Vi överlevde. I år också.

Lillasyster fyller fem imorgon. Så i helgen har det firats. Barnkalas på lördagen, släktkalas på söndagen. Och herredumilde, jag skulle behöva semester nu.
Förra året kom jag på snilleblixten att kanske förflytta barnkalasen från det egna hemmet, särskilt med tanke på att barnen ännu inte börjat bli särskilt selektiva i sina kompisrelationer, och jag inte kan med det där med att välja, och att välja bort någon. De får alltså bjuda alla de vill. Vilket brukar landa på strax under 20 barn. Vilket blir lätt hysteriskt i en normalstor villa, när det är för kallt ute för att skicka ut gaphalsarna.
Så i år lånade vi gympasalen i skolan. Och bjöd hela dagisgruppen, samt kompisarna utanför den. 25 barn. Varav 18 kom, mina inräknat. Och det funkade alldeles ypperligt, men där de på hemmakalasen har fri lek, måste man på ett gympakalas strukturera och styra på ett helt annat sätt. Mer föräldraengagemang helt enkelt. Högre ljudnivå också. Lekar, redskapsbana, innebandy. Och så massor av glass.

Dagen efter - huset fullt av gäster. Mor- och farföräldrar, moster, morbror, ingifta släktingar. Mycket trevligt, mycket intensivt. Jädrar vad skönt det var att återgå till jobb idag igen. En vecka med kräksvabbande och dubbelkalasande i en och samma vecka, det är en vecka som innehåller lite för mycket för mig. Och jag vet ju vilket jag hade valt bort, om valet funnits...

Men lillasyster trivdes som fisken i vattnet (ja, på kalasen alltså - kräkandet hade hon också gärna stått över). Hon studsade runt på släktkalaset i sin prinsessrosa klänning med paljettliv och blev mer och mer högljudd. Till sist bad jag henne dämpa sig lite. Då pausade hon från uppslitandet av paket, tittade upp på mig och deklarerade lugnt: -Nä. För det här är mitt kalas, och då skriker jag så mycket jag vill!

Men vi fick i alla fall ha lamporna tända i år. På fyraårskalaset för ett år sedan blev hon galen så fort någon vågade sig på att tända i taket. Är det släcktkalas, så är det. Det går framåt.

Och imorgon fyller hon på riktigt, så då blir det paket från oss, samt önskemiddag. Eller som hon själv sa, när vi låg och godnattmyste igår kväll och jag påminde henne om att det, efter två dagars firande, ändå var mer kvar: -Vilken lycka!

Lilla älskling. Vilken lycka att vi har dig.