Olika perspektiv

Jag nämnde för vår schemaansvariga idag att jag på bara ett par månader lyckats arbeta ihop nästan 40 timmars flex (som man sedan aldrig hinner ta ut, eftersom hela anledningen till att man arbetat ihop den är att man inte hinner hem).
Hennes kommentar: -Man skulle egentligen kunna säga att du jobbar för få timmar. (Med bakgrund av att jag har en heltidstjänst, men av eget val jobbar 80% medan barnen är små).
Jag: -Ja, eller också skulle man kunna säga att jag har alldeles för mycket att göra under de timmar jag har till mitt förfogande på arbetet.

Se där så olika man kan se på exakt samma sak. Det är ju tur att dagis stänger två gånger per termin så jag måste ta ledigt. Fast jag brukar ändå be mormor, för jag har inte tid att vara ledig. Jag kan då verkligen prioritera vad som är viktigt här i livet.

Även du, min Brutus

Jag var på tjejmiddag igår kväll. Kom hem strax efter midnatt. Var chaufför, och därmed nykter.
Idag är jag som ett gammalt lik. Kämpar för att överhuvudtaget hålla mig vid medvetande. Så jag beklagar mig över sakernas tillstånd till min man. Tycker att det känns eländigt att jag blir så sliten av att vara uppe till midnatt i nyktert tillstånd. Han tittar på mig. Säger kallt konstaterande: -Jaadu, du är ju inte ung längre.

Vad är det för fel på manfolket i det här huset??

Inget lördagsgodis för honom

Barnen och jag sitter och tittar på Bolibompa. På TV:n är det en man som kör motorcykel. Barnen tycker att vi ska ha en sådan. Jag förklarar att man måste ha ett särskilt körkort för att få köra mc, och att jag inte har det.
Lillasyster: -Men det kan du ju skaffa!
Storebror: -Kan du det mamma? Får man det när man är så många år som du är?
Jag: -Ja, det får man.
Storebror, häpet: -Får man verkligen det när man är en gammal tant??

Skitunge.

Övertalning

Lillasyster och jag ligger och godnattmyser. Hon talar om att hon tycker att vi ska ha en bebis. Jag talar om att det inte kommer att bli fler bebisar här. Hon kommer med alla argument hon kan komma på till varför vi självklart ska ha en bebis till (men mamma det gör inget att de skriker och är jobbiga!) Jag vidhåller mitt nej.
Då kurrar det till i min mage. Lillasyster ser sin chans, och tar den med båda händerna. Hon stryker mig mjukt över magen medan hon säger: -Mamma, din mage säger att den vill ha en bebis!

Och jag som trodde den sa att den ville ha glass.

Fem år

Så blev det då äntligen födelsedag för lillasyster. Hett efterlängtad. Klockan fem i sju gick jag upp och väckte storebror medan maken fixade frukostbrickan. Vi gick in till lillasyster, sjöng för henne och gav henne hennes presenter. Fem över sju var alla öppnade. Man är effektiv när man är fem år, tydligen.

Man kan tydligen inte ha för många dockor när man är fem heller. Hon har redan minst 20 Barbiekopior, stora och små, samt ett par äkta Barbies. Detta hindrar inte att hon närmast bryter ihop av lycka när hon får ett par till. Och när hon råkade få samma present av både mor- och farföräldrar och fick byta den ena, så byttes den till ytterligare två dockor. Man är lättroad när man är fem.

Man är också envis, smart, rolig, argsint, gladlynt, bestämd, omtänksam, frågvis, självständig, egensinnig, liten och stor om vartannat, kärleksfull, social, lekfull och påhittig. Man är bäst i världen när man är fem år och lillasyster.

Vi överlevde. I år också.

Lillasyster fyller fem imorgon. Så i helgen har det firats. Barnkalas på lördagen, släktkalas på söndagen. Och herredumilde, jag skulle behöva semester nu.
Förra året kom jag på snilleblixten att kanske förflytta barnkalasen från det egna hemmet, särskilt med tanke på att barnen ännu inte börjat bli särskilt selektiva i sina kompisrelationer, och jag inte kan med det där med att välja, och att välja bort någon. De får alltså bjuda alla de vill. Vilket brukar landa på strax under 20 barn. Vilket blir lätt hysteriskt i en normalstor villa, när det är för kallt ute för att skicka ut gaphalsarna.
Så i år lånade vi gympasalen i skolan. Och bjöd hela dagisgruppen, samt kompisarna utanför den. 25 barn. Varav 18 kom, mina inräknat. Och det funkade alldeles ypperligt, men där de på hemmakalasen har fri lek, måste man på ett gympakalas strukturera och styra på ett helt annat sätt. Mer föräldraengagemang helt enkelt. Högre ljudnivå också. Lekar, redskapsbana, innebandy. Och så massor av glass.

Dagen efter - huset fullt av gäster. Mor- och farföräldrar, moster, morbror, ingifta släktingar. Mycket trevligt, mycket intensivt. Jädrar vad skönt det var att återgå till jobb idag igen. En vecka med kräksvabbande och dubbelkalasande i en och samma vecka, det är en vecka som innehåller lite för mycket för mig. Och jag vet ju vilket jag hade valt bort, om valet funnits...

Men lillasyster trivdes som fisken i vattnet (ja, på kalasen alltså - kräkandet hade hon också gärna stått över). Hon studsade runt på släktkalaset i sin prinsessrosa klänning med paljettliv och blev mer och mer högljudd. Till sist bad jag henne dämpa sig lite. Då pausade hon från uppslitandet av paket, tittade upp på mig och deklarerade lugnt: -Nä. För det här är mitt kalas, och då skriker jag så mycket jag vill!

Men vi fick i alla fall ha lamporna tända i år. På fyraårskalaset för ett år sedan blev hon galen så fort någon vågade sig på att tända i taket. Är det släcktkalas, så är det. Det går framåt.

Och imorgon fyller hon på riktigt, så då blir det paket från oss, samt önskemiddag. Eller som hon själv sa, när vi låg och godnattmyste igår kväll och jag påminde henne om att det, efter två dagars firande, ändå var mer kvar: -Vilken lycka!

Lilla älskling. Vilken lycka att vi har dig.

Vi lever inte helt på samma planet, hon och jag.

På väg hem från kvällsgympan (givetvis kvällen innan lillasyster sedan började kräkas på natten, helt enligt lagen om alltings jävlighet - varför missa en chans att smitta hela byn?). Jag är arg, eftersom barnen varit alldeles osedvanligt stökiga, vilket är dubbelt pinsamt eftersom jag är ledaren och förväntas hålla ordning på en hel gympasal full av barn. Istället misslyckas jag spektakulärt med att kontrollera ens mina egna.
Jag, med bister stämma: -Nu är jag faktiskt arg på er. Jag sa till er flera gången, men ni lyssnade inte. Jag blir jättearg och ledsen när ni inte lyssnar på mig.
Lillasyster, med darr på rösten: -Men mamma, jag lyssnade visst! Jag bara gjorde tvärtom!

Jamen dåså. Bara hon lyssnar så.

Och varför hinner de aldrig ur sängen i tid?

Klockan halv två inatt. Lillasyster kommer springande i full fart. Jag hinner förvånas en aning, dels brukar hon aldrig komma på natten, dels brukar hon sitta kvar i sin egen säng och gorma tills hon blir hämtad de få nätter hon kommer. Snabbt som attan kryper hon ner under täcket. Skakar i hela kroppen. Jag tror att hon måste ha drömt en mardröm, så jag drar henne närmare och håller om henne hårdare.
Då känner jag att nattlinnet är vått.
Och hör henne säga med liten röst: -Mamma, jag hann inte till toaletten när jag kräktes.

Två timmar senare kräktes hon igen. På mitt duntäcke.

Mina barn är sällan magsjuka, ta i trä. Senaste gången var för nästan ett år sedan, innan dess var det nog närmre två år mellan varven. Så det är inte alls ofta. Men det är banne mig ALLTID i sängen.

Varför bryter det alltid ut nattetid?

Det ligger en doft tungt över huset. En doft av handsprit, ytdesinfektion och spya.

Känslighet är för mesar

Vid matbordet pratar vi om att vi måste ringa mormor i Småland. Barnen undrar varför vi ska göra det just idag. Jag förklarar att nyårsdagen var hennes och morfars bröllopsdag, och att det nog är jobbigt för henne idag, så därför ska vi ringa. Lillasyster begrundar detta ett ögonblick. Konstaterar sedan: -Men morfar är ju död. Då går det inte så bra att gifta sig.

Rakt på pudelns kärna. Utan omskrivningar. Det är mitt barn det.