Jag är trettiofem år. Jag har utbildning på universitetsnivå, jag har ett yrke, fast anställning. Jag har en man, två barn, två katter och en hund. Bor i villa. Jag är alltså, odiskutabelt och oåterkalleligt en Vuxen. Och jag är väldigt nöjd med det. Kan faktiskt inte komma på något jag skulle ändra om jag kunde. Ja, möjligen att det vore kul att vara ekonomiskt oberoende, inte bara få det att gå runt. Ändå. Ändå finns där något litet naggande långt därinne. Någon liten, odefinierbar känsla av "blev det inte mer? Ska det vara så här nu?" Någonstans väntar jag fortfarande på att någon ska fråga mig vad jag vill bli när jag blir stor. Och jag undrar så varför? Har det månntro att göra med den där lilla lilla inombords, den där som fortfarande tror att man kan bli omtyckt av alla, och att man gör fel om man inte blir det? Den där som i barnsligt oförstånd tror att när man verkligen är vuxen, då har man knäckt koden. Då blir allting bra, alltid, amen. Som tror att om man inte kan allt, och vet allt, då är man nog inte vuxen, inte på riktigt.
Kära lilla krumelur, jag vill aldrig bliva stur. Bortsett från att det vill jag ju. Jag gillar att vara vuxen. Jag gillar att fatta mina egna beslut och stå för dem, jag skulle bli tokig om någon började bestämma åt mig och över mig. Ändå. Ändå.
Undrar om jag kommer sitta på hemmet när jag är nittiofem och förvånas över att ingen frågar mig vad jag vill bli när jag blir stor?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar