Ibland när jag har svårt att somna så kommer jag på det. Att jag faktiskt har barn. Två stycken små ljuvliga varelser som jag skapat (med bara lite hjälp - jag gjorde allt grovjobbet). Alldeles mina egna små barn. Då måste jag stiga upp. Gå in i deras rum och bara titta lite på dem. Rätta till täcket lite. Stryka bort håret i pannan. Titta på dem. Bara ta in detta helt och totalt obegripliga - jag är en mamma. Och inte bara en mamma - jag är mamma till världens absolut finaste barn.
Hur kan man älska någon så mycket att man får ångest femton år i förväg vid blotta tanken på att de en dag ska flytta hemifrån?
Vad än jag gjort fel, och kommer att göra fel här i livet, så har jag i alla fall gjort dem. Och mer rätt än så blir det inte.
Precis så är det!!
SvaraRaderaTänker så då och då, att vi har två guldklimpar, som är fantastiska. Då glömmer man att det är tufft att vara förälder, och ser bara det finaste av allt- våra barn.
Spara den känslan! Plocka fram den underbara känslan den dagen när de är odrägliga Tonåringar. Det behövs, jag lovar dig!
SvaraRaderaJag har sparat en känsla från Äldsta Sonen hösten innan han började sexårsklass, och den känslan har klarat mig igenom flera tuffa år. Nu är det bättre (puh!), men jag tänker tillbaka på den hösten emellanåt i alla fall, den är guld värd!
Må så gott!
Ja precis så är det! Det finns ju definitivt stunder när man känner för att sälja dem på Blocket(!), men då minns man.. ja då minns man vad man egentligen har.. två underbara ungar som man skulle gå genom eld och vatten för! De är ju ens allt!!!
SvaraRadera