Barns befriande saklighet

Idag, medan jag var ute på hembesök på jobb, ringde mobilen. Jag har alltid den igång även när jag jobbar, för dagis måste kunna nå mig om det händer barnen något. Idag var det inte dagis. Det var mamma. Med beskedet att älskade styvfar, som legat på sjukhus en vecka efter en höftfraktur, nu har så dåliga njurvärden att vi hade en halvtimme på oss att ta ställning till om vi ville att han ska få dialys, eller om han ska få dö i sin njursvikt. Jag avslutade hembesöket, åkte tillbaka till vårdcentralen, där jag kunde stänga in mig i ett rum och prata i lugn och ro. Det visar sig att hans värden, som varit försämrade en längre tid, inte klarade påfrestningen av höftoperationen, utan de är nu så höga att njurarna inte kan förväntas återhämta sig igen. Och att även om beslutet till syvende och sist är njurläkarens, så ville de ha in familjens synpunkter innan mötet med honom. Nu råkar jag vara gammal dialyssköterska, innan jag slog mig på distriktssköterskeriet. Jag vet vad dialys innebär för en gammal sjuk kropp. Jag vet också vad döden i njursvikt kan innebära, både i bästa fall (ett lugnt insomnande) och i värsta (panikdöd av vätska i lungorna).
Nåväl, beslutet som fattades av nefrologen blev att min far är för sjuk för att klara den påfrestning som dialys innebär. Alltså kommer han hem för att dö. Det kan ta några dagar, det kan ta några veckor, men det är det han kommer hem för att göra. Han ska få dö i sitt eget hem, så som både mamma och han själv vill att det ska vara. Med stöttning från kommunsköterskan, och behövs det åker jag själv hem och bor hos dem den tid det krävs för att se till att han alltid har tillgång till någon som kan ge morfinskopolamininjektioner i hemmet den dag han får svårt med sin andning.

Det har varit många tårar idag. Många telefonsamtal åt alla håll. Mycket planerande, mycket prat om sådant som inte går att planera.
Och jag har pratat med barnen. Berättat för dem att morfar blir inte frisk mer nu. De kommer inte att få träffa sin morfar mer nu. Förklarat att morfars kropp är så gammal och så sjuk att den kommer inte orka leva länge till. Bekräftat för ängslige lille storebror att en sexårings kropp är så ung och stark att det som händer morfar kan inte hända honom.

Efter mycket pratande, många frågor och många svar, var storebror äntligen redo att sova, en och en halv timme efter normalt nattdags. Jag lade mig bredvid honom. Frågade en sista gång om det var något mer han undrade och ville ha svar på innan han somnade. Han strök håret ur ögonen. Tittade på mig. Svarade: -Ja, mamma, det är faktiskt en sak till jag undrar. Varför är kycklingar gula?

Så skönt att så helt kunna byta ämne, så klart kunna markera att nu räcker det med sorgesamma saker, nu vill jag ha paus. Tänk om jag kunde göra likadant.

Överlistad

Kvällarna här i huset är inte som vi önskar att de ska vara. Inte en halvtimmes nattning, med rara barn i mjuka pyjamasar som väldoftande och kelet sitter i knät för godnattsaga, och sedan snällt och beskedligt lägger sig och somnar omedelbart och väluppfostrat. Inte så, nej.
Istället två timmars hejdlös konflikt med lillasyster, som inte sällan slutar med att vi rent fysiskt håller fast henne medan hon sprattlar och skriker. varefter hon till sist ger upp, fattar att hon ÄR trött, och somnar, med tårar i ögonfransarna. Det har hänt att även vi gråtit en skvätt när det väl gått dithän.
Vi har provat det mesta. Sitta hos henne. Vänligt men bestämt leda tillbaka henne när hon kommer upp. Bli rasande arga. Resonera. Muta. Hota. Vädja. You name it, we have tried it.
Nu spelar vi ut vårt sista kort i kortleken: guldstjärnor. Det barn som lägger sig utan bråk, stannar i sängen och inte ropar femtioelva gånger på oss, det barnet får en stjärna dagen efter. Tio stjärnor = belöning i form av en utflykt.

Igår kväll var ingen bra kväll. När lillasyster kom upp för sjuttioåttonde gånger frågade hon:
-Får jag en guldstjärna ikväll?
Jag, med stark irritation i rösten: -Nej, verkligen inte!
Hon, helt oberört: -Bra, då kan jag fortsätta vara uppe.

Någon som vet var man får tag på sömnmedel åt barn? Eller starka lugnande medel åt mamman...

Vårt stressade samhälle

Lillasyster har en förfärlig hosta. Hon hostar sådär så hon tappar andan, ett par gånger har hon hostat tills hon kräkts. Bortsett från den har hon varit helt frisk, ingen feber, ingen snuva, inget halsont eller andra symptom. Och hosta kan man ha i veckor, så det kan man inte isolera sig för. Alltså har hon fått avgöra själv om hon exempelvis skulle gå på gympan i onsdags, men att hon då fått vila om hon blivit trött. Igår hade hon dock hostat så mycket på natten att sömnen blivit förstörd, och fick då vara hemma från dagis i kraft av nedsatt allmäntillstånd. Hela dagen var hon helt opåverkad. Hostade då och då, men inget märkvärdigt. Vi bestämde att det skulle bli dagis igen idag.
Inatt hade hon en febertopp. Ganska hög feber, 39 grader. Till saken hör att hon förut haft febertoppar, som bara varit just det - en enstaka topp. Hög feber någon timme, och därefter helt frisk. Oförklarligt, men så har det varit. Och nu på morgonen är hon åter helt feberfri. 36,5 har hon nu.
Vilket placerar mig i en damned if you do, damned if you don´t - situation. För om jag lämnar henne på dagis är jag den usla mamman som inte låter mitt barn vara sjuk och återhämta sig. Men om jag är hemma, så är jag den usla medarbetaren som stannar hemma för något som redan är överspelat, och sviker kollegorna. Jag har vabbat ovanligt mycket i vinter, och har också fått veta att chefen noterat den ovanligt höga frånvaron.
Och det hemskaste av allt är detta: jag tvekade. På fullaste allvar tvekade jag så mycket att jag ringde en kollega för att få råd. Och först när hon sagt exakt det jag själv skulle sagt en mamma i min situation som ringt rådgivningstelefonen, nämligen att jag självklart ska vara hemma, först då kunde jag bestämma mig för det. Såklart en lillskrutta som för bara fem timmar sedan hade urhög feber ska vara hemma och vila idag! Jag måste vara från vettet som ens funderat på att lämna henne!

Men ändå gnager det dåliga samvetet och tvivlen mig.....
Varför är det så svårt att stå för att man sätter sina barn före sitt jobb? Varför är det inte en självklarhet? Varför känner man ett behov av att be om ursäkt för det inför sina kollegor?
Vad är det för samhälle vi har skapat?

Från barns och spenabarns mun....

...får man höra sanningen, sägs det ju.
Lillasyster och jag borstar tänderna. Hon har pyjamas, jag är endast iklädd trosor. Hon säger något om mina bröst, jag minns inte vad, men jag svarar att hon också kommer få bröst när hon blir stor.
Hon lutar sig fram och klappar lite på det närmaste bröstet.
Svarar: -Jaaa, precis som dina. Rakt ner!
Skitunge. Det blir inga julklappar i år.

Ännu en födelsedag

Jag hade tänkt stiga upp klockan sju imorse. Kvart i sju var det en liten herre som med eftertryck puttade på mig: -Nu har jag legat vaken och väntat JÄTTElänge, och du bara sover och sover! FÅR man nån frukost på sängen idag eller??

För så är det ju. Idag fyller storebror år. Sex år fyller han. Min store lille storebror. För sex år sedan lyftes han ur min mage. Fem veckor för tidigt. Stor för att vara född så tidigt, men liten i mina ögon. 2 855 gram vägde han. 49 cm lång var han, så de där stackars grammen var ganska utdragna. Spetiga små armar och ben. Men pigg och vaken, såpass att de där dygnen på neonatalen som läkarna pratat om från början aldrig blev av. Han fick vara på BB med de andra bebisarna från första början. Där blev vi kvar ganska länge. Nio dagar, för att vara exakt. Amningen tog sin tid att komma igång, han var trött och orkade inte riktigt, och gick inte riktigt upp i vikt som han skulle. Jag fick en infektion efter snittet, och allt var ganska eländigt några dagar. Men sedan fattade både han och jag galoppen med amningen, jag fick antibiotika, och allt vände. Sedan blev han världens lättaste bebis. Det var inte ofta han skrek, och ännu mer sällan han var otröstlig. Även om det också hände, och är desto mer oförglömligt just för att det hände så sällan.
Där lillasyster redan från födelseögonblicket var en bestämd bebis som omedelbart bestämde var skåpet skulle stå, och mer än gärna gjorde sin högljudda röst hörd, var storebror den andra ytterligheten. Han var redan från början en iakttagande bebis. En bebis som observerade, lade märke till saker, men sällan kände behov av att ha allt fokus på sig. Hade han mat i magen, torr blöja och lite sällskap så var han glad och nöjd för det mesta.
Han är fortfarande en iakttagare. Han lägger märke till saker. Observerar, lägger på minnet, funderar. Frågar ofta om detaljer ingen annan märkt, eller saker som hänt flera veckor tidigare och som han funderat på sedan dess. Han är vetgirig. Frågar mycket, mer än jag orkar svara på ibland, mer än jag har kunskaper för ibland. Ställer följdfrågor, drar slutsatser och för resonemang i flera led. Kan läsa och skriva. Börjar räkna litegrann och ber ofta om att lära sig ord på engelska, som han också sedan oftast minns och kan använda adekvat.

Han är också mitt känsliga barn. Den av dem som jag kan oroa mig för. Den som blir sårad, och som grubblar över saker andra sagt eller gjort långt efter själva händelsetillfället. Har svårt att släppa och gå vidare. Han oroar sig för andra, anstränger sig för att andra ska må bra och vara glada, ibland på bekostnad av sig själv. Ett sådant där liksom hudlöst barn, som tar in all världens orättvisor och bekymmer på sina egna späda små axlar. Samtidigt som han, med ett barns inkonsekvens, inte alls är främmande för att i stundens hetta vara väl så taskig och retsam själv.

Han är fortfarande så alldeles oerhört fysiskt kärleksfull. Håller handen även offentligt, kramas, sitter i knät, visar sin kärlek tydligt och ofta. Kommer nästan varje natt och sover hos mig, med nallen i famnen. Jag borde se det som ett problem, eftersom hans ankomst innebär att maken förvisas till hans säng, för ingen kan sova om vi trängs alla tre, men jag kan inte göra det. I hemlighet njuter jag av att få sova med mitt barn nära intill. Maken kommer ligga på andra sidan sängen i många år efter att barnen slutat komma, nu vill jag få ha dem hos mig. Jag njuter varje dag av att båda mina barn vill ha närhet, och sörjer lite inombords av vetskapen att tiden de kommer vilja ha det är räknad, och att nedräkningen går fortare och fortare.

Han är sex år nu, min store lille kille. För sex år sedan idag började mitt liv på allvar. Åren innan dess var bara förberedelser.

Earth hour

På lördag är det dags igen. Då ska hela världen släcka sina ljus i en manifestation för miljön. Den del av världen som har tillgång till el, vill säga. Resten kanske kan blåsa ut sina ljus. Fast det blir nog inte riktigt samma sak. Denna skickelsedigra timme infaller mellan 20.30 och 21.30 på lördag kväll. Och jag kan inte säga att det blir något större problem här. Det är endast i undantagsfall vi är vid medvetande så dags på kvällen. Om barnen vägrat somna eller så. Men räknas det som en manifestation om det är normaltillståndet?

Olika definitioner på samma ord

Expressen har ett till synes outsinligt förråd av självtester. Ikväll har jag genom att svara på 11 fyrvalsfrågor testat vilken tv-seriekaraktär jag i hemlighet kan antas drömma om att dela liv och sovrum med. På frågan om vad som är viktigast för mig i förhållandet svarade jag "att jag kan känna mig trygg tillsammans med honom". Jag syftade då på känslomässig trygghet. Det gör tydligen inte Expressen.
De parade ihop mig med Jack Bauer ur "24".

Två upp på maken nu

Knappt har vi hämtat oss efter lillasysters födelsedagsfirande i januari, förrän det är dags för nästa telning. På onsdag fyller storebror sex år. Eftersom det är så nära påsk, valde vi (jag) att lägga firande helgen före födelsedagen, så vi får någon ledig helg innan det är dags för påskmiddagen. Imorgon smäller det alltså. Femton glada barn ska riva huset i tre intensiva timmar. Förra barnkalaset jobbade maken, och slapp alltså hela rasket, kom bara hem lagom till att äta överbliven tårta.
Gissa vad han gör imorgon? Just det.

Makens sinne för timing

I två års tid har jag tjatat på maken att han ska kolla sin syn. Glasögonen han har är fem år gamla drygt, och vid vår ålder (herregud så gamla vi blivit!) så bör man kolla synen varje år. Minst vartannat åtminstone. (Nej, det gör jag inte. Vart tredje som bäst, men nu var det inte mig vi pratade om.) I flera år har vi haft såpass skaplig ekonomi att vi kunnat beställa nya brillor utan att leva på knäckebröd och vatten som straff. Senaste året har det gått utför. Maken hade förra vintern/våren ganska svårt att hitta jobb, samtidigt som lastbilen måste lagas (visste ni att det kostar 40 000 att fixa bromsarna på en lastbil??? Jag grinade nästan när jag betalade den fakturan.) Den här månaden fick vi en betalningspåminnelse, för att det inte fanns pengar till huslånet på det kontot som det dras från. Och det är vårt reservkonto...
Den här månaden gick maken till optikern och beställde nya brillor. Den mannen vet hur man tajmar saker, han. Och själv ska jag börja sälja min kropp. Nån som vill ha en blekfet, grinig tvåbarnsmorsa? Det är rea....

Att få ha sina drömmar ifred

Jag satt och pausade en stund efter middagen när en bekant ringde. På frågan om vad jag gör svarade jag sanningsenligt att jag satt och hoppades att barnen skulle lägga sig själva.
Jag tycker det är tarvligt att hånskratta på det viset åt någons innersta drömmar.

Bröllopsmode

Lillasyster är försvunnen inne på sitt rum. Strängt upptagen. Så kommer hon ut. Naken, sånär som på två saker: högklackade, alldeles för stora glittriga skor. Och en rosa tyllkjol på huvudet. Mellan skorna och huvudkjolen - ingenting. Hon vippar ut i vardagsrummet, gör en piruett, snubblar lite med de för stora skorna, men är lika glad för det. Utbrister: -Nu kan jag gifta mig!

Förbannade svältvinter!

Plötsligt är den där vintern som jag varit så tacksam för inte längre något positivt. För just nu ligger den vackra råbocken som bor här i grannskapet döende i min trädgård. Han sprattlar då och då, lyfter mödosamt huvudet, men måste sedan tungt låta det falla tillbaka när krafterna sinar. Han ger inte upp, kämpar febrilt med allt svagare ben för att ta sig upp, men kommer inte en millimeter från sin sidoliggande position i nedförsbacken på baksidan av vårt hus. Pälsen är tovig och bitvis tunn, revbenen lyser igenom. Inget hull, inga krafter alls.
En liten bit ifrån honom står maken, med polisen i andra änden av mobiltelefonen, på jakt efter kommunjägaren. Maktlös, trots att han själv är jägare, eftersom vi befinner oss i tättbebyggt område, där han inte får avlossa ett vapen. Inne i huset är vi, jag och barnen, med näsorna tryckta mot rutan. Barnen tycker så synd om den lille stackaren, själv har jag stresshjärtklappning vid åsynen av djurets plåga, men förmår ändå inte slita mig från fönstret.
Måtte jägaren komma snart.

Uppdatering, en kvart senare: Maken fick tillstånd av polisen att skjuta djuret själv, så nu är plågan över.

Kärlekens anatomi

Vi sitter vid matbordet och pratar hela familjen. Lillasyster är iklädd bara trosor, av någon anledning. Inte för att hon behöver någon anledning, övertygad nudist som hon är. Plötsligt sätter hon ett bestämt litet pekfinger rakt på vänster bröstvårta. Utbrister: -HÄR sitter kärleken! Innanför tutten!

Det gör den nog. Men mammakärleken, den sitter i hela kroppen, det kommer du att märka så småningom, älskling. Hoppas jag av allt mitt hjärta.

När livet gör ont

Så här borde inte livet få vara. Det här borde ingen behöva gå igenom. Ingen mamma borde behöva dö ifrån sitt barn. Inget barn borde tvingas växa upp med sin mamma i himlen istället för hemma. Jag har aldrig träffat Anna. Men ikväll tänker jag på henne. Ikväll sörjer jag en kvinna jag aldrig träffat, aldrig kommer kunna få träffa. Och ikväll känner jag en ishand runt hjärtat av skräck. Det hade kunnat vara jag. Det kan bli jag, en dag. Om livet någonsin bestämmer sig för att vända sig emot mig också, så som det vänt sig emot henne. Ikväll är jag ledsen, och rädd. Ikväll vill jag väcka mina barn, bära in dem till min säng och sedan hålla dem tätt, tätt intill mig hela natten.

http://annajansson73.blogspot.com/

Internationella kvinnodagen

Idag, på väg hem från jobb, körde jag förbi blomsterhandeln. På den stora reklamskylten utanför annonserades det: Kvinnodagen idag!
Aha. Det är alltså DET allt bråkande är om! Vi vill helt enkelt ha blommor. Och jag som hela tiden trott det handlat om löneskillnader, våld mot kvinnor, mödradödlighet i u-länder, könsmaktsstrukturer och sånt oviktigt.

Snölekar

Barnen ska kläs på. Storebrors vinterhalsduk är spårlöst försvunnen. Jag letar och letar. Tills sist frågar jag honom om han möjligen själv vet var den är. Han ser fåraktig ut. Tänker efter lite. Sen kryper han ihop lite, sådär som man gör när man vet att man nog kommer att få sig en skrapa. Så kommer det. -Jag tror att jag tappade den när jag lekte i snön igår. Sen tror jag att jag lekte med den. Och sen tror jag att jag grävde ner den i snön.

Om jag blev arg? Nej. Ibland kan man faktiskt bara skratta åt eländet. Lekstället ifråga är den ca två-tre meter höga och fem-sex meter breda ploghögen på allmänningen mittemot vår tomt....

När man skojsar till det lite

Maken och lillasyster är hos svärföräldrarna idag. Jag hinner inte, och eftersom storebror hellre amputerar armen än gör något utan sin mamma, är han med mig. Medan resenärerna gjorde sig iordning imorse, busade jag med lilltjejen. Jag jagade henne, fångade henne och låtsades att jag inte skulle släppa iväg henne. Och bara för att vara lite extra skojsig och busig, stoppade jag ner henne i tvättkorgen. Inte den med smutstvätt alltså, den är nämligen så överfull att inte ens en liten hamster hade fått plats där. Nej, i den hopfällbara som vi tömmer rentvätten från torktumlaren i och sedan överger den tills underkläderna tar slut och vi måste ta hand om den. Den sköra lilla saken stoppade jag ner femton kilo sprattlande lillasyster i. Smart det där. Verkligen smart.
Så nu har jag en färdig maskin i torktumlaren, en ren maskin i tvättmaskinen som ska över i tumlaren, och minst fyra maskiner smutstvätt till att köra. Vad jag däremot inte har, är en hel rentvättkorg att tömma över tumlartvätten i. Hursa? Vadå? Vika den direkt?? Hahaha. Skojare där.

Snöelände!

Jag måste vara den enda i hela Sverige som inte klagat på vintern. Jag har älskat den! Ja, inte snöstormarna och väglagsproblemen förstås, men allt annat. Jag blir helt depressiv av mörker, blask, regn och snålblåst. Jag har mått bättre än jag brukar göra vintertid i år, när snön gett en illusion av ljusare tider, och det varit stadiga minusgrader istället för den råa slaskkylan det annars alltför ofta är. Jag har njutit av barnens glädje i snölekarna, och då och då har jag rentav gjort dem sällskap i snöhögarna.
Nej, jag har inte klagat. Inte en enda gång. Men säg den glädje som varar för evigt. Vi är hundvakter till min pappas och styvmors två hundar. Två stora settrar. De skulle idag till hunddagis, och jag skulle lämna dem. Vilket gick bra. Ända tills jag skulle vända bilen, och bakvagnen råkade hamna för långt över kanten till backen upp till dagiset. Se, då ville bilen inte vara med mer. Min kära, stadiga SAAB som så troget tjänat mig hela vintern. Som jag inte ens märkt av snö och halka i. Idag fick den nog. Den klarade inte snömodden i backen. Hjulen bara spann och till sist satt jag hjälplöst fast mitt i backen, med nosen ordentligt inkilad i snövallen bredvid uppfarten.
Maken kom, med stora pick-upen. Han drog loss mig. Och när vi stod där nedanför backen vände han sig mot mig, och sa: -Jag hämtar hundarna i eftermiddag.
Och sedan suckade han och lade till: -Det är lika bra så.
Ibland tror jag att min man inte litar på min förmåga. Ibland tror jag att han kan ha rätt i det.