Lillasyster har en fullständigt osannolik förmåga att kunna på en bråkdels sekund hitta det enda sättet att vrida till en situation så att hon får fram det hon själv vill, utan att behöva kompromissa eller ge vika på något sätt. Scary, faktiskt. Ännu mer scary om man tar med i beräkningen att hon ännu inte nått puberteten.
I lördags tillbringade hon en kvart vrålandes på golvet för att hon inte fick ett stort glas oboy, utan endast erbjöds ett normalstort glas. Ni hör ju själva, barnmisshandel. När hon tog steget till att sparka mig, blev hon informerad om att alla chanser till någon oboy alls med omedelbar verkan försvann.
En kvart till. Till sist fick jag upp henne i knät. Gråtmosig i ansiktet vände hon sig mot mig. Blängde under lugg:
-Du är en usel mamma! En usel, usel mamma!
Jag: -Men om jag är en så usel mamma kanske du inte vill sitta kvar i mitt knä?
Hon, utan minsta betänketid: -Jo, det ska jag. För att vara snäll!
Ni ser själva. Scary.
