alltså vara uppe tills 22.30 innan jag får gå och lägga mig. Samtidigt ska jag upp 5.30 varje morgon för att hinna till jobb, 6 om maken lämnar barnen.
Klockan är nu 20.30, och jag skulle med förtjusning lägga mig och sova nu. Jag skulle med förtjusning lagt mig för natten redan för en timme sedan. Och imorse fick jag sova ända till 8.
Verkar ju lovande, det här.

En siffra, olika betydelser

Storebror beklagar sig över att en kompis på dagis bara vill bestämma allt. Jag påpekar lite milt att han ju gör precis likadant mot lillasyster, och att hon kanske inte heller tycker det är så kul. Storebror förnekar detta bestämt och indignerat.
Jag: -Jodå, det hörde jag idag. Först bestämde du var hon fick sitta, och sedan bestämde du att hon inte fick lägga klossarna där hon själv ville.
Storebror: -Jamen, det var inte mycket! Det var bara två gånger, det är inte mycket!
Jag: -Två gånger är väl inte så lite?
Storebror: -Mamma, är en potatis mycket?
Jag: -Ja, om den är stor så.
Storebror: -Jamen, om den är pytteliten?
Jag: -Nej, då är det förstås inte mycket.
Storebror: -Två potatisar då, två pyttesmå potatisar, är det mycket?
Jag: -Nej, det är det ju inte.
Storebror: -Där ser du! Två gånger är inte alls mycket!

Två pyttepotatisar, eller två gånger att köra med sin syster - what´s the difference?

Vaccinerad

Passade på att få influensavaccinet igår. Kaxig i den trygga vetskapen om att jag aldrig haft en vaccinationsreaktion, och jag tar säsongsinfluensasprutan varje år.
Man ska inte vara kaxig. Man ska inte det. I morse vaknade jag med 38,6 och ont i hela kroppen. Den vaccinerade armen känns som om den blivit sparkad av en häst. Envis som synden släpade jag mig till jobbet ändå - för jag är faktiskt inte sjuk! Jag fick dock ge mig. Efter några timmar och flera kommentarer om hur risig jag såg ut, fick jag ge mig och åka hem. Men jag fick åtminstone ner karensen från en hel dag till tre timmar. Och nu är jag skyddad. Influensans andra våg är här nu, och folk kroknar till höger och vänster. Jag kanske har ont. Jag kanske har feber. Men jag är skyddad.

Man hör det man vill höra

Lillasyster spelar dataspel. Hon velar mellan spelen, och jag har fått byta åt henne. Till sist tröttnar jag. Jag tar fram min stränga röst och säger: -Nu får du faktiskt bestämma dig. Nu byter jag inte flera gånger.
Lillasyster blinkar inte ens. Hon svarar sakligt: -Sedan är det pappas tur!
Jag är inte helt säker på att det var det budskapet jag ville få fram.

Det var den lördagskvällen

Barn ska tydligen inte sova om kvällarna. Och föräldrar behöver tydligen ingen ensamtid med varandra.
Lika bra att vi bestämt att vi inte ska ha flera barn då.

Allt är en definitionsfråga

Det är dags att tvätta. Igen. Och medan jag samlar ihop kläderna suckar jag över hur mycket tvätt det blir, och muttrar halvt på skämt om det orättvisa i att barnen smutsar ner och jag tvättar.
Storebror: -Men det är ju visst rättvist! Vi gör en sak, och du gör en sak.
Jag: -Jamen att tvätta är ett ju jobb, så det är visst inte rättvist.
Storebror: -Att smutsa ner är också ett jobb!

Snackis på Aftonbladet - handikappade barn

Du anonyme kommenterare som endast vill läsa lättsamma inlägg, du kanske ska klicka dig vidare. Ni andra:
Idag har Aftonbladet flera artiklar om barn med Downs syndrom. En mamma med ett Downsbarn uttrycker sin glädje över att inte haft möjligheten att välja bort sin son (hon gjorde inget test), och dagens omröstning gäller om man skulle ha övervägt abort om man fått veta att barnet hade Downs. Endast 13% har svarat nej. Jag tillhör dem. Filosofiprofessor Torbjörn Tännsjö har skrivit en artikel där han menar att det är helt rimligt att vilja ha friska barn, och där han anser att problemet med fosterdiagnostik snarast är att den inte är mera utbyggd. Jag kan på sätt och vis se hans poäng: han menar att det ska vara individens val att veta/inte veta, föda/inte föda. Men jag vill inte ha ett sådant samhälle.
Ja, jag ville ha friska barn. Ja, jag är djupt och innerligt tacksam att båda mina barn är välskapta och friska. Livet blir så oändligt mycket lättare då, för dem lika väl som för mig. Men - hade något av dem visat sig vara handikappat, så hade jag älskat dem lika mycket för det. Kanske rentav mer (om det nu är möjligt), just för att totalt beroende föder en total kärlek - en omhändertagande, beskyddande kärlek som friska barn endast behöver den allra första tiden. Den där allomfattande kärleken som är nödvändig allra först, men som det sedan är lika nödvändigt att låta svalna en aning, för att tillåta barnets frigörelse. En frigörelse som inte är lika möjlig för ett barn med Downs, vilket tillåter den allra intensivaste, mest beskyddande kärleken att leva kvar, i högre grad åtminstone, inte helt, även ett Downsbarn har givetvis behov att ett eget liv och ett egen integritet, en viss frigörelse.
Jag läste en gång en intervju med mamman till ett handikappat barn. Hon sa att när alla andra måste släppa taget om sina barn, så skulle hon för alltid vara mamma. Hennes son skulle aldrig kunna bli självständig, aldrig kunna ha ett eget hem. Och i det låg inte bara sorg, utan också en varm känsla av att för alltid få vara mamma, för alltid vara behövd och älskad.
Ja, det är en sorg att få ett handikappat barn. Men kanske också en glädje. En glädje, inte för det barn man fantiserade om, utan det barn man fick.
Ja, jag är tacksam för att jag själv bara har friska barn.
Nej, jag skulle inte göra abort om jag fick veta att jag bar på ett barn med Downs syndrom. Och den utveckling som jag ser idag, där det ses som allt mer självklart att barn med Downs aborteras, den skrämmer mig.

Världens mesta curlingmamma

Ibland är jag väldigt väldigt glad att jag inte träffar någon jag känner i affären. Som idag. För jag undrar lite vad de andra inne på City Gross tänkte när jag och lillasyster var där efter läkarbesöket för en stund sedan. Hon satt i vagnen, i pyjamas och fleecejacka, och pekade på fyra sorters saft och tre sorters glass som hon ville ha. Och jag köpte allihopa. Och ingenting annat.
Japp. Just precis idag är jag väldigt tacksam att inte stöta på någon jag känner.

Mitt extra-allt-barn

Jag glömde bort det en stund. Att jag brukar kalla lillasyster för mitt extra-allt-barn. Och att det finns en väldigt bra anledning till det. För den lilla damen gör ingenting sådär lite lagom inte. Nej hon är ständigt over the top, extrem, intensiv - extra av allt. Extra glad, extra arg, extra charmig, extra envis - och när hon blir sjuk, extra sjuk.
Hon har fortfarande hög feber. Och det är väl okej, antibiotikat tar ju ett par dagar att kicka in. Men idag vägrar hon att dricka. Det började egentligen redan igår, när hon tackade nej till glass. Igår kväll ville hon ha både blåbärssoppa och välling, men smakade sedan knappt när hon fick. Idag fortsatte hon så. Hon har ont i munnen, och vill inget ha. När jag hade fått i henne två Piggelin och ett par skedar gröt på hela dagen, och det började dra sig mot en sisådär 6-7 timmar sedan hon kissat senast, ringde jag 1177. Och blev omedelbart inskickad till jourläkarcentralen, under hot om inläggning. Väl där undrade doktorn vad vi gjorde där. Han tyckte inte det gick någon större nöd på henne. Och det kan jag förstå. Lillsyster tycker nämligen att det är kul att gå till doktorn, och piggnar alltid till i sjukhus/vårdcentralsmiljö. Hemma är hon en utmattad, sjuk liten trasa. Där var hon ganska så pigg och glad. Så han var inte särskilt imponerad alls. Däremot kunde han ju snabbt konstatera att hennes lilla mun är alldeles full av smärtsamma blåsor. Inte lätt att äta och dricka då. Tyvärr finns ingen behandling mot det, utan vi får byta från Alvedon till Ipren och hoppas på det bästa. Hjälper inte det heller, och hon fortsätter dryckesvägra, ja då blir vi inlagda ändå imorgon eller så.
Det kommer dröja innan jag glömmer igen vilken kaliber på barn jag har.

Inte det jag hade tänkt mig

Ikväll skulle jag ha gått på en föreläsning. I anslutning till den skulle jag ha blivit bjuden på middag på en av stadens finare restauranger. Det blev inte så. För lillasyster är inne på tredje dygnet med hög feber, så jag fick åka till vårdcentralen med henne. Och tur var det. För hon är ganska sjuk. Förhöjda infektionsvärden, om än inte skyhöga. Men vita och röda blodkroppar i urinen, röd i halsen och infekterad i ena örat, samt slemmiga luftrör blir sammantaget en hel del. Inte så konstigt att hon inte riktigt varit sig lik. Läkarbesöket bokade jag när hon idag tackade nej till glass. Då är hon nämligen alldeles väldigt sjuk.
Väl hemma fick hon första dosen Kåvepenin. Den svalde hon hur snällt som helst, utan minsta bråk. Tio sekunder senare spydde hon ner hela köksgolvet. Så jag fick ringa jourvårdcentralen, eftersom klockan nu var efter sex, och sedan fick jag åka 2,5 mil till staden för att snabbt som rackarns hämta ut den nya sortens antibiotika innan sju, när apoteket stänger.

Jag skulle ha blivit bjuden på god mat på finrestaurangen. Istället fick jag torka spyor och jaga runt mellan de olika apoteken i närområdet. Det gick ju bra det med.

Surprise!

Lillasyster är inne på tredje dygnet med hög feber. Alltså är det dags för ett läkarbesök. Jag är själv ganska ofräsch, hasar runt i mysplyschbyxor och okammat hår, så jag hoppar i duschen innan vi ska åka. När jag kommer ut, endast iklädd en handduk, öppnas plötsligt ytterdörren. Där står storebrors kompis L. Jag tittar frågande på honom, ur djupet av min handduk som jag genast dragit lite hårdare om mig.
-Just det ja, utbrister storebror glatt. L ringde medan du stod i duschen. Vi bestämde att vi skulle leka.
Att lillasyster är ordentligt sjuk, sannolikt smittsam, och ska till doktorn om en timme, samt att modern sprang runt nästan naken här hemma, var tydligen inte det minsta relevant.
Det är härligt när barnen lärt sig svara i telefonen själva.

Tacksam, åh så tacksam

Har just hittat Honungspojkens blogg, http://honungspojken.blogspot.com/

Och jag är så oändligt, djupt tacksam. Så tacksam att det enda mina barn drabbats av är storebrors astma och lillasysters födoämnesallergier. Så tacksam att jag lever ett sådant privilegierat liv. Och så skamsen att jag ändå klagar.

De allra flesta av oss har det så alldeles oerhört bra.

Varför välja?

Vi sitter vid matbordet. Pratar om bebisar. Det är det allra bästa lillasyster vet. Om hon fick bestämma skulle vi ha ett dussin. Hon pratar om alla bebisar hon ska ha. Om att bebisar växer i mammans mage. Det är hon just idag tveksam till, annars vill hon helst ha magen full med bebisar redan idag, minst ett halvdussin i taget. -Jamen, säger jag, om du inte har bebisen i magen, så kan du ju inte bli mamma.
Då lägger sig storebror i samtalet: -Hon behöver faktiskt inte bli mamma, hon kan bli pensionär istället!
Eller också får hon sjuka barn som inte sover om nätterna. Då blir hon mamma och känner sig som en mycket gammal pensionär, samtidigt. Två flugor i en smäll.

Dygdens lön

Igår var en bra dag. En sådan där som man önskar att alla var, men som de alltför sällan är. Vi gick en långpromenad med goda vänner på förmiddagen. Sedan fick barnen pannkakor till lunch, och efter det kom varsin kompis till dem hem till oss. Barnen lekte utomhus nästan hela tiden. Jag var mer engagerad i deras lek än jag brukar ta mig tid och tålamod till. Jag hoppade studsmatta med dem, cyklade med dem, puttade gunga, ja tom stod ut en stund med att leka med dockorna. De fick nyttig, god och hemlagad mat till middag, och blev sedan ordentligt nattade. Datorn och tv:n var avstängd praktiskt taget hela dagen. En bra dag, en riktigt bra dag.
Och idag är lillasyster högfebril och sjuk. En god gärning går aldrig ostraffad, sägs det ju. Det gör tydligen ingen dygdig mammadag heller.

Om att få råd och om kommentarer i största allmänhet

Hmm. Ibland förstår jag inte riktigt. Hjälp mig gärna. Det kan ju vara så att det är fullständigt vettigt och självklart, men att min hjärna, slutkörd av att ha vårdat febrig dotter inatt bara inte tar in det. Så hjälp mig gärna.
En anonym kommentar på inlägget Perspektiv ger mig följande råd, för att få flera läsare: Jag bör skriva lättsamt, jag bör stava rätt och jag bör ha bilder i min blogg.
Nu är det ju så att jag, liksom alla bloggare, gärna vill ha läsare. Det kittlar min fåfänga att andra läser och gillar det jag skriver. Men jag är jag. Jag skriver på det sätt jag är, just här och nu. Ibland lättsamt, ibland inte särskilt lättsamt alls. Det är inte mitt yrke att skriva, jag har ingen utbildning i ämnet. Jag skriver så som mitt humör faller sig just när jag sätter mig vid tangentbordet. Vill man ha något annat, bör man söka sig någon annanstans.
Jag inbillar mig dock att jag generellt sett stavar rätt så bra. Jag korrekturläser alltid allt innan jag publicerar, och mer än en gång har jag också redigerat redan publicerade inlägg. Men tack för tipset, du anonyme tipsare! Ska tänka på det.
Bilder, ja. Visst vet jag att bloggar med bilder är roligare att läsa. Och visst har jag tänkt tanken, mer än en gång. Särskilt som jag ju råkar ha världens vackraste barn. Det är ju egentligen själviskt att behålla dem för mig själv. Jag har tänkt på saken. Vridit och vänt på det. Men till sist kommit fram till att mina barn inte har bett om att exponeras för all världens internetanvändare. Jag är inte en offentlig person. De är det definitivt inte. Skulle den saken av en eller annan anledning förändras, får jag ta ställning till det då. Men som läget är just nu, lägger jag inte ut mina barn på min blogg. Vare sig med namn eller bild. Tappar jag läsare på det, så är det ett pris jag är villig att betala.

För övrigt, om kommentarer: Tack alla ni som läser och kommenterar! Jag läser var och en av era kommentarer, jag läser och jag uppskattar er alla. Jag läser också era bloggar. Jag är dock notoriskt dålig på att svara, jag är ännu sämre på att kommentera i era bloggar. Det ber jag om ursäkt för, och jag ska försöka skärpa mig!

Perspektiv

Idag har jag städat lite. Diskat undan efter gårdagens tårtkalas. Vikt tvätt. Hängt tvätt. Lagt i en ny maskin tvätt. Tömt diskmaskinen två gånger. Servat barnen och deras lekkamrater med mellis. Lekt lite med dem, när de haft svårt att komma igång själva. Medlat i deras konflikter. Plockat lite sådär i största allmänhet (detta förbaskade PLOCK! utan det vore hushållet en baggis att sköta!). Planerat morgondagen, lagt fram kläder till barnen och kollat av med maken vem som ska lämna och hämta. Lagat middag.
När middagen var nästan klar bad jag storebror gå ut i garaget och be maken komma in och äta. Storebror tog på sig stövlarna. Stampade iväg. Muttrade surt för sig själv: -Ska jag behöva göra ALLT i det här huset?
Så kan man också se det.

Trettiosex. Trea sexa.

Nu finns ingen återvändo. As of today är jag officiellt närmare fyrtio än trettio. Och jag kan inte säga hur mycket det svider.
Fallet dämpades dock när jag fick sovmorgon, och sedan väcktes vid nio av sång, frukost på sängen och present på frukostbrickan. Då kändes det bättre. En stund. Sedan gjorde det ont igen. Tydligen är det väldigt kul detta att bli äldre. För alla andra alltså. Inte för den som faktiskt blir mer ålderstigen för varje sekund.

Nåja. Nu har jag varit på middag hos goda vännerna M och S. Eller S&M som jag refererar till dem som i min lätt snedvridna hjärna. Det är ju alltid kul att spekulera. Den initialkombon inbjuder ju liksom till det.
Och med två (eller fler) glas vin i kroppen, känns det genast bättre att bli gammal. Men det blir väldigt svårt att stava rätt, och jag är trött på att skriva om varannat ord nu, så jag ska nog gå och lägga mig istället. Godnatt!

När man är trött

När man är så trött att allt känns som ett jätteföretag. När man nästan hellre kissar på sig än reser sig upp för att släpa sig till toa, och det enda som hejdar en är tanken på hur jobbig saneringen efteråt skulle bli. När man är så trött att man gråter för absolut allting. Då, när man är sådär dödens utmattat trött.
Då skulle man kunna tänka sig att man tacksamt tar emot chansen att sova. Att man njuter av att varsamma händer hjälper en ur dagens paltor och i en mjuk pyjamas. Att man uppskattar att bli nedbäddad i en mjuk och varm och skön säng. Att man myser när man får en puss på pannan och sedan gosar ner sig i sängen och somnar med en belåten suck.
Man skulle kunna tänka sig det. Men då känner man inte storebror.

Varning för Tele 2!

Nedanstående text är en kopia på ett mail som jag skickade till Tele 2 i fredags. Det är nu onsdag kväll. De har fortfarande inte brytt sig om att svara. Seriöst företag, inte sant?


Jag blev uppringd för ett par veckor sedan av en av era säljare, på min mobil. Jag var stressad, höll just på att hjälpa min femåring på toaletten, och försökte flera gånger förklara att jag inte kunde prata där och då. Säljaren gav sig inte. Han gav tydligt sken av att Telia och Tele 2 samarbetar med varandra, och talade också om att han kunde se mina abbonemangsuppgifter, vilket gav intrycket att han fått dem av Telia. Detta förstärkte ytterligare min bild av samtalet som något som var i samarbete mellan Tele 2 och Telia. När jag till sist fattade att enda sättet att bli av med den extremt efterhängsne säljaren, om jag nu inte ville slänga på luren, var att gå med på det han pratade om, frågade jag om ångerrätt. Jodå, jag skulle ha 14 dagars ångerrätt, lovade han. Okej, sa jag, jag tecknar väl det abbonemang du pratat om, så får vi se hur jag ställer mig när jag får papperen. Det han lät påskina att det handlade om, var bara att byta typ av abbonemang, inte att byta företag.När så papperen kom, så handlade det ju i själva verket om att flytta abbonemanget från Telia till Tele 2. Eftersom jag inte alls vill det, ringde jag er för att utnyttja min ångerätt. Bara för att av en tämligen oförskämd person i er kundtjänst blir upplyst om att jag minsann inte alls har någon ångerrätt! Det enda jag enligt honom kan göra är att låta abbonemanget flyttas över och sedan flytta tillbaka det igen. Detta innebär dels ett jäkla besvär för mig, dels ett antal hundralappar i avslutningsavgift från Telia. Detta är helt oacceptabelt!! Jag hade ingen som helst aning om vad jag tecknade! Jag trodde att jag bara skiftade abbonnemangstyp, inte att jag bytte bolag! Er säljare var fruktansvärt påträngande, han gav sig inte ens när jag rent ut talade om att jag stod på en offentlig toalett och måste hjälpa min femåring att torka rumpan! Oetiskt!Om ni inte drar tillbaka försöket att flytta mitt abbonemang, kommer jag att anmäla er till Konsumentverket. Jag har informerat Telia att de inte ska acceptera några försök att flytta mitt abbonemang till er, och jag förutsätter att ni reder ut det här. Nästa gång en av era försäljare ringer upp mig, överger jag all hövlighet och lägger helt enkelt på luren. Något annat verkar de inte fatta.Hör snarast av er och bekräfta att ni avbryter försöket att kapa mitt abbonemang.

One down, one to go

Så var första eldprovet avklarat. Barn nummer ett är vaccinerat. I första ledet står vi, riskbarn som de är, mina småttingar. Och ett led att stå i var det verkligen, herregud! Redan när vi kom dit tjugo minuter innan lokalen öppnade, var kön minst 25-30 meter lång. Innan dörren slogs upp sträckte den sig runt hela kvarteret. Men sedan flöt det smidigt på. Storebror var väl förberedd, hade fått bedövningsplåster som han tyckte hjälpte så bra mot TBE-sprutan i somras. Men ack nej. Idag hjälpte det inte. Idag gjorde det ont. Men han satt still ändå, min lille hjälte. Så fick han också både godis och present efteråt. Och löfte om detsamma efter spruta nummer två, så han har redan okejat att ta den också utan bråk, fast det gör ont.
Men alltså. Klart att tidningarna skriver om det. Klart de fotograferar köerna. Men vem FAN har gett dem lov att kretsa runt som hyenor INNE i vaccinationslokalen och sticka en kamera i nyllet på ett gråtande barn?? Har inte vården sekretess och respekt för individen längre? Idioter.
I övermorgon är det lillasysters tur. Hade de fått tid samma dag hade det ju varit praktiskt och smidigt för mig. Och så kan vi ju inte ha det.

Magi

Ibland när jag har svårt att somna så kommer jag på det. Att jag faktiskt har barn. Två stycken små ljuvliga varelser som jag skapat (med bara lite hjälp - jag gjorde allt grovjobbet). Alldeles mina egna små barn. Då måste jag stiga upp. Gå in i deras rum och bara titta lite på dem. Rätta till täcket lite. Stryka bort håret i pannan. Titta på dem. Bara ta in detta helt och totalt obegripliga - jag är en mamma. Och inte bara en mamma - jag är mamma till världens absolut finaste barn.
Hur kan man älska någon så mycket att man får ångest femton år i förväg vid blotta tanken på att de en dag ska flytta hemifrån?

Vad än jag gjort fel, och kommer att göra fel här i livet, så har jag i alla fall gjort dem. Och mer rätt än så blir det inte.

Meningen med fotboll

Nu är jag ju inte precis sportintresserad. Och just fotboll är ju rätt högt upp på tio-i-topp-listan över de tråkigaste sporterna jag vet. Så jag kan ha missuppfattat alltihopa, det kan jag ha gjort. Men alltså, är det inte meningen att man ska sparka in bollen i målet, och inte bara fösa den runt planen?

Ålderdomen inträder allt tidigare nuförtiden

Följande har en bekant hört på tunnelbanan:

Tonåring 1: Min mamma är jättegammal. Hon är 47... då var ju hon typ... 31 när hon fick mej!
Tonåring 2: Men min mamma är verkligen skitgammal. Hon är femtitre. Fatta! Hon fick mej när hon var 37!
Tonåring 1: Fan vad gammalt!

Herregud. Jag blir bara äldre och äldre, och det utan att ens ha fyllt år på länge. Nästa vecka blir jag 36. Och veckan efter det flyttar jag in på äldreboendet och blir matad med purékost. Kom gärna och hälsa på mig.

Logik enligt SJ

Till och från Göteborg åkte jag tåg. Biljetterna bokade jag så ordentligt så via SJ:s hemsida. Då uppenbarar sig följande logiska kullerbytta: På ditresan var det 200 kronor DYRARE att sitta i 2 klass än i 1:a! Japp. Det var dyrare att resa sämre.
Så på ditvägen satt jag bekvämt i ett brett fåtöljsäte, fick gratis tidningar och hörlurar till radion, samt gratis te, kolsyrat vatten, frukt och muffins. Som serverades av en tågvärdinna som tillbringade hela resan med att gå fram och tillbaka genom vagnen och kolla av om någon ville ha något. Allt detta för 200 spänn mindre än om jag rest med pöbeln i andra klass.
Fast på vägen hem var det jag som var pöbeln i andra klass. Det sved.

Imorgon infaller julafton!

I alla fall om man frågar mig. För imorgon får jag åka till Göteborg. Jag ska gå på en intressant kurs. Och egentligen ser jag väldigt mycket fram emot det. Men just nu känns det mindre viktigt. Just nu ligger fokus på en enda sak: Jag ska få bo på hotell. Jag ska få sova ostört. En hel natt. I en säng som någon annan jag själv bäddat, med lakan som någon annan än jag själv tvättat. Och dagen efter ska jag få äta en lyxig hotellfrukost. Och sedan ska jag få resa mig upp och gå. Bara lämna disken efter mig och gå.
Imorgon infaller julafton.

Tacksamma barn

Jag hade verkligen tänkt att ignorera hela jippot. Men efter att sonen blivit upplyst om dagens innebörd av Bolibompakanalen redan klockan sju imorse (tack så jävla mycket för det, SVT!) och därefter ägnat hela förmiddagen åt att skrika "Grattis på kanelbullens dag" varannan minut, så insåg jag att planen sprack.
Så idag har det bakats kanelbullar. Vilket är ett tidsödande projekt, som alla andra stackare som fallit i den fällan kan intyga. Mycket disk blir det också.
För att visa sin uppskattning har barnen slagits om vems tur att spela dataspel det är. De har fått raseriutbrott över att bli ombedda att städa undan sitt lego innan maken dammsög. Vidare har de hoppat i soffan, fast de VET att det är förbjudet, och sedan fått ett par utbrott till när jag blev arg för att de pajade soffan. Samt att de farit runt i den rena tvätten, så att den inte längre är fullt så ren.
Det är alltid kul att göra något extra för barnen. De uppskattar det verkligen.

Regn och barn

Det ligger något alldeles extra fantastiskt i att ha barn när det spöregnar ute. De soliga dagarna njuter man av ändå. Men hur många av oss gick ut och hoppade i vattenpölar de där åren när vi var vuxna, men ännu inte hade barn?
Idag har storebror och jag hoppat i vattenpölar. Blivit riktigt dyngsura, rätt igenom regnkläderna. Blivit riktigt nedkylda, röda om kinder och händerna (för vi glömde såklart vantarna hemma, orutinerade som vi är såhär i början av hösten). Och blivit väldigt väldigt glada!

Svengelska

Sonen har bred musiksmak. Han gillar dansband. Det har han inte efter mig. Maken är däremot förtjust i sånt, han är en dansant herre. Det får han gärna vara, bara jag slipper. Varje vecka under sommaren åker maken till den dansbana där han är mer eller mindre uppväxt och dansar. Jag är så gärna hemma och tar hand om barnen. Hur som haver, sonen har en olycksalig faiblesse för samma musik. Vilken betyder att jag tvingats leverera honom till dagis med makens exemplar av Dansbandskampen i näven. Jag är dock noga med att framhäva att det är just MAKENS exemplar. Själv försöker jag väga upp genom att skicka med Dixie Chicks nästa gång.
Men sonen har som sagt bred smak. Han gillar också rock, blir själaglad om Nickelback kommer på radion när vi åker bil. Älskar Linda Bengtzing, hon tilltalar nog hans åldersgrupp överlag, tror jag.
Så, åratal innan jag var beredd på det, hamnade jag i läget när storebror tjatade om att köpa musik i affären. Vi kom ut med förra årets Absolute Music. Med på den är BWO:s Lay Your Love On Me. Storebror lyssnade. Tänkte efter. Och meddelade: -Den här låten är bra! För de sjunger om lejon, det hör jag.
Han har språköra, den gossen.

Boys will be boys

Könsskillnaderna är inte bara kulturellt och socialt betingade.
Vi sitter vid matbordet. Jag säger, glatt: -Vad bra det är att vi äter middag tillsammans, allihop!
Storebror, undrande: -Varför då?
Jag: -Jo, för det är jätteviktigt att hela familjen samlas och äter tillsammans, så vi kan prata med varandra om hur dagen har varit och sånt.
Storebror, med uttråkad röst. -Men, mamma, måste vi verkligen prata och prata och prata hela tiden??
Så skulle en dotter aldrig ha sagt. Det är det jag säger, de är förlorade för oss redan i moderlivet.