Min sista bebis

Dottern och jag duschade ihop idag. Som alltid såg hon ärret efter kejsarsnitten, som såväl hon som storebror gjort entré genom. Jag berättade, som alltid: -Där kom du och L ut. Doktorn öppnade en lucka och lyfte ut er.
Glad i hågen svarade hon: -Och jag kom in i din mage där! -Nej, sa jag -Du kom inte in där. -Var kom jag in då?

Jag vet att man ska svara på just precis det barnen frågar om, just då de frågar, varken mer eller mindre. Storebror har också helt klart för sig hur det funkar med snoppar och snippor och hur barn blir till om än inte mer i detalj. Men jag vill inte förklara för lillasyster också. Jag vill inte det. Hon är min bebis. Hon är min enda bebis. Den enda bebis jag har kvar. Och om maken får som han vill är hon också min sista bebis. Kan hon inte få vara bebis bara ett litet tag till? Tio år eller så? Tjugo på sin höjd? Är det för mycket begärt?

Kommunikation

En arbetskamrat har sagt upp sig. Idag var hennes sista dag och jag, som egentligen var ledig, hade ärende på arbetsplatsen, och kunde alltså säga hejdå. Eftersom jag har uppskattat henne storligen, både yrkesmässigt och personligt, hade jag en avskedspresent till henne. Förvisso inget märkvärdigt, bara ett tack och hejdå. När jag överlämnade den, och hon tackat och kramat om, sådär som man gör, kom det: -Jag trodde du inte tyckte om mig.
Jag stod som ett levande frågetecken. Förvisso har hon sina sidor. Förvisso bör man inte komma på fel sida om henne. Men i de allra flesta situationer är hon en klippa. Kunnig, duktig, pedagogisk, och trevlig. What´s not to like? Det visar sig att ända tills jag för någon månad sedan hade anledning att stötta henne i en konflikt med en annan arbetskamrat, så har hon levt i tron att jag, och faktiskt alla i min yrkeskategori, inte tycker om henne.

Varför är vi så etterförjordat dåliga på kommunikation?? Varför är det så svårt att PRATA med varandra om hur man känner och vad man tror?? Och hur många av dem som jag går runt och tror inte gillar mig kanske i själva verket inte alls känner så, om jag bara vågat fråga dem? (Och kanske tvärtom också, men det väljer jag att inte tänka på....)

Min kreativa syster

Förra året hade systerbarnen vattkoppor på valborg, och kunde alltså inte gå till brasan. Eftersom min syster är av den påhittiga, kreativa sorten, så kom hon på att lägga ut stenar i en cirkel utanför deras hus och ha en egen brasa. Och eftersom vi bor grannar med varandra, så fick vi vara med. I år ville hennes barn göra likadant, trots att de är kärnfriska. Mina barn är för små för att riktigt orka med att åka iväg till en sen kvällsbrasa. Åter blev vi inbjudna, och det som annars hade blivit en kväll bland andra, blev speciell och rolig. Det är ofta jag och min familj får åka snålskjuts på systerns kreativitet, och jag är genuint och uppriktigt tacksam.

Dagens tacksam-lista: 1) Min kreativa syster, och hennes generositet att nästan alltid släppa in oss i sina idéer och upptåg. 2) Mina trevliga arbetskamrater, och just idag särskilt M, som tog på sig att arbeta imorgon 1 maj, när annars jag skulle ha gjort det, så jag får ledigt. 3) Det goda vin jag sitter och njuter av nu när barnen somnat och brasan slocknat.

Barn som väckarklockor

När jag jobbar, och barnen måste upp klockan 6, måste jag alltid väcka dem. Och de är ofta svårväckta, må ni tro! Men när jag är ledig - då vaknar de alldeles av sig själva kvart I sex! Pigga som små mörtar, och med krav på att den ömma modern ska vara detsamma. Hur kommer det sig? Och finns det någon off-knapp? Jag är villig att betala bra......

Tacksam-lista

Sitter och slöbläddrar i högen med tidningar som ligger huller om buller lite varstans och gör att köket ser mer stökigt än trivsamt ut. I en av dem står om nyttan med en "tacksam-lista"
Tydligen är det så att om man varje kväll skriver ner tre saker man är tacksam för, så blir man lyckligare. Eftersom man allteftersom får hitta på alltfler saker att vara tacksam för (jag antar att det betyder att man inte får skriva "mina barn" varje dag!), så tvingas man tänka på de bra sakerna, hur små de än är. Detta i sin tur gör enligt forskarna att det bildas nya nervbanor i hjärnan som stärker optimistiskt tänkande och positiva känslor. Voilá! Ett lyckligare liv! Enligt artikeln är detta vetenskapligt bevisat.

Hmm, kanske ska lägga ett block och en penna bredvid sängen? Det är ju vare sig svårt eller tidskrävande, och vare sig jag blir lyckligare i längden eller ej, så skadar det inte att ägna lite tid åt att identifiera allt det man har att vara tacksam över, men ändå tar så för givet.

Idag: det allra mest uppenbara och självklara: Min man, min son och min dotter!

Dagishämtning

Dags att hämta barnen på dagis. Lilltjejen får syn på mig. Ansiktet lyser upp i ett leende klart som solsken om våren. -Mamma!! Hon kommer springande. Slänger sig om min hals där jag fallit på knä på gården. Kurar in sitt lilla huvud under min haka. -Jag har saknat dig, heeeela dagen!
Med henne på ena armen, och andra armen om storebrors axlar går jag till bilen.
Och med ens är min grådaskiga vardag förvandlad till ett kaleidoskop av lycka.

Mitt i livet

Jag är trettiofem år. Jag har utbildning på universitetsnivå, jag har ett yrke, fast anställning. Jag har en man, två barn, två katter och en hund. Bor i villa. Jag är alltså, odiskutabelt och oåterkalleligt en Vuxen. Och jag är väldigt nöjd med det. Kan faktiskt inte komma på något jag skulle ändra om jag kunde. Ja, möjligen att det vore kul att vara ekonomiskt oberoende, inte bara få det att gå runt. Ändå. Ändå finns där något litet naggande långt därinne. Någon liten, odefinierbar känsla av "blev det inte mer? Ska det vara så här nu?" Någonstans väntar jag fortfarande på att någon ska fråga mig vad jag vill bli när jag blir stor. Och jag undrar så varför? Har det månntro att göra med den där lilla lilla inombords, den där som fortfarande tror att man kan bli omtyckt av alla, och att man gör fel om man inte blir det? Den där som i barnsligt oförstånd tror att när man verkligen är vuxen, då har man knäckt koden. Då blir allting bra, alltid, amen. Som tror att om man inte kan allt, och vet allt, då är man nog inte vuxen, inte på riktigt.

Kära lilla krumelur, jag vill aldrig bliva stur. Bortsett från att det vill jag ju. Jag gillar att vara vuxen. Jag gillar att fatta mina egna beslut och stå för dem, jag skulle bli tokig om någon började bestämma åt mig och över mig. Ändå. Ändå.

Undrar om jag kommer sitta på hemmet när jag är nittiofem och förvånas över att ingen frågar mig vad jag vill bli när jag blir stor?

Ett barns villkorslösa och okritiska kärlek

Sonen L kom och berättade att det på Bolibompa var ett program om en kanin och en groda. Kaninen tyckte att brunt är finast, och grodan att grönt är finast. -Vilket tycker du är finast då? frågade jag. Svaret kom blixtsnabbt, utan en sekunds tvekan: -Jag tycker du är finast, mamma!

För någon vecka sedan kom han hem från dagis och berättade att J är minsann kär i P. -Är du kär i någon?, frågade jag. Lika snabbt och tveklöst svar den gången: -Bara i dig, mamma!

Och jag blir så varm och lycklig. Finns något bättre än att vara så älskad? Granskad med så helt okritiska ögon? Och något så kortvarigt....För snart nog kommer den. Kritiken. Jämförandet. En väninna till mig fick höra av sin sexårige son att han tyckte att hon borde gå ner i vikt. Men ännu så länge är min äldste bara fem. Och ännu så länge älskar de bara, han och lillasyster. Mig och sin pappa. Och varandra. Egentligen och mycket, fast den kärleken då och då grumlas av den rivalitet som oundvikligen måste finnas mellan syskon, särskilt mellan syskon födda så tätt. Men försök skälla på storebror, så ska du få veta hur mycket lillasyster älskar sin bror, och hur högljutt hon är villig att försvara honom! Och var i närheten när lillasyster slagit sig, så ska du få se hur ömsint storebror tröstar, hur villigt han ger henne sin egen allrakäraste nalle till tröst!

Ännu så länge kommer de, barnen. Vill sitta i knät, sova på armen. Vill gosa in sig, nära, nära. Helst innanför så nära de bara kan komma och lite till. Och jag njuter, samtidigt som jag bävar. Bävar för den dag min famn ska vara tom på små rufsiga, tunga, varma barnakroppar. Bävar för den dag de inte längre vill komma till mig, nära, nära. Men jag hoppas, att när den nödvändiga fasen är över, så ska de vilja komma igen. För min famn rymmer både tonåringar och vuxna! Bara de vill komma.....Praktiskt taget allt annat i mitt liv kan jag ha och mista, bara mina barn alltid vill komma tillbaka till mig, hur stora och vuxna de än blir!

Allra första inlägget

Egentligen har jag varit lite anti bloggar. Haft en bild av Blondinbella i huvudet. Och let´s face it, vem som passerat tonåren vill passa in i den bilden? Men ändå. Jag upptäcker plötsligt att jag mer och mer filurar på det här med en blogg. Läser andras bloggar. Funderar på om jag verkligen vill ha en egen. Vem skulle läsa den? Sedan kom jag på att det spelar ju faktiskt ingen roll om ingen alls läser den (även om det är kul om många vill!). För den är ju för min skull. Min egen dagbok, kan man säga. Bara lite mer offentlig än en dagbok normalt sett är. Jag har också funderat på om det kanske är för krävande. Kanske blir jag lite för uppslukad, och fokuserar för mycket på bloggen? Nåja, då får jag väl sluta då!



Så här är det! Allra första inlägget på min alldeles egna blogg!

Jaha, vem är då jag? Jag är 35 år fyllda, huvva! Åren går läskigt fort....Jag arbetar inom landstinget på en mindre ort i mellansverige. Gift, maken är jämnårig och egen företagare. Vi har två ljuvliga små barn, sonen är 5 och dottern 3. Vi bor i villa och är väl så medelsvensson man kan bli. Men samtidigt alldeles speciella. Förstås. Särskilt barnen, det finns nog inga barn i hela världen som är mer speciella och fantastiska än dem! Förstås.