En högst oförstående mor

Mormor och morfar kom och hälsade på idag. Det var flera veckor sedan vi träffades och barnen blev rent yra av glädje. Ännu bättre blev det när vi valde att gå en promenad och barnen fick cykla.

Lyckan varade ända tills lillasyster (som alldeles nyligen lärde sig cykla utan stödhjul) bestämde sig för att stila lite. Hon tog sats och cyklade allt vad de små benen kunde trampa, rakt mot morfar. Kollisionskursen upptäcktes av båda parter i absolut sista sekund. Morfar och barnbarn slängde sig paniskt åt varsitt håll.
Den nyvunna cykelförmågan räckte förstås inte till för en sådan manöver. Lilltösen vurpade. Riktigt ordentligt också. Blod på både knän och armbåge. Värst var dock att hjälmen, som aldrig varit helt exakt i passformen, kasade bakåt så hela främre delen av skallen var helt oskyddad. Rena turen gjorde att hon aldrig var i backen med huvudet, men det var änglavakt snarare än skicklighet som garanterade det. Och nu har vi visserligen såväl min morfar som hennes egen ena morfar däruppe och håller ett öga på oss, men det är ändå bara so much de kan göra. Man måste göra vad man kan själv härnere också.
Så den morfar som finns kvar hos oss, plockade upp bollen, och bestämde på stående fot att nu åker vi till cykelaffären i stan och inhandlar en utprovad hjälm till ungen, en som sitter som den ska. Inga budgethjälmar till hans barnbarn. Särskilt inte ett så galet barnbarn som lillasyster. Mormor var med på noterna, och så var det bestämt.

Men lillasyster själv hade lite andra planer. Gjord av stenhårt virke som hon är, krävde hon att få cykla klart först. En cykelpromenad var hon lovad, och en cykelpromenad ville hon ha. Det är oftast lättare att låta henne få som hon vill i de fall man inte måste säga nej. Så okej, vi fick väl gå med på det då.
Nu är det en gång för alla så med lillasyster att hon bara måste flytta alla gränser som finns att flytta. Säger man nej blir hon arg. Säger man ja, så måste hon pusha och se hur långt hon kan driva innan man till sist säger nej.
Så när hon fick ja till att cykla mera, ville hon genast att jag skulle springa upp till lägenheten först och hämta plåster till det lätt blödande knät.
Ungefär där fick jag nog. Satte ner foten och gjorde klart att unga fröken fick allt vackert ta och välja: Antingen cykla mera nu, eller blir omplåstrad nu och i så fall vara färdigcyklad.

Lillasyster insåg att hon inte skulle kunna komma längre nu. Hon satte sig på cykeln. Såg ner mot den halvt stelnade bloddroppen mitt på knäskålen. Snörvlade lite. Blängde på mig: -Okej då, mamma! Men klaga inte sedan när jag förblöder!