Alltså, lillasyster och jag är inte alls särskilt lika varandra. Vi är båda åt det rundlagda hållet, annars finns inte många likheter. Till att börja med är hon söt. Seriously söt. Sen är hon också extremt envis och ettrig. Och själv är jag ju, som alla som känner mig vet, en mild, blid och vän liten varelse.
Så nog har det hänt att jag tittat eftersinnande på mitt yngsta barn och inom mig reflekterat över hurpass rigorösa säkerhetsrutiner de egentligen hade, där på BB för snart sju år sen.
Visserligen påstås tösen vara mycket lik sin far, men det bevisar ingenting vad mig anbelangar. Vad vet jag om vad han haft för sig, liksom? Det betyder bara att han inte kan svära sig fri från henne.
Idag kom ändå sista strået. Vi står och lagar mat. Lillasyster rullar köttbullar, jag skalar potatis. Lillasyster utgjuter sig över vilken härlig mysmiddag vi ska ha. Först utvecklar hon hur denna middag ska se ut med att det ska vara mysbelysning och levande ljus. So far, so good.
Sedan kommer dödsstöten: "Och så ska det vara MASSOR av grönsaker!"
Det avgör saken. Imorgon ringer jag patientnämnden. Det här är inte mitt barn.
Det är något som går i skolan nu. Idun har oxå börjat äta grönsaker...
SvaraRadera