Och jag har ändå bara två barn

Jag, för inte alls så himla länge sen:

-Okej, idag är det måndag. På lördag ska barnen på kalas. Då ska de där kläderna vara rena och klara, bäst jag kollar redan nu hur det ligger till med den saken.

Jag, nuförtiden:

-Åh herregud, är det redan klockan tio på fredagkvällen! Och barnen ska på kalas imorgon! Okej, damage control - jag gräver i tvättkorgen, kanske hittar jag nåt utan alltför uppenbara fläckar som inte luktar direkt unket som de kan ha.

Hur blev det såhär?

Lördagsmiddag på våran gata

Ofta gör vi ingen större skillnad på vardag eller helg när det kommer till mat. Helgen firas istället med lite snacks, och ett glas vin för mamman.

Men igår hade jag för en gångs skull planerat i tid. Tagit fram en bit gott kött ur frysen, köpt hem goda grönsaker, avocado, gurka och sånt. Tinat upp en påse kantareller. Samt kommit ihåg att hålla koll på tiden hyfsat iaf, så maten var klar kvart över sex istället för kvart över sju.

Dessutom hade vi gäster, vilket alltid piggar upp. Exmaken och barnens kompis I var här.

Så jag dukade belåtet fram middagen, och kallade alla till bords. Lagom till vi började äta upptäckte barnen att ett av deras favvisBompaprogram börjat. Och eftersom jag a) själv har möjlighet att matcha det jag gör efter om jag vill se något på tv och också gör det, och därför tycker jag bör visa barnen samma respekt, och b) vet att det ändå bara blir bråk resten av måltiden annars, vilket inte är trevligt för någon, så släppte jag iväg dem.
Därefter gick brandlarmet. Och exmaken, som är medlem i frivilliga brandkåren och ännu inte hunnit börja med sitt vinglas, rusade iväg glad i hågen för att leka med brandbilen.

Kvar vid bordet blev I och jag. Jag komplimenterade henne för hennes goda bordsvett att avstå från programmet för att iställt äta klart.
Fick svaret: -Jag lämnar ALDRIG kött och pommes frites!

Okej. Mindre väluppfostrad liten ängel och mer hungrigt barn med födgeni alltså. Men sällskap vid bordet fick jag.

Jaja, man kan inte lyckas med allt

Vi börjar växa ur vår soffa. En tresitsare (tvåsits plus schäslong). Storebror och jag slåss om schäslongen numera när han blivit en långskånk. Lillasyster slåss också om den, av ren princip och rättvisekänsla.
När vi sedan alltsomoftast har en blandad sortering extrabarn här, så blir det trångt om saligheten.

Så när den lokala Mio-butiken annonserar att de ska slå igen och rear ut allt, samtidigt som deklarationen avslöjar att jag kommer få osedvanligt mycket tillbaka på skatten i år, så var saken klar. Jag åkte dit, provsatt mig runt i butiken, och slog till på en ljuvlig, mjuk och rymlig sak. Jag skrev på papper på köpet. På det papperet står det att man inte har returrätt eller bytesrätt.

Och sedan åkte jag hem och mätte rummet.

Tydligen ska man göra det innan man köper nya möbler.