Livsvisdom från oväntat håll

I senaste Amelia finns en intervju med Tilde Fröling. Och jag hade väl inga större förväntningar när jag satte mig att läsa den. Tycker väl kanske inte att den tjejens meritlista bäddar för några förväntningar om jag säger så. Men, halvvägs in kommer den. Kommentaren som får mig att räta på mig i stolen. Kommentaren som så exakt beskriver min egen åsikt i frågan, en åsikt som jag haft svårt att riktigt formulera själv.
Sammanhanget är att hon pratar om sina tuffa ungdomsår, när hon gick igenom en hel del hon borde ha sluppit. Hon säger:
"Mycket hände då, men nu är det så himla länge sedan. Man får ha en preskriptionstid då man säger att, ja det har hänt, men nu går jag vidare. Vissa människor stannar i ångesten, och till slut blir smärtan ett slags trygghet. Det blir ens identitet och den enda känsla man känner. Men att leva så leder ingenstans. Det ska göra ont och man ska gråta, men sedan räcker det. Någon gång är det dags att lämna det som varit och gå vidare. Man ska akta sig för att vara ett offer för länge."
Och precis så är det ju. Alla har vi bagage. En del av oss mer än andra. En del av oss har bagage från våra mest formbara unga år, de år som också sätter tonen för vilka vi blir som vuxna. Men även dem av oss som haft en tuffare barndom än andra har ett val. Någonstans väljer vi att antingen damma av oss, och skapa oss ett liv. Att gå vidare från det jobbiga. Att bära det med oss, för man blir aldrig av med det, men att ändå göra något av sitt liv. Skaffa sig en utbildning, en framtid. Jobb, någonstans att bo, i bästa fall en familj. Allt det där är inget som bara händer av sig självt. Det gör det inte för någon människa, men i all synnerhet gör det inte det för dem av oss med en svårare barndom än andra. Men någonstans, någongång väljer man att gå vidare från sin barndom. Man väljer att säga att okej, det här hände, eller inte hände, så här blev det istället för hur det borde ha varit - MEN, nu är det dags att damma av sig, torka tårarna och gå vidare. Ens föräldrar har ett ansvar för hur de varit som föräldrar, och de har lagt grunden för sina barns liv. Den grunden kan vara stabil och trygg, lätt att bygga vidare på, eller skakig och svår att bygga på. Men oavsett vilken grund man fått, är det ens eget ansvar vad man väljer att göra med den. Man får vara arg, ledsen och besviken på de kort man fått delat sig i livet. Men man väljer själv hur man spelar dem, och det ansvaret har ingen annan än man själv.
Man väljer att gå vidare och skapa ett liv. Eller så väljer man att vara ett offer. Men det är alltid ens eget val. Ingen annans val, ingen annans ansvar.

Kärleksproblem

Lillasyster har länge med bestämdhet hävdat att hon ska gifta sig med sin bästa tjejkompis M. Nu visar det sig att hon i hemlighet odlat en kärlek till. Gossen E på dagis, närmare bestämt. Dessa två har ägnat veckor åt att gå hand i hand, pussas och kramas. Nu har han flyttat. Och lillasyster lider. Ledsen berättar hon vid matbordet:
-Jag älskar honom! Vi skulle vifta oss!
(Medveten felstavning, lillasyster säger så).
Gossen ifråga råkar vara son till en av medlemmarna i Kent. Där rök lillasysters sannolikt enda chans att bli lyxhustru. Och min att bli försörjd på ålderns höst. Suck. Lika bra att se över sitt pensionssparande....Och lika bra att lillasyster inte är sorten som skulle gilla att sitta på rumpan och bli försörjd!

Att fira sorgset

På kvällen efter begravningen hade vi alla svårt att sova. Barnen låg på en uppblåsbar madrass i vårt hyrda hus. Jag klämde ner mig mellan dem, och vi låg länge och pratade. Plötsligt frågade storebror: -Mamma, varför firar man när någon dött?
-Nämen, sa jag, det gör man ju inte.
-Joo, sa storebror, man firar sorgset.

Och det gör man ju. Inte att någon dött. Men att man fått känna den döde. Att man fått älska honom. Att man fått bli älskad av honom. Fått ta del av hans vishet. Skratta i hans sällskap. Bli tröstad av honom då man varit ledsen. Gräla med honom, och sedan bli sams igen. Att man fått vandra en bit av sin levnadsstig i hans sällskap. Fått njuta av hans sällskap då och då, även sedan de dagliga vägarna skilts åt. Alla minnen man har. Alla minnen man alltid kommer att ha. Alla historier man har att berätta, att föra vidare, så han aldrig blir glömd. Allt han gav, som också varit med att forma oss som mötte honom och gör att vi inte varit desamma utan hans inflytande i våra liv. Allt som var han, och som hade gjort våra liv så oändligt mycket fattigare om vi aldrig hade haft honom.
Allt detta firar man när någon dött.

Men över alltsammans ligger sorgen. Som ett tungt vått täcke av mörkgrå ogenomtränglig dimma ligger den, smyger den sig in i varje skrymsle och vrå. Så svår att uthärda. Så obeveklig. Så obönhörlig. Han är borta. Oåterkalleligen, för alltid borta. Omöjligt att förstå. Nödvändigt att ta in, att hantera för att kunna leva vidare. Sorgen är kärlekens pris. Tung, svår, omöjlig att skaka av sig ligger den som en våt filt över oss alla.
Därför firar man sorgset när någon dött. Vi har så mycket att fira, att glädjas åt när vi tänker på den älskade döde. Men lika mycket som vi har att glädjas över, lika mycket har vi att sörja över. Storebror har alldeles rätt. Man firar sorgset när någon dött.

Barn på begravning

Maken och jag var inte riktigt överens inför min fars begravning. Jag tyckte det var viktigt att barnen var med, han tyckte det var alldeles för otäckt för så små barn. Jag är så glad att jag drev igenom min linje. Barnen klarade det så fint, och lillasyster var den som bröt isen. När vi kom till kyrkan för visningen innan själva begravningen, stod alla en liten bit ifrån kistan. Storebror var osäker, gick med sin nalle tätt tryckt intill sig, nära mig. Lillasyster knallade helt lugnt fram till kistan, hävde sig upp på tå, klappade morfar på armen och utbrast förvånad: -Vad kall han är!
Sedan kom de andra barnen fram och klappade morfar också. Jag förklarade varför han var kall, och blek. Storebror tyckte det såg lite otäckt ut att munnen inte var helt stängd, lillasyster kommenterade att han inte hade sina glasögon. De tittade, klappade, frågade tills hela situationen var avdramatiserad för dem.
Under själva begravningen var det skönt att ha dem nära, lika mycket för mig som för dem, tror jag. Vid avskedet lade de vitsippor som de själva plockat tidigare på dagen, på kistan. Deras kusiner hade också ritat fina teckningar till morfar. Efter begravningens slut, sa jag till barnen att ville de ta ett allra sista farväl av morfar måste de göra det nu, sedan skulle vi gå. Då trippade lillasyster upp för trappstegen mot altaret. Hon stannade på kistans långsida, i höjd med fotot av morfar som stod ovanpå bårtäcket. Där klappade hon först på kistan. Sedan böjde hon sig fram och pussade på kistan. Hon var så fin i sitt stilla avsked av sin morfar att jag fick tårar i ögonen. Sedan trippade hon tillbaka ner i gången, stannade framför mig och utbrast: -Sådär, då var det klart!
Hon var ljus och glädje i sorgen. Storebror var närhet och mjukhet i ledsenheten. Jag hade inte klarat begravningen utan dem.

Begravning

Samma dag som jag skrev förra inlägget, fredagen den 9 april, avled min far. I hemmet, med sin hustru vid sin sida och sina barn närvarande, precis som han själv önskade.
Under den dryga vecka som gått sedan dess, har jag mestadels varit hemma. Inte så mycket för min egen skull, utan för storebrors. Han har reagerat starkt, betydligt mer än sin lillasyster. Han har varit arg, ledsen och orolig om vartannat. Frågat mycket om ifall ett barn också kan dö, ifall andra också ska det. Varit rädd inför begravningen, osäker på om han ens ville följa med, men till sist kommit fram till att han vill det, om han får ha sin nalle med sig och om jag hela tiden stannar hos honom. Han har hållit sig nära mig, passat var jag är någonstans.
Nu är han lugnare. Men då väntar begravningen. Idag åker vi ner till Småland igen. Imorgon är begravningen.

Slutet närmar sig

I onsdags morse ringde mamma. Jag och mina systrar satte oss i bilen och åkte ner till Småland. När vi kom fram var min far i tämligen gott skick, trots allt. Han satt uppe, om än i femminuterspass, han kunde mellan varven prata lite med oss, och i humöret var han sig ganska lik, bara alldeles väldigt trött. Vi trodde vi skulle vara här ett tag.
Igår torsdag var tillståndet ungefär detsamma, bara ännu mera trött. Han ville inte längre komma upp ur sängen, och han ville heller inte ha något att äta,men fortfarande pratade han med oss. Igår kväll vände det. Han blev mycket hastigt sämre. Andningsuppehållen kom allt tätare, och varade allt längre, dryga minuten varje gång. Han verkade plågad, verkade ha ont. Vi ringde kommunsköterskan och bad att få hit mer än den enda ampull morfin vi hade i huset. Vi satt ett par timmar hos honom allihop,och delade sedan upp natten mellan oss. Varannan timme fick jag stiga upp och ge morfinsprutor, när han åter blev smärtpåverkad. Mycket morfin blev det.
Nu är det åter morgon. Jag har gett en morfinspruta till, och medan han är påverkad av den har mamma och jag passat på att göra ren honom och lägga honom på sidan. Han är inte längre kontaktbar. Men han är fortfarande varm om händer och fötter, och hans hjärta slår regelbundet och starkt. Det kan ta slut om ett par minuter. Det kan också dra ut i flera dagar till.

Willow Tree

En väninna har två skulpturer som är så vackra. Många gånger har jag tänkt fråga henne var hon fått dem ifrån, men aldrig kommit mig för. Så av en slump passerade jag häromveckan förbi ett galleri - och där fanns de! Jag gick in, och en hel värld öppnade sig för mig. Sedan dess har jag funderat. Tittat. Beundrat. Räknat. För två veckor sedan visade jag mamma via datorn, och en av skulpturerna talade till henne. Hon sa direkt att den där, den är hon och min far. Nu, när läget är som det är, känns det så självklart att köpa den till henne. Vi ska ge den tillsammans, mina systrar och jag. Inte för att den är särskilt dyr, för det är den inte, utan just för att den ska vara från oss alla tillsammans.

http://willowtree.info/

Här finns skulpturerna. Den mamma ska få heter Anniversary. Undertitel "Love ever endures". Det är en sådan vacker bild av ett par som åldrats tillsammans, och fortfarande älskar varandra efter alla år.

Det finns ytterligare fyra skulpturer som blivit självklara för mig, som känns som om de vore gjorda med mig och mina barn i åtanke. "Close to me" beskriver så helt och fullt närheten mellan mor och dotter. Precis så är jag och min mamma när allt är bra, när allt fungerar och hennes instabilitet inte står mellan oss. Precis så är min innersta önskan att jag och lillasyster ska vara, alltid.
"Tenderness" fångar närheten som alltid funnits mellan mig och storebror, mitt mera stillsamma barn.
"Guardian angel" står för lillasyster. Min viljestarka, smarta, självständiga, eldfängda lillasyster. Som kan gå så långt, klara så mycket med all sin kraft, styrka och vilja. Men som också kan trampa så snett med all sin envishet, självständighet och sitt hetsiga humör. Som jag ibland oroar mig över hur jag ska kunna lotsa genom tonåren säkert. Hon kommer behöva en ängel som leder hennes väg.
"Angel´s embrace" symboliserar storebror för mig. Min begåvade, kloka, empatiska, känsliga son. Som också kan klara så mycket, åstadkomma så mycket i livet. Om han bara vågar tro på sig själv och sin förmåga. Om han bara kan stå stark i livet, som är så tufft ibland och inte alls är gjort för känsliga, lite veka små pojkar. Han kommer behöva en ängel som bär honom ibland, när livet är hårt.

Dessa fem skulpturer är inte bara vackra. De talar till mig, talar till mitt hjärta. En ska mamma få. De andra fyra, har jag bestämt att köpa till mig själv. Jag har egentligen inte råd. Men jag vågar heller inte riskera att de försvinner ur sortimentet, utträngda av nya motiv.
De talar till mitt hjärta.

Aprilväder

Tre påskdagar med strålande vackert vårväder. Sol, värme, en dag hade vi hela 18,9 grader på altanen! Och jag har haft miljoner saker att göra och inte hunnit med mer utevistelse än en kvart i trädgården igår.
Fjärde påskdagen. Den där det enda planerade var ett kyrkobesök på förmiddagen. Den dag där jag till sist också skulle få mig lite vårvärme till livs på en promenad.
Och då snöar det.

Att shoppa inför döden

Min far är fortfarande stabil. Med det menas att han dagtid fortfarande fungerar. Han äter, om än mycket litet, han pratar med mamma, han sitter uppe korta stunder. Nattetid är det sämre. Då har han mycket ansträngd andning, med långa andningsuppehåll. Då är han förvirrad, ser saker som inte finns, plockar i luften efter sådant som bara han kan se. Nattetid är det uppenbart att han inte har långt kvar. Ännu vill mamma helst ta hand om honom själv. Han har det bäst så. Han mår bäst med bara de två där, i lugn och ro, så som det alltid brukar vara. När det går så långt att mamma tror slutet är nära, då kommer hon ringa efter mig och mina systrar. Eller om hon känner att hon inte längre klarar det själv, då ringer hon efter mig, så kan jag hjälpa henne. Mig, därför att jag har den yrkesmässiga kompetensen att ge vård i hemmet. Vilket är både en välsignelse och en förbannelse. Jag vill vara där och få vårda honom till slutet, så som han så många gånger tagit hand om mig på tusen och ett sätt i hela mitt liv. Jag vill samtidigt, just för att han är så ohyggligt viktig för mig, stanna här tills det är över och slippa se honom sådan han är nu, sådan han kommer bli innan det är över.

Jag vill under inga omständigheter i den första råa sorgen tvingas ut i affärer. Och eftersom jag är för tjock för alla mina snyggkläder, måste jag köpa något nytt att ha på begravningen. Slutet kan komma om en vecka, men det kan också komma inatt. Därför åkte jag till stan igår. Mitt under påskhelgen, i strålande vacker vårsol, gick jag och handlade inför döden. Jag provade kläder fina nog att gå på kalas i, kläder jag normalt sett hade glatt mig över, som jag normalt sett inte hade köpt om jag inte varit bjuden på fest. Men jag provade dem inte inför någon fest. Jag provade dem inför min fars begravning. Den begravning jag mot allt förnuft och mot alla naturlagar någonstans i mitt innersta hjärta hoppats slippa gå på. Den begravning som kommer bli det tyngsta jag hittills genomlevat. Aldrig har en shoppingrunda varit svartare.

Påskkärringar och påskkarlar

Skärtorsdag. Då klär man ut sig. Till påskkärring om man är en liten tjej, och till påskkarl om man är en sexårig kille som absolut inte vill vara någon påskkärring. Och till och med mamman tar en gul påskfjäder i håret idag.
Så långt allt gott och väl. Sedan fick barnen följa med och handla, fortfarande utklädda. Det lokala Ica Maxi hade ju lockat med godisägg till alla utklädda barn idag, klart man måste få följa med och handla då! Vi handlade, kom till kassan, betalade, och sedan vidtog den långdragna nedpackningen av alla varorna. Barnen spankulerade lite runt omkring, inom ett par meter från mig. Plötsligt ser jag hur lillasyster står med en tjugokronorssedel i handen. Framför henne står en liten vithårig dam och ser välvillig och snäll ut. Och alldeles intill står storebror. Utklädd till påskkarl i alldeles för stor väst och tilltufsad halmhatt med gula fjädrar i. Och med tomma händer. Damen har antingen inte sett honom, eller inte tyckt att han var tillräckligt söt för att få en peng han också. Små näpna töser ska det vara. Damen böjer sig fram över lillasyster och berättar om hur hon minsann också haft små flickor som klätt ut sig och påskat, men att de förstås är stora nu.
Och jag hamnade i en sådan svår situation. Jag kunde inte gärna kräva att damen skulle ge pengar till storebror också. Men jag tyckte inte att jag kunde tvinga lillasyster att lämna tillbaka sin peng heller. Det hade varit alldeles för oförskämt mot den utan tvekan mycket rara och välvilliga lilla tanten. I slutändan nöjde jag mig med att le mot henne och säga något om hur snäll hon var, och sedan sa jag till barnen att de skulle få dela på pengen. Som tur var, var båda två helt med på de noterna. De är gudskelov hårt drillade i att dela allt med varandra, så det ifrågasatte de inte ens.
Och gudskelov ifrågasatte inte heller storebror att han inte fått från början, att han tydligen inte var tillräckligt fint utklädd eller tillräckligt söt. Jag hoppas att sanningen är att hon helt enkelt inte såg honom.