När man följer sitt barn till en kompis. Och så blir man inbjuden på fika av kompisens mamma, som råkar vara ens egen kompis, och tackar glatt ja. Och sen blir man kvar rätt så länge. Och när man ska gå hem, kommer mannen i huset hem. Och han blir så besviken att han missat fikat att man stannar kvar och fikar ett varv till. Så det tar ett tag innan man är hemma igen.
Och när man sedan kommer hem möts man av vildsvinssteken man tagit fram ur frysen i akt och mening att laga till middag. Och man vet att den tar tre timmar att laga till. Och när man tittar på klockan så är den halv fem.
Känslan man får då. Den är inte odelat behaglig.
söndag 30 december 2012
lördag 29 december 2012
Jag behöver ju ändå gå ner i vikt
Då var räkningarna betalade och sanningen sedd i vitögat. Och jag är böjd att hålla med Lisa Ekdahl. "Inte är sanningen vacker, snarare är han grotesk, inte är sanningen ljuvlig och ren, nej snarare bitter och besk".
Men mat varje dag är överskattat.
Men mat varje dag är överskattat.
fredag 28 december 2012
Den mänskliga strutsen. Det är jag det.
Alltså. Så här är det. Under december har jag vabbat en del. Och varit sjuk själv i tre dagar. Så decemberlönen var inte mycket att hurra för. Inte för att en sköterskelön nånsin är det, iofs. Och det är inte jättegratis att fira jul. Och lillasyster fyller år innan nästa lön kommer.
Så det är magert. Och jag vill faktiskt hemskt gärna att både barnen och jag ska få äta under januari också. Jag är lite grinig på det viset.
Så nu tänkte jag såhär. Om jag helt enkelt struntar i att betala räkningarna det här månadsslutet. Och sedan vägrar jag helt enkelt logga in på banken den här månaden. Då märker jag inte hur pank jag faktiskt är.
Och det man inte vet om, det kan man inte hållas ansvarig för.
Eller hur?
Så det är magert. Och jag vill faktiskt hemskt gärna att både barnen och jag ska få äta under januari också. Jag är lite grinig på det viset.
Så nu tänkte jag såhär. Om jag helt enkelt struntar i att betala räkningarna det här månadsslutet. Och sedan vägrar jag helt enkelt logga in på banken den här månaden. Då märker jag inte hur pank jag faktiskt är.
Och det man inte vet om, det kan man inte hållas ansvarig för.
Eller hur?
måndag 17 december 2012
Ett helgon är vad jag är
När man köper inte mindre än två exemplar av den bästa bok man läst på år och dar. Och sen slår man osjälviskt in BÅDA exemplaren för att ge bort i julklapp. Fast man inte äger boken själv ännu.
Då är man faktiskt själva definitionen av godhjärtad självuppoffring.
Då är man faktiskt själva definitionen av godhjärtad självuppoffring.
onsdag 12 december 2012
Lucia
Så har det då firats Lucia i år också. En dag för tidigt, eftersom skolan hade sitt firande idag för att inte krocka med det i kyrkan imorgon kväll. Av lite oklar anledning är det i vår skola endast sexåringarna som får gå i luciatåget, sedan får resten av lågstadiet sjunga några sånger för sig, men inte i luciatåg, eller luciasånger. Eftersom en klass i vår lilla by består av ca 10-15 barn, blir tåget lätt lite taffligt och trevande när det består av såpass få barn som dessutom bara är sex år. De är dock oerhört söta, de små liven.
I år var de faktiskt duktigare än de brukar vara. Samtliga gick hyfsat i takt med varandra. De sjöng lite tveksamt medan de gick, men när de stod stilla sjöng de allra flesta av dem. Mer eller mindre rent, mer eller mindre genomträngande, men de sjöng med allihop, vilket är mer än alla barn gör alla år. Tre lucior, en stalledräng, ett par tomtar, några pepparkaksgubbar. Och så lillasyster. Som sin vana trogen väljer något alldeles eget. Hon var tomtelucia. Med tomteklänning och tomteluva. Och en luciakrona invirad i glitter ovanpå luvan.
Söta som socker, duktiga och modiga var de.
I år var de faktiskt duktigare än de brukar vara. Samtliga gick hyfsat i takt med varandra. De sjöng lite tveksamt medan de gick, men när de stod stilla sjöng de allra flesta av dem. Mer eller mindre rent, mer eller mindre genomträngande, men de sjöng med allihop, vilket är mer än alla barn gör alla år. Tre lucior, en stalledräng, ett par tomtar, några pepparkaksgubbar. Och så lillasyster. Som sin vana trogen väljer något alldeles eget. Hon var tomtelucia. Med tomteklänning och tomteluva. Och en luciakrona invirad i glitter ovanpå luvan.
Söta som socker, duktiga och modiga var de.
tisdag 11 december 2012
Ärlighet varar längst
Vi är och hälsar på hos barnens mormor och morfar. Vi sitter samlade vid matbordet. Alla pratar och har trevligt, planeringen inför jul pågår för fullt.
Så vänder sig storebror till morfar:
-Morfar, när man går i trean ska man ha med sig något gammalt och visa upp i klassen. Får jag ta med dig då?
Brutal ärlighet. Det är mina barn det.
Så vänder sig storebror till morfar:
-Morfar, när man går i trean ska man ha med sig något gammalt och visa upp i klassen. Får jag ta med dig då?
Brutal ärlighet. Det är mina barn det.
måndag 10 december 2012
När män tänker till om kvinnor
Jag hörde på radion idag att regeringen gett Karolinska institutet i uppdrag att utreda varför kvinnor som har barn är sjukare än män. Och även om en hel del har hänt på jämställdhetsfronten, kan vi nog med tanke på hur det fortfarande ser ut såväl i beslutsfattande positioner som på chefsposter på de stora lärosätena, med stor sannolikhet utgå från att det till största delen är män som formulerat hur uppdraget ska se ut.
Enligt vad jag hörde, ska man se på om kvinnor kanske har någon inneboende ohälsa som bryter ut i samband med graviditet eller barnafödande. Man ska också se om exempelvis hormoner kan spela in och ge sjukdom.
Vad man däremot, som det lät i inslaget, inte ska göra är att faktiskt se på de sannolikt mest relevanta faktorerna. Man ser till de faktorer som ligger inom kvinnan själv. Dem som ingen annan kan lastas för, eller begäras åtgärda.
Jag undrar just hur de där sjukskrivningssiffrorna skulle se ut om det inte var kvinnorna som i huvudsak tar hand om barnen. Som ser till att de har kläder i rätt storlek, anpassade efter säsong. Som ser till att presenter handlas, och kalas planeras och genomförs. Som tvättar, städar, handlar och lagar mat. Som skriver julkort, hänger gardiner och planerar vilka juldagar som ska spenderas hos vilka släktingar. Som ser till att ungarna kommer till sina aktiviteter med rätt utrustning och matsäck när det behövs. Som går på utvecklingssamtal och alla andra skolaktiviteter och dagisutflykter. Och så vidare, i all oändlighet.
Redan innan utredningen har börjat, har man alltså bestämt sig för att det är kvinnorna själva det är fel på. För då behöver man inte ändra på något, varken strukturellt i samhället, eller hos den enskilde mannen.
It´s a man´s world.
Enligt vad jag hörde, ska man se på om kvinnor kanske har någon inneboende ohälsa som bryter ut i samband med graviditet eller barnafödande. Man ska också se om exempelvis hormoner kan spela in och ge sjukdom.
Vad man däremot, som det lät i inslaget, inte ska göra är att faktiskt se på de sannolikt mest relevanta faktorerna. Man ser till de faktorer som ligger inom kvinnan själv. Dem som ingen annan kan lastas för, eller begäras åtgärda.
Jag undrar just hur de där sjukskrivningssiffrorna skulle se ut om det inte var kvinnorna som i huvudsak tar hand om barnen. Som ser till att de har kläder i rätt storlek, anpassade efter säsong. Som ser till att presenter handlas, och kalas planeras och genomförs. Som tvättar, städar, handlar och lagar mat. Som skriver julkort, hänger gardiner och planerar vilka juldagar som ska spenderas hos vilka släktingar. Som ser till att ungarna kommer till sina aktiviteter med rätt utrustning och matsäck när det behövs. Som går på utvecklingssamtal och alla andra skolaktiviteter och dagisutflykter. Och så vidare, i all oändlighet.
Redan innan utredningen har börjat, har man alltså bestämt sig för att det är kvinnorna själva det är fel på. För då behöver man inte ändra på något, varken strukturellt i samhället, eller hos den enskilde mannen.
It´s a man´s world.
söndag 2 december 2012
Första advent
Ibland funkar bara allting. Som när man får en sån där stillsam myshelg utan åthävor, bara i all enkelhet.
När det är pappahelg, och eftersom storebror inte vill sova utan sin mamma just nu, så kommer istället exmaken hit, och så sover han över mellan lördag och söndag. Och så stannar han på söndagen. Och vi går till pulkabacken och åker snowracer med lillasyster medan storebror är på bowlingkalas. Och sen hjälper exmaken till med att hänga upp julstjärnor i fönstren. Och så äter vi middag tillsammans alla fyra. Och jag är så himla stolt över att vi skött skilsmässan så snyggt att exmaken kan sova här, och vi kan umgås utan bråk eller bitterhet. Att vi kan ge barnen en känsla av att vi fortfarande hör ihop och är en familj, även om vi är tydliga med att vi inte kommer att bli tillsammans igen och inte kommer att flytta ihop igen. Att vi lyckats med den balansgången. De meningsskiljaktigheter vi kan ha, håller vi långt borta från barnen.
Och så åker han hem, och barnen och jag kan kvällsmysa med Bompa själva innan läggdags.
Life is so very sweet sometimes.
När det är pappahelg, och eftersom storebror inte vill sova utan sin mamma just nu, så kommer istället exmaken hit, och så sover han över mellan lördag och söndag. Och så stannar han på söndagen. Och vi går till pulkabacken och åker snowracer med lillasyster medan storebror är på bowlingkalas. Och sen hjälper exmaken till med att hänga upp julstjärnor i fönstren. Och så äter vi middag tillsammans alla fyra. Och jag är så himla stolt över att vi skött skilsmässan så snyggt att exmaken kan sova här, och vi kan umgås utan bråk eller bitterhet. Att vi kan ge barnen en känsla av att vi fortfarande hör ihop och är en familj, även om vi är tydliga med att vi inte kommer att bli tillsammans igen och inte kommer att flytta ihop igen. Att vi lyckats med den balansgången. De meningsskiljaktigheter vi kan ha, håller vi långt borta från barnen.
Och så åker han hem, och barnen och jag kan kvällsmysa med Bompa själva innan läggdags.
Life is so very sweet sometimes.
Lillasysters verklighetsuppfattning. Igen.
Alltså, det här med lillasyster och hennes tveksamma grepp om livets realiteter.....
Hon och storebror i badkaret, med vatten upp till lillasysters axlar. Jag tycker att det börjar bli dags att stänga av kranen. Lillasyster protesterar.
Jag: -Men du, jag vill inte att du ska hamna under vattnet och drunkna.
Lillasyster, uppriktigt förvånad: -Men det kan jag ju inte göra! Jag kan ju simma femton simtag!
Man får hoppas att hon fortsätter vara söt, så hon hittar nån som tar hand om henne.
Hon och storebror i badkaret, med vatten upp till lillasysters axlar. Jag tycker att det börjar bli dags att stänga av kranen. Lillasyster protesterar.
Jag: -Men du, jag vill inte att du ska hamna under vattnet och drunkna.
Lillasyster, uppriktigt förvånad: -Men det kan jag ju inte göra! Jag kan ju simma femton simtag!
Man får hoppas att hon fortsätter vara söt, så hon hittar nån som tar hand om henne.
lördag 1 december 2012
Och jag är inte gravid
Om man går hem på onsdagen för att man är så trött att man inte fungerar. Och så sover man i två timmar. Sen stannar man hemma på torsdagen för att man fortfarande är för trött för att kunna jobba. Och så sover man tre och en halv timme till. Sen sover man tre timmar till på fredagen. Och man somnar senast tio och sussar sött varje natt mellan dessa dagar.
Och ändå är man lika trött. Och man är inte sjuk.
Det är fan inte normalt.
Och ändå är man lika trött. Och man är inte sjuk.
Det är fan inte normalt.
fredag 30 november 2012
Relationer
Jag vet inte om det är den galopperande fyrtiorskris jag lidit av sedan jag var sisådär trettiotvå, eller om det är att det nu hunnit gå drygt ett år sedan skilsmässan, eller om det beror på något helt annat. Jag har hursomhelst funderat väldigt mycket på det där med relationer på sistone.
Vad man vill ha ut av dem. Vad man kan begära av sin partner. Hur mycket man själv kan begäras kompromissa. Hur en relation kan se ut. Vad vi letar efter hos en partner.
Mer och mer började jag fundera på att de flesta par (dock inte alla!) jag känner, egentligen inte har särskilt mycket gemensamt. De lever sitt vardagsliv ihop, och trivs oftast såvitt jag kan bedöma rätt bra med det. Men när de ska göra något kul, något utöver äta-jobba-sova-racet, så väljer de oftast att göra det med sina kompisar. Män med män, kvinnor med kvinnor. Männen har oftast mer samma intressen, vill se samma filmer, göra samma saker som andra män. Och vice versa för kvinnor. När man vill prata, sådär innerligt och på riktigt, så gör de flesta kvinnor jag känner det med sina tjejkompisar, inte med sin respektive.
Mer och mer känns det som om väldigt många av oss väljer partner, inte utifrån gemensamma intressen, utan efter vem man vill ligga med. Eftersom man är straight, så väljer man en partner av motsatt kön, trots att man egentigen har avsevärt mycket mer gemensamt i i prinicp allt utanför sovrummet med någon av samma kön.
Mer och mer började jag fundera över om inte det jag skrev för några veckor sedan, mest på skoj, egentligen vore ett bra recept på ett harmoniskt och lyckligt liv: att hitta sitt sociala sammanhang och levnadskamrater bland kvinnliga vänner, och nöja sig med att ha en eventuell man som pojkvän/älskare.
Och ungefär där, läste jag en artikelserie i DN (finns på nätet). Artiklarna handlade om polyamori. Alltså inte promiskuitet, inte att bara ligga runt, utan att ha flera relationer parallellt. Flera personer som lever polyamoröst intervjuades i artiklarna. Där var mannen som inte gör skillnad på relationer, oavsett deras innehåll, alla är lika mycket värda. Där var kvinnan som rangordnade - om hon var kär på allvar, eller förälskad, men som icke desto mindre hade flera relationer samtidigt. Där var paret som levde ett stadgat samboliv, men som hade relationer med andra, ibland tillsammans, ibland var för sig.
Och nånting klickade till inom mig. Kanske är det där lösningen ligger? Kanske är det så man ska leva? Kanske ska man helt enkelt avdramatisera hela förhållande-grejen? Avdramatisera hela monogamikravet, avdramatisera sex?
Kanske är det detta som är lösningen? Om vi avdramatiserar förhållanden, sex och monogami, så kan vi sedan välja att leva våra liv så som det funkar bäst. Om sex inte är låst till en enda person, så behöver det heller inte bli så laddat. Och heller inte stjälpa ett förhållande, som händer ibland idag, när parterna är osynkade i sina behov, men den som behöver mer ändå inte kan få det på annat håll utan att sabba relationen.
Och kan man leva med den man passar bäst ihop med, oavsett om man vill ha sex med den personen eller ej, så kanske vi får mer harmoniska och välfungerande vardagsliv. Om man separerar förhållanden från boendet, om man inte förstås råkar vara så tursam att man är vardagskompatibel med just den man är kär i, så kanske förhållandena skulle vara längre?
Det kanske är så att man ska ligga med den eller dem man vill, oavsett civilstatus, att man ska bo med någon man delar värderingar, rutiner och intressen med, och umgås bara när man är i form och känner för det med den (eller dem) man är kär i?
Kanske är det så det ska vara. Kanske.
Vad man vill ha ut av dem. Vad man kan begära av sin partner. Hur mycket man själv kan begäras kompromissa. Hur en relation kan se ut. Vad vi letar efter hos en partner.
Mer och mer började jag fundera på att de flesta par (dock inte alla!) jag känner, egentligen inte har särskilt mycket gemensamt. De lever sitt vardagsliv ihop, och trivs oftast såvitt jag kan bedöma rätt bra med det. Men när de ska göra något kul, något utöver äta-jobba-sova-racet, så väljer de oftast att göra det med sina kompisar. Män med män, kvinnor med kvinnor. Männen har oftast mer samma intressen, vill se samma filmer, göra samma saker som andra män. Och vice versa för kvinnor. När man vill prata, sådär innerligt och på riktigt, så gör de flesta kvinnor jag känner det med sina tjejkompisar, inte med sin respektive.
Mer och mer känns det som om väldigt många av oss väljer partner, inte utifrån gemensamma intressen, utan efter vem man vill ligga med. Eftersom man är straight, så väljer man en partner av motsatt kön, trots att man egentigen har avsevärt mycket mer gemensamt i i prinicp allt utanför sovrummet med någon av samma kön.
Mer och mer började jag fundera över om inte det jag skrev för några veckor sedan, mest på skoj, egentligen vore ett bra recept på ett harmoniskt och lyckligt liv: att hitta sitt sociala sammanhang och levnadskamrater bland kvinnliga vänner, och nöja sig med att ha en eventuell man som pojkvän/älskare.
Och ungefär där, läste jag en artikelserie i DN (finns på nätet). Artiklarna handlade om polyamori. Alltså inte promiskuitet, inte att bara ligga runt, utan att ha flera relationer parallellt. Flera personer som lever polyamoröst intervjuades i artiklarna. Där var mannen som inte gör skillnad på relationer, oavsett deras innehåll, alla är lika mycket värda. Där var kvinnan som rangordnade - om hon var kär på allvar, eller förälskad, men som icke desto mindre hade flera relationer samtidigt. Där var paret som levde ett stadgat samboliv, men som hade relationer med andra, ibland tillsammans, ibland var för sig.
Och nånting klickade till inom mig. Kanske är det där lösningen ligger? Kanske är det så man ska leva? Kanske ska man helt enkelt avdramatisera hela förhållande-grejen? Avdramatisera hela monogamikravet, avdramatisera sex?
Kanske är det detta som är lösningen? Om vi avdramatiserar förhållanden, sex och monogami, så kan vi sedan välja att leva våra liv så som det funkar bäst. Om sex inte är låst till en enda person, så behöver det heller inte bli så laddat. Och heller inte stjälpa ett förhållande, som händer ibland idag, när parterna är osynkade i sina behov, men den som behöver mer ändå inte kan få det på annat håll utan att sabba relationen.
Och kan man leva med den man passar bäst ihop med, oavsett om man vill ha sex med den personen eller ej, så kanske vi får mer harmoniska och välfungerande vardagsliv. Om man separerar förhållanden från boendet, om man inte förstås råkar vara så tursam att man är vardagskompatibel med just den man är kär i, så kanske förhållandena skulle vara längre?
Det kanske är så att man ska ligga med den eller dem man vill, oavsett civilstatus, att man ska bo med någon man delar värderingar, rutiner och intressen med, och umgås bara när man är i form och känner för det med den (eller dem) man är kär i?
Kanske är det så det ska vara. Kanske.
onsdag 21 november 2012
Nåt måste blivit fel, nånstans
Alltså, lillasyster och jag är inte alls särskilt lika varandra. Vi är båda åt det rundlagda hållet, annars finns inte många likheter. Till att börja med är hon söt. Seriously söt. Sen är hon också extremt envis och ettrig. Och själv är jag ju, som alla som känner mig vet, en mild, blid och vän liten varelse.
Så nog har det hänt att jag tittat eftersinnande på mitt yngsta barn och inom mig reflekterat över hurpass rigorösa säkerhetsrutiner de egentligen hade, där på BB för snart sju år sen.
Visserligen påstås tösen vara mycket lik sin far, men det bevisar ingenting vad mig anbelangar. Vad vet jag om vad han haft för sig, liksom? Det betyder bara att han inte kan svära sig fri från henne.
Idag kom ändå sista strået. Vi står och lagar mat. Lillasyster rullar köttbullar, jag skalar potatis. Lillasyster utgjuter sig över vilken härlig mysmiddag vi ska ha. Först utvecklar hon hur denna middag ska se ut med att det ska vara mysbelysning och levande ljus. So far, so good.
Sedan kommer dödsstöten: "Och så ska det vara MASSOR av grönsaker!"
Det avgör saken. Imorgon ringer jag patientnämnden. Det här är inte mitt barn.
Så nog har det hänt att jag tittat eftersinnande på mitt yngsta barn och inom mig reflekterat över hurpass rigorösa säkerhetsrutiner de egentligen hade, där på BB för snart sju år sen.
Visserligen påstås tösen vara mycket lik sin far, men det bevisar ingenting vad mig anbelangar. Vad vet jag om vad han haft för sig, liksom? Det betyder bara att han inte kan svära sig fri från henne.
Idag kom ändå sista strået. Vi står och lagar mat. Lillasyster rullar köttbullar, jag skalar potatis. Lillasyster utgjuter sig över vilken härlig mysmiddag vi ska ha. Först utvecklar hon hur denna middag ska se ut med att det ska vara mysbelysning och levande ljus. So far, so good.
Sedan kommer dödsstöten: "Och så ska det vara MASSOR av grönsaker!"
Det avgör saken. Imorgon ringer jag patientnämnden. Det här är inte mitt barn.
onsdag 14 november 2012
När man blir satt på plats
Jag känner mig lite nostalgisk. Så jag har rotat genom skivsamlingen, och just nu snurrar Rebecka Törnqvist i cd-spelaren i bilen. Gärna hennes första skiva.
Och det var den som låg i när storebror och jag skulle till stan. När Easy come, easy go började spela berättade jag för storebror att den var en hit när jag var ung och pluggade till syrra en gång i tiden.
Varpå storebror tittade på mig med stora ögon och med uppriktig förvåning utbrast: -Fanns det verkligen musik när du var ung??
Det är ingen risk att man glömmer att man börjar bli gammal om man säger så...
Och det var den som låg i när storebror och jag skulle till stan. När Easy come, easy go började spela berättade jag för storebror att den var en hit när jag var ung och pluggade till syrra en gång i tiden.
Varpå storebror tittade på mig med stora ögon och med uppriktig förvåning utbrast: -Fanns det verkligen musik när du var ung??
Det är ingen risk att man glömmer att man börjar bli gammal om man säger så...
tisdag 23 oktober 2012
Present utan eftertanke - eller med mycket eftertanke??
Ja. Jag har ju då som sagt fyllt år. Och bästaste vännen P har skickat en present. Vilket jag inte gjort till henne än. Men det är lugnt, hon fyllde bara i mars. Tidigt i mars. Och nu är det oktober. Jag är en sådan god, god vän.
Hursomhelst, vännen P är en desto bättre vän, och hon skickade en present.
Hela Fifty shades-trilogin.
Och jag bara undrar hur klurigt det är att ge det senaste århundradets mest omtalade porrböcker i present till en stackars utsvulten singelflicka?
Det här kan sluta hur som helst...
Hursomhelst, vännen P är en desto bättre vän, och hon skickade en present.
Hela Fifty shades-trilogin.
Och jag bara undrar hur klurigt det är att ge det senaste århundradets mest omtalade porrböcker i present till en stackars utsvulten singelflicka?
Det här kan sluta hur som helst...
Sabotörunge
På torsdag ska jag få gå ut på restaurang. En som inte heter McDonalds. Helt utan barn. Med lite fina kläder på mig. Nya halsbandet som jag fick av vännen M i födelsedagspresent.
Vi ska fira av en kollega som gått i pension, och har bokat bord på en på alla sätt och vis trevlig restaurang i stan.
Eller. Jag kanske borde säga att jag skulle göra allt det där. Mormor och morfar skulle vara barnvakter. Men så var de här i söndags och fikade. Och lillasyster ritade ett ansikte med en hel massa små märken i, visade upp det för mormor och informerade henne om att det var mormor hon ritat.
Och när mormor då påpekade att hon faktiskt inte har sådär många fräknar, utbrast barnet med genuin förvåning i rösten: -Men det är ju inte fräknar, mormor, det där är dina rynkor!
Idag ringde morfar och avbokade barnvakteriet. Med nåt slags ursäkt om att värmen kommer vara avstängd i deras lägenhet på grund av renovering, så de måste resa bort ett par dagar istället.
Han säger att det är det som är orsaken, ja.
Vi ska fira av en kollega som gått i pension, och har bokat bord på en på alla sätt och vis trevlig restaurang i stan.
Eller. Jag kanske borde säga att jag skulle göra allt det där. Mormor och morfar skulle vara barnvakter. Men så var de här i söndags och fikade. Och lillasyster ritade ett ansikte med en hel massa små märken i, visade upp det för mormor och informerade henne om att det var mormor hon ritat.
Och när mormor då påpekade att hon faktiskt inte har sådär många fräknar, utbrast barnet med genuin förvåning i rösten: -Men det är ju inte fräknar, mormor, det där är dina rynkor!
Idag ringde morfar och avbokade barnvakteriet. Med nåt slags ursäkt om att värmen kommer vara avstängd i deras lägenhet på grund av renovering, så de måste resa bort ett par dagar istället.
Han säger att det är det som är orsaken, ja.
onsdag 17 oktober 2012
Sista gången innan den Stora Nollan
Jamen, okej då. Jag får väl ge mig. Jag blir gammal jag också. För all del.
Tydligen blir jag skitgammal. Fråga lillasyster. Hon konstaterade att jag fyller 39 idag, vilket innebär att jag blir 40 nästa gång (tack för det skitunge, gnugga in det bara!), varefter hon glatt fortsatte med att häpet utbrista att dagisfröken I, hon är minsann "nåt på 40, mamma, och hon lever fortfarande!" Så jag kanske kan få leva vidare, fast jag nollar nästa år. Alltid nåt.
Hur jag firat annars då? Jodå, jag har tankat bilen. Och handlat mat. Lagat mat, plockat disk. Vikt tvätt. Nattat barn.
Ja, och så dog datorn också, så jag var tvungen att göra nåt slags total systemomstart där precis allt installerat försvann och inget längre ser ut som det ska. Den återuppstod från de döda, men är inte riktigt som den borde. Och den köpte jag förra året. Dock för mer än ett år sen, annars hade ju garantin fortfarande gällt. Och så kan vi ju inte ha det.
Presenter? Jotack, en chokladkaka av käraste kollegavännen och en vacker pysselburk av storebror.
Av lillasyster fick jag veta att jag är nära döden nu när jag närmar mig 40. Och så dog datorn, nämnde jag det?
Så var min födelsedag.
Men jag är inte bitter.
Tydligen blir jag skitgammal. Fråga lillasyster. Hon konstaterade att jag fyller 39 idag, vilket innebär att jag blir 40 nästa gång (tack för det skitunge, gnugga in det bara!), varefter hon glatt fortsatte med att häpet utbrista att dagisfröken I, hon är minsann "nåt på 40, mamma, och hon lever fortfarande!" Så jag kanske kan få leva vidare, fast jag nollar nästa år. Alltid nåt.
Hur jag firat annars då? Jodå, jag har tankat bilen. Och handlat mat. Lagat mat, plockat disk. Vikt tvätt. Nattat barn.
Ja, och så dog datorn också, så jag var tvungen att göra nåt slags total systemomstart där precis allt installerat försvann och inget längre ser ut som det ska. Den återuppstod från de döda, men är inte riktigt som den borde. Och den köpte jag förra året. Dock för mer än ett år sen, annars hade ju garantin fortfarande gällt. Och så kan vi ju inte ha det.
Presenter? Jotack, en chokladkaka av käraste kollegavännen och en vacker pysselburk av storebror.
Av lillasyster fick jag veta att jag är nära döden nu när jag närmar mig 40. Och så dog datorn, nämnde jag det?
Så var min födelsedag.
Men jag är inte bitter.
söndag 14 oktober 2012
Vänskapens kraft
Hela det senaste dryga året, sedan exmaken kom hem och berättade att han tänkte flytta ut, har jag haft mina väninnor runtomkring mig. De som finns på långt håll, som ringt, sms:at, mejlat. De som finns nära, som ringt, promenerat med mig, fikat med mig, ätit middag med mig, varit hos mig närhelst jag behövt det. Skjutsat till IKEA, passat barn, funnits där.
Ofta har det känts som om de rent fysiskt stått i en ring runtomkring mig. Som om jag kan falla åt vilket håll som helst och alltid bli uppfångad. Och jag tror att det kanske är just därför jag inte har fallit. Om jag är trygg med att alltid bli fångad, kan jag våga stå själv fast benen är darriga.
En av dem som stått där, som alltid stått där är käraste vännen P. Hon som stod där redan för så länge sedan. Då, på den tiden, när det egentligen bara var hon och möjligen någon till som kunde stå där. Då, när jag inte var välsignad med de vänner jag har idag. Då, när mitt liv var så mycket ensammare än det är idag. Då, när hon under de svåra perioderna fick sträcka ut sig tills hon ensam formade den där stödjande ringen när jag behövde det.
Vi har funnits för varandra länge, P och jag. Har följts åt i sjutton år nu, ända sedan vi träffades unga och nyexaminerade sjuksköterskor på samma arbetsplats 1995. Vi har bott nära varandra, träffats var och varannan dag. Långt ifrån varandra, inte ens träffats varje år. Vi har levt mycket olika liv, när hon fick barn långt före mig, levde familjeliv medan jag var singel och barnlös. Vi har levt mycket lika liv, när hennes tredje föddes dagen efter mitt andra barn.
Vi har alltid funnits där. Genom glädje och lycka, genom svåra tider.
Nu är det älskade P som behöver en ring av väninnor. Nu är det hon som behöver veta att varthelst hon faller, kommer hon alltid att fångas upp. Jag behöver inte sträcka ut mig. Hon har många väninnor som älskar henne lika mycket som jag gör. Men jag står här, tillsammans med dem. Och vi fångar henne. Om hon behöver det, fångar vi henne.
Ofta har det känts som om de rent fysiskt stått i en ring runtomkring mig. Som om jag kan falla åt vilket håll som helst och alltid bli uppfångad. Och jag tror att det kanske är just därför jag inte har fallit. Om jag är trygg med att alltid bli fångad, kan jag våga stå själv fast benen är darriga.
En av dem som stått där, som alltid stått där är käraste vännen P. Hon som stod där redan för så länge sedan. Då, på den tiden, när det egentligen bara var hon och möjligen någon till som kunde stå där. Då, när jag inte var välsignad med de vänner jag har idag. Då, när mitt liv var så mycket ensammare än det är idag. Då, när hon under de svåra perioderna fick sträcka ut sig tills hon ensam formade den där stödjande ringen när jag behövde det.
Vi har funnits för varandra länge, P och jag. Har följts åt i sjutton år nu, ända sedan vi träffades unga och nyexaminerade sjuksköterskor på samma arbetsplats 1995. Vi har bott nära varandra, träffats var och varannan dag. Långt ifrån varandra, inte ens träffats varje år. Vi har levt mycket olika liv, när hon fick barn långt före mig, levde familjeliv medan jag var singel och barnlös. Vi har levt mycket lika liv, när hennes tredje föddes dagen efter mitt andra barn.
Vi har alltid funnits där. Genom glädje och lycka, genom svåra tider.
Nu är det älskade P som behöver en ring av väninnor. Nu är det hon som behöver veta att varthelst hon faller, kommer hon alltid att fångas upp. Jag behöver inte sträcka ut mig. Hon har många väninnor som älskar henne lika mycket som jag gör. Men jag står här, tillsammans med dem. Och vi fångar henne. Om hon behöver det, fångar vi henne.
Det förtryckande patriarkatets önskedröm...
Som de flesta vuxna kvinnor behöver jag använda deodorant under armarna. Och en av de saker jag verkligen avskyr är när sagda deodorant kletar fast i tröjan. Alltså behöver den vara helt torr innan jag klär mig. Och eftersom det tar en stund, knallar jag alltså runt ett tag hemma varje morgon med bar överkropp i väntan på att få torra armhålor så jag kan klä mig.
Och eftersom jag dessutom ofta är alldeles för trött på kvällarna för att riktigt orka engagera mig i disken, händer det att den måste tas om hand på morgonen. Och då kan det hända att jag gör det medan jag väntar.
Och då kan det bli så att jag står vid diskbaljan med bara bröst och disklödder upp till armbågarna.
Ibland gör jag saker som är så ohämmat feministförbjudna och mangrisönskedrömmande att det är ett oerhört slöseri att ingen annan vuxen är här och ser det.
Och eftersom jag dessutom ofta är alldeles för trött på kvällarna för att riktigt orka engagera mig i disken, händer det att den måste tas om hand på morgonen. Och då kan det hända att jag gör det medan jag väntar.
Och då kan det bli så att jag står vid diskbaljan med bara bröst och disklödder upp till armbågarna.
Ibland gör jag saker som är så ohämmat feministförbjudna och mangrisönskedrömmande att det är ett oerhört slöseri att ingen annan vuxen är här och ser det.
måndag 8 oktober 2012
Bara lite äckligt. Bara litegrann...
Om man kommer in i vardagsrummet lagom för att se sin yngsta telning med pekfingret så långt upp i näsan att det sannolikt touchar hjärnans nederkant. Om man hinner se hur hon drar ut fingret och börjar föra det ner mot sina kläder. Om man då utbrister "Men torka inte av snoret på kläderna!!".
Och om man då får svaret "Det gör jag ju inte!", samtidigt som hon istället äter upp kråkan.
Berömmer man henne då för att hon inte geggade ner kläderna, eller skäller man på henne för att hon är....janivet....jätteäcklig?
Och om man då får svaret "Det gör jag ju inte!", samtidigt som hon istället äter upp kråkan.
Berömmer man henne då för att hon inte geggade ner kläderna, eller skäller man på henne för att hon är....janivet....jätteäcklig?
lördag 6 oktober 2012
Vad man vill ha i livet
Om jag ser mig om bland alla människor jag känner, kvinnor och män, så hittar jag minst tre-fyra kvinnor jag lätt skulle kunna leva ihop med, men inte en enda man.
Jag har bott på studentkorridor med tolv tjejer och två killar. Visst var vi osams så det var plågsamt ibland, men jag visste alltid vad det handlade om. Med kvinnor vet man var man står nio gånger av tio. Med män bara en av tio, möjligen. Om man har tur.
Så jag skulle må bäst av att bo med en kvinna, om jag ska bo med någon annan vuxen alls. Grejen är bara att jag är väldigt straight.
Dessutom tror jag inte på passionen. Inte alls. Jag har varit passionerat förälskad två gånger i livet. Katastrof båda gångerna. En av de saker som verkligen tilltalade mig med exmaken, och som gjorde att jag alls gav mig in ett förhållande med honom från början, är att jag aldrig var himlastormande förälskad i honom. Jag älskade honom, make no mistake about that, men det var inte den stora passionen. Och det var väldigt rogivande att det inte var det. Jag ångrar inte ett ögonblick att jag gifte mig med honom. Vi hade det väldigt bra ett tag, vi älskade varandra, och vi bryr oss fortfarande mycket om varandra. Det hade inte varit så om förhållandet hade varit stormande innan det tog slut. Jag tror inte på passion, jag vill inte ha passion. Jag tror på trygghet och stabilitet.
Alltså: jag ska ha en trygg kvinnlig nära vän som sambo, men eftersom jag är straight behöver jag ha en älskare som jag inte är förälskad i och inte bor ihop med. Och alltihop behöver jag hitta i den mycket lilla, tämligen trångsynta by där såväl jag som barnen ska leva ett skvallerfritt liv.
Det känns som om det kommer bli jag och barnen framöver...
Jag har bott på studentkorridor med tolv tjejer och två killar. Visst var vi osams så det var plågsamt ibland, men jag visste alltid vad det handlade om. Med kvinnor vet man var man står nio gånger av tio. Med män bara en av tio, möjligen. Om man har tur.
Så jag skulle må bäst av att bo med en kvinna, om jag ska bo med någon annan vuxen alls. Grejen är bara att jag är väldigt straight.
Dessutom tror jag inte på passionen. Inte alls. Jag har varit passionerat förälskad två gånger i livet. Katastrof båda gångerna. En av de saker som verkligen tilltalade mig med exmaken, och som gjorde att jag alls gav mig in ett förhållande med honom från början, är att jag aldrig var himlastormande förälskad i honom. Jag älskade honom, make no mistake about that, men det var inte den stora passionen. Och det var väldigt rogivande att det inte var det. Jag ångrar inte ett ögonblick att jag gifte mig med honom. Vi hade det väldigt bra ett tag, vi älskade varandra, och vi bryr oss fortfarande mycket om varandra. Det hade inte varit så om förhållandet hade varit stormande innan det tog slut. Jag tror inte på passion, jag vill inte ha passion. Jag tror på trygghet och stabilitet.
Alltså: jag ska ha en trygg kvinnlig nära vän som sambo, men eftersom jag är straight behöver jag ha en älskare som jag inte är förälskad i och inte bor ihop med. Och alltihop behöver jag hitta i den mycket lilla, tämligen trångsynta by där såväl jag som barnen ska leva ett skvallerfritt liv.
Det känns som om det kommer bli jag och barnen framöver...
Sexåriga flickor är sociala monster
Lillasyster har alltid med förtjusning lekt med flickor ett år äldre än hon själv. När dessa töser för sisådär ett-ett och ett halvt år sedan plötsligt blev alltmer manipulativa och började spela ut henne mot varandra och varandra mot henne, trodde jag givetvis att det handlade om just dessa barn.
Men nu är lillasyster själv sex och ett halvt, och ack vad fel jag hade! Det är något med just denna ålder, just hos flickor. Varenda flicka i lillasysters klass håller på med ett utstuderat, manipulativt socialt spel som egentligen trotsar beskrivning. Sådär höll aldrig storebror på. Inte heller hans kompisar. Inte heller, har jag förstått, de pojkar som nu är i sexårsåldern. Men tjejerna gör. Allihop.
Igår var jag och lillasyster ute och cykelpromenerade med en vän och hennes två barn. Äldsta dottern är en av lillasysters bästa vänner, exakt lika gammal som hon. När vi skildes åt, berättade lillasyster gråtande hur vännen på under tiden de cyklat i förväg utom hörhåll för oss vuxna, först sagt till lillasyster att hon var väldigt glad över att lillasyster inte fått följa med henne till ridskolan de senaste veckorna, som hon tidigare vid två tillfällen fått. Därefter följde hon upp med att berätta att hon dessutom var glad att lillasyster inte skulle få följa med och titta på när hon skulle rida tävling idag. Och slutligen hade hon, när de kom fram till kompisens hus, lyft ur lillasysters cykellås ur sin cykelkorg och räckt det till lillasyster med uppmaningen att "ta ditt lås och stick".
Och här skulle man kunna bestämma sig för att kompisen är en elak markatta och alls ingen kompis, medan lillasyster är den stackars oskyldiga sårade parten i målet.
Om det inte vore så att så sent som förra gången lillasyster faktiskt skulle få följa med till stallet, så blev jag själv vittne till hur hon inför en annan kompis, som också hade velat få följa med, stod och kråmade sig och med medveten elakhet riktigt gnuggade in att det minsann var HON som skulle med och inte kompisen.
Lillasyster är således inte det minsta snällare själv.
Det är något med sexåriga flickors sociala spel som är djupt obehagligt. Jag har ingen aning om varför det är såhär. Ingen aning om hur det ska bekämpas. Ingen aning om varför just tjejer håller på så. Men, banne mig, det ÄR såhär!
Men nu är lillasyster själv sex och ett halvt, och ack vad fel jag hade! Det är något med just denna ålder, just hos flickor. Varenda flicka i lillasysters klass håller på med ett utstuderat, manipulativt socialt spel som egentligen trotsar beskrivning. Sådär höll aldrig storebror på. Inte heller hans kompisar. Inte heller, har jag förstått, de pojkar som nu är i sexårsåldern. Men tjejerna gör. Allihop.
Igår var jag och lillasyster ute och cykelpromenerade med en vän och hennes två barn. Äldsta dottern är en av lillasysters bästa vänner, exakt lika gammal som hon. När vi skildes åt, berättade lillasyster gråtande hur vännen på under tiden de cyklat i förväg utom hörhåll för oss vuxna, först sagt till lillasyster att hon var väldigt glad över att lillasyster inte fått följa med henne till ridskolan de senaste veckorna, som hon tidigare vid två tillfällen fått. Därefter följde hon upp med att berätta att hon dessutom var glad att lillasyster inte skulle få följa med och titta på när hon skulle rida tävling idag. Och slutligen hade hon, när de kom fram till kompisens hus, lyft ur lillasysters cykellås ur sin cykelkorg och räckt det till lillasyster med uppmaningen att "ta ditt lås och stick".
Och här skulle man kunna bestämma sig för att kompisen är en elak markatta och alls ingen kompis, medan lillasyster är den stackars oskyldiga sårade parten i målet.
Om det inte vore så att så sent som förra gången lillasyster faktiskt skulle få följa med till stallet, så blev jag själv vittne till hur hon inför en annan kompis, som också hade velat få följa med, stod och kråmade sig och med medveten elakhet riktigt gnuggade in att det minsann var HON som skulle med och inte kompisen.
Lillasyster är således inte det minsta snällare själv.
Det är något med sexåriga flickors sociala spel som är djupt obehagligt. Jag har ingen aning om varför det är såhär. Ingen aning om hur det ska bekämpas. Ingen aning om varför just tjejer håller på så. Men, banne mig, det ÄR såhär!
söndag 30 september 2012
Barn och lyrik
Barnen har för det mesta en väldigt ålderstypisk musiksmak. Det vill säga, en salig blandning av lättnynnad dansbandsmusik (jag skyller på deras far), Eric Saade och Sean Banan (mellon är en styggelse).
Ibland förtvivlar jag om dem.
Men så visar det sig, när jag för en gångs skull får bestämma i bilen, att de även älskar och frågar efter Lars Winnerbäck.
Och då tänds ändå ett hopp om dem.
Enda problemet är väl då att Winnerbäck sjunger på svenska. Och är ganska desillusionerad i sina texter. Vilket kan leda till knepigheter i det sociala livet. Som igår kväll, när sonen plötsligt inför såväl värdpar som andra gäster plötsligt ville veta om jag tycker sängar eller sömntabletter är att föredra. Bakgrunden var följande utdrag ur Rusningstrafiken:
"allting går så fort sen nån har sagt att tid är pengar
går vi på
fast tiden är väl gratis vad jag vet
sömntabletter tycks va effektivare än sängar
sen när då
vi irrar vidare i rusningen i varsin ensamhet"
Den kopplingen gjorde förstås jag, men inte övriga, som istället bara hörde en åttaåring som frågar om hans mor anser sömntabletter vara det bästa för god sömn.
Awkward. Very awkward.
Ibland förtvivlar jag om dem.
Men så visar det sig, när jag för en gångs skull får bestämma i bilen, att de även älskar och frågar efter Lars Winnerbäck.
Och då tänds ändå ett hopp om dem.
Enda problemet är väl då att Winnerbäck sjunger på svenska. Och är ganska desillusionerad i sina texter. Vilket kan leda till knepigheter i det sociala livet. Som igår kväll, när sonen plötsligt inför såväl värdpar som andra gäster plötsligt ville veta om jag tycker sängar eller sömntabletter är att föredra. Bakgrunden var följande utdrag ur Rusningstrafiken:
"allting går så fort sen nån har sagt att tid är pengar
går vi på
fast tiden är väl gratis vad jag vet
sömntabletter tycks va effektivare än sängar
sen när då
vi irrar vidare i rusningen i varsin ensamhet"
Den kopplingen gjorde förstås jag, men inte övriga, som istället bara hörde en åttaåring som frågar om hans mor anser sömntabletter vara det bästa för god sömn.
Awkward. Very awkward.
måndag 24 september 2012
Man behöver inte vara ensam för att man är ensam
Jag har alltid varit en person med stort behov av ensamtid. Jag har alltid varit ganska nöjd med att vara för mig själv om kvällarna. (Bortsett från de där sköra perioderna man har i livet, när man istället vill ha sällskap jämt, men det är en annan sak).
Jag har förvisso gärna sällskap om jag ska gå på stan, eller göra en utflykt med barnen, jag har gärna promenadsällskap, jag är inte antisocial. Tvärtom, jag älskar och uppskattar de vänner jag har och skulle ha ett oändligt mycket fattigare liv utan dem.
Men jag går också gärna en ensam promenad och låter tankarna vandra, jag kan också tacka nej till en kompis som vill ta en kopp te för att jag hellre har ensamtid medan barnen är iväg och leker några timmar. Medan jag var gift, var jag ganska nöjd med att maken ofta var borta om kvällarna, jag tyckte om lugnet som sänker sig när barnen sover och jag är ensam innan jag också går och lägger mig.
Så har det alltid varit. Fram tills i sommar. För i sommar drogs jag in i ett så mycket tätare och närmare sällskapsliv än jag haft på mycket länge. Och jag blev förförd av det, indragen och hals över huvud förtjusad. Jag har haft så roligt, känt mig så uppskattad. Jag tappade bort mig själv där någonstans. Jag tappade bort min förmåga, min önskan att vara själv. Min förmåga att veta vem jag är utan att få yttre bekräftelse av någon annan. Mitt behov av ensamtid, min förmåga att vara ensam utan att känna mig ensam.
Jag behöver återfinna det. För hur mycket man än tycker om sina vänner, så är de sina egna. Och jag är, vill vara, min egen. Jag vill inte nöta på dem, och jag vill inte bli nött på. Framförallt vill jag aldrig någonsin bli osjälvständig. Jag vill inte känna mig ensam när jag är ensam. Jag vill känna som jag alltid brukat - en stilla ro i själen, en njutning i att ha ett par timmar med en kopp te (eller ett glas vin) och en god bok eller för all del tv:n.
Nu är hösten här. Nu är det dags att dra sig in i sitt ide litegranna. Nu är det dags att hitta tillbaka till lugnet i själen när det bara är me, myself and I här hemma.
Så ikväll har jag sett till att röra på mig ensam. Och nu sitter jag nyduschad och fräsch och väntar på att mitt te ska dra klart. Sedan ska jag kvällsfika med mig själv och en bok, och gå och lägga mig. Nöjd med min kväll. Och är jag inte nöjd med den ikväll, så gör jag likadant imorgon. Och dagen efter det, tills jag hittat min inre ro igen. Den finns där, nånstans.
Jag har förvisso gärna sällskap om jag ska gå på stan, eller göra en utflykt med barnen, jag har gärna promenadsällskap, jag är inte antisocial. Tvärtom, jag älskar och uppskattar de vänner jag har och skulle ha ett oändligt mycket fattigare liv utan dem.
Men jag går också gärna en ensam promenad och låter tankarna vandra, jag kan också tacka nej till en kompis som vill ta en kopp te för att jag hellre har ensamtid medan barnen är iväg och leker några timmar. Medan jag var gift, var jag ganska nöjd med att maken ofta var borta om kvällarna, jag tyckte om lugnet som sänker sig när barnen sover och jag är ensam innan jag också går och lägger mig.
Så har det alltid varit. Fram tills i sommar. För i sommar drogs jag in i ett så mycket tätare och närmare sällskapsliv än jag haft på mycket länge. Och jag blev förförd av det, indragen och hals över huvud förtjusad. Jag har haft så roligt, känt mig så uppskattad. Jag tappade bort mig själv där någonstans. Jag tappade bort min förmåga, min önskan att vara själv. Min förmåga att veta vem jag är utan att få yttre bekräftelse av någon annan. Mitt behov av ensamtid, min förmåga att vara ensam utan att känna mig ensam.
Jag behöver återfinna det. För hur mycket man än tycker om sina vänner, så är de sina egna. Och jag är, vill vara, min egen. Jag vill inte nöta på dem, och jag vill inte bli nött på. Framförallt vill jag aldrig någonsin bli osjälvständig. Jag vill inte känna mig ensam när jag är ensam. Jag vill känna som jag alltid brukat - en stilla ro i själen, en njutning i att ha ett par timmar med en kopp te (eller ett glas vin) och en god bok eller för all del tv:n.
Nu är hösten här. Nu är det dags att dra sig in i sitt ide litegranna. Nu är det dags att hitta tillbaka till lugnet i själen när det bara är me, myself and I här hemma.
Så ikväll har jag sett till att röra på mig ensam. Och nu sitter jag nyduschad och fräsch och väntar på att mitt te ska dra klart. Sedan ska jag kvällsfika med mig själv och en bok, och gå och lägga mig. Nöjd med min kväll. Och är jag inte nöjd med den ikväll, så gör jag likadant imorgon. Och dagen efter det, tills jag hittat min inre ro igen. Den finns där, nånstans.
Dagens lärdom
Om något verkar för bra för att vara sant. Då är det en för sinnet och välmåendet i längden klok strategi att ta tre försiktiga steg bakåt istället för tre ivriga framåt. För då är det nämligen också oftast för bra för att vara sant. Och alltsomoftast är det de där ivriga stegen framåt (inte olikt en glad hundvalp) som säkerställer att det är så. Hellre skeptisk katt än ivrig hundvalp. Vilket jag lärt mig många gånger om genom livets olika skeden, men alltid glömmer. Är man hundmänniska så...
Men fördelen med att ha varit med om en del, är att man vet att allt går över. Och inget är så illa att det inte blir bättre av att mysa med lillasyster framför Bolibompa. Hämta storebror från fotbollen och natta honom.
Har man barn, så har man det alltid i grunden bra. Allt det andra är bara utanpåverk. Även om det inte alltid känns så där och då.
Men fördelen med att ha varit med om en del, är att man vet att allt går över. Och inget är så illa att det inte blir bättre av att mysa med lillasyster framför Bolibompa. Hämta storebror från fotbollen och natta honom.
Har man barn, så har man det alltid i grunden bra. Allt det andra är bara utanpåverk. Även om det inte alltid känns så där och då.
måndag 17 september 2012
Men vi spelar aldrig hög musik
Barnen har hela sina liv, ända fram tills för drygt tre månader sedan bott i hus. De är alltså inte vana vid det där med att ta hänsyn till grannar. Dessutom är de i en ålder där deras huvudsakliga hobby är att jävlas så mycket som möjligt med den andra. Och båda är de argsinta som mutantgetingarna i Hunger Games.
Det är alltså ganska livat hemma hos oss både nu och då. Och eftersom barnen har ärvt det där humöret någonstans ifrån, så händer det både nu och då att jag inte heller har den alldeles lugna och lågmälda rösten när jag ber dem sluta bråka med varandra.
Det hörs kort sagt att vi bor här.
I helgen var vi alla tre i toppform. Vi var ganska arga ganska länge, först barnen på varandra och sedan jag på dem för att de vägrade sluta jävlas med varandra och sluta skrika på varandra.
Därefter skulle vi äta middag. Storebror skulle hjälpa mig duka. I sitt uppretade tillstånd slet han upp överskåpet där tallrikarna står. Med såpass mycket fart och schwung slet han upp dörren att han drämde hörnet rakt i pannan på sig själv.
Därefter passade lillasyster på när jag vände ryggen till att dra tag i ugnsformen. Den synnerligen varma ugnsformen som jg just tagit ur ugnen och uttryckligen sagt åt dem att inte röra innan jag kom till bordet och hjälpte dem.
Sammanfattningsvis var det alltså så att först skreks det argt från vår lägenhet, och därefter skrek båda barnen AJAJAJAJ jättehögt med en liten stunds mellanrum.
Såatte. Jag blir faktiskt nästan liten smått besviken på mina grannars bristande civilkurage om inte socialtjänsten snart kommer och knackar på dörren.
Det är alltså ganska livat hemma hos oss både nu och då. Och eftersom barnen har ärvt det där humöret någonstans ifrån, så händer det både nu och då att jag inte heller har den alldeles lugna och lågmälda rösten när jag ber dem sluta bråka med varandra.
Det hörs kort sagt att vi bor här.
I helgen var vi alla tre i toppform. Vi var ganska arga ganska länge, först barnen på varandra och sedan jag på dem för att de vägrade sluta jävlas med varandra och sluta skrika på varandra.
Därefter skulle vi äta middag. Storebror skulle hjälpa mig duka. I sitt uppretade tillstånd slet han upp överskåpet där tallrikarna står. Med såpass mycket fart och schwung slet han upp dörren att han drämde hörnet rakt i pannan på sig själv.
Därefter passade lillasyster på när jag vände ryggen till att dra tag i ugnsformen. Den synnerligen varma ugnsformen som jg just tagit ur ugnen och uttryckligen sagt åt dem att inte röra innan jag kom till bordet och hjälpte dem.
Sammanfattningsvis var det alltså så att först skreks det argt från vår lägenhet, och därefter skrek båda barnen AJAJAJAJ jättehögt med en liten stunds mellanrum.
Såatte. Jag blir faktiskt nästan liten smått besviken på mina grannars bristande civilkurage om inte socialtjänsten snart kommer och knackar på dörren.
söndag 9 september 2012
Alla hästar är inte alltid hemma. Men hon är alltid söt.
Mitt yngsta barn och slutledningsförmågan är inte on speaking terms med varandra. Faktum är att om slutledningsförmågan råkar stöta på lillasyster, sätter den näsan i vädret, knycker på nacken och spatserar därifrån innan lillasyster ens hunnit säga hej.
Vilket leder till ordväxlingar som denna:
Lillasyster, med näsan i en ABC-pysselbok och pennan i högsta hugg: -Mamma, säg ett djur som börjar på N!
Jag, från köket en bit bort: -Sa du M som i Macka?
Lillasyster: -Nej, N som i Noshörning. Kan du nåt djur som börjar på det?
Jag, med en väl dold suck: -Tja, noshörning, kanske?
Lillasyster, utan minsta uns av ironi: -Ja, vad bra mamma, tack!
Den där vendettan måste ta slut innan hon hinner högre upp i skolsystemet än förskoleklass, jag säger bara det.
Vilket leder till ordväxlingar som denna:
Lillasyster, med näsan i en ABC-pysselbok och pennan i högsta hugg: -Mamma, säg ett djur som börjar på N!
Jag, från köket en bit bort: -Sa du M som i Macka?
Lillasyster: -Nej, N som i Noshörning. Kan du nåt djur som börjar på det?
Jag, med en väl dold suck: -Tja, noshörning, kanske?
Lillasyster, utan minsta uns av ironi: -Ja, vad bra mamma, tack!
Den där vendettan måste ta slut innan hon hinner högre upp i skolsystemet än förskoleklass, jag säger bara det.
fredag 31 augusti 2012
Lite trötta, kanske
Herredumilde. Klockan är kvart över sju, och båda barnen sover.
Inte konstigt att de skrikit, gråtit och bråkat sig igenom hela eftermiddagen....
Inte konstigt att de skrikit, gråtit och bråkat sig igenom hela eftermiddagen....
All upplysning är inte av godo
Sonen var hemma hos en kompis och lekte igår. Och kom hem med en katalog från Teknikmagasinet, som kompisen i sin vänlighet donerat till honom.
Som tur är, har han varit fullt upptagen med olika gadgets, och inte hunnit bläddra hela. Och som tur är, blev den kvar i vardagsrummet när han lagt sig, så jag kunde riva ur några väl valda sidor.
Jag vill nämligen förskräckligt ogärna behöva förklara helsidan med bilder av olika, mer eller mindre färgglada, mer eller mindre naturtrogna, dildosar.
Jag vill ännu mera ogärna behöva förklara vad de egentligen menar med säljtexten till sexdockan Jezebel.
Utbildning och upplysning kan gå för långt.
Som tur är, har han varit fullt upptagen med olika gadgets, och inte hunnit bläddra hela. Och som tur är, blev den kvar i vardagsrummet när han lagt sig, så jag kunde riva ur några väl valda sidor.
Jag vill nämligen förskräckligt ogärna behöva förklara helsidan med bilder av olika, mer eller mindre färgglada, mer eller mindre naturtrogna, dildosar.
Jag vill ännu mera ogärna behöva förklara vad de egentligen menar med säljtexten till sexdockan Jezebel.
Utbildning och upplysning kan gå för långt.
torsdag 30 augusti 2012
Upptäcktsresande utan att lämna hemmet
Jag städade hemma igår. Och vet ni, jag gjorde den mest häpnadsväckande upptäckt:
Jag har -håll i er nu- ett golv i min lägenhet! I kid you not! Under alla kartonger, kassar och osorterade skor som ligger liksom lite modern-konst-aktigt utspridda överallt, så fanns det ett golv. I alla rum, faktiskt.
Jag menar, varför lägga tid och pengar på polarexpeditioner? Det finns en värld att utforska utan att ens öppna ytterdörren.
Och kanske, bara kanske, ryktet talar sant. Det kanske, under gigantohögen ren tvätt på storebrors rum, finns detta mytomspunna objekt som de gamla i stammen kallar ett skrivbord.
Men det måste ju vara en gammal amsaga. Nåt sånt har ingen sett i verkligheten. Lika bra att låta tvätten ligga så slipper man bli besviken.
Jag har -håll i er nu- ett golv i min lägenhet! I kid you not! Under alla kartonger, kassar och osorterade skor som ligger liksom lite modern-konst-aktigt utspridda överallt, så fanns det ett golv. I alla rum, faktiskt.
Jag menar, varför lägga tid och pengar på polarexpeditioner? Det finns en värld att utforska utan att ens öppna ytterdörren.
Och kanske, bara kanske, ryktet talar sant. Det kanske, under gigantohögen ren tvätt på storebrors rum, finns detta mytomspunna objekt som de gamla i stammen kallar ett skrivbord.
Men det måste ju vara en gammal amsaga. Nåt sånt har ingen sett i verkligheten. Lika bra att låta tvätten ligga så slipper man bli besviken.
måndag 27 augusti 2012
Skolan och genuspedagogiken
Hursomhelst, detta papper har sonen haft som uppgift att fylla i under första klass i skolan.
Och jag blir så trött.
Här har skolan haft ett gyllene tillfälle att få barnen att reflektera. Diskutera vad som är en familj. Vilka kan ingå? Hur kan en familj se ut? Måste man alltid ha blodsband? Kan en vän vara familj? Det finns hur mycket som helst att prata om där. Tvinga barnen att tänka efter. Att motivera sig. Kanske rentav tänka om?
Istället lär man barnen:
1) En familj består av mamma-pappa-barn. Ensamstående föräldrar och samkönade par göre sig icke besvär. De må ha barn, men de är ingen familj.
2) Denna mamma och pappa som ju måste tillhandahållas för att det ska vara tal om en familj, bor tillsammans. Man kan alltså inte ingå i en familj om ens föräldrar är skilda. Och styvfamiljer må existera, men familjer är de då rakt inte.
Man kunde gjort något så bra av detta. Man kunde fått en klass som reflekterat, tänkt efter, diskuterat. Som vidgat sina vyer, utanför den mycket lilla by med mycket få främmande fåglar som vi lever i.
Istället lär man barnen redan vid sju års ålder ett strikt heteronormativt familjebegrepp, där man dessutom utesluter alla skilsmässofamiljer.
Bra där, skolan. Verkligen.
Skolstart
När storebror började i skolans sexårsklass för två år sedan, var jag inte där. Det föll mig inte in. Han var ju väl inskolad på fritids, och skolsalen ligger rent bokstavligen mittemot fritidsrummet. För mig var det ingen grej alls. För honom var det jättestort, visade det sig. Han var orolig, rädd att gå fel, rentav ångestfylld i sin skräck att göra något fel. Och jag, som var fullbokad direkt från morgonen på jobb, kunde inte ta ledigt.
Nu var det lillasysters tur. Och vis av skadan har jag tagit ledigt. Hela första veckan har jag tagit ledigt i min iver att överkompensera för tidigare brister.
Och det blev som första skolstarten även för mig. Skolgården full av barn och, till min förvåning, även föräldrar. Det är tydligen så att man ska följa sina barn första dagen.
Lillasyster, som är jordens kaxigaste tjej annars, gömde sig bakom mina byxben. Kompisen I, som i vanliga fall är en tjej med skinn på näsan även hon, stod bredvid med darrande underläpp och nervositet i ögonen. Båda två behövde kramas en stund, där på skolgården medan vi väntade på att klockan skulle ringa in. Runt omkring spralliga och skraja barn, om vartannat.
Väl inne i skolan, skulle barnen ställa upp sig klassvis och gå i gemensam tropp över skolgården till matsalen för storsamling. Barnen puffades och knuffades, oroliga att hamna sist, eller bli ensamma. Tills sist puffade de in sig i ledet, fem i bredd, hand i hand.
De stora, små sexåringarna.
Nu var det lillasysters tur. Och vis av skadan har jag tagit ledigt. Hela första veckan har jag tagit ledigt i min iver att överkompensera för tidigare brister.
Och det blev som första skolstarten även för mig. Skolgården full av barn och, till min förvåning, även föräldrar. Det är tydligen så att man ska följa sina barn första dagen.
Lillasyster, som är jordens kaxigaste tjej annars, gömde sig bakom mina byxben. Kompisen I, som i vanliga fall är en tjej med skinn på näsan även hon, stod bredvid med darrande underläpp och nervositet i ögonen. Båda två behövde kramas en stund, där på skolgården medan vi väntade på att klockan skulle ringa in. Runt omkring spralliga och skraja barn, om vartannat.
Väl inne i skolan, skulle barnen ställa upp sig klassvis och gå i gemensam tropp över skolgården till matsalen för storsamling. Barnen puffades och knuffades, oroliga att hamna sist, eller bli ensamma. Tills sist puffade de in sig i ledet, fem i bredd, hand i hand.
De stora, små sexåringarna.
fredag 10 augusti 2012
En högst oförstående mor
Mormor och morfar kom och hälsade på idag. Det var flera veckor sedan vi träffades och barnen blev rent yra av glädje. Ännu bättre blev det när vi valde att gå en promenad och barnen fick cykla.
Lyckan varade ända tills lillasyster (som alldeles nyligen lärde sig cykla utan stödhjul) bestämde sig för att stila lite. Hon tog sats och cyklade allt vad de små benen kunde trampa, rakt mot morfar. Kollisionskursen upptäcktes av båda parter i absolut sista sekund. Morfar och barnbarn slängde sig paniskt åt varsitt håll.
Den nyvunna cykelförmågan räckte förstås inte till för en sådan manöver. Lilltösen vurpade. Riktigt ordentligt också. Blod på både knän och armbåge. Värst var dock att hjälmen, som aldrig varit helt exakt i passformen, kasade bakåt så hela främre delen av skallen var helt oskyddad. Rena turen gjorde att hon aldrig var i backen med huvudet, men det var änglavakt snarare än skicklighet som garanterade det. Och nu har vi visserligen såväl min morfar som hennes egen ena morfar däruppe och håller ett öga på oss, men det är ändå bara so much de kan göra. Man måste göra vad man kan själv härnere också.
Så den morfar som finns kvar hos oss, plockade upp bollen, och bestämde på stående fot att nu åker vi till cykelaffären i stan och inhandlar en utprovad hjälm till ungen, en som sitter som den ska. Inga budgethjälmar till hans barnbarn. Särskilt inte ett så galet barnbarn som lillasyster. Mormor var med på noterna, och så var det bestämt.
Men lillasyster själv hade lite andra planer. Gjord av stenhårt virke som hon är, krävde hon att få cykla klart först. En cykelpromenad var hon lovad, och en cykelpromenad ville hon ha. Det är oftast lättare att låta henne få som hon vill i de fall man inte måste säga nej. Så okej, vi fick väl gå med på det då.
Nu är det en gång för alla så med lillasyster att hon bara måste flytta alla gränser som finns att flytta. Säger man nej blir hon arg. Säger man ja, så måste hon pusha och se hur långt hon kan driva innan man till sist säger nej.
Så när hon fick ja till att cykla mera, ville hon genast att jag skulle springa upp till lägenheten först och hämta plåster till det lätt blödande knät.
Ungefär där fick jag nog. Satte ner foten och gjorde klart att unga fröken fick allt vackert ta och välja: Antingen cykla mera nu, eller blir omplåstrad nu och i så fall vara färdigcyklad.
Lillasyster insåg att hon inte skulle kunna komma längre nu. Hon satte sig på cykeln. Såg ner mot den halvt stelnade bloddroppen mitt på knäskålen. Snörvlade lite. Blängde på mig: -Okej då, mamma! Men klaga inte sedan när jag förblöder!
Lyckan varade ända tills lillasyster (som alldeles nyligen lärde sig cykla utan stödhjul) bestämde sig för att stila lite. Hon tog sats och cyklade allt vad de små benen kunde trampa, rakt mot morfar. Kollisionskursen upptäcktes av båda parter i absolut sista sekund. Morfar och barnbarn slängde sig paniskt åt varsitt håll.
Den nyvunna cykelförmågan räckte förstås inte till för en sådan manöver. Lilltösen vurpade. Riktigt ordentligt också. Blod på både knän och armbåge. Värst var dock att hjälmen, som aldrig varit helt exakt i passformen, kasade bakåt så hela främre delen av skallen var helt oskyddad. Rena turen gjorde att hon aldrig var i backen med huvudet, men det var änglavakt snarare än skicklighet som garanterade det. Och nu har vi visserligen såväl min morfar som hennes egen ena morfar däruppe och håller ett öga på oss, men det är ändå bara so much de kan göra. Man måste göra vad man kan själv härnere också.
Så den morfar som finns kvar hos oss, plockade upp bollen, och bestämde på stående fot att nu åker vi till cykelaffären i stan och inhandlar en utprovad hjälm till ungen, en som sitter som den ska. Inga budgethjälmar till hans barnbarn. Särskilt inte ett så galet barnbarn som lillasyster. Mormor var med på noterna, och så var det bestämt.
Men lillasyster själv hade lite andra planer. Gjord av stenhårt virke som hon är, krävde hon att få cykla klart först. En cykelpromenad var hon lovad, och en cykelpromenad ville hon ha. Det är oftast lättare att låta henne få som hon vill i de fall man inte måste säga nej. Så okej, vi fick väl gå med på det då.
Nu är det en gång för alla så med lillasyster att hon bara måste flytta alla gränser som finns att flytta. Säger man nej blir hon arg. Säger man ja, så måste hon pusha och se hur långt hon kan driva innan man till sist säger nej.
Så när hon fick ja till att cykla mera, ville hon genast att jag skulle springa upp till lägenheten först och hämta plåster till det lätt blödande knät.
Ungefär där fick jag nog. Satte ner foten och gjorde klart att unga fröken fick allt vackert ta och välja: Antingen cykla mera nu, eller blir omplåstrad nu och i så fall vara färdigcyklad.
Lillasyster insåg att hon inte skulle kunna komma längre nu. Hon satte sig på cykeln. Såg ner mot den halvt stelnade bloddroppen mitt på knäskålen. Snörvlade lite. Blängde på mig: -Okej då, mamma! Men klaga inte sedan när jag förblöder!
tisdag 7 augusti 2012
Men tänk själv då för fan!
Och apropå att jag då alltså tvättat.
Om jag nu tömmer luddfiltret i torktumlaren. Tömmer kondensvattenfacket. Lyfter över den blöta tvätten från tvättmaskinen till tumlaren. Stänger dörren.
Då tycker jag att det är ganska uppenbart vad jag vill ska hända.
Om jag då kommer tillbaka fem timmar senare, och fanskapet fortfarande inte dragit igång bara för att jag inte tryckt på knappen som säger att den ska göra det. Då tycker jag faktiskt inte att det är bara mitt fel. Lite egen initiativförmåga ska man faktiskt kunna begära för de pengarna.
Om jag nu tömmer luddfiltret i torktumlaren. Tömmer kondensvattenfacket. Lyfter över den blöta tvätten från tvättmaskinen till tumlaren. Stänger dörren.
Då tycker jag att det är ganska uppenbart vad jag vill ska hända.
Om jag då kommer tillbaka fem timmar senare, och fanskapet fortfarande inte dragit igång bara för att jag inte tryckt på knappen som säger att den ska göra det. Då tycker jag faktiskt inte att det är bara mitt fel. Lite egen initiativförmåga ska man faktiskt kunna begära för de pengarna.
En god liten hausfrau
Det blir rent anmärkningsvärt mycket tvätt när man är bortrest en vecka. Och det är rent anmärkningsvärt hur ovilliga ouppackade flyttlådor är att packa upp sig själva medan man är bortrest. Och ännu mera anmärkningsvärt hur barnen kan arbeta upp ett sådant sömnunderskott under veckan borta, men sedan lika förbaskat vara fullständigt omöjliga att lägga på kvällen.
Då kan man tänka sig att man ligger lågt, håller sig hemma och försöker hinna ikapp med sömn och hushållsbestyr. Och det var också planen. Men si, det blir sällan som man tänkt sig. Istället blev det otippat mycket umgänge med vännerna, ännu större sömnunderskott och fortfarande inte uppackat tre dagar efter hemkomst.
Men idag, då jäklar. Då vaknade den lilla hausfraun som döljer sig nånstans där inom mig. Barnen fick inte bara hemlagad mat, vi åt också tillsammans istället för att de fick sitt framför Bolibompa medan jag åt senare, som det alltför ofta blivit sista tiden. Jag har tvättat, packat upp flera kartonger, promenerat med barnen medan lillasyster övat på att cykla. Sorterat, fixat, donat. Till och med stukat lilltån blåröd och svullen, vilket innebär att jag inte bara är en perfekt liten hemmafru, jag är dessutom en tvättäkta martyr. Det blir liksom inte bättre....
Då kan man tänka sig att man ligger lågt, håller sig hemma och försöker hinna ikapp med sömn och hushållsbestyr. Och det var också planen. Men si, det blir sällan som man tänkt sig. Istället blev det otippat mycket umgänge med vännerna, ännu större sömnunderskott och fortfarande inte uppackat tre dagar efter hemkomst.
Men idag, då jäklar. Då vaknade den lilla hausfraun som döljer sig nånstans där inom mig. Barnen fick inte bara hemlagad mat, vi åt också tillsammans istället för att de fick sitt framför Bolibompa medan jag åt senare, som det alltför ofta blivit sista tiden. Jag har tvättat, packat upp flera kartonger, promenerat med barnen medan lillasyster övat på att cykla. Sorterat, fixat, donat. Till och med stukat lilltån blåröd och svullen, vilket innebär att jag inte bara är en perfekt liten hemmafru, jag är dessutom en tvättäkta martyr. Det blir liksom inte bättre....
torsdag 19 juli 2012
Misslyckad sensmoral
Lillasyster vill absolut titta på film innan hon somnar. Jag säger nej, de ska visserligen vara lediga imorgon, men jag jobbar och vill gärna att de ska somna i rimlig tid. Lillasyster bryter ihop. Efter en stunds diskussion (läs: högljutt grälande) suckar jag:
-Lillasyster, kommer du ihåg vad en kompromiss är?
Hon: -Jaa, det betyder att du får lite som du vill och jag får lite som jag vill.
Jag: -Just det. Om vi gör så att du får inte se en hel film som du vill, men om du och storebror ser till att borsta tänderna och bli klara direkt, så får ni sedan se två avsnitt av julkalendern på dvd som ni gillar, vad säger du om det?
Hon, glatt studsande bort mot övervåningen där storebror är. Ropar uppåt med självebelåtet tonfall: -Storebror, vet du vad? Vi får se på tv! Det har jag tjatat till mig.
Det var inte det budskapet jag ville förmedla...
-Lillasyster, kommer du ihåg vad en kompromiss är?
Hon: -Jaa, det betyder att du får lite som du vill och jag får lite som jag vill.
Jag: -Just det. Om vi gör så att du får inte se en hel film som du vill, men om du och storebror ser till att borsta tänderna och bli klara direkt, så får ni sedan se två avsnitt av julkalendern på dvd som ni gillar, vad säger du om det?
Hon, glatt studsande bort mot övervåningen där storebror är. Ropar uppåt med självebelåtet tonfall: -Storebror, vet du vad? Vi får se på tv! Det har jag tjatat till mig.
Det var inte det budskapet jag ville förmedla...
Den visste var den tog
Jag är fräck nog att be lillasyster städa sitt rum. Detta nekas, högljutt och bestämt. Jag framhärdar. Hon upplöses i okontaktbar vrede. Jag framhärdar ändå. Och lägger, i en paus mellan skriken, till att det nog kan tänkas vara så att det inte blir vare sig tv eller dator innan rummet är framkomligt.
Detta blir droppen för den lilla ilskna våta pölen som skriker sig svettig på golvet. Hon reser sig. Spänner ögonen i mig: -Du är en kärring!
Sedan klampar hon bort mot trappan. Kvar står jag och biter mig i kinderna för att inte le åt den sprillans nya förolämpning hon tydligen bestämt sig för är det värsta hon kan kalla mig. Alldeles innan hon försvinner utom synhåll vänder hon sig om och väser: -En gammal kärring!
Ouch.
Detta blir droppen för den lilla ilskna våta pölen som skriker sig svettig på golvet. Hon reser sig. Spänner ögonen i mig: -Du är en kärring!
Sedan klampar hon bort mot trappan. Kvar står jag och biter mig i kinderna för att inte le åt den sprillans nya förolämpning hon tydligen bestämt sig för är det värsta hon kan kalla mig. Alldeles innan hon försvinner utom synhåll vänder hon sig om och väser: -En gammal kärring!
Ouch.
torsdag 12 juli 2012
Förtydligande
Jag tror att jag kanske ska utveckla resonemanget från förra inlägget litegrann:
Dels har jag helt klart för mig att alla föräldrar inte fungerar så väl som de borde. Om barnen har exempelvis en sämre fungerande mor, blir det för dem givetvis ett bättre alternativ att bo varannan vecka hos sin bättre fungerande far, än att visserligen bo på ett ställe, men i gengäld inte ha det bra där.
Dels förstår jag till fullo att man inte vill avstå från att ha ett vardagsliv med sina barn. Jag förstår också att man kan anse att det faktiskt är det bästa för barnen, och att det är sämre att bo hos bara den ena föräldern. Jag bara råkar tro något annat själv. Det allra bästa, enligt min uppfattning, är om föräldrarna håller sams och bor i samma samhälle, helst på gångavstånd från varandra så barnen kan gå fritt emellan dem. Då kan barnen ha en fast punkt, ett stabilt hem, men ändå fri tillgång till båda föräldrarna.
Jag ville nog egentligen bara utrycka min frustration över de vuxnas sätt att förutsätta att barn ska anpassa sig efter vadhelst vi vuxna beslutar, oavsett vad som kanske egentligen hade legat i barnets bästa intresse, och över vuxnas sätt att inför oss själva och varandra rättfärdiga allt vi gör med att "barn är så anpassningsbara".
Dels har jag helt klart för mig att alla föräldrar inte fungerar så väl som de borde. Om barnen har exempelvis en sämre fungerande mor, blir det för dem givetvis ett bättre alternativ att bo varannan vecka hos sin bättre fungerande far, än att visserligen bo på ett ställe, men i gengäld inte ha det bra där.
Dels förstår jag till fullo att man inte vill avstå från att ha ett vardagsliv med sina barn. Jag förstår också att man kan anse att det faktiskt är det bästa för barnen, och att det är sämre att bo hos bara den ena föräldern. Jag bara råkar tro något annat själv. Det allra bästa, enligt min uppfattning, är om föräldrarna håller sams och bor i samma samhälle, helst på gångavstånd från varandra så barnen kan gå fritt emellan dem. Då kan barnen ha en fast punkt, ett stabilt hem, men ändå fri tillgång till båda föräldrarna.
Jag ville nog egentligen bara utrycka min frustration över de vuxnas sätt att förutsätta att barn ska anpassa sig efter vadhelst vi vuxna beslutar, oavsett vad som kanske egentligen hade legat i barnets bästa intresse, och över vuxnas sätt att inför oss själva och varandra rättfärdiga allt vi gör med att "barn är så anpassningsbara".
onsdag 11 juli 2012
Anpassliga barn?
Det senaste året har varit svårt för barnen. Först en skilsmässa, sedan sålde vi huset och nu bor de i en lägenhet. Utan pappa, hund, katter, trädgård, studsmatta etc.
Främst storebror har svårt att finna sig tillrätta i det nya livet. Han är omväxlande rasande arg på mig för att jag flyttat familjen från huset, på sin pappa för att det var han som ville skiljas, och omväxlande förtvivlat ledsen.
Och då tänker jag på alla plattityder man får av folk. "De anpassar sig fort." "Barn har så lätt att anpassa sig". Samma plattityder som jag själv, gud hjälpe mig, säkert hävt ur mig till andra i samma eller liknande situation.
Och jag tror numera inte alls att det är så. Idag vet vi så mycket om barns behov av stabilitet, rutiner och förutsägbarhet i tillvaron. Ändå tror vi vuxna att vi kan vända deras liv upp-och-ner när det passar oss, och så ska de bara anpassa sig. Det funkar inte så. Människor kan anpassa sig efter nästan vad som helst. Se bara på Ingrid Betancourt. Sex år tror jag det var som hon var fånge hos Farc-gerillan och stod fastkedjad vid ett träd mest hela den tiden. Eftersom hon kom därifrån utan att vara helt sinnesrubbad, så måste hon ha anpassat sig. Det betyder inte att hon gillade det. Man kan anpassa sig till nästan vad som helst, det gäller givetvis barn också. Men påtvingad anpassning, grundad på att man inte har något val, är inte detsamma som att man trivs.
Jag skulle önska att vuxna kunde kosta på sig att se sina barn mer när de fattar beslut om saker som river upp hela deras liv. Ibland måste man flytta. Ibland är en skilsmässa det enda rätta. Men alltför ofta gör vi bara det vi själva vill, det vi upplever oss behöva, utan att särskilt mycket reflektera över vad barnen behöver. Kanske kunde man kämpat ett tag till, med äktenskapet som skaver just nu, med jobbet där man inte trivs, men där ett nytt jobb skulle kräva en flytt? Men vi gör det vi vill. För barn är ju så anpassningsbara.
Jag är så tacksam att min exman kunde sätta barnen före sig själv. Inte i skilsmässobeslutet, där är jag ledsen att behöva säga att han bara tänkte på sig själv, men sedan. Han har inte propsat på varannanveckasboende för barnen. Och det är jag så glad för. För (och nu får jag halva Sverige på mig) jag tror inte på att barn ska ha två hem. Skulle du själv vilja bo på två adresser och flytta vareviga vecka? Nej, just det. Barn behöver samma sak som vuxna - en trygg plats de kan kalla sin egen, där de hör hemma. Att inte leva i kappsäck. Det är få vuxna veckopendlare som trivs med det livet. Ändå begär vi det av våra barn.
Och jag vill vara tydlig - jag är ingen ädel människa. Hade exmaken krävt varannanveckasboende, hade jag gått med på det. För jag hade inte kunnat avstå från barnen. I det läget hade jag satt mitt behov av att ha dem hos mig framför deras behov av stabilitet. Jag är inte stolt över det, men så är det. Därför kritiserar jag heller inte andra föräldrar som gör samma sak. Jag säger bara att man inte ska lura sig själv till att man gör det för barnens skull. Man gör det för sin egen. Och jag hade också gjort det. Men exmaken gjorde det inte. Han satte barnen före sig själv, trots det pris han får betala för det.
Och det kommer jag att vara tacksam för till den dag jag dör.
Främst storebror har svårt att finna sig tillrätta i det nya livet. Han är omväxlande rasande arg på mig för att jag flyttat familjen från huset, på sin pappa för att det var han som ville skiljas, och omväxlande förtvivlat ledsen.
Och då tänker jag på alla plattityder man får av folk. "De anpassar sig fort." "Barn har så lätt att anpassa sig". Samma plattityder som jag själv, gud hjälpe mig, säkert hävt ur mig till andra i samma eller liknande situation.
Och jag tror numera inte alls att det är så. Idag vet vi så mycket om barns behov av stabilitet, rutiner och förutsägbarhet i tillvaron. Ändå tror vi vuxna att vi kan vända deras liv upp-och-ner när det passar oss, och så ska de bara anpassa sig. Det funkar inte så. Människor kan anpassa sig efter nästan vad som helst. Se bara på Ingrid Betancourt. Sex år tror jag det var som hon var fånge hos Farc-gerillan och stod fastkedjad vid ett träd mest hela den tiden. Eftersom hon kom därifrån utan att vara helt sinnesrubbad, så måste hon ha anpassat sig. Det betyder inte att hon gillade det. Man kan anpassa sig till nästan vad som helst, det gäller givetvis barn också. Men påtvingad anpassning, grundad på att man inte har något val, är inte detsamma som att man trivs.
Jag skulle önska att vuxna kunde kosta på sig att se sina barn mer när de fattar beslut om saker som river upp hela deras liv. Ibland måste man flytta. Ibland är en skilsmässa det enda rätta. Men alltför ofta gör vi bara det vi själva vill, det vi upplever oss behöva, utan att särskilt mycket reflektera över vad barnen behöver. Kanske kunde man kämpat ett tag till, med äktenskapet som skaver just nu, med jobbet där man inte trivs, men där ett nytt jobb skulle kräva en flytt? Men vi gör det vi vill. För barn är ju så anpassningsbara.
Jag är så tacksam att min exman kunde sätta barnen före sig själv. Inte i skilsmässobeslutet, där är jag ledsen att behöva säga att han bara tänkte på sig själv, men sedan. Han har inte propsat på varannanveckasboende för barnen. Och det är jag så glad för. För (och nu får jag halva Sverige på mig) jag tror inte på att barn ska ha två hem. Skulle du själv vilja bo på två adresser och flytta vareviga vecka? Nej, just det. Barn behöver samma sak som vuxna - en trygg plats de kan kalla sin egen, där de hör hemma. Att inte leva i kappsäck. Det är få vuxna veckopendlare som trivs med det livet. Ändå begär vi det av våra barn.
Och jag vill vara tydlig - jag är ingen ädel människa. Hade exmaken krävt varannanveckasboende, hade jag gått med på det. För jag hade inte kunnat avstå från barnen. I det läget hade jag satt mitt behov av att ha dem hos mig framför deras behov av stabilitet. Jag är inte stolt över det, men så är det. Därför kritiserar jag heller inte andra föräldrar som gör samma sak. Jag säger bara att man inte ska lura sig själv till att man gör det för barnens skull. Man gör det för sin egen. Och jag hade också gjort det. Men exmaken gjorde det inte. Han satte barnen före sig själv, trots det pris han får betala för det.
Och det kommer jag att vara tacksam för till den dag jag dör.
lördag 7 juli 2012
Oväntad allergi
Som de flesta familjer har vi allergier i familjen. I vårt fall yttrar det sig i att lillasyster inte tål spannmål. Ursprungligen tålde hon inte heller mjölk, men numera är det bara spannmål hon måste avstå från.
Nu i veckan upptäckte vi en till.
Det är nämligen så här att barnens fritids är bra på många sätt. Där en del fritids är ren förvaring, har vårt fritids aktiviteter med barnen. De får göra keramik, tova, spela pingis, ha gympaskoj med mera. Allt det är mycket bra, och ger naturligtvis en bra kvalitet till verksamheten. Men det som de däremot inte klarar av alls är den ordningsuppehållande biten av verksamheten. Om ett barn gör något förbjudet, så säger en vuxen till. Men sedan bryr man sig inte om att följa upp, utan barnet ifråga kan helt lugnt fortsätta med det hen höll på med utan att personalen vidare åtgärdar saken.
Ytterligare ett sätt denna brist yttrar sig på, är att man inte vill tjata på barnen. Och det är inget jag hittar på. När jag bad dem att ha som rutin att barnen alltid ska tvätta händerna när de kommer in efter att ha lekt utomhus, fick jag svaret att det kunde de inte ha, eftersom personalen då skulle vara tvungna att tjata på barnen. Tjena, liksom... Barn och tjat är oskiljbara såvitt jag kunnat konstatera, men vad vet jag.
Hur som haver fick denna antitjatpolitik till följd att ingen följde upp att barnen efterföljde uppmaningen att smörja in sig med solskydd i onsdags när de skulle få springa i kalsonger/trosor i vattenspridaren i det gassande solljuset. En åttaåring med intensiv lust att hinna med polarna ut, stannar inte upp vid hyllan där faktor 30-krämen mamma skickat med ligger. Och även om han gjort det, når han inte att smörja sin egen rygg. Och om sedan åttaåringen ifråga är rödhårig och så vitskinnad att man kan bli snöblind av att titta för länge på honom i solljus, så kan man räkna ut resten med en mindre ädel kroppsdel.
Ungen brände sig. Vilket han aldrig någonsin tidigare gjort, eftersom hans mamma är fanatisk med solskyddet. Så ingen av oss var beredd på reaktionen. Samma dag gjorde det förstås ont. Lite Alvedon och en sval dusch innan sängdags, dämpade det rätt så bra ändå.
Men dagen efter. Herregud. På kvällen började det klia. En dos Tavegyl, och ungen somnade. Fram till klockan ett. För då gick effekten ur. Sedan gick resten av natten åt att klia, gråta och vrida sig i sängen. Alvedon, kortisonkräm, inget hjälpte. Till sist slumrade han med en blöt kökshandduk på ryggen. Men även i sömnen slängde han sig hit och dit och kliade. Så dagen efter, när ingen av oss sovit just något alls, fick han följa med mig till jobb. Där fick han mer antihistamin, och ryggen smordes in med bedövningssalva. Och inte heller det hjälpte. När han till sist gråtit hela förmiddagen så det ekade över vårdcentralen, fick han en ordentlig stötdos kortison, och då sänkte sig äntligen lugnet.
Tills senare på kvällen, när klådan och därmed förtvivlan återvände. Ny kortisondos (tack gode gud för läkemedelsförrådet på jobb och en generös kollega! Ja, det är okej, vi skickar med en ny dos med "vanliga" patienter också om det behövs). Och ännu mera antihistamin både på kvällen och mitt i natten till idag. Plus en starkare kortisonsalva både på kvällen och under natten.
Nu verkar det hela ha lugnat sig, även om han då och då ängsligt tror att klådan är på väg tillbaka, och även om han är så utmattad att han gråter och bråkar för allt, och jag är så utmattad att jag inte riktigt kan hantera det.
Det märkliga är att under hela denna plåga, fick han aldrig några eksem eller utslag. Bara denna vidriga klåda. Och läkaren som tittade på honom sa att man kan få en allergisk reaktion i huden av sol, även utan eksem.
Vi har alltså inte bara en allergiker i familjen, utan två. Vilket vi blev varse tack vare fritids. Tack så jävla mycket för det.
Nu i veckan upptäckte vi en till.
Det är nämligen så här att barnens fritids är bra på många sätt. Där en del fritids är ren förvaring, har vårt fritids aktiviteter med barnen. De får göra keramik, tova, spela pingis, ha gympaskoj med mera. Allt det är mycket bra, och ger naturligtvis en bra kvalitet till verksamheten. Men det som de däremot inte klarar av alls är den ordningsuppehållande biten av verksamheten. Om ett barn gör något förbjudet, så säger en vuxen till. Men sedan bryr man sig inte om att följa upp, utan barnet ifråga kan helt lugnt fortsätta med det hen höll på med utan att personalen vidare åtgärdar saken.
Ytterligare ett sätt denna brist yttrar sig på, är att man inte vill tjata på barnen. Och det är inget jag hittar på. När jag bad dem att ha som rutin att barnen alltid ska tvätta händerna när de kommer in efter att ha lekt utomhus, fick jag svaret att det kunde de inte ha, eftersom personalen då skulle vara tvungna att tjata på barnen. Tjena, liksom... Barn och tjat är oskiljbara såvitt jag kunnat konstatera, men vad vet jag.
Hur som haver fick denna antitjatpolitik till följd att ingen följde upp att barnen efterföljde uppmaningen att smörja in sig med solskydd i onsdags när de skulle få springa i kalsonger/trosor i vattenspridaren i det gassande solljuset. En åttaåring med intensiv lust att hinna med polarna ut, stannar inte upp vid hyllan där faktor 30-krämen mamma skickat med ligger. Och även om han gjort det, når han inte att smörja sin egen rygg. Och om sedan åttaåringen ifråga är rödhårig och så vitskinnad att man kan bli snöblind av att titta för länge på honom i solljus, så kan man räkna ut resten med en mindre ädel kroppsdel.
Ungen brände sig. Vilket han aldrig någonsin tidigare gjort, eftersom hans mamma är fanatisk med solskyddet. Så ingen av oss var beredd på reaktionen. Samma dag gjorde det förstås ont. Lite Alvedon och en sval dusch innan sängdags, dämpade det rätt så bra ändå.
Men dagen efter. Herregud. På kvällen började det klia. En dos Tavegyl, och ungen somnade. Fram till klockan ett. För då gick effekten ur. Sedan gick resten av natten åt att klia, gråta och vrida sig i sängen. Alvedon, kortisonkräm, inget hjälpte. Till sist slumrade han med en blöt kökshandduk på ryggen. Men även i sömnen slängde han sig hit och dit och kliade. Så dagen efter, när ingen av oss sovit just något alls, fick han följa med mig till jobb. Där fick han mer antihistamin, och ryggen smordes in med bedövningssalva. Och inte heller det hjälpte. När han till sist gråtit hela förmiddagen så det ekade över vårdcentralen, fick han en ordentlig stötdos kortison, och då sänkte sig äntligen lugnet.
Tills senare på kvällen, när klådan och därmed förtvivlan återvände. Ny kortisondos (tack gode gud för läkemedelsförrådet på jobb och en generös kollega! Ja, det är okej, vi skickar med en ny dos med "vanliga" patienter också om det behövs). Och ännu mera antihistamin både på kvällen och mitt i natten till idag. Plus en starkare kortisonsalva både på kvällen och under natten.
Nu verkar det hela ha lugnat sig, även om han då och då ängsligt tror att klådan är på väg tillbaka, och även om han är så utmattad att han gråter och bråkar för allt, och jag är så utmattad att jag inte riktigt kan hantera det.
Det märkliga är att under hela denna plåga, fick han aldrig några eksem eller utslag. Bara denna vidriga klåda. Och läkaren som tittade på honom sa att man kan få en allergisk reaktion i huden av sol, även utan eksem.
Vi har alltså inte bara en allergiker i familjen, utan två. Vilket vi blev varse tack vare fritids. Tack så jävla mycket för det.
tisdag 26 juni 2012
Regn och barn
Det har, som ni kanske noterat, regnat. Ganska mycket, faktiskt. Sådär mycket att jag är ganska glad att jag inte längre äger ett hus och därmed inte längre behöver oroa mig för översvämningar. Och då hade vi ändå ett hus utan källare.
Dagen efter det stora regnet går barnen ut på gården för att leka. En stund senare tittar jag ut genom fönstret. Och får se lillasyster, naken sånär som på trosorna, hoppa i en vattenpöl, kläderna i en hög på den blöta marken bredvid. Storebror ligger raklång i vattenpölen bredvid, fullt påklädd i jeans och långärmad tröja. Båda barnen gapskrattar medan de häller sandbemängt regnvatten ur hinkar över sina huvuden.
Någon halvtimme senare. Barnen har kommit in. Huttrande, med blå läppar. Storebror, aningen ängslig, märkt av eftertankens kranka blekhet: -Mamma, är du arg?
Jag transporteras på ett ögonblick sisådär trettio år bakåt i tiden. Minns hur jag själv en gång sprang barfota med kläder på genom sommarregnet. Hur roligt det var. Hur lycklig jag var där, blöt och kall.
Så jag suckar lite, och ger det enda svar som är möjligt att ge:
-Nej, älskling. Självklart är jag inte arg.
Dagen efter det stora regnet går barnen ut på gården för att leka. En stund senare tittar jag ut genom fönstret. Och får se lillasyster, naken sånär som på trosorna, hoppa i en vattenpöl, kläderna i en hög på den blöta marken bredvid. Storebror ligger raklång i vattenpölen bredvid, fullt påklädd i jeans och långärmad tröja. Båda barnen gapskrattar medan de häller sandbemängt regnvatten ur hinkar över sina huvuden.
Någon halvtimme senare. Barnen har kommit in. Huttrande, med blå läppar. Storebror, aningen ängslig, märkt av eftertankens kranka blekhet: -Mamma, är du arg?
Jag transporteras på ett ögonblick sisådär trettio år bakåt i tiden. Minns hur jag själv en gång sprang barfota med kläder på genom sommarregnet. Hur roligt det var. Hur lycklig jag var där, blöt och kall.
Så jag suckar lite, och ger det enda svar som är möjligt att ge:
-Nej, älskling. Självklart är jag inte arg.
tisdag 29 maj 2012
Ett nytt liv
På lördag går flyttlasset. Redan när exmaken flyttade ut förra sommaren var det egentligen uppenbart att jag inte skulle kunna behålla huset själv. Av flera skäl. Dels är jag inte ett dugg händig, vilket man behöver vara. Dels har jag inte styrka och ork i kroppen att klara det fysiska arbetet med ett hus. Dels tjänar jag inte så bra att det är ekonomiskt möjligt att behålla det.
Så nu är huset sålt. Med förlust, det får exmaken och jag nöta med ett antal år framåt. En bostadsrätt i samma samhälle är inköpt istället. Studsmattan är bortskänkt till goda vänner, så barnen kan få studsa ibland i alla fall. Katterna har fått flytta till samma vänner.
Och det är många som genom de senaste tio åren hört mig säga att jag inte kan tänka mig att bo i lägenhet igen. Det kan jag fortfarande inte. Men det är inte alltid man får bestämma sådant själv.
Barnen är ledsna. Arga. På mig. Det är mitt fel att vi ska flytta, jag som bestämt det, jag som drivit igenom det. Mer ser de inte. De förlorar sin gräsmatta, sin studsmatta. Hallonen, rabarberna, smultronen. Katterna. Altanen, den kommer jag att sakna mest. Alla dessa sommardagar vi bott därute, alla sommarkvällar vi suttit där och grillat till sena kvällen.
Det blir ett nytt liv. Men vi stannar kvar i samhället. Barnen får behålla sitt sociala sammanhang, sina vänner. Det får jag också. Vi flyttar till en stor lägenhet, en femma på 110 kvadrat, det hade vi aldrig haft råd med inne i stan. Vi kommer få bättre ekonomi. Kanske inte egentligen så stor skillnad, inte med de skulder vi släpar med oss, men stabilare, mindre utsatt. Vi kommer säkert kunna göra saker som vi idag inte har råd med. Hoppas jag. Framförallt slipper vi en panikflytt när huset måste renoveras och vi inte har pengar till det. Nu kunde jag vänta in en bra lägenhet och välja själv när flytten skulle ske.
Jag hade trott att jag skulle få åldras i det här huset. Det blev inte som jag tänkte mig och drömde om. Men det kan bli bra ändå. Vi får se till att det blir bra ändå.
Så nu är huset sålt. Med förlust, det får exmaken och jag nöta med ett antal år framåt. En bostadsrätt i samma samhälle är inköpt istället. Studsmattan är bortskänkt till goda vänner, så barnen kan få studsa ibland i alla fall. Katterna har fått flytta till samma vänner.
Och det är många som genom de senaste tio åren hört mig säga att jag inte kan tänka mig att bo i lägenhet igen. Det kan jag fortfarande inte. Men det är inte alltid man får bestämma sådant själv.
Barnen är ledsna. Arga. På mig. Det är mitt fel att vi ska flytta, jag som bestämt det, jag som drivit igenom det. Mer ser de inte. De förlorar sin gräsmatta, sin studsmatta. Hallonen, rabarberna, smultronen. Katterna. Altanen, den kommer jag att sakna mest. Alla dessa sommardagar vi bott därute, alla sommarkvällar vi suttit där och grillat till sena kvällen.
Det blir ett nytt liv. Men vi stannar kvar i samhället. Barnen får behålla sitt sociala sammanhang, sina vänner. Det får jag också. Vi flyttar till en stor lägenhet, en femma på 110 kvadrat, det hade vi aldrig haft råd med inne i stan. Vi kommer få bättre ekonomi. Kanske inte egentligen så stor skillnad, inte med de skulder vi släpar med oss, men stabilare, mindre utsatt. Vi kommer säkert kunna göra saker som vi idag inte har råd med. Hoppas jag. Framförallt slipper vi en panikflytt när huset måste renoveras och vi inte har pengar till det. Nu kunde jag vänta in en bra lägenhet och välja själv när flytten skulle ske.
Jag hade trott att jag skulle få åldras i det här huset. Det blev inte som jag tänkte mig och drömde om. Men det kan bli bra ändå. Vi får se till att det blir bra ändå.
fredag 25 maj 2012
När man byter upp sig
Varje år i maj har vårdcentralen planeringsdagar. Oftast åker vi iväg någonstans, den gång vi stannade på plats slog det inte helt väl ut. Man blir liksom inte ostörd om man finns till hands för att bli störd. Förra året var vi ute i skärgården på ett vandrarhem. Trevligt, extremt vackert, men tveksam komfort. Fyra timmar enkel resa, utedass, tunna madrasser i våningssängar och man fick ta med och laga maten själv.
Men i år. I år. Vi åkte till ett ljuvligt vackert hotell vid en insjö. Dubbelrum med mjuka sköna sängar, dusch och toalett på varje rum. Vedeldad bastu, bubbelpool. Samt en tempererad utepool och så förstås sjön. Tvårätters luncher, trerätters middag. Underbar hotellfrukost. Två övernattningar, för att vi inte skulle vara för utmattade när konferensen började på torsdagen åkte vi dit redan på onsdagen.
Och vädret, detta ljuvliga majväder vi haft! Jag badade ute i sjön - jag! Världens största badkruka. Visserligen efter ett par glas vin, men ändå. (Det hela övergick i en tävling mellan mig och kollegan, där hon gjorde volter ner i vattnet och jag dök uppifrån sittbänken på bryggan. Jag vill gärna tro att jag vann). När det var dags för grupparbete förflyttades detta omedelbart ut på gräsmattan under den skuggande björken, Dagens dito startade där, men sedan tyckte chefen att man ju kan prata lika bra på en poolkant (japp, jag har världens sannolikt bästa chef), så förhandlingarna förflyttades från liggande position på varsin filt på gräset till poolen.
Och ja, allt detta skedde på skattemedel. Men ja, vi har faktiskt arbetat och vi har faktiskt utvecklat verksamheten. Och jäklar, vilken vikänsla sådana här utflykter ger personalgruppen!
Solbränd, nybadad, utmattad. Och mycket mycket nöjd, mycket mycket taggad för arbetet. Det är jag det.
Men i år. I år. Vi åkte till ett ljuvligt vackert hotell vid en insjö. Dubbelrum med mjuka sköna sängar, dusch och toalett på varje rum. Vedeldad bastu, bubbelpool. Samt en tempererad utepool och så förstås sjön. Tvårätters luncher, trerätters middag. Underbar hotellfrukost. Två övernattningar, för att vi inte skulle vara för utmattade när konferensen började på torsdagen åkte vi dit redan på onsdagen.
Och vädret, detta ljuvliga majväder vi haft! Jag badade ute i sjön - jag! Världens största badkruka. Visserligen efter ett par glas vin, men ändå. (Det hela övergick i en tävling mellan mig och kollegan, där hon gjorde volter ner i vattnet och jag dök uppifrån sittbänken på bryggan. Jag vill gärna tro att jag vann). När det var dags för grupparbete förflyttades detta omedelbart ut på gräsmattan under den skuggande björken, Dagens dito startade där, men sedan tyckte chefen att man ju kan prata lika bra på en poolkant (japp, jag har världens sannolikt bästa chef), så förhandlingarna förflyttades från liggande position på varsin filt på gräset till poolen.
Och ja, allt detta skedde på skattemedel. Men ja, vi har faktiskt arbetat och vi har faktiskt utvecklat verksamheten. Och jäklar, vilken vikänsla sådana här utflykter ger personalgruppen!
Solbränd, nybadad, utmattad. Och mycket mycket nöjd, mycket mycket taggad för arbetet. Det är jag det.
fredag 11 maj 2012
Sportsligt
Alltså, jag är inte särskilt sportintresserad. Hade inte storebror insisterat på att få se hockeyn ett tag innan godnattdags, hade jag aldrig ens slagit igång tv:n. Så visst, jag kan ha missuppfattat allt.
Men, ändå. Är det verkligen meningen att spelarna rätt vad det är ska slänga ifrån sig klubborna på isen, dra av sig handskarna och börja slå på varandra?
Men, ändå. Är det verkligen meningen att spelarna rätt vad det är ska slänga ifrån sig klubborna på isen, dra av sig handskarna och börja slå på varandra?
Men Gud vad trevligt det var medan det varade!
Ni vet när man har lite godis hemma, men inte sådär så att det egentligen räcker till mer än en? Ni vet hur man då gömmer undan det tills ungarna sover, och så äter man sedan upp alltihop själv?
Det tricket funkar bara så länge ungarna faktiskt somnar innan man själv måste ge upp och gå och lägga sig.
Det tricket funkar bara så länge ungarna faktiskt somnar innan man själv måste ge upp och gå och lägga sig.
Allting går att sälja med mördande reklam
Igår kväll. Storebror fick vara uppe extra länge och titta på Let´s Dance. Så blev det reklampaus. Ännu en av ICA:s långkörare med ICA-Stig och gänget. I det aktuella avsnittet handlar det om att ICA har startat något slags grillskola. Stig ska svara på frågor om hur man grillar bäst. Men alla frågor han hittar handlar bara om den unga snygga medarbetaren Cindy. "Är Cindy singel?". "Vilket är Cindys telefonnummer?", ja ni fattar.
Till sist utbrister Stig med en lättad suck: "Äntligen! En fråga om att grilla! 'Gillar Cindy välhängt kött?´ Pah! Klart hon gör!"
Och sedan blev storebror jättesur när jag vägrade förklara varför jag höll på att skratta ihjäl mig.
Till sist utbrister Stig med en lättad suck: "Äntligen! En fråga om att grilla! 'Gillar Cindy välhängt kött?´ Pah! Klart hon gör!"
Och sedan blev storebror jättesur när jag vägrade förklara varför jag höll på att skratta ihjäl mig.
torsdag 10 maj 2012
Det är rätt. Håll det på en need to know-nivå
Lillasyster har hållit sig vaken tills också jag går och lägger mig. Vi ligger tillsammans och myser, hon på min arm. Vi pratar lite ditt och datt, om dagen som varit och om allt vi kommer att tänka på. Så kommer det:
-Mamma, jag är kär i M.
-Är du, älskling?
-Jaaa. Jag ska gifta mig med honom. Fast jag väntar med att berätta det för honom tills vi är vuxna.
Det är rätt. Stressa inte upp honom i onödan. De är ju så känsliga, de små liven. Need to know basis. At all times.
-Mamma, jag är kär i M.
-Är du, älskling?
-Jaaa. Jag ska gifta mig med honom. Fast jag väntar med att berätta det för honom tills vi är vuxna.
Det är rätt. Stressa inte upp honom i onödan. De är ju så känsliga, de små liven. Need to know basis. At all times.
fredag 4 maj 2012
Änglars vardag
Lillasyster, vid frukostbordet: -Mamma, du vet morfar som är död? Det är synd om honom som måste flyga hela tiden.
Jag, lätt konfunderad: -Hurdå menar du?
Lillasyster: -Jo, men han är ju en ängel nu. De måste flyga hela tiden, det är så. Jag tror han har trillat och slagit sig två gånger.
Jag: -Tror du verkligen det? Jag tror inte man kan göra sig illa när man är en ängel.
Hon: -Jo, det kan man. Men morfar brukar leka med barnen i himlen. Han leker med dem när han inte är hos oss och kollar hur vi har det.
Ja, kanske det. Bättre lekkamrat än vår busmorfar kan de inte få medan de väntar på sina egna kära, barnen i himlen.
Jag, lätt konfunderad: -Hurdå menar du?
Lillasyster: -Jo, men han är ju en ängel nu. De måste flyga hela tiden, det är så. Jag tror han har trillat och slagit sig två gånger.
Jag: -Tror du verkligen det? Jag tror inte man kan göra sig illa när man är en ängel.
Hon: -Jo, det kan man. Men morfar brukar leka med barnen i himlen. Han leker med dem när han inte är hos oss och kollar hur vi har det.
Ja, kanske det. Bättre lekkamrat än vår busmorfar kan de inte få medan de väntar på sina egna kära, barnen i himlen.
fredag 27 april 2012
Magiska underkläder
"The ultimate control bodyshaper. Makes you feel slimmer, sleeker and confident"
Det stämmer säkert. Men bara om man kan FÅ FANSKAPET PÅ SIG!
Det stämmer säkert. Men bara om man kan FÅ FANSKAPET PÅ SIG!
onsdag 4 april 2012
Don efter person
Det är dags för nya glasögon. Jag har lånat hem två bågar, som jag provar inför alla som kommer i närheten och ber om råd.
Och jag tror faktiskt inte att jag vill veta vad det säger om mig som mor att den båge som båda mina barn tycker att jag passar bäst i är den båge som tre olika personer tycker att jag ser arg ut i.
Och jag tror faktiskt inte att jag vill veta vad det säger om mig som mor att den båge som båda mina barn tycker att jag passar bäst i är den båge som tre olika personer tycker att jag ser arg ut i.
onsdag 28 mars 2012
Hemmets diktatur
Barnen har varit på kvällsgympa. De är mycket mycket trötta. De är helt ointresserade av att duscha innan sänggåendet. Deras mamma, å andra sidan, är mycket intresserad av att de ska göra just detta.
Storebror slänger sig i soffan. Han huffar och puffar en stund. Fräser sedan surt: -Är inte det här en demokrati eller?
Jag svarar blitt: -Nix, det här en en diktatur, inget att diskutera.
Han, efter ytterligare en stunds huffande och puffande: -Men om det här är en diktatur, då vill jag vara diktator!
Dagen efter berättar jag detta för kollegan. Hon föreslår att jag ska testa att låta barnen vara diktator varsin dag, och se vad de bestämmer. Jag funderar på saken. Bestämmer mig för att skicka upp en försiktig testballong:
-Storebror, om du fick vara diktator för en dag, vad skulle du bestämma då?
Blixtsnabbt kommer svaret, utan en sekunds tvekan: -Då skulle jag bestämma att lillasyster är min slav!
Crash and burn för den ballongen...
Storebror slänger sig i soffan. Han huffar och puffar en stund. Fräser sedan surt: -Är inte det här en demokrati eller?
Jag svarar blitt: -Nix, det här en en diktatur, inget att diskutera.
Han, efter ytterligare en stunds huffande och puffande: -Men om det här är en diktatur, då vill jag vara diktator!
Dagen efter berättar jag detta för kollegan. Hon föreslår att jag ska testa att låta barnen vara diktator varsin dag, och se vad de bestämmer. Jag funderar på saken. Bestämmer mig för att skicka upp en försiktig testballong:
-Storebror, om du fick vara diktator för en dag, vad skulle du bestämma då?
Blixtsnabbt kommer svaret, utan en sekunds tvekan: -Då skulle jag bestämma att lillasyster är min slav!
Crash and burn för den ballongen...
söndag 25 mars 2012
Helgfacit
Barnkalas utomhus. Tjugo sockerspeedade ungar och en öppen eld. Och ingen unge tog eld.
Jag skulle vilja påstå att helgen slutade på plus.
Jag skulle vilja påstå att helgen slutade på plus.
onsdag 14 mars 2012
Professionell ut i fingerspetsarna
Onsdag förmiddag. Jag och två mammor i väntrummet på bvc. Mamma 1 har en bebis och en treårig flicka med sig. Mamma 2 har en bebis i famnen.
Mamma 1 (med lätt stressad ton): -Vill ni verkligen ha en stor spindel i soffan?
Jag (med tre snabba steg bort från soffan och klart uppstressad röst): -Nej, verkligen inte!! Men JAG tänker INTE ta bort den!
Mamma 1 (med lätt hysterisk röst och smått stirrig blick): -Ja, JAG tänker INTE heller ta bort den!
Treåriga dottern (lätt ängsligt): -Mamma, är den farlig?
Jag och Mamma 1 i kör (fortfarande med hysteriska röster och stirriga blickar):
-Neeej då, inte alls! Men JAG tänker INTE ta bort den!!
Dödläge. Då suckar Mamma 2 djupt: -Ge mig ett papper så tar jag bort den.
Sansad, förtroendeingivande och professionell. Det är jag det.
Mamma 1 (med lätt stressad ton): -Vill ni verkligen ha en stor spindel i soffan?
Jag (med tre snabba steg bort från soffan och klart uppstressad röst): -Nej, verkligen inte!! Men JAG tänker INTE ta bort den!
Mamma 1 (med lätt hysterisk röst och smått stirrig blick): -Ja, JAG tänker INTE heller ta bort den!
Treåriga dottern (lätt ängsligt): -Mamma, är den farlig?
Jag och Mamma 1 i kör (fortfarande med hysteriska röster och stirriga blickar):
-Neeej då, inte alls! Men JAG tänker INTE ta bort den!!
Dödläge. Då suckar Mamma 2 djupt: -Ge mig ett papper så tar jag bort den.
Sansad, förtroendeingivande och professionell. Det är jag det.
lördag 18 februari 2012
Melodifestivalen
Storebrors favorit hittills i mellon har varit Sean Banan. Helt naturligt och rimligt med tanke på att han är sju år.
Men nu. Nu är han själaglad över att Björn Ranelid gick direkt till Globen. Han tycker det var kvällens överlägset bästa låt.
Jag vet faktiskt inte hur jag ska förhålla mig till det.
Men nu. Nu är han själaglad över att Björn Ranelid gick direkt till Globen. Han tycker det var kvällens överlägset bästa låt.
Jag vet faktiskt inte hur jag ska förhålla mig till det.
måndag 6 februari 2012
En sexårings glasklara logik
Lillasyster har straffat ut sig. En hel promenad har hon skrikit, sparkat, slagit och bitit för att hon inte fått som hon velat. Promenaden skulle tagit max en timme, den tog två timmar. Alltså dras en förmån in då vi kommer hem.
Jag: -Så blir det när du slår och sparkar mig.
Lillasyster: -Men det gjorde jag för att du var DUM!
Jag: -Ja, men du gjorde ju likadant mot pappa.
Lillasyster. -Ja, för att han också är DUM!!
Jag: -Jamen, får vi slå och sparka dig när vi tycker att du är dum då?
Lillasyster, med eftertryck och känsla: -NEJ! För ni är större och vet bättre!
Spontant tror jag att hon ska vara ganska tacksam för det.
Jag: -Så blir det när du slår och sparkar mig.
Lillasyster: -Men det gjorde jag för att du var DUM!
Jag: -Ja, men du gjorde ju likadant mot pappa.
Lillasyster. -Ja, för att han också är DUM!!
Jag: -Jamen, får vi slå och sparka dig när vi tycker att du är dum då?
Lillasyster, med eftertryck och känsla: -NEJ! För ni är större och vet bättre!
Spontant tror jag att hon ska vara ganska tacksam för det.
fredag 3 februari 2012
Bekymmer
Lillasyster är bjuden på gossen L:s kalas. L som är handlöst förälskad i henne, och inget hellre vill än att få gifta sig med henne.
Jag: -Älskling, vilken klänning vill du ha på L:s kalas?
Lillasyster: -Den långa rosa, för när jag har den på dagis tycker L om det. Då drar han alltid sin stol närmare mig. Det är jättejobbigt!
Jag: -Men är det jobbigt, tycker du? Han tycker ju så mycket om dig.
Lillsyster, sammanbitet: -Jag måste gifta mig med honom, och jag vill inte det!
Jag: -Men kära nån, varför måste du det?
Lillasyster: -För jag kommer aldrig hitta nån annan kille.
Det visar sig att lillasyster är helt övertygad om att hon måste gifta sig med en kille som är ett år yngre än hon, eftersom hennes pappa är drygt ett år yngre än jag, och av kullen -07, är det tydligen L som står till buds. Och eftersom hon inte älskar honom, känns det förstås hårt att tvingas gifta sig med honom, hur snäll och rar han än är.
Min försäkran att hennes liv kommer fyllas med allehanda personer, både killar och tjejer, när hon blir större och byter skola och lär känna nya personer, ger hon inte mycket för:
-Mamma, jag vill inte gifta mig med någon jag inte känner.
Det kan man ju förstå. Livet är hårt när man är sex år.
Jag: -Älskling, vilken klänning vill du ha på L:s kalas?
Lillasyster: -Den långa rosa, för när jag har den på dagis tycker L om det. Då drar han alltid sin stol närmare mig. Det är jättejobbigt!
Jag: -Men är det jobbigt, tycker du? Han tycker ju så mycket om dig.
Lillsyster, sammanbitet: -Jag måste gifta mig med honom, och jag vill inte det!
Jag: -Men kära nån, varför måste du det?
Lillasyster: -För jag kommer aldrig hitta nån annan kille.
Det visar sig att lillasyster är helt övertygad om att hon måste gifta sig med en kille som är ett år yngre än hon, eftersom hennes pappa är drygt ett år yngre än jag, och av kullen -07, är det tydligen L som står till buds. Och eftersom hon inte älskar honom, känns det förstås hårt att tvingas gifta sig med honom, hur snäll och rar han än är.
Min försäkran att hennes liv kommer fyllas med allehanda personer, både killar och tjejer, när hon blir större och byter skola och lär känna nya personer, ger hon inte mycket för:
-Mamma, jag vill inte gifta mig med någon jag inte känner.
Det kan man ju förstå. Livet är hårt när man är sex år.
måndag 30 januari 2012
Men det går ju att leva på nudlar
Jamen, varför inte. Jag drar runt huset och barnen själv (med minimiunderhåll via FK eftersom exmaken inte tjänar tillräckligt för att själv pröjsa för barnen).
Det har nyss varit jul. Och lillasyster fyller år i januari. Jag har varit föräldraledig på jullovet, med ty åtföljande löneavdrag.
Så varför inte? Försäkringskassan slår till och betalar ut fyra halvdagars ersättning. Generösa som de är.
Det är bara det att jag ansökt om (och haft löneavdrag för) sex HELdagar. Och en halvdag.
Men vem räknar?
Det har nyss varit jul. Och lillasyster fyller år i januari. Jag har varit föräldraledig på jullovet, med ty åtföljande löneavdrag.
Så varför inte? Försäkringskassan slår till och betalar ut fyra halvdagars ersättning. Generösa som de är.
Det är bara det att jag ansökt om (och haft löneavdrag för) sex HELdagar. Och en halvdag.
Men vem räknar?
lördag 28 januari 2012
Visdomsord
Jag skulle vaccinera ett barn på jobb igår. En extravaccination, med ett slags vaccin som vi normalt sett inte har hemma. Jag hade sett att vi hade en dos hemma för ett tag sen, och sedan inte tänkt mer på det. Det visade sig att det dosen var beställd till ett annat barn, och den hade hunnit användas när jag sedan kom igår och trodde att jag skulle ta den. Då stod redan barnet och hennes mamma i väntrummet. Mor hade tagit ledigt från skolan, barnet från dagis, bara för att komma till mig för att vaccineras. Med ett vaccin som inte fanns. Vilket jag naturligtvis borde ha kollat några dagar i förväg, och sedan beställt en ny dos när det nu inte fanns något.
Det är såklart helt oacceptabelt att slarva så. Det är respektlöst mot barnet som var rädd, och som nu måste oroa sig en vecka till innan det blir dags på riktigt. Det är respektlöst mot modern som tagit ledigt från sin utbildning helt i onödan, och dessutom måste göra om det om en vecka igen. Jag borde ha kollat kylen i god tid när det handlade om ett specialvaccin. Det finns inga ursäkter.
Det enda jag kunde göra var förstås att uttrycka min ledsenhet över det inträffade, och be om ursäkt på ett uppriktigt och ärligt sätt. Vilket jag gjorde. Eftertryckligt. Ja, så generad var jag över det som hänt att jag liksom inte kunde sluta be om ursäkt, allt mer osammanhängande för varje gång.
Till sist höll modern upp en hand för att stoppa mig. Hon log och höll upp ett finger: -Det gör ingenting. Varje dag, något inte perfekt.
Och det var så fruktansvärt bra sagt. Jag tror att det ska bli mitt motto i livet. Varje dag, något inte perfekt. Varje dag, utan undantag, kommer något att skita sig. Ibland är det ens eget fel, ibland inte. Oavsett vilket, så kommer varje dag något att inte bli som man själv vill, eller som det borde bli. Så ser livet ut.
Och det gör inget.
Det är såklart helt oacceptabelt att slarva så. Det är respektlöst mot barnet som var rädd, och som nu måste oroa sig en vecka till innan det blir dags på riktigt. Det är respektlöst mot modern som tagit ledigt från sin utbildning helt i onödan, och dessutom måste göra om det om en vecka igen. Jag borde ha kollat kylen i god tid när det handlade om ett specialvaccin. Det finns inga ursäkter.
Det enda jag kunde göra var förstås att uttrycka min ledsenhet över det inträffade, och be om ursäkt på ett uppriktigt och ärligt sätt. Vilket jag gjorde. Eftertryckligt. Ja, så generad var jag över det som hänt att jag liksom inte kunde sluta be om ursäkt, allt mer osammanhängande för varje gång.
Till sist höll modern upp en hand för att stoppa mig. Hon log och höll upp ett finger: -Det gör ingenting. Varje dag, något inte perfekt.
Och det var så fruktansvärt bra sagt. Jag tror att det ska bli mitt motto i livet. Varje dag, något inte perfekt. Varje dag, utan undantag, kommer något att skita sig. Ibland är det ens eget fel, ibland inte. Oavsett vilket, så kommer varje dag något att inte bli som man själv vill, eller som det borde bli. Så ser livet ut.
Och det gör inget.
måndag 2 januari 2012
Aggressiv
OK. Jag har nu suttit närmare en halvtimme i kö till Vattenfall. Jag har successivt kämpat mig fram i kön. Från plats 29 till plats 4.
Därför undrar jag hur i självaste glödheta helvetet det gick till att jag nu plötsligt informeras om att min plats i kön är TJUGOSJU???
Jag tycker mycket mycket synd om den stackars handläggare som får mig i örat om en halvtimme eller så. Mycket synd.
Därför undrar jag hur i självaste glödheta helvetet det gick till att jag nu plötsligt informeras om att min plats i kön är TJUGOSJU???
Jag tycker mycket mycket synd om den stackars handläggare som får mig i örat om en halvtimme eller så. Mycket synd.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)