Vi lever inte helt på samma planet, hon och jag.

På väg hem från kvällsgympan (givetvis kvällen innan lillasyster sedan började kräkas på natten, helt enligt lagen om alltings jävlighet - varför missa en chans att smitta hela byn?). Jag är arg, eftersom barnen varit alldeles osedvanligt stökiga, vilket är dubbelt pinsamt eftersom jag är ledaren och förväntas hålla ordning på en hel gympasal full av barn. Istället misslyckas jag spektakulärt med att kontrollera ens mina egna.
Jag, med bister stämma: -Nu är jag faktiskt arg på er. Jag sa till er flera gången, men ni lyssnade inte. Jag blir jättearg och ledsen när ni inte lyssnar på mig.
Lillasyster, med darr på rösten: -Men mamma, jag lyssnade visst! Jag bara gjorde tvärtom!

Jamen dåså. Bara hon lyssnar så.