Skolstart

När storebror började i skolans sexårsklass för två år sedan, var jag inte där. Det föll mig inte in. Han var ju väl inskolad på fritids, och skolsalen ligger rent bokstavligen mittemot fritidsrummet. För mig var det ingen grej alls. För honom var det jättestort, visade det sig. Han var orolig, rädd att gå fel, rentav ångestfylld i sin skräck att göra något fel. Och jag, som var fullbokad direkt från morgonen på jobb, kunde inte ta ledigt.

Nu var det lillasysters tur. Och vis av skadan har jag tagit ledigt. Hela första veckan har jag tagit ledigt i min iver att överkompensera för tidigare brister.

Och det blev som första skolstarten även för mig. Skolgården full av barn och, till min förvåning, även föräldrar. Det är tydligen så att man ska följa sina barn första dagen.

Lillasyster, som är jordens kaxigaste tjej annars, gömde sig bakom mina byxben. Kompisen I, som i vanliga fall är en tjej med skinn på näsan även hon, stod bredvid med darrande underläpp och nervositet i ögonen. Båda två behövde kramas en stund, där på skolgården medan vi väntade på att klockan skulle ringa in. Runt omkring spralliga och skraja barn, om vartannat.

Väl inne i skolan, skulle barnen ställa upp sig klassvis och gå i gemensam tropp över skolgården till matsalen för storsamling. Barnen puffades och knuffades, oroliga att hamna sist, eller bli ensamma. Tills sist puffade de in sig i ledet, fem i bredd, hand i hand.

De stora, små sexåringarna.