Present utan eftertanke - eller med mycket eftertanke??

Ja. Jag har ju då som sagt fyllt år. Och bästaste vännen P har skickat en present. Vilket jag inte gjort till henne än. Men det är lugnt, hon fyllde bara i mars. Tidigt i mars. Och nu är det oktober. Jag är en sådan god, god vän.

Hursomhelst, vännen P är en desto bättre vän, och hon skickade en present.

Hela Fifty shades-trilogin.

Och jag bara undrar hur klurigt det är att ge det senaste århundradets mest omtalade porrböcker i present till en stackars utsvulten singelflicka?

Det här kan sluta hur som helst...

Sabotörunge

På torsdag ska jag få gå ut på restaurang. En som inte heter McDonalds. Helt utan barn. Med lite fina kläder på mig. Nya halsbandet som jag fick av vännen M i födelsedagspresent.
Vi ska fira av en kollega som gått i pension, och har bokat bord på en på alla sätt och vis trevlig restaurang i stan.

Eller. Jag kanske borde säga att jag skulle göra allt det där. Mormor och morfar skulle vara barnvakter. Men så var de här i söndags och fikade. Och lillasyster ritade ett ansikte med en hel massa små märken i, visade upp det för mormor och informerade henne om att det var mormor hon ritat.
Och när mormor då påpekade att hon faktiskt inte har sådär många fräknar, utbrast barnet med genuin förvåning i rösten: -Men det är ju inte fräknar, mormor, det där är dina rynkor!

Idag ringde morfar och avbokade barnvakteriet. Med nåt slags ursäkt om att värmen kommer vara avstängd i deras lägenhet på grund av renovering, så de måste resa bort ett par dagar istället.

Han säger att det är det som är orsaken, ja.

Sista gången innan den Stora Nollan

Jamen, okej då. Jag får väl ge mig. Jag blir gammal jag också. För all del.

Tydligen blir jag skitgammal. Fråga lillasyster. Hon konstaterade att jag fyller 39 idag, vilket innebär att jag blir 40 nästa gång (tack för det skitunge, gnugga in det bara!), varefter hon glatt fortsatte med att häpet utbrista att dagisfröken I, hon är minsann "nåt på 40, mamma, och hon lever fortfarande!" Så jag kanske kan få leva vidare, fast jag nollar nästa år. Alltid nåt.

Hur jag firat annars då? Jodå, jag har tankat bilen. Och handlat mat. Lagat mat, plockat disk. Vikt tvätt. Nattat barn.

Ja, och så dog datorn också, så jag var tvungen att göra nåt slags total systemomstart där precis allt installerat försvann och inget längre ser ut som det ska. Den återuppstod från de döda, men är inte riktigt som den borde. Och den köpte jag förra året. Dock för mer än ett år sen, annars hade ju garantin fortfarande gällt. Och så kan vi ju inte ha det.

Presenter? Jotack, en chokladkaka av käraste kollegavännen och en vacker pysselburk av storebror.

Av lillasyster fick jag veta att jag är nära döden nu när jag närmar mig 40. Och så dog datorn, nämnde jag det?

Så var min födelsedag.

Men jag är inte bitter.

Vänskapens kraft

Hela det senaste dryga året, sedan exmaken kom hem och berättade att han tänkte flytta ut, har jag haft mina väninnor runtomkring mig. De som finns på långt håll, som ringt, sms:at, mejlat. De som finns nära, som ringt, promenerat med mig, fikat med mig, ätit middag med mig, varit hos mig närhelst jag behövt det. Skjutsat till IKEA, passat barn, funnits där.
Ofta har det känts som om de rent fysiskt stått i en ring runtomkring mig. Som om jag kan falla åt vilket håll som helst och alltid bli uppfångad. Och jag tror att det kanske är just därför jag inte har fallit. Om jag är trygg med att alltid bli fångad, kan jag våga stå själv fast benen är darriga.

En av dem som stått där, som alltid stått där är käraste vännen P. Hon som stod där redan för så länge sedan. Då, på den tiden, när det egentligen bara var hon och möjligen någon till som kunde stå där. Då, när jag inte var välsignad med de vänner jag har idag. Då, när mitt liv var så mycket ensammare än det är idag. Då, när hon under de svåra perioderna fick sträcka ut sig tills hon ensam formade den där stödjande ringen när jag behövde det.

Vi har funnits för varandra länge, P och jag. Har följts åt i sjutton år nu, ända sedan vi träffades unga och nyexaminerade sjuksköterskor på samma arbetsplats 1995. Vi har bott nära varandra, träffats var och varannan dag. Långt ifrån varandra, inte ens träffats varje år. Vi har levt mycket olika liv, när hon fick barn långt före mig, levde familjeliv medan jag var singel och barnlös. Vi har levt mycket lika liv, när hennes tredje föddes dagen efter mitt andra barn.
Vi har alltid funnits där. Genom glädje och lycka, genom svåra tider.

Nu är det älskade P som behöver en ring av väninnor. Nu är det hon som behöver veta att varthelst hon faller, kommer hon alltid att fångas upp. Jag behöver inte sträcka ut mig. Hon har många väninnor som älskar henne lika mycket som jag gör. Men jag står här, tillsammans med dem. Och vi fångar henne. Om hon behöver det, fångar vi henne.

Det förtryckande patriarkatets önskedröm...

Som de flesta vuxna kvinnor behöver jag använda deodorant under armarna. Och en av de saker jag verkligen avskyr är när sagda deodorant kletar fast i tröjan. Alltså behöver den vara helt torr innan jag klär mig. Och eftersom det tar en stund, knallar jag alltså runt ett tag hemma varje morgon med bar överkropp i väntan på att få torra armhålor så jag kan klä mig.

Och eftersom jag dessutom ofta är alldeles för trött på kvällarna för att riktigt orka engagera mig i disken, händer det att den måste tas om hand på morgonen. Och då kan det hända att jag gör det medan jag väntar.

Och då kan det bli så att jag står vid diskbaljan med bara bröst och disklödder upp till armbågarna.

Ibland gör jag saker som är så ohämmat feministförbjudna och mangrisönskedrömmande att det är ett oerhört slöseri att ingen annan vuxen är här och ser det.

Bara lite äckligt. Bara litegrann...

Om man kommer in i vardagsrummet lagom för att se sin yngsta telning med pekfingret så långt upp i näsan att det sannolikt touchar hjärnans nederkant. Om man hinner se hur hon drar ut fingret och börjar föra det ner mot sina kläder. Om man då utbrister "Men torka inte av snoret på kläderna!!".

Och om man då får svaret "Det gör jag ju inte!", samtidigt som hon istället äter upp kråkan.

Berömmer man henne då för att hon inte geggade ner kläderna, eller skäller man på henne för att hon är....janivet....jätteäcklig?

Vad man vill ha i livet

Om jag ser mig om bland alla människor jag känner, kvinnor och män, så hittar jag minst tre-fyra kvinnor jag lätt skulle kunna leva ihop med, men inte en enda man.
Jag har bott på studentkorridor med tolv tjejer och två killar. Visst var vi osams så det var plågsamt ibland, men jag visste alltid vad det handlade om. Med kvinnor vet man var man står nio gånger av tio. Med män bara en av tio, möjligen. Om man har tur.

Så jag skulle må bäst av att bo med en kvinna, om jag ska bo med någon annan vuxen alls. Grejen är bara att jag är väldigt straight.

Dessutom tror jag inte på passionen. Inte alls. Jag har varit passionerat förälskad två gånger i livet. Katastrof båda gångerna. En av de saker som verkligen tilltalade mig med exmaken, och som gjorde att jag alls gav mig in ett förhållande med honom från början, är att jag aldrig var himlastormande förälskad i honom. Jag älskade honom, make no mistake about that, men det var inte den stora passionen. Och det var väldigt rogivande att det inte var det. Jag ångrar inte ett ögonblick att jag gifte mig med honom. Vi hade det väldigt bra ett tag, vi älskade varandra, och vi bryr oss fortfarande mycket om varandra. Det hade inte varit så om förhållandet hade varit stormande innan det tog slut. Jag tror inte på passion, jag vill inte ha passion. Jag tror på trygghet och stabilitet.

Alltså: jag ska ha en trygg kvinnlig nära vän som sambo, men eftersom jag är straight behöver jag ha en älskare som jag inte är förälskad i och inte bor ihop med. Och alltihop behöver jag hitta i den mycket lilla, tämligen trångsynta by där såväl jag som barnen ska leva ett skvallerfritt liv.

Det känns som om det kommer bli jag och barnen framöver...

Sexåriga flickor är sociala monster

Lillasyster har alltid med förtjusning lekt med flickor ett år äldre än hon själv. När dessa töser för sisådär ett-ett och ett halvt år sedan plötsligt blev alltmer manipulativa och började spela ut henne mot varandra och varandra mot henne, trodde jag givetvis att det handlade om just dessa barn.

Men nu är lillasyster själv sex och ett halvt, och ack vad fel jag hade! Det är något med just denna ålder, just hos flickor. Varenda flicka i lillasysters klass håller på med ett utstuderat, manipulativt socialt spel som egentligen trotsar beskrivning. Sådär höll aldrig storebror på. Inte heller hans kompisar. Inte heller, har jag förstått, de pojkar som nu är i sexårsåldern. Men tjejerna gör. Allihop.

Igår var jag och lillasyster ute och cykelpromenerade med en vän och hennes två barn. Äldsta dottern är en av lillasysters bästa vänner, exakt lika gammal som hon. När vi skildes åt, berättade lillasyster gråtande hur vännen på under tiden de cyklat i förväg utom hörhåll för oss vuxna, först sagt till lillasyster att hon var väldigt glad över att lillasyster inte fått följa med henne till ridskolan de senaste veckorna, som hon tidigare vid två tillfällen fått. Därefter följde hon upp med att berätta att hon dessutom var glad att lillasyster inte skulle få följa med och titta på när hon skulle rida tävling idag. Och slutligen hade hon, när de kom fram till kompisens hus, lyft ur lillasysters cykellås ur sin cykelkorg och räckt det till lillasyster med uppmaningen att "ta ditt lås och stick".

Och här skulle man kunna bestämma sig för att kompisen är en elak markatta och alls ingen kompis, medan lillasyster är den stackars oskyldiga sårade parten i målet.
Om det inte vore så att så sent som förra gången lillasyster faktiskt skulle få följa med till stallet, så blev jag själv vittne till hur hon inför en annan kompis, som också hade velat få följa med, stod och kråmade sig och med medveten elakhet riktigt gnuggade in att det minsann var HON som skulle med och inte kompisen.

Lillasyster är således inte det minsta snällare själv.

Det är något med sexåriga flickors sociala spel som är djupt obehagligt. Jag har ingen aning om varför det är såhär. Ingen aning om hur det ska bekämpas. Ingen aning om varför just tjejer håller på så. Men, banne mig, det ÄR såhär!