Vuxenansvar

Ju äldre mina barn blir desto jobbigare blir det att gå på sociala tillställningar med dem. Det beror inte på dem, utan på att alla kompisars barn också blir äldre i samma takt som mina. Och då inträffar något märkligt med föräldrarna. De liksom släpper greppet helt. Föräldrar till barn under 2-3 år springer efter, har koll, vet var deras barn är och vad de gör. Efter den åldern verkar någon magisk gräns överskridas, och därefter är det som om de vuxnas roll på sociala tillställningar bara är att umgås med varandra. Ungarna får klara sig själva. Och vad händer då? Jo, det blir den starkes värld. Störst och starkast vinner.

Ikväll var jag på valborgsgrillning med ett stort kompisgäng. Jättekul. Om det inte vore för att jag springer runt som en jäkla beskäftig skvallerkärring och håller styr på allas barn. Och nej, det är inte mitt ansvar. Men jag bara kan inte acceptera att barn ska få vara taskiga mot varandra bara för att de inte är mina. Eller ledsna. Eller något annat som kräver ett vuxet ingripande. Vi var minst 15 vuxna där ikväll. Ändå var det bara jag som hörde när värdens son skrek på hjälp. Bara jag som reagerade när ett annat barn sparkade flera av kompisarna. Bara jag som hörde när lillasyster var ledsen. Alldeles för sent hörde jag det, hon hade hunnit bli hysterisk av förtvivlan, och ingen av de 7-8 vuxna som stod enormt mycket närmare henne än jag hade ens noterat att det hördes barnagråt.
Det är som om de vuxna inbillar sig att bara för att det är fest så ska barnen kunna sköta sig själva. De vuxnas socialiserande blir viktigare än föräldratillsynen. De får klara sig. De kan väl själva säga till om det är något. Men det kan de inte alltid. Om något barn dominerar på ett oschysst sätt, kanske den yngre och mindre med mindre status i gruppen inte riktigt klarar att själv bryta sig loss och gå till en vuxen, bli skvallerbyttan. Om leken är intensiv, kanske inget barn riktigt kan slita sig för att hämta hjälp till kamraten som är ledsen och behöver tröst. Barn behöver vuxen närvaro. Vuxna ögon som ser, vuxna händer som griper in, utan att barnen själva ber om det.

Jag är innerligt trött på att gå på tillställningar och vara den enda vuxna som ser barnen.

Förtydligande dagen efter: Det är inte så att jag tycker att de här föräldrarna är dåliga föräldrar. Det här är människor jag umgås med och tycker om. Det är bara det att vi har mycket olika syn på barns utveckling och behov. De har en uppfattning om att barn ska kunna ta ett ansvar som jag inte tycker att de kan. Och när uppfattningarna krockar, och jag inte kan låta saken bero för att det känns för viktigt för mig, då känner jag mig (och upplevs säkert också) som en tjatig besserwisserkärring som lägger mig i överallt. Men jag vet hur dynamiken i en barngrupp där ingen vuxen lägger sig i kan se ut. Jag har varit utsatt för det själv när jag var barn i en period då barnen fick sköta sig själva ännu mer än nu. Jag tycker inte att barn ska utsättas för det. Och jag absolut vägrar acceptera att mina barn sätts i den situationen. Så när andra vuxna lär barnen att inte "skvallra", lär jag mina att jag kommer om de kallar på mig. Och jag går dit om något annat barn antingen ser ut att behöva hjälp, eller gör något som inte är okej. Jag tror inte att de andra bryr sig mindre om sina barn än jag. De bara tycker att barn klarar saker som jag inte tycker att de ska behöva klara själva. Och när uppfattningarna krockar känner jag mig som en jobbig tjatmaja. Vilket liksom lägger sordin på stämningen lite smått.

Allt har sin tid

Storebror är inne i en hysteriskt närhetstörstande fas. Det ska gosas. Och kramas. Och kelas. Och sittas i knä. Och vara nära, nära, nära intill. Allt det där är givetvis alldeles underbart.

Det är dock avsevärt mycket mera underbart klockan fyra på eftermiddagen än det är klockan fyra på morgonen.

Timing is everything.

Att göra skillnad - storebrors brev till ICA Maxi

I flera dagar har ICA Maxi försökt ringa oss, men utan att nå oss. Idag fick vi till sist kontakt. Det var chefen för leksaksavdelningen som ringde. Hon berättade att hon aldrig ens reflekterat över tjej- och killskyltarna som storebror upprörts över. Hon berättade också att redan samma dag som hon fick storebrors brev gick hon ut på avdelningen och plockade ner skyltarna, och satte upp andra, improviserade. Sedan mailade hon ICA Maxi centralt i Stockholm, dels för att beställa nya skyltar, dels för att berätta om brevet storebror skickat. Resultatet: just nu ser det ut som om alla ICA Maxi i hela Sverige kommer ändra sitt sätt att skylta leksaker. Allt tack vare storebror.

Idag ska vi äta tårta här hemma.

Innovativt språk

Lillasyster råkar sätta sig litet illa. Hon viker in foten under sig och råkar därmed sparka sig själv i snippan. Gråt och tandagnisslan, förstås. En liten stund senare kommer hon igen: -Mamma, det gör fortfarande ont. Och så är det obekvämt. Skinkorna sitter ihop!
Jag tittar på henne, lätt förvirrad. Förstår inte riktigt vad hennes skinkor har med saken att göra. Hon suckar lite irriterat. Förtydligar: -Ja, skinkorna sitter ihop. Mina snippskinkor!

Undrar när det ordet kommer in i SAOL?

Jag är så stolt

Storebror, vid matbordet, upprörd: -Vet du vad jag tycker är dumt mamma? Jag tycker att det är dumt att ICA Maxi har skyltar där det står att leksaker är kill- eller tjejleksaker! Får man inte leka med vad man vill eller??

Så vi pratade lite konsumentkunskap. Och efter maten gick vi till datorn, där han dikterade följande brev till ICA Maxi:s VD:

Hej, jag heter XX och är sju år.
Jag skriver för att jag tycker det är dåligt att ni har satt upp två olika skyltar på ICA Maxi där det står Tjejleksaker och Kill-leksaker. T ex om jag gillar Barbiedockor, skulle inte jag få köpa en då? Om en kille står och vill välja en docka och det kommer några andra barn dit, då kanske han känner sig fånig om det står att det är en tjejleksak han ska köpa. Då kanske han inte vågar köpa den, fast han vill.
Jag tycker att det vore bättre om ni blandar ihop alla leksaker och sätter upp en ny skylt där det bara står Leksaker. Man borde få leka med vad man vill både om man är kille och om man är tjej.
(Min mamma har hjälpt mig skriva, men det är jag som bestämt vad det ska stå).

Hälsningar, (handskriven signatur och adress)


Min son, genuskämpen.

Discokulan

Det inte svårt att se vilken unge som är vår i myllret på dagisgården. Det är den som man måste ha solglasögon för att kunna titta på.

Inredning enligt lillasyster

Vi är så himla genus-pk i inredning av lillasysters rum.



Not. Det kan aldrig bli för mycket rosa.

Ett år

För ett år sedan igår satt jag vid en dödsbädd. För ett år sedan förlorade jag en förälder. För ett år sedan förändrades livet mer än det förändrats någon gång förut, utom då barnen föddes. Och den här gången var det en negativ förändring. För ett år sedan blev det försent för så mycket. Så mycket jag hade velat säga, göra, låta mina barn uppleva.

Och under det år som gått, har tomrummet inte krympt alls. Tiden har inte läkt några sår. Inte ännu. Inte alls. Och det förvånar mig. Jag är en praktiskt lagd person. Krass, pragmatisk. Jag tar saker som de är. Såpass att en väninna en gång frustrerat utbrast att jag är urtråkig att handla kläder med, eftersom jag tittar på tvättråden innan jag ens provar ett plagg. Jag hade trott att en så praktiskt lagd människa skulle se den krassa verkligheten även i det här. Se att min far var 86 år gammal. Att han hade drabbats av en demens som han själv aldrig hade velat fortsätta leva med när den förvärrats. Att han själv ville få dö hemma i sin egen säng, med sin hustru vid sin sida, precis som det också blev. Att han var gammal, redo att dö, och fick precis den död han själv önskade. Jag hade trott att allt det där skulle hjälpa. Det gör det inte.

Under ett års tid är det inte många kvällar jag inte tänkt på min far innan jag somnat. Saknaden är lika stor, sorgen likaså. Tomrummet alltför monumentalt att ta in.

För ett år sedan igår förändrades världen.

Vad var det jag sa?

Det var det, det. Maken åkte just iväg, kommer hem på måndag. Och storebror har nästan 40 graders feber.
Vad var det jag sa?

Överraskning?

Mensådärja. Då har maken bokat in en körning igen, från torsdag till måndag. Så nu väntar jag bara på att det ska bryta ut. Undrar vad det blir den här gången? Magsjuka? Halsfluss? En liten släng av böldpest kanske? Lite tyfus, perchance?

Spänningen är olidlig.