För ett år sedan igår satt jag vid en dödsbädd. För ett år sedan förlorade jag en förälder. För ett år sedan förändrades livet mer än det förändrats någon gång förut, utom då barnen föddes. Och den här gången var det en negativ förändring. För ett år sedan blev det försent för så mycket. Så mycket jag hade velat säga, göra, låta mina barn uppleva.
Och under det år som gått, har tomrummet inte krympt alls. Tiden har inte läkt några sår. Inte ännu. Inte alls. Och det förvånar mig. Jag är en praktiskt lagd person. Krass, pragmatisk. Jag tar saker som de är. Såpass att en väninna en gång frustrerat utbrast att jag är urtråkig att handla kläder med, eftersom jag tittar på tvättråden innan jag ens provar ett plagg. Jag hade trott att en så praktiskt lagd människa skulle se den krassa verkligheten även i det här. Se att min far var 86 år gammal. Att han hade drabbats av en demens som han själv aldrig hade velat fortsätta leva med när den förvärrats. Att han själv ville få dö hemma i sin egen säng, med sin hustru vid sin sida, precis som det också blev. Att han var gammal, redo att dö, och fick precis den död han själv önskade. Jag hade trott att allt det där skulle hjälpa. Det gör det inte.
Under ett års tid är det inte många kvällar jag inte tänkt på min far innan jag somnat. Saknaden är lika stor, sorgen likaså. Tomrummet alltför monumentalt att ta in.
För ett år sedan igår förändrades världen.
Jag förstår dig.. Det har gått elva år sedan min pappa gick bort och saknaden finns där ständigt. Jag saknar pappa för egen del, men jag saknar också honom för mina barns skull. Jag önskar att de fått ha sin moffa kvar längre tid och att han skulle fått följa dem och lära dem en massa saker.
SvaraRaderaJag har bara mamma kvar, alla andra i den äldre generationen är borta. Jag vill inte ens tänka på hur det ska bli den dagen mamma är borta. Det gör fysiskt ont i hjärtat av att bara tänka tanken.
Däremot är jag förvissad om att vi möts igen. Jag har haft kontakt med min pappa på andra sidan och det känns gott! Det är något jag väljer att tro på.. att han finns med och vakar över oss, om än inte fysiskt!
Kram på dig!!
Det är mer än sjutton år sedan min Pappa dog. Senast för ett par månader sedan kände jag ett starkt behov att ringa honom och prata om äldste Sonen. Men det går ju inte. Det går inte att ringa någon av dem.
SvaraRaderaMen jag har fått några tecken av äldste Sonen. Är helt säker på att det var han som knackade mig på axeln för ett par veckor sedan. Det fanns ingen i närheten...
Kramar till dig, Vännen.
Jag tror mest det handlar om att vänja sig, min mamma dog sommaren 2008 och jag saknar henne precis lika mycket men jag har vant mig vid tanken på att hon är borta.
SvaraRaderaDet heter att tiden läker alla sår. Skitsnack säger jag. Tiden lär dig bara att hantera smärtan och saknaden, men ingen av dessa blir mindre. Min mamma dog för 11 år sedan, bara 48 år gammal. Hon fick aldrig träffa mina barn. Sorgen och smärtan över att mina barn aldrig har haft en mormor finns det ingen tid i världen som kan fixa.
SvaraRadera