Relationer

Jag vet inte om det är den galopperande fyrtiorskris jag lidit av sedan jag var sisådär trettiotvå, eller om det är att det nu hunnit gå drygt ett år sedan skilsmässan, eller om det beror på något helt annat. Jag har hursomhelst funderat väldigt mycket på det där med relationer på sistone.
Vad man vill ha ut av dem. Vad man kan begära av sin partner. Hur mycket man själv kan begäras kompromissa. Hur en relation kan se ut. Vad vi letar efter hos en partner.

Mer och mer började jag fundera på att de flesta par (dock inte alla!) jag känner, egentligen inte har särskilt mycket gemensamt. De lever sitt vardagsliv ihop, och trivs oftast såvitt jag kan bedöma rätt bra med det. Men när de ska göra något kul, något utöver äta-jobba-sova-racet, så väljer de oftast att göra det med sina kompisar. Män med män, kvinnor med kvinnor. Männen har oftast mer samma intressen, vill se samma filmer, göra samma saker som andra män. Och vice versa för kvinnor. När man vill prata, sådär innerligt och på riktigt, så gör de flesta kvinnor jag känner det med sina tjejkompisar, inte med sin respektive.
Mer och mer känns det som om väldigt många av oss väljer partner, inte utifrån gemensamma intressen, utan efter vem man vill ligga med. Eftersom man är straight, så väljer man en partner av motsatt kön, trots att man egentigen har avsevärt mycket mer gemensamt i i prinicp allt utanför sovrummet med någon av samma kön.

Mer och mer började jag fundera över om inte det jag skrev för några veckor sedan, mest på skoj, egentligen vore ett bra recept på ett harmoniskt och lyckligt liv: att hitta sitt sociala sammanhang och levnadskamrater bland kvinnliga vänner, och nöja sig med att ha en eventuell man som pojkvän/älskare.

Och ungefär där, läste jag en artikelserie i DN (finns på nätet). Artiklarna handlade om polyamori. Alltså inte promiskuitet, inte att bara ligga runt, utan att ha flera relationer parallellt. Flera personer som lever polyamoröst intervjuades i artiklarna. Där var mannen som inte gör skillnad på relationer, oavsett deras innehåll, alla är lika mycket värda. Där var kvinnan som rangordnade - om hon var kär på allvar, eller förälskad, men som icke desto mindre hade flera relationer samtidigt. Där var paret som levde ett stadgat samboliv, men som hade relationer med andra, ibland tillsammans, ibland var för sig.

Och nånting klickade till inom mig. Kanske är det där lösningen ligger? Kanske är det så man ska leva? Kanske ska man helt enkelt avdramatisera hela förhållande-grejen? Avdramatisera hela monogamikravet, avdramatisera sex?

Kanske är det detta som är lösningen? Om vi avdramatiserar förhållanden, sex och monogami, så kan vi sedan välja att leva våra liv så som det funkar bäst. Om sex inte är låst till en enda person, så behöver det heller inte bli så laddat. Och heller inte stjälpa ett förhållande, som händer ibland idag, när parterna är osynkade i sina behov, men den som behöver mer ändå inte kan få det på annat håll utan att sabba relationen.
Och kan man leva med den man passar bäst ihop med, oavsett om man vill ha sex med den personen eller ej, så kanske vi får mer harmoniska och välfungerande vardagsliv. Om man separerar förhållanden från boendet, om man inte förstås råkar vara så tursam att man är vardagskompatibel med just den man är kär i, så kanske förhållandena skulle vara längre?

Det kanske är så att man ska ligga med den eller dem man vill, oavsett civilstatus, att man ska bo med någon man delar värderingar, rutiner och intressen med, och umgås bara när man är i form och känner för det med den (eller dem) man är kär i?

Kanske är det så det ska vara. Kanske.

Nåt måste blivit fel, nånstans

Alltså, lillasyster och jag är inte alls särskilt lika varandra. Vi är båda åt det rundlagda hållet, annars finns inte många likheter. Till att börja med är hon söt. Seriously söt. Sen är hon också extremt envis och ettrig. Och själv är jag ju, som alla som känner mig vet, en mild, blid och vän liten varelse.

Så nog har det hänt att jag tittat eftersinnande på mitt yngsta barn och inom mig reflekterat över hurpass rigorösa säkerhetsrutiner de egentligen hade, där på BB för snart sju år sen.
Visserligen påstås tösen vara mycket lik sin far, men det bevisar ingenting vad mig anbelangar. Vad vet jag om vad han haft för sig, liksom? Det betyder bara att han  inte kan svära sig fri från henne.

Idag kom ändå sista strået. Vi står och lagar mat. Lillasyster rullar köttbullar, jag skalar potatis. Lillasyster utgjuter sig över vilken härlig mysmiddag vi ska ha. Först utvecklar hon hur denna middag ska se ut med att det ska vara mysbelysning och levande ljus. So far, so good.
Sedan kommer dödsstöten: "Och så ska det vara MASSOR av grönsaker!"

Det avgör saken. Imorgon ringer jag patientnämnden. Det här är inte mitt barn.

När man blir satt på plats

Jag känner mig lite nostalgisk. Så jag har rotat genom skivsamlingen, och just nu snurrar Rebecka Törnqvist i cd-spelaren i bilen. Gärna hennes första skiva.

Och det var den som låg i när storebror och jag skulle till stan. När Easy come, easy go började spela berättade jag för storebror att den var en hit när jag var ung och pluggade till syrra en gång i tiden.

Varpå storebror tittade på mig med stora ögon och med uppriktig förvåning utbrast: -Fanns det verkligen musik när du var ung??

Det är ingen risk att man glömmer att man börjar bli gammal om man säger så...