Sonen L kom och berättade att det på Bolibompa var ett program om en kanin och en groda. Kaninen tyckte att brunt är finast, och grodan att grönt är finast. -Vilket tycker du är finast då? frågade jag. Svaret kom blixtsnabbt, utan en sekunds tvekan: -Jag tycker du är finast, mamma!
För någon vecka sedan kom han hem från dagis och berättade att J är minsann kär i P. -Är du kär i någon?, frågade jag. Lika snabbt och tveklöst svar den gången: -Bara i dig, mamma!
Och jag blir så varm och lycklig. Finns något bättre än att vara så älskad? Granskad med så helt okritiska ögon? Och något så kortvarigt....För snart nog kommer den. Kritiken. Jämförandet. En väninna till mig fick höra av sin sexårige son att han tyckte att hon borde gå ner i vikt. Men ännu så länge är min äldste bara fem. Och ännu så länge älskar de bara, han och lillasyster. Mig och sin pappa. Och varandra. Egentligen och mycket, fast den kärleken då och då grumlas av den rivalitet som oundvikligen måste finnas mellan syskon, särskilt mellan syskon födda så tätt. Men försök skälla på storebror, så ska du få veta hur mycket lillasyster älskar sin bror, och hur högljutt hon är villig att försvara honom! Och var i närheten när lillasyster slagit sig, så ska du få se hur ömsint storebror tröstar, hur villigt han ger henne sin egen allrakäraste nalle till tröst!
Ännu så länge kommer de, barnen. Vill sitta i knät, sova på armen. Vill gosa in sig, nära, nära. Helst innanför så nära de bara kan komma och lite till. Och jag njuter, samtidigt som jag bävar. Bävar för den dag min famn ska vara tom på små rufsiga, tunga, varma barnakroppar. Bävar för den dag de inte längre vill komma till mig, nära, nära. Men jag hoppas, att när den nödvändiga fasen är över, så ska de vilja komma igen. För min famn rymmer både tonåringar och vuxna! Bara de vill komma.....Praktiskt taget allt annat i mitt liv kan jag ha och mista, bara mina barn alltid vill komma tillbaka till mig, hur stora och vuxna de än blir!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar