Och han som har anlag för hjärtinfarkt....

Lillasyster är av den lite våldsammare sorten. Hon slåss ofta och gärna när något går henne emot, och är plågsamt oemottaglig för tillsägelser, förklaringar och bestraffningar. Hon är också anmärkningsvärt stark för att vara två äpplen hög. Det gör ont när hon klappar till. Det som hittills funkat är att ta bort något hon verkligen vill ha. Alltså försvann möjligheten att få glass igår när hon valde att slåss flera gånger efter varann, trots varning.
På kvällen pratade vi om det, och jag informerade lilla fröken om att ifall hon slåss imorgon, så blir det ingen glass då heller. Lillasyster funderade ett ögonblick. Förkunnade sedan belåtet: -Jaha, men då slår jag dig på kvällen istället!

Ett verktyg till borta ur arsenalen. Jag kommer inte ha nånting kvar att klara av henne med när hon kommer i tonåren. Men det ordnar sig. Med det race jag kör hemma nu, när maken jobbar mest hela tiden, så är det hans tur att ta över då. Lycka till, älskling!

Fina fina lillasyster

Barnen och jag är i Småland och hälsar på mamma. För första gången sedan min fars begravning.
Det gick bra tills sista fem milen, när allt var så välbekant. Då kom insikten ifatt mig att väl framme är inget sig likt mera. Och inget blir någonsin mer sig likt heller. De sista milen körde jag motvilligt, med en klump i både hals och mage.
Så var vi då framme. Möttes upp av mamma. Packade ur alla miljoner väskor och kassar man har med sig när man reser med barn. Gick in i huset, med oro i hjärtat.
Då vandrade lillasyster raka spåret in till vardagsrummet, där morfar oftast satt. Raka spåret fram till fåtöljen som stod på hans plats. Böjde sig fram och pussade den ytterst på sätet. Och förklarade sedan lugnt att det gjorde hon för att hon saknar morfar.
Och svårare än så behöver det inte vara. Han är fortfarande närvarande.

Hur det går till på bröllop

Lillasyster och jag befinner oss på en offentlig toalett. Vi byts av när hon är klar, och hon väntar kvar inne i båset medan jag också kissar, så jag inte tappar bort henne. Medan jag sitter där säger hon plötsligt: -Jag tycker om dig, mamma!
Sedan böjer hon sig fram och pussar mig ömt. Rätar på sig, ser kärleksfullt på mig. Säger: -Det är precis som på bröllop!

Jag är inte helt säker på vems bröllop hon bevistat, med ena parten sittande på toa med brallorna nere under bröllopskyssen. Och jag tror inte att jag vill veta det heller.

Kattmamman

Som de flesta kvinnor rakar jag mig under armarna. Mer av praktiska än av estetiska skäl. Normalt sett skulle jag aldrig visa mig i ärmlösa kläder, jag har alldeles för tjocka och dallriga överarmar för det. Därför är det mest för att reducera armsvetten som jag rakar mig. Den rådande extrema värmeböljan har dock ställt alla normala principer på ända. Nu går jag runt i små linnen med så smala axelband som det bara är möjligt, och den som inte gillar anblicken får helt enkelt låta bli att titta. Jag är för varm för att orka bry mig. Dock har jag tydligen inte fattat att man när man har linnen på sig måste raka sig oftare än de 1-2 gånger i veckan jag brukar göra det. Jag har, kort sagt, lite fjunig skäggstubb i armhålorna. Detta har lillasyster noterat. Med förundrad förtjusning lutar hon sig ända in under min arm, tittar uppåt och utbrister:
-Men mamma, vad mycket morrhår du har!

Undrar hur länge hon går på det?

Barnen har ju som sagt godislöfte över sommaren. Själv har jag mig veterligt inte avgett något sådant. Och det är då verkligen ingen som lovat mig någon present om jag gör det heller. Så jag försöker smyga mig till lite godis när jag kan. Vilket inte är så ofta, nu när jag inte kan snika med mig lite godis till jobb och moffa där. Semester har sina avigsidor.
Härförleden hade jag passat på att åka och handla en av de sällsynta dagar som maken var hemma. Alltså kunde jag då också köpa en påse sega råttor. När barnen var på sina rum, passade jag på att smyga åt mig ett par stycken. Då ropade lillasyster på mig. Nu ska man veta att mina barn älskar salt, men paradoxalt nog avskyr de salt godis. Passar mig utmärkt. För när lillasyster anklagande pekade på mig och utbrast: -Det luktar godis om dig!, kunde jag snabbt svara att -Jamen, det är en såndär salt som du inte tycker om.

Lillasyster kommer inte klara sig särskilt bra i skolan vid de där "identifiera saker på lukten-experiment" de brukar roa sig med där. Men jag får äta godis ostraffat. Man måste prioritera här i livet.

Läggtider

Maken och jag hade en liten beslutskonferens när jag gick på semester. Vi bestämde då att barnen får vara uppe till nio såhär på sommarlovet, till skillnad från ca halv åtta annars.
Medan vi konferensade oss, så gjorde tydligen barnen detsamma. Och på deras konferens beslutades det istället att de ska vara uppe till elva om kvällarna.
Hittills har de vunnit. Varenda kväll.

Fördomar, fördomar....eller möjligen erfarenhet

Var på stranden igår med barnen. Det första jag ser är ett par kvinnor som (ursäkta mina fördomar) det bara skriker WT om. Illasittande bikinisar, våldsam solariebränna, rynkig läderhud, oproportionerligt mycket smink för stranden, dinglande örhängen osv. De satt mitt på stranden bland alla barnen och bolmade ikapp på varsin cigarett. När så en av dem reste sig upp formligen skrek det "alkis! alkis!!" i min hjärna. Mager om armar, ben. Ingen rumpa alls, bikinin bokstavligen hängde ner därbak. Men jättebuk. Och jag menar verkligen JÄTTE. Spänd som ett trumskinn, och med en tydlig förstoring på höger sida strax under revbenen. Upplysningsvis sitter levern där...Och med levercirrhos samlar man vätska i buken, som då blir stor och spänd.
Jag har aldrig sett kvinnan förr, men alla system gick igång direkt jag såg henne. Sedan skämdes jag lite för mitt fula sätt att tänka. I ett par minuter. Därefter fick jag syn på det enda barn på hela stranden som var HELT sönderbränd på ryggen. Sådär så hela ryggtavlan flagade hud efter en tidigare bränna. Pojken var max 6-7 år, alldeles för ung för att själv ta ansvar för sitt solskydd.
Gissa till vilken kvinna det barnet hörde? Socialen i den här kommunen måste sova bort sin arbetstid....

Hon måste ju brås lite på sin far också

Vi var på stranden idag. Lillasyster satt efter första doppet i sin solstol. Handduken hade hon slängt på marken framför sig. Hon satt och sparkade sand på den. Jag bad henne låta bli. Hon sparkade lite till. Jag sa åt henne att låta bli, med lite skärpa. Hon flinade, och sparkade ännu mer. Jag talade om att det där var hennes egen handduk hon sabbade, och att hon kunde glömma att få låna min eller storebrors istället. Hon svarade, helt oberört: -Det ordnar jag, mamma!
Sedan gick hon ned till vattenbrynet med handduken och sköljde ur den i vattnet.

Det är inget geni jag fostrar, precis.

Godislöfte

Barnen har godislöfte över sommaren. I desperation över det allestädes närvarande godistjatet, lovade jag storebror att han ska få det där hett efterlängtade Lego Harry Potter-dataspelet om han bara avstår från godis hela sommarlovet. Den kvarvarande morfadern, som råkade närvara vid diskussionen, slängde raskt in en hundring från honom och mormor också. Så det är mycket som står på spel. Lillasyster lovade också. Hon vill ha en docka. De får äta godis på barnkalas, det är för grymt att neka det, men inte vid något annat tillfälle.
Häromkvällen satte jag mig på storebrors sängkant för att säga godnatt. Han sniffade misstänksamt i luften. Utbrast anklagande: -Men mamma! Du har ju godislöfte!!

Tur för mig att Turkisk Peppar räknas som halstablett då.

Sommar

Sommardagens stekande hetta har övergått i kvällens ljumma vindfläktar. Barnen är trötta och smutsiga efter en dags lekande på strand och i trädgård. De bara benen är rivna av kvistar och grenar, bitna av myggor och brunbrända av solen. Fotsulorna är hårda som läder och svarta som kol av allt barfotaspringande. Håret solblekt på lintotten, fräknarna oräkneliga på rödluvan. För ögonblicket har de lagt ner det annars ständigt pågående projektet att slå ihjäl varandra efter bästa förmåga. Istället leker de. Pendlar mellan studsmattan, lekstugan och gungorna. Plockar i förbifarten till sig ett och annat smultron, delar nogsamt så det ska bli rättvist. Jag sitter på altanen med en bok bortglömd i knät. Lyssnar på deras skrattande röster.
Livet blir inte bättre än så.

Man ska inte städa, det har jag alltid vetat

Barnen har en kompis här. De leker kurragömma över hela huset. Och tänk så svårt det hade varit för dem om de inte haft stora högar med allmän bråte överallt att gömma sig bakom.

Det är det jag alltid har vetat. Städning är skadligt för kreativiteten.