Nudisten storebror

Barnen har hela dagen tjatat om att få klä av sig i hettan. Jag har varje gång sagt nej, fanatisk med solskydd som jag är. Nu, vid fem på sena eftermiddagen, har de äntligen fått ja. Vilket är orsaken till att storebror, vit som en magnecyl, spritt språngande naken rusar runt trädgården med vattengeväret i midjehöjd, skrikande som en hel marinsoldat och vilt kulspruteskjutande vatten omkring sig.
NakenRambo.

Försöka duger

Barnen har lekt ute hela dagen. De är svettiga och smutsiga. Alltså måste de duscha innan de lägger sig ikväll. Storebror gillar som bekant inte att duscha. När han informeras om denna plan, utbrister han indignerat: -Men det är ju mors dag!

Tänk, allt man kan använda en helgdag till om man bara är lite kreativ!

Dagens ranson tur förbrukad

Så har då hela familjen varit iväg på vår sedvanliga söndagstipspromenad. Och jag har lite svårt att avgöra vad som är pinsammast i den meningen, att vi är så oerhört medelsvensson eller att vi är sådana oerhörda lantisar...Inte blir det bättre av att jag inte kunde någon av frågorna. Jo, en, den som handlade om en figur i Astrid Lindgrens böcker.
Hur som haver, promenerade gjorde vi. Sedan packade vi in oss i bilen för hemfärd. Maken packade in sonen, jag tog mig an dottern. Eftersom jag inte vetat hurpass skuggigt den skulle vara längs promenaden, hade jag mina vanliga glasögon med mig, men solisarna på näsan. Brillorna skulle ju dock med hem, varför jag hade dem i handen. Dotra kräver dock två händer. Alltså lade jag fodralet på biltaket medan jag hjälpte henne in.

Alltså. Jag vet ju att jag inte kan göra sånt längre. Förr kunde jag det. Men inte nu. För med en stressdiagnos följer demens. Det är liksom oftast det man märker hela problemet på, man går till farbror doktorn för att man tror att man är dement eftersom man inte längre kommer ihåg vad barnen heter och hur maken ser ut. Och dagis brukar inte vilja att man hämtar fel barn. Och grannfrun uppskattar inte när man råkar kyssa fel man, eftersom man har vaga minnen av att ens gubbe såg ut ungefär sådär. Så då går man till doktorn. Och får veta att man är inte alls dement, man är stressad. Även om symptomen är till förväxling lika.

Så. Jag vet att jag inte, upprepar inte, kan göra något som helst som kräver ett fungerande korttidsminne. Ändå lade jag brillorna på biltaket. Man blir nämligen korkad av stress också. Om jag inte var det redan innan, jag minns inte. Sedan åkte vi iväg. Och först när jag kom hem och maken undrade om jag inte skulle ha med mig glasögonen in, kom jag på var de var. Eller rättare sagt, var de inte längre var.
Panik. Maken slängde sig tillbaka i bilen och körde tillbaka, barnen och jag gick upp till huset. I huvudet gick jag frenetiskt igenom alla möjligheter jag kunde komma på. Gäller fortfarande försäkringen man får av optikern? Hur är det med hemförsäkringen, har den någon idiotförsäkring inbakad? Kan jag få igenom detta som arbetsskada, eftersom det som orskade alltihop är arbetsrelaterat stressyndrom? (Faktum är att det är en tanke som det inte skadar att spinna vidare på.....Kanske kan köpa den där massiva platteven vi vill ha och påstå att det var stressrelaterad sinnesförvirring? Måste klura lite mer på det där.)

Maken kom dock hem. Med mina glasögon. Hela men inte rena. Fast det var de inte innan heller.

Så nu funderar jag på att åka till macken och köpa en trisslott. Fast jag kanske redan har använt upp hela min ranson tur nu?

Allt väl

Hon var inte allvarligt skadad. Jag fick mitt glas vin. Maken fick något han också. Alla nöjda och glada. Alla ska sova nu.

Hur man vet att man arbetar alldeles för mycket

Man vet att man är ganska överarbetad när man kommer hem från jobb en fredag, efter att ha jobbat över nästan en timme. Barnen hoppar studsmatta. Lilltjejen faller på väg ner, och slår huvudet i metallmedarna som studsmattan står på. Hon får en bula stor som ett hönsägg. Och det enda man kan tänka är inte att herregud, hoppas inte ungen är allvarligt skadad, min lilla fina älskling. Utan istället tänker man att herregud, hoppas inte ungen är allvarligt skadad, då får inte jag mitt glas kalla vita vin ikväll. Och tanken på det är det enda som håller mig igång just nu.

Då vet man att man har jobbat för mycket.

Ärvda kläder

Vi får ärva massor av kläder till barnen. Länge båda, numera mest lillasyster, eftersom storebror nu har storlekar som barnen hinner slita ut innan de växer ur. Och jag är tacksam för allt vi får ärva. Tänk att FÅ så mycket kläder, helt gratis! Fina kläder, oftast. Och de mindre fina behövs också, som kissa-på-sig-kläder, och måla-fingerfärger-kläder. Jag är tacksam. Mycket och ärligt. Men. Just nu befinner sig minst 6-7 papperskassar ärvda kläder på olika håll i huset, i väntan på att packas upp och sorteras, in i byrån eller upp på vinden. Och just precis nu är det lite svårare att känna den där tacksamheten än det är när jobbet är klart....

Hursa? Barnens pappa? Skulle han ta ett handtag med barnens garderober? Vid det här laget hoppas jag att det aldrig kommer hända, för skulle det göra det skulle jag sannolikt avlida av chocken. Och det vill jag ju inte.

Såklart

Jag sitter och äter frukost. Klockan är kvart över sex på morgonen. Tidigt. Alldeles för tidigt. Ut i köket kommer storebror. Med den där lite stultiga gången som barn har när de är alldeles yrvakna och egentligen borde ha sovit någon timme till. Håret på ända. Små springor till ögon. Ett gäsp så stort att jag kan se vad han ätit till middag dagen innan. Vilket jag iofs vet ändå, eftersom det är jag som lagar mat i det här huset.
-Är du trött älskling?, frågar jag. Varpå barnet tvingar upp ögonen en bit till så han kan spänna dem i mig på ett anmärkningsvärt föraktfullt sätt, ganska imponerande med tanke på tid och grad av yrvakenhet: -Ja, det är väl klart att jag är, jag har ju precis vaknat!

Tänkte inte på det.

En rättvis fördelning

Maken arbetade långt från hemmet igår, och sov således borta natten till idag. Då gjorde vi som alltid när pappa är borta. Lillasyster sov i storebrors säng och storebror sov hos mig. Detta arrangemang gav mersmak. Ikväll tyckte storebror att han skulle sova hos mig igen. Det tyckte inte maken. Inte jag heller om jag ska vara ärlig. Även om det finns en djup och lite vemodig lycka i att sova med sitt barn - för snart kommer han inte vilja det längre. Alltså är jag i alla fall ganska motiverad att göra det. Ibland. Och definitivt mer än maken. Men, nej blev det hursomhelst. Det tyckte inte storebror var ett särskilt bra beslut alls. -Jamen, sa jag, du sov ju hos mig igår, nu är det pappas tur.
Det skulle jag inte sagt. För han såg direkt det rättvisa och logiska i det. Och såg också direkt att det resonemanget kan dras ett steg till. Och då blir den självklara slutsatsen att han och maken ska sova varannan natt hos mig.
Det tycker inte maken.

Glada barn

Om det är sant att smutsiga barn är glada barn, så måste mina barn vara de gladaste barnen i hela världen. Lätt.

Oväsen

Barnen sitter i badbaljan ute på altanen i solen. Ljudnivån är inte helt låg. Plötsligt tittar storebror på mig: -Mamma, vet du vad oväsen är? Innan jag hinner svara kastar han huvudet bakåt och ylar så högt att en rabiessmittad indian på krigsstigen skulle blekna av avund. Sedan förklarar han: -Det där är oväsen.

Tack för upplysningen.

Chefen

Storebror bygger ett skepp av lego, och bemannar det med massor av legogubbar. Han vill att jag ska gissa vilken gubbe som är chefen. Det gör jag. Sedan frågar jag honom vem som är chefen här hemma. Tänker att det ska bli kul att se om han svarar mamma eller pappa. Han svarar ingetdera: -Det är jag som är chef! -Är det DU som är chef?, svarar jag, både road och förvånad. -Vad är pappa och jag då?
-Ni är de vuxna.

No argument there. Och nog vet jag att det kom en ny sheriff till stan i samma ögonblick han tittade ut ur snittet på magen....För att inte tala om vad det gjorde när lillasyster gjorde detsamma knappt två år senare! Det vuxna chefsskapet är nog mest en illusion. Men det var en trevlig illusion så länge den varade!

Växer man aldrig ur trotsåldern?

Mormor och morfar är barnvakt en stund. När jag kommer för att hämta barnen håller de som bäst på att fixa mat. Trevligt. Vi sätter oss. Barnen får varsin läsk, väljer Cola eller Fanta. Storebror vänder sig till mig: -Vilken läsk vill du ha, mamma? Jag ska just till att svara att jag nog ska ha vatten, när morfar säger till mig: -Men sådant ska väl inte du ha? Menande. Syftar såklart på min vikt.
Och genast tar jag en Fanta. Och dricker dessutom upp Colan storebror lämnat i sitt glas. Bara för att.

Jag är trettiofem år. Och tror tydligen fortfarande att det är den man trotsar som blir lidande om jag gör något korkat mot mig själv bara för att trotsa. Växer man någonsin ur trotsåldern, tro?

Påverkan på barn

Alla vet ju att det är mycket viktigt att tidigt i livet bibringa barnen sunda värderingar och bra vanor. Detta eftersom det är så ohyggligt mycket svårare att ändra en redan inarbetad dålig vana. Därför värmde det mitt arma modershjärta när jag nyss gick förbi tv:n, som i vanlig ordning stod på med morgonBompa, så jag kan få undan morgonbestyren förhållandevis ostört.
Där visades nämligen en musikvideo, där refrängen hade denna hjärtevärmande lydelse:
"Jag kan äta mycket chips. Jag kan äta mycket chips. Jag är bäst i världen på att göra ingenting."

Tänk, man kan alltid lita på att det statliga licensfinansierade SVT levererar äkta kvalitet!

Veckans vägning

Jag vill inte prata om det. Inte nu, inte någonsin. Aldrig. Och förresten är det säkert fel på vågen.

Hur man vet att man är hopplöst ute

Häromdagen satt jag hemma hos en granne. Hennes yngsta lekte med mina barn, hennes äldsta hade besök av ett annat barn från samma gata. Den flickan är åtta år. Hon och jag kom i samspråk:

Hon: -Finns du på facebook?
Jag: -Nej, det gör jag inte.
Hon, aningens chockat: -Men, har ni dator hemma hos er, eller?

Jag är ute. Och gammal. Om till och med okända grannbarn skäms för mig, vad ska då inte mina egna stackars ätteläggar göra när de fattar vilket miffo till mor de har? Stackars barn.

Skärgårdshelg

Barnen och jag har tillbringat ett dygn i skärgården. Härligt. Och jobbigt. Vi gick en promenad runt ön, hela kompisgänget som var där. En lagom promenad på dryga tre kilometer. Visserligen har lilla fröken bekväm aldrig gått så långt på sina egna små korta ben. Men jag tänkte att hon nog skulle bli motiverad och villig av att ha en massa kompisar med sig. Jag borde ha anat oråd när första halvkilometern bestod av ren bergsklättring. På regnhala klippor. Man kan tycka att jag borde ha anat oråd där. Men nej då. Jag hjälpte barnen över och glad i hågen vandrade vi vidare. Glad i min håg i alla fall. Mer tveksamt i barnens fall. Storebror hade iofs kul. Kutade i förväg med de andra killarna. Lillasyster var mest upprörd över alla komockor som låg längs vår väg. Och i vår väg. Det var för henne ett trauma av allvarligare karaktär att tvingas riskera trampa i något sådant. Ändå var hon den enda ungen av fem som hade gummistövlar. Men stövlarna var ju nya. Och det är hjärtan på dem. Då kan man faktiskt inte ge sig till att smutsa ner dem hursomhelst.
Resten av promenaden visade sig bära rent bokstavligen över stock och sten. Och stora trädrötter. Och mera klippor. Jag är inte helt säker på vem som var tröttast av oss till sist. Utom att det i alla fall inte var lillasyster, för henne bar jag minst halva vägen. Jag klagade bittert ungefär lika långt. Vägen blev inte vare sig kortare eller lättare för det. Märkligt.

Resten av dagen förflöt trivsamt i glada vänners lag. Sju kvinnor, lika många barn. Och ingen bråkade. Även om jag blev lite kinkig när jag upptäckte att det var utedass på vandrarhemmet. För nästan femhundra spänn för ett rum en natt, tycker jag man borde kunna få toalett i samma hus åtminstone. Och gärna en spolbar sådan. Men vad vet jag? När jag kommenterade det för ungefär femhundrade gången, spände storebror ögonen i mig: -Men SÅ jobbigt är det faktiskt inte att behöva gå ut en bit för att kissa!
Nehej. Men jag körde på blöjor till lillasyster i alla fall. Så det så.

Jag är inte säker på vad man har tänkt sig att gästerna ska göra i vandrarhemssängar (och jag vågar inte fråga), men inte är det att sova i alla fall. För något så hårt och obekvämt kan inte vara avsett för sömn. En madrass tjock som en docksängsmadrass, på en ribbotten. Tjena.

Om man sedan är en nattkissare och den enda toalett man har tillgång till är ett utedass tjugo meter bort från huset man sover i, så sover man inte alls. Då ligger man vaken och känner efter om man kanske är kissnödig. Det är man inte. Men sover gör man inte heller. Utom fram på småtimmarna. Då vaknar istället barnen. Men bara ett i taget. Med två timmars mellanrum.

Sen åkte vi hem.

Anfall är bästa försvar

Barnen sitter i soffan och tittar på morgonBolibompa. De kivas. Ljudnivån höjs. Maken går in för att medla. Jag sitter kvar vid frukostbordet med tidningen. Hör hur maken frågar vad som pågår egentligen. Storebror svarar indignerat: -Hon tänkte faktiskt knuffa mig!

Jamen dåså. Klart han måste knuffa henne först då. I förebyggande syfte.

Samhörighet

Lillasyster och jag sitter och gosar i soffan. Plötsligt drar hon mig närmare och deklarerar:
-Bala MIN mamma!
-Nja, säger jag. Jag är ju storebrors mamma också.
-Nej, du äl bala MIN mamma!
-Jamen, vem ska vara mamma åt storebror då?
-Det fål pappa vala.
-Nämen, han är ju pappa, och jag vill vara mamma åt er båda två.
-Nej. Han-han, hon-hon. Du och jag äl sejer, pappa och storebror äl killal.

Det är ju iofs trevligt att höra till en liten tajt grupp. Men kan man inte få vara sådär lite cross-over? Så storebror kan få vara med på ett hörn han också?

Utflykt

Imorgon ska jag och barnen ge oss ut på äventyr. Vi ska åka ut på en skärgårdsö som endast nås via färja. Där ska vi bo på vandrarhem en natt, med ett gäng kompisar. Maken ska vara hemma.
Vet inte riktigt hur den planeringen kom till. Men det verkade säkert som en bra idé just då.

Världens bästa sömnmedel

Den som har svårt att somna, kan med fördel prova en spikmatta. Jag investerade i en sådan för en månad sedan ungefär, och bättre investering har jag sällan gjort. Utom möjligen när jag betalade för den konstgjorda befruktning som gav mig storebror. Jag hade kunnat få en sämre begagnad bil för det han kostade. Varning dock: Kliniken tar inte emot reklamationer. Det tycker jag faktiskt är lite dåligt. Jag minns tydligt att jag uttryckligen lade in en beställning om ett självuppfostrande barn. Som sover om nätterna. Och aldrig torkar av smörfingrarna på nya tapeten. Och aldrig snyter sig i mammans enda schyssta par byxor. Tänk att man aldrig kan få det man betalat för! Och inte fick jag oliver i lunchsalladen häromdagen heller. Man kan inte lita på nån.

Spikmattan var det ja. Om man ligger på den innan man sover, så får man garanterat en bättre sömnkvalitet. På den del av natten som man faktiskt får sova, vill säga. På den del där man kissar barn, diskar vällingflaskan man var för trött för att diska innan man gick och la sig (jo, för man brukar ju vara mer på humör att diska vid tre på natten, smart tänkt!), blandar välling, bär tillbaka barn i sin säng, släpper ut katter och själv springer och kissar som den medelålders halvinkontinenta tant man är, hjälper spikmattan inte. Annars är den perfekt. Efter ungefär en kvart känner man hur endorfinerna börjar sprida sig i kroppen. Man kan rent fysiskt känna värmen av dem, när de sprider sig utmed benen. (Nej, det är inte alls som jag kissar på mig, jag sa ju att jag bara är halvinkontinent!) Ibland, om man får ett ordentligt påslag, kan man rentav bli lite yr i huvudet. Sedan börjar man kunna djupandas när den där knuten i bröstet åtminstone tillfälligt löser upp sig. Nackdelen med det är att magen blir ännu tjockare när den plötsligt börjar följa med i andetagen och därmed skjuts utåt. Fast man ligger på rygg. Och till sist, djupt avslappnad, somnar man. Fortfarande liggande på spikmattan. Man vaknar en timme senare, tar bort mattan, tar på sig pyjamaströjan, och somnar om. Prickig på ryggen. Men avslappnad.

Den enda som ser ett problem med det här är min man. Tydligen snarkar jag ännu värre än vanligt när jag somnar platt på rygg. Och om man får tro honom, så betyder "värre än vanligt" att fönsterrutorna skallrar och väggarna bågnar. Men det måste ju anses vara hans problem. Jag sover.

Vetgiriga barn

Storebror är som sagt intresserad av allt naturvetenskapligt. Inte minst den mänskliga kroppens alla funktioner. Just nu är han exempelvis väldigt fascinerad över att se hur många gånger i rad han kan prutta vid matbordet. Särskilt om han kan få med sig lillasyster i en pruttävling. Annars gillar han att höra hur saker i kroppen fungerar. Vilket betyder att han just den dagen jag var och hälsade på honom på dagis, också kunde passa på att ha undervisning för de andra barnen i hur bebisar kommer ut ur mammas mage genom snippan.
Medan han gjorde det satt jag bredvid med ett uppmuntrande och stolt leende beslutsamt fastklistrat i ansiktet, samtidigt som jag inom mig bad brinnande böner om att han inte skulle ge sig in på hur bebisarna kommer in i magen också.
Kom inte sedan och säg att inte Gud hör bön!

God morgon

Visst är det härligt när man får vakna i lugn och ro? Som när man vaknar en timme innan väckarklockan ringer av att hela vaden låser sig i smärtsam kramp, så man måste panikresa sig upp innan man ens vaknat helt....
Hm. Det har inte hänt sedan jag var höggravid. Fast jag väger ju iofs ungefär lika mycket nu som när jag var det. Hm.

Älskade Skip Hop

Jag har en endaste trendig lyxpryl. Jag har en Skip Hop skötväska. En fin röd. Nu kan man kanske tycka att det är ett sorgligt sakernas tillstånd när en kvinnas enda lyxpryl är något som primärt är avsett att transportera blöjor och tvättlappar i. Det må vara hänt. Men jag älskar min Skip Hop.
Nu är mitt yngsta barn tre och ett halvt år. Hon är förvisso inte torr ännu, men på väg åt det hållet. Skip Hopen hänger oftast kvar på sin krok när vi ger oss ut. Jag brukar klappa den lite ömt när jag går förbi, men den får inte följa med. Sakta börjar det gå upp för mig att stunden är inne. Det är snart dags för mig att skiljas från min Skip Hop. Sälja den vidare, till någon ny bebis och någon annan mamma.
Denna tanke är nog för att få mig att börja gråta av längtan efter en ny bebis. Eller möjligen av desperation inför att jag är så tjock att min enda lyxattiralj är något jag kan hänga på axeln, och inte behöver försöka trycka in hela mig i. Vet inte riktigt hur en ny bebis skulle lösa det dock. Men jag skulle få behålla min älskade Skip Hop. Gott så.

Snabbaste sättet att sabba en diet

Vill man vara helt säker på att aldrig gå ner i vikt, har jag ett stensäkert sätt:
1) Ge barnen något snabblagat och äckligt, som du inte själv vill ha. Typ snabbmakaroner med frysta mamma Scan-köttbullar som fått koka med i spaghettigrytan för att du är för lat för att värma dem separat.
2) Tänk att du själv ska skära en nyttig sallad. När barnen har somnat och du kan äta i lugn och ro.
3) Natta barnen.
4) Natta om barnen.
5) Natta barnen igen.
6) Bryt ihop och tigg barnen om att snälla söta sova innan du svimmar vid deras fötter av akut blodsockerfall.
7) Förklara för barnen att ordet "socker" i "blodsockerfall" inte betyder att du tänker äta godis när de somnat.
8) Förklara för barnen att de inte heller kommer få något godis. Oavsett hur länge de lyckas hålla sig vakna genom att springa runt huset som galna Gremlins.
9) Muta barnen kvar i sängen genom att sätta på en film åt dem i sovrummet och ge lillasyster en flaska välling. Till.
10) Inse att du inte längre orkar ens tänka på att fixa den där nyttiga salladen. Istället slänga in pommes i ugnen och en bit grillat kött från i helgen i mikron. Plus ta fram den inte så nyckelhålsmärkta bearnaisesåsen som också blev över.
11) Frossa ohämmat. Tyck gärna synd om dig själv samtidigt, det piggar alltid upp.

Klart! Dieten misslyckad även denna dag, och den fortsatta fetman säkrad!

Egentid

Mitt i morgonbestyren, när barnen äntligen verkar förhållandevis kissade, tandborstade, klädda och klara. Äntligen får jag också gå på toa. Jag smiter in när de tittar åt annat håll. Låser fort som attan, innan de hinner slita upp dörren. Halar ner brallorna, sätter mig. Suckar belåtet, inställd på minst trettio sekunder bara för mig själv.
Då kommer kattkräket från ingenstans och kräver att jag ska klappa honom, när jag nu ändå bara sitter där och inget vettigt gör.

Men jag fötvivlar inte. Jag ser fram emot eoner av egentid, när jag sitter på det kommunala ålderdomshemmet och vanvårdas. Fast man brukar inte få gå på toa själv där heller....

Vansinnigt rolig blogg

Det här är bland det roligaste jag någonsin läst! Jag sitter just nu på alla lediga stunder jag får (och en del jag inte får, men tar mig) och läser ikapp alla gamla inlägg. Jag sitter framför datorn och skrattar så högt att barnen skräms från vettet därinne framför Bolibompa. Hade jag skällt på datorn, hade de däremot gosat ner sig lite extra i soffan, med den trygghet som bara det invanda kan ge i hjärtat...

Hur som helst, läs!! Jag vägrar tala om hur mycket jag känner igen mig i....eller hur avundsjuk jag är på hur bra hon skriver.

http://blogg.alltombarn.se/ketchupmamma/

Med smicker kommer man långt...eller nåt

Vi tittar på gamla foton på datorn. Det är det bästa lillasyster vet. Helst vill hon se på bilderna från när hon föddes. Man ser inte hur hon ser ut. Man ser bara en stor öppen, rasande arg mun. Hon skrek nämligen så alla andra barn på BB stannade kvar inne i sina stackars mammors magar ett dygn till i rena förskräckelsen. Hon är född med kejsarsnitt, och lyftes ut med rumpan först. Hennes pappa påstår med bestämdhet att hon började skrika medan huvudet fortfarande var kvar inne i min mage. Jag tror honom. Jag känner min dotter.
Hennes andra favoritmotiv är bilderna från när hon vid knappt två års ålder för första gången fick smaka salami. Hon lade genast skivan på huvudet. På bilderna ser hon ut som en mycket liten, mycket söt from jude med kippahn på plats på huvudet. Och röd pyjamas med små hjärtan på.

Hur som haver, vi tittade på bilder. Och sommarbilderna från för två år sedan kom fram. Vi badar med mina föräldrar. Flickan pekar på skärmen, där hennes mormor håller henne i vattnet: -Där är du och jag mamma!

Hon fick inte somna i min säng ikväll.

Lämna på dagis

Kommer fram till dagis. Storebror försvinner raskt till sin avdelning, hårt hållande dinosaurieboken han fått ta med sig idag. Lillasyster går med mig in på sin. Springer direkt fram till fröken, visar den bok hon har med sig. Sätter sig i knät, börjar bläddra och visa. Kvar i dörren står jag. Lite övergiven. Frågar -Ska du inte säga hejdå, älskling? Lillasyster lyfter inte ens huvudet. Med blicken stint i boken säger hon ett kort -Hejdå.
Vilket fritt översatt betyder ungefär: "Herregud, människa, har du inte klippt navelsträngen än?? Gå nu!"
Med den icke klippta navelsträngen hängandes efter som ett ledset litet snöre, fäst i hjärtat, går jag ut till bilen. Måste de frigöra sig så fort?

Dagens skämt

Vi ska sälja en av våra vagnar. En Emmaljunga Scooter, närmare bestämt. Måste vara marknadens bästa vagn för ett barn. För två barn slår Babyproffsens jogger allt.
Nåja. Vagnen måste såklart rengöras först. Alltså tar jag fram bruksen (notera att jag alltså har kvar bruksen OCH vet var den är!). Och där. Där står bland det roligaste jag någonsin läst:
"Torka genast av chassit om det blivit blött". Jo, för när man kommit in från ett skyfall, blöt in på bara skinnet, och med ett ännu blötare barn som ylar som besatt för att det fryyyyyseeeer, DÅ ställer man sig "genast" och torkar vagnschassit. Precis.
Och bättre blir det:
"Rengör regelbundet chassit och vagnens metalldelar - torka av dem och smörj alla leder. Fälgar och ekrar på alla hjul, bör med jämna mellanrum tvättas av i varmt vatten och sedan torkas av med en torr handduk. När vagnen används vintertid bör rengöring ske minst en gång i veckan."
Fattar ni? MINST en gång i VECKAN.

Ja, jag kan ju bara tala för mig själv, men inte har jag mer att göra om vintern med två barn, ett hus, två katter, en hund, en man och ett jobb än att jag SJÄLVKLART rengör vagnen varendaste liten vecka. Prio ett, liksom.

Ska inte du med?

Vi ska iväg. Har en tid att passa. Barnen samarbetar inte ett dugg. Jag far som ett skållat troll för att få dem färdiga och påklädda, gärna rena också. Till sist är de någorlunda klara. Jag får äntligen en minut för mig själv. River av mig pyjamasen. Lutar huvudet över badkaret för att blöta håret, hinner inte duscha hela mig. När jag står där, iklädd bara trosor, kommer lillasyster. Färdigklädd. Ända till ytterkläderna. Ser på mig. Frågar, med genuin förvåning: -Ska du inte med, mamma?

Det ligger något outsägligt charmigt bakom sådan total aningslöshet. Också något outsägligt irriterande. Samtidigt.

Coolt

Jag, barnen och en kompis med vidhängande son gick en prommis i det vackra försommarvädret. Och lagom när barnen tröttnat på allvar och kinket kommit igång som bäst, hände det. Där. Mitt på grusvägen. Vad låg där? Om inte en orm. En lång och stilig snok. Som låg stilla länge och väl så vi fick se oss mätta innan den ringlade iväg med en liten förnärmad knyck på svansen.
Så nu kan jag avboka den snordyra resan till Ölands djurpark, och avstå från Skansen. Eller?

Lördagsgodis

Mina barn reagerar på socker. Eller, rättare sagt, storebror gör det. Han blir stissig och oregerlig och klättrar på väggarna, kan inte lyssna. Bäddat för konflikter alltså. Därför försöker jag deala med barnen. De har ingen veckopeng, så mitt förslag är att om de avstår från lördagsgodis, så får de tio spänn var istället.
Måndag: peng. Tisdag: peng ska det vara! Onsdag: Åh, vad spännande, peng! Torsdag: Tänk, vad mycket pengar det ska bli i längden! Fredag: Undrar vad vi kan köpa för alla pengarna? Lördag: Jag vill inte haaaa nån peng, jag vill ha GODIS!!!

Men vi har en studsmatta. Vi kan rasta barnen där. När de ätit sitt godis och har all den där energin och alla de där myrorna i brallan.
Tänk, jag äter hur mycket godis som helst, utan att bli det minsta pigg. Bara tjock. Go figure.

Om när barnen är billiga

En gång, när jag var ganska trött på mina barn som uppförde sig väldigt illa, skämtade jag om den saken inför en arbetskamrat. Det visade sig att han och hans fru inte kan få egna barn, vilket förstås är en stor sorg för dem. Jag har sällan skämts så mycket. Sedan dess är jag avsevärt mer försiktig med sådana uttalanden. Om jag inte vore det, hade det här inlägget handlat om hur innerligt trött jag är på mina barn just denna morgon, och hur billiga de är just precis nu. Men nu är jag försiktigare. Och därför skriver jag inte det.
Istället packar jag matsäck och åker till knyttet med mina högt älskade (trots allt) små monster.

50 saker

Senaste Vi Föräldrar har en lista på 50 saker man kommer får vara med om som förälder. Vissa känns mer aktuella än andra:
2. Medvetet köra på och försöka förstöra något med barnvagnen, som en dåligt placerad hylla i affären.
6. Tänka onda tankar om en barnlös person som är lite trött för att den "sov lite dåligt inatt".
17. Ångra att du drack vin och slösade bort veckans enda sovmorgon.
37. Överväga att ha samlag, men välja att bli klar med tvätten för en gång skull. -Byt ut tvätten mot sömn, and I am there.
44. Bryta mot en bergfast princip.

Och slutligen, min personliga favvis:
30. Skryta för mycket om ditt barn och komma på dig själv för sent.

Om det gäller mig? Inte då. Skulle aldrig hända. Men med perfekta barn kan man heller aldrig skryta för mycket.

Katter

Fyra lediga dagar. En arbetsdag. Gissa vilken av nätterna som kattkräket väljer att smita in igen efter att han blivit utslängd för natten, så att han sedan kan komma jamandes klockan tre och vilja bli utsläppt igen? Just det.

Dålig mamma, sämre mamma, jag

Jag har en stressdiagnos. Jag har sedan jag fick den, helt slutat jobba extra. Jag har gått en stresshanteringskurs, som faktiskt gav en hel del insikter och var väldigt bra. Jag har tackat nej till sjukskrivning, och försöker istället prioritera om och dra ner. Men diagnosen finns där. Och ofta känner jag hur smal och brant den där avsatsen är, där jag balanserar. Alldeles ovanför avgrunden. Hur det är så finns det ju en gräns för hur mycket man kan skala bort. Jobbet måste skötas. Hemmet likaså. Mat ska planeras, handlas, lagas, diskas efter. Städningen måste skötas, i alla fall den grundläggande. Barnen ska ha allt vad de behöver. Och helst inte bara det de behöver, utan gärna något utöver det mest nödvändiga i engagemangväg. Och med ett jobb där tempot är helt omänskligt och bara skruvas upp (tack alla landstingspolitiker för neddragningar, sparbeting och effektivitetskrav), och en make som ofta jobbar långa dagar och kommer hem sent, så går ekvationen inte ihop. Inte alls.

Ibland undrar jag vad mina barn kommer minnas när de en dag är vuxna och ser tillbaka på sin barndom. Kommer de att minnas det mysiga? Sagorna? Myset? Pussarna och kramarna, kärleksorden? Att jag faktiskt var med dem på dagis, att vi faktiskt åkte till Ölands djurpark på sommaren och gick på knytte på lördagförmiddagar? Eller kommer de minnas det andra? Alla gånger tålamodet inte håller. Alla gånger stubinen är så kort att den egentligen är obefintlig, och jag brister, skriker åt dem för ingenting. Alla gånger de får ta smällen av att jag inte orkar. När jag börjar med ett leende och mjuk röst, för att tio minuter senare bli tvärarg för en pytteprovokation. Ombytligheten, oförutsägbarheten. Ger den otrygghet? Kan de förstå att det egentligen inte handlar om dem? Att jag älskar dem av hela mitt hjärta? Att jag inte vill vara så lättirriterad, vara så snar till ilska? Alla dagar är inte sådana. Men alldeles för många.

Jag är ledsen. Jag orkar inte skriva något roligt och lättsamt. Inte ikväll.

Tips för stressfria morgnar

Sajten allt om barn, på Expressen, har ett bildspel med 20 tips, som utlovar stressfria morgnar om man följer dem. Minsann. Den som skrev dem är varmt välkommen hem till mig vilken morgon som helst och demonstrera.
Tips: Borsta tänderna innan kläderna tas på, för att undvika fläckar. Herregud, jag är bara tacksam om fläckarna stannar på kläderna! Har någon sett hur ett badrum ser ut när ett barn dragit igång en nyladdad eltandborste med mycket tandkräm på? Vem bryr sig om fläckar? Bara kläderna är på och tänderna nödtorftigt borstade, så tackar jag min lyckliga stjärna och högre makter.
Tips: Behåll fokus, stäng av tv:n. De har alltså inte fattat att det är just för att fokus ligger på Bolibompa som kläderna kommer på friktionsfritt. Barnen låter sig viljelöst kläs på, med hypnotiserad blick på tv:n. Funkar varje gång.
Tips: Undvik kladd, koka äggen hårdkokta istället för löskokta. Det måste vara mitt favvistips. Ingen som någonsin sett lillasyster först äta upp vitan och sedan använda den hårdkokta gulan till att måla köksbordet, skulle någonsin ge det tipset som en tidsbesparande åtgärd. Det håller barnen sysselsatta, visst. Men sparar tid? Skulle inte tro det.

Släppa taget

Hur mycket kan man egentligen kontrollera när man är mamma? Detta är ett spörsmål som dyker upp i mitt liv med ganska stor regelbundenhet sedan lillasyster började på dagis för drygt två år sedan. Hon är, som jag tidigare nämnt, födoämnesallergiker. Hon tål inte någon form av spannmål, och heller inte mjölk. Lite nu och då blir hon dålig i magen trots noggrann diet. Och då uppstår frågan: Varför? Har hon fått i sig något hon inte tål? Eller är det något helt annat, barn är ju som bekant risiga i magen lite då och då utan att det egentligen betyder något. Men hur vet man vad som är vad? Och hur långt ska man gå för att få veta? Idag serverades det köttfärssoppa i skolan/förskolan. Med makaroner i. Lillasyster fick samma sak. Och i mitt sinne gnager frågan hur detta ordnades? Levereras soppan utan pasta, så köksan helt enkelt kan lägga glutenfri i just hennes portion? Eller sker någon form av skumt utbyte där den ursprungliga pastan lyfts bort och ersätts, utan förståelse för kontaminationsfaktorn? Eller missas det kanske rentav helt att pasta i en soppa lika förbaskat är pasta, och därmed förbjudet för henne? Exemplen är många. Frågorna likaså. Och en fråga lyser klarare än någon annan: Hur mycket är det rimligt att kontrollera? Måste jag inte visa personalen i skolköket och på förskolan den respekten att jag utgår från att de gör sitt jobb korrekt? (Men misstag har ju skett, de har skett!). Vän av ordning kanske påtalar att jag minsann har all rätt i världen att vara hur pestig som helst, med hur detaljerade frågor som helst, det är ju mitt barn det handlar om. Sant. Så sant. Men dels kan jag inte kosta på mig att vara den skitjobbiga mamman som personalen skyr som pesten. För barnens skull måste jag se till att samarbetet funkar. Dels orkar jag inte själv. För försöker jag kontrollera det jag inte har kontroll över, och inte kan ha kontroll över, så förlorar jag det lilla förnuft jag trots allt fortfarande är i besittning av. Samma förnuft som jag också riskerar att förlora av oron i att faktiskt inte ha kontroll.

Damned if you do, damned if you don´t. Vilket för övrigt skulle kunna stå i Nationalencyklopedin som definition på ordet moderskap.

Stor dag

Idag är det en stor dag för storebror. För idag ska han få en av hans hjärtas allra hetaste drömmar uppfylld: jag ska vara med honom på hans förskola. Ingen som inte hört hans nedbrytande tjat om detta i veckor kan förstå riktigt hur stort detta är. Som han sett fram emot detta. Som han längtat. Klockan sex imorse blev han plötsligt stel som en pinne där han låg i min famn: -Mamma, IDAG ska du vara med mig på dagis!! Och så var den sovmorgonen slut.
Till råga på glädjen är det förskolans dag idag, så idag ska alla ha skojiga huvudbonader på sig. Oh joy! Själv tänkte jag avstå från att duscha ner sovfrisyren. That should do the trick.

Stökigt hemma

Storebror är fortfarande vaken. Vi tittar på Rent Hus, det var det mest barnvänliga vi kunde hitta på tv:n. Halvvägs genom programmet säger storebror: -Det där är faktiskt ännu mer stökigt än vi har det!
Ehmm, ja. Det hoppas jag verkligen. Hans fortsatta kommentar var -För där är det stökigt i varenda rum, vi har det inte så stökigt i varje rum. Ehmm, inte i något rum, hoppas jag. Inte riktigt.

Fräscht

Storebror ska hem till en kompis och leka en stund. Jag bär lillasyster på axlarna när vi följer honom över stora vägen. Hemma igen noterar jag att det liksom känns konstigt. Lite fuktigt. Nog för att jag är otränad, men att bli så svettig för det lilla! Lyfter ner lilltjejen. Jag har gått över kvarteret med ett par kissiga trosor tryckta mot nacken.

Storebror, entreprenören

Jag hatar tjat. Hatar, hatar, hatar. Detta faktum har jag förmedlat till mina barn. Högljutt och övertydligt. Mer än en gång. Inte för att det hjälper. För det mesta. Men idag fick jag faktiskt prata förhållandevis ostört med en väninna i telefon. I ganska exakt en timme. Det är länge det. När jag lagt på kommer storebror. Med den där finurliga blicken som säger att nu, nu har han kommit på något. Så säger han: -Mamma, nu när du fått prata så länge och vi inte har tjatat, kan inte vi få en belöning då?
Och när belöningen ifråga inte består i mer än ett kex, så må det vara hänt. Det är ett billigt pris att betala.

Hälsokost

Varje år, med pinsam regelbundenhet inträffar samma sak. På hösten köper jag allt vad snordyra pigga-upp-sig-preparat hälsokosten har att erbjuda. Jag blir sällan piggare. Däremot fattigare. Frampå vårkanten inträffar samma sak. Fast då handlar spenderandet om viktnedgång. Jag brukar bli fattigare då också.
Och en sak undrar jag varje år: Varför smakar alla preparat för viktnedgång så gudsigförbarmat illa? Är det för att man ska bli så äcklad att man sedan inte ens vill se mat, och därmed går ner i vikt? I mitt fall funkar det så att jag genast tar en kaka för att dränka smaken. Och inte går jag ner i vikt. Jäkla skitpreparat.
På min mormors tid kunde man få bantningsmedel med amfetamin i. Helt lagligt. Tänk, pigg och smal i samma piller. Knarkare blir man också. Det kanske det kunde vara värt.

Det sitter i generna....

Ibland blir jag så plågsamt medveten om att storebror är av manligt kön. Vissa saker förstår han bara inte. Kan inte förstå. Det måste vara genetiskt. Min handväska, den jag använder mest, har börjat sjunga på sista versen. Den har tjänat mig väl under flera år, och har utstått tämligen omild behandling, så den förtjänar sin pension. Alltså dags att se sig om efter en ny. Den närbelägna stadens sortiment var antingen för dyrt eller för fult. Jag börjar leta hos min trogna hovleverantör av det mesta: Tradera. Storebror kommer in. Frågar vad jag gör. När jag talar om att jag behöver en ny handväska, formligen studsar han till. Vänder sig mot extragarderoben. Sveper ut med handen mot den hylla där extraväskor förvaras. -Du behöver väl ingen väska, mamma! Du har ju redan tusen väskor!

Ibland tror jag de är förlorade för oss redan i moderlivet. Det sitter i generna....

Tacksamhet

Den som till äventyrs råkat läsa bloggen från början kanske har noterat att jag sedan några dagar tillbaka inte längre avslutar dagarna med någon tacksam-lista. Detta beror inte på att jag inte längre skriver någon. Nej, men till sist blev det liksom bara en press att skriva något, vad som helst, så att det inte såg ut som om jag inte gjorde det. Så nu skriver jag den mer privat. Och vissa dagar är jag tacksam för fyra saker, vissa kanske bara en. Och så finns det de där dagarna när man faktiskt inte är tacksam alls. Utom möjligen för att man tagit sig igenom en hel dag utan att slå ihjäl vare sig sig själv eller någon annan.
Men det kan man ju inte erkänna på de wörld wajd wäbb. Då kanske socialen kommer och tar barnen ifrån en. Så det aktar jag mig noga för att erkänna. Jag bara säger att det kanske kan vara så. För någon annan. Som inte lever det fluffigt rosakantade liv som just jag lever. Right.

Det börjar bra

Vissa dagar börjar bättre än andra. Eller inte. Tredje lediga dagen. Av fyra. Ibland lever jag verkligen lyxliv, helgtjänstgöring kombinerat med deltidsarbete gör underverk för schemat.
Morgonen börjar som lediga morgnar gör, med mys i stora sängen. (Fast nu ljuger jag, de börjar egentligen alltid en timme tidigare, med att fixa välling till lillasyster. Men det låter inte lika mysigt, så det låtsas vi inte om). Barnen och jag ligger i en hög, myser och pratar. Då. Då bestämmer sig lillasyster för att hon ska leka kurragömma under täcket. Så hon störtdyker. Rakt i ansiktet på mig. På kindbenet, närmare bestämt. Aj. Och aj lite till. Jaja, det går över, morgonmyset fortsätter. Då får jag för mig att skoja till det lite med hyperkittliga storebror. Det skulle jag inte ha gjort. För han sparkar reflexmässigt ut med sitt überstarka lilla pojkben - rakt på mitt bröst. AJ! Och AJ igen.

Sedan var det färdigmyst. För den här morgonen.

Veckans vägning

Just det ja. Veckans invägning igår. Minus 2 hekto. Det är inte en viktnedgång. Det är en felmarginal. Och mer säger vi inte om det.

Argumentation

Lillasyster har kommit på ett sätt att förbättra sin argumentationsteknik. Inte vassa argument eller genomtänkta skäl. Nejdå. Mycket värre. Hon är helt bedårande. Hon vill ha sin gympavattenflaska. Det vill inte jag, det är godnattdags, inte läge att slabba med vatten. -Nej, säger jag. Beredd på högljuddhet och bråk. Inte beredd på en hand som smekande stryker över min rygg, en mjuk liten bedjande röst -Snälla. Älskling?

Om jag föll? Som en fura.

Bebissug

Ibland vill jag ha ett barn till. Eller, ibland och ibland. Oftast, faktiskt. Maken tycker att vi har händerna fulla med dem vi har, och brukar så riktigt påpeka att man ska inte bara ha dem, man ska orka med dem också. I mina klarare stunder inser jag att han har rätt. Men ändå. En liten bebis att snusa i nacken. Den där alldeles speciella bebislukten, som inte liknar något annat i hela världen. Att få sitta där i mörkaste natten, när man är ensam vaken i hela världen, med en liten bebis förnöjt snuttandes vid bröstet. De där yttepytte kläderna, som är så små att det övergår fattningsförmågan att de kan rymma en hel människa.

Ska jag verkligen aldrig aldrig mera få uppleva det?

Bokhandel utan barn

Idag har jag haft bästa sortens egentid. Fika på stan med kompis, och sedan - browsa bokhandel. Utan att någon liten varelse gör sitt bästa för att riva hela bokhandeln, slita sönder böcker som jag aldrig vill läsa så jag ändå måste köpa dem eller rymma ut på farliga gatan utanför. Idag har barnen lekt med kompisar. Och jag har fått känna, bläddra, läsa baksidor så läääänge jag ville. Och välja böcker jag verkligen ville läsa, inte bara riva åt mig något som ser någorlunda kul ut på omslaget.
Underbart.

Och sedan fick jag komma hem. Och mina barn kom hem. Och då blev dagen ännu bättre.

Olyckshändelser

Barnen leker ute i trädgården. Mina två, och grannflickan. Jag har varit ute en stund, men fryser och går in. Har dörren öppen ett tag, men trädgården är ju inhägnad, barnen är som yngst tre och ett halvt, och jag fryser fortfarande, så jag stänger. Tittar ut genom fönstret då och då.

Storebror kommer in. Allvarlig. -Mamma, det är inga roliga nyheter jag kommer med.
En ishand runt hjärtat. Vad har hänt? Vilken av småtjejerna ligger blödande ute i trädgården? Hur kunde jag vara så försumlig? Jag tittar på honom, reser mig till hälften, redo att springa bara han pekar ut riktningen åt mig. Då fortsätter han. Allvarlig, sammanbiten. -Lillasyster har kissat på studsmattan!

Jaha. Hoppas det regnar ikväll.

Maskrosor

Lillasyster, storebror och lillasysters tjejkompis är ute i trädgården. De plockar maskrosor. Maskrosor är i barns ögon inte ogräs, som borde utrotas. Nej, maskrosor är vackra. Eftersträvansvärda. Något att plocka med varsamhet, noggrannhet och allvarsam glädje. Något att med stolthet överräcka till sin mor, som den allra vackraste gåva.

Jag tar emot maskrosorna. Letar fram den fina vasen, den som jag tar fram när maken kommer hem med "riktiga" rosor. Och plötsligt är maskrosorna, de där som jag svurit över, vackra också för mig.

Naturkunskap

Storebror är djupt och uppriktigt intresserad av naturkunskap. Allt från djur och natur, till geografi och människokroppen. Ibland tar sig detta lite märkliga uttryck.

Storebror är stoppad i säng, men vill inte sova. Precis när jag ska gå hejdar han mig: -Mamma, jag måste säga en sak! Jag suckar lite, men stannar kvar, beredd att parera mera vädjanden om att han inte är trött och inte vill sova. Istället kommer det: -När det är nere i jorden heter det magma. När det kommit upp ur vulkanen heter det lava.
Och sedan hade han fått sagt det han hade på hjärtat, låg lugnt kvar och somnade....

Tack: 1) Att jag har ett sådant underfundigt och finurligt barn. 2) Att dagen gått så bra idag, jag har arbetat och allt har liksom bara flutit sådär alldeles perfekt som det alltför sällan gör. 3) Att båda barnen somnade ikväll utan tjafs och bråk = lugn vuxenkväll.

Oroliga nätter

Storebror sover oroligt nu. Har så gjort någon vecka, faktiskt. Och när jag för vad som känns som femhundrade natten, springer i skytteltrafik mellan sängarna, och ligger bredvid en liten vrenskande barnakropp som rör sig åt alla håll i drömmens grepp, så blänger jag surt på min man. Som lugnt ligger kvar i stora sängen. Som inte ens märker att jag far runt i huset och blandar välling, bär barn och ligger längst ut på sängkanten och balanserar med ett oroligt barn i famnen. Jag blänger. Och jag muttrar. Till och med kanske (mycket tyst, för att inte väcka barnen ännu mera) svär litegrann. Över livets inneboende orättvisa, och karlar som inte kliver ur sängen.

Tills jag kommer på att anledningen till att han så lugnt ligger kvar inte är att han inte bryr sig eller inte vill ta barnen. Utan istället att de är så hejdlöst mammiga, framförallt nattetid, att han inte får ta dem utan att det blir skrik och bråk.

Och eftersom jag tusen, ja miljoner, gånger hellre är den som inte får sova än den som inte duger, så slutar jag blänga och muttra. Jag inser att den som livets orättvisor är riktade emot är min man och inte mig. Och så lägger jag mig tillrätta igen tätt intill min lille sprattelgubbe och försöker blunda litegrann innan det är dags att stiga upp.

Vuxendag

Idag har jag först arbetat. Därefter var jag på möte, som drog ut på tiden. Jag hann alltså inte hem förrän en pyttestund innan barnen somnade, och har därför knappt träffat dem alls idag.

Och det är så märkligt. För varje dag längtar jag efter vuxentid. Efter att inte behöva rusa till dagis, fixa middag till trötta barn, klä på pyjamas och köra hela Bolibomparacet. Men när just en sådan dag som jag längtat efter infaller, då känns den helt förspilld. Nu sover barnen, och jag ska också gå och lägga mig. Och dagen, som egentligen varit så trevlig, känns helt meningslös, därför att jag inte fått vara med mina barn.

Tack idag: 1) Att jag ändå hann hem i tid för att krama mina barn godnatt och läsa Bamse för dem. 2) Att maken tittar på ishockey så jag kan gå och lägga mig nu utan dåligt samvete. 3) Att jag hann med allt jag skulle göra på jobb idag - ett tag såg det mörkt ut.

Nattvandrare

I vårt hus betyder inte ordet nattvandrare att vuxna är ute på byn för att hålla koll på festande tonåringar. Nej, här betyder det vandrande små barn. Natten började med att lillasyster vaknade strax efter midnatt. Och hon nöjer sig inte med att komma, nej hon lägger dessutom in en beställning på en flaska välling. Och jag tjafsar inte med en vilja av stål mitt i natten, jag går snällt in i köket och gör som jag blivit tillsagd....Lillsnuttan lade sig tillrätta med flaskan i mitten av föräldrasängen, snuttade belåtet och somnade så småningom om.
Då kom storebror. Dags att bära över lillasyster till hennes egen säng igen, samtidigt som en tacksamhetens tanke går till det faktum att hon faktiskt hann somna innan storebror vaknade. Sedan väckte jag faktiskt pappan. Jag stod inte ut med att sova tre resten av natten, då skulle jag inte ha sovit alls. Så han blev utvisad till storebrors säng, och storebror och jag sussade vidare resten av natten. Funkade för oss.

Hurså? Trött på morgonen? Moi? Inte då! Fly mig det extrastarka kaffet, tack.....

Älskade barn

Jag bär in lillasyster, som somnat i vår säng, till hennes egen säng. När jag lägger ner henne slår hon plötsligt upp ögonen. Tittar på mig, lyser upp i ett soligt leende. -Hej mamma! Sträcker upp en liten hand, stryker mig mjukt över kinden. Varpå hon omedelbart somnar om.

Älskade lilla barn.

En god människa

Idag har jag lämnat blod. Och när jag gör det känner jag mig alltid så god. Liksom lite som en fin människa. Tänk om alla visste att det är så enkelt att känna sig som en god människa, då skulle det inte vara brist på blodgivare!

Sedan gick jag på skolans förvaltningsråd, så nu känner jag mig som en bra, engagerad förälder också. Det behövs så lite ibland....

Storebror tyckte inte att det var att vara en bra förälder att gå på mötet. Han hängde i mina ben och skrek -Du får inte gåååååå! Då gick jag. Han har en pappa också. Och, tänk han somnade ikväll med. Och kommer säkerligen att vakna imorgon utan alltför stora men för livet. Även om inte han tror det själv.

Tack: 1) Att jag hittade bruna tights till lillasysters fina bruna och orange me & I -tunika. 2) Att jag lyckades övertyga lillasyster att det går att ha på sig sagda tunika utan att dö av det. 3) Att jag varit på kurs idag och både haft trevligt och fått gudomligt god mat. Javisst ja, och lärt mig nya saker också....

En treårings logik

Hemma från dagis. Barnen trötta, jag likaså. Det gäller alltså att hitta på något som håller dem sysselsatta, utan att de vare sig somnar eller slår ihjäl varandra i ett trött-utbrott. Lösningen stavas dataspel. Storebror vill spela Halvan. Det vill INTE lillasyster. Hon skriker, härjar, ligger på golvet, skriker lite till. Hon SKA spela Mora Träsk (förstås). Storebror står fast vid Halvan. Jag föreslår slantsingling. Den som vinner får bestämma spel, den som förlorar får behålla kronan. Ungarna är med på det. Jag manipulerar diskret så lillasyster ska vinna (förlåt storebror, ibland straffas man för att man är enklare att ha att göra med, men jag orkade inte mer skrik och bråk). Nöjd och belåten tar hon plats framför datorn. Jag matar in MT-skivan. Nya utbrott. Gråt och ilska. Hon vill minsann inte alls spela MT, hon har aldrig velat spela MT, det enda i hela världen som hon nånsin velat spela är Halvan och ingenting annat än Halvan.

Förklara det, den som kan!

Flinka fingrar

Storebror är sedan en längre tid drabbad av en mystisk sjuka. Den yttrar sig så att han måste pilla med allt han ser. Allt som ligger på bänkar, på bord, i fönsterkarmar, you name it, finns något att pilla med någonstans så nog är han där och pillar. Och det driver mig till VANSINNE. Jag har bråkat, skrikit, resonerat, förklarat, bett och skällt. Inget hjälper. Han pillar. Och pillar. Och jag blir mer och mer vansinnig. Allt flyttar han på, allt ska lyftas och frågas om och liksom bara donas med. Jag trodde det kanske var en åldersfas, men nu har den pågått mycket länge, och den verkar inte mattas av alls. Lillasyster visar (tack Gud!) hittills inga sådana tendenser, hon är mer normalt småungeklåfingrig.

Ikväll hade storebror svårt att somna. Så vad gör man då? Jo, tydligen ligger man då och pillar bort ett stort stycke av tapeten på väggen intill sängen! Varför??? Det mest frustrerande är att redan medan man gormar på honom om vad han gjort, så börjar han pilla med halsbandet jag har på mig, grejorna på skrivbordet jag sitter vid etc. Resten av ungen har inga som helst problem med att sitta still, det är bara fingrarna. Kan man ha ADHD endast i händerna?

Nåja, tacksam får jag väl ändå vara även idag: 1) Att storebror fick en ny medicin. 2) Att det gick så bra att ge lillasyster hennes TBE-spruta. 3) Att jag och barnen hamnade hemma hos en kompis på kvällen, för vi har verkligen gått varandra på nerverna idag och behövde ett break. Därav också dagens femtioelva blogginlägg. Jag har gömt mig för mina barn.

Snillen spekulerar

Varje gång maken måste spänna fast lillasyster i hennes bakåtvända bilbarnstol muttrar han mellan tänderna nåt om att "den som konstruerat den här kan aldrig ha sett en unge nån gång".

Och ibland undrar man onekligen. Vem som har tänkt till. Och varför. Som när man köper en jättesöt pyjamas till lillasyster, med vit tröja med små döskallar (varför älskar alla barn dessa förbaskade döskallar??), och rosa byxor i samma nyans som skallarna. Och sedan ska den tvättas. Och plötsligt inser man att byxorna måste gå i rödtvätten, medan tröjan går i vittvätten. Alltså är den förbaskade pyjamasen aldrig i fas med sig själv, eftersom man tvättar vitt så himla mycket oftare än rött. Hur tänkte han där, designern? Och hur tänkte jag själv, som köpte eländet? Men jag lovar, nästa gång jag står där med ett urgulligt set med säg en rosa klänning och bruna tights, så inte tusan kommer jag tänka på tvättsorteringen....

Dagens tänk-till-pris måste ändå gå till det snille som tänkte ut hur träningsinhalatorn för barn ska funka. För den som inte vet, så är det alltså så med en turbuhalerinhalator att det är viktigt att man aldrig andas ut i den. För då förstörs medicinen i den av fukten i utandningsluften. Man måste alltså ta den till munnen och bara andas in. Därför finns attrapper för barn, så de kan få in tekniken innan de börjar på riktigt. Och för 619 kronor för the real stuff, tackar jag för det. Men. Hur får man då kvitto på att barnet gör rätt? Jo, attrappen visslar. Japp, ni såg rätt. Fanskapet visslar. Varje gång. Varenda en. Och den får man med sig hem. Som en liten present liksom. Att öva med. Många gånger. Gärna hela vägen hem eller så. Den som kom på det ska ha stryk.

Livets orättvisor

Lillasyster är djupt imponerad och intresserad av storebrors astmainhalationer. Inte minst sedan även jag fick astmadiagnos för några veckor sedan, och vi nu inhalerar båda två. Vilket storebror ser som att han nog står lite närmare sin mamma än hon gör.
Storebror fick som sagt ny medicin idag. Den vill lillasyster ha. Storebror, som redan fått intrummat i sig att medicinen är både viktig och dyr att ersätta, river åt sig den med ett förtrytsamt -Den är MIN! Och den är VIKTIG! DU har inte astma!
Lillasyster frambringar med visst besvär ett litet högfärdshost. Sträcker sig igen efter inhalatorn: -Jag har åsså assma!

Som om det vore något att stå efter....

Fina fisken

Jag är övertygad om att det finns något sätt att vända en torskfilé i stekpannan utan att fiskhelvetet faller sönder i sina beståndsdelar. Någonstans finns någon som vet hur man gör. Feel free att dela med dig av hemligheten i kommentarsfältet!

Välsignade barnsjukvård!

Det jag skrev i ett tidigare inlägg om landstingets undermåliga barnsjukvård, var riktat mot tillgängligheten. Främst i alla fall. För när jag väl lyckas få kontakt med barnens läkare, så får vi hjälp. Och det är så skönt. Han är en sådan trygghet för oss alla, inte minst barnen som vid det här laget känner honom väl och dyrkar honom. Det är inte långt ifrån att mamman också gör det.
Idag hade storebror ju tid att träffa allergi/astmasköterskan på barnmottagningen för att prova om han kan hantera en turbuhaler. Det kan han. Och mammahjärtat svällde av stolthet när sköterskan med viss förvåning i rösten kommenterade att femåringar nästan aldrig kan klara tekniken. MIN femåring kan! Sedan hade vi sådan tur att doktorn ringde just medan vi var där. Så han kom ut till oss, och vi fick träffa honom. På riktigt. Och han lyssnade på ungen. Visserligen hörde han inget, eftersom storebrors astma är ansträngningsutlöst, så där och då fanns liksom inget att höra. Men han lyssnade. Och brydde sig. Och bytte medicinen storebror får.

Så nu känns genast allt under kontroll igen.

Dra sitt strå till stacken

Storebror lyckas övertala mig att få låna ett smurfpussel jag hade när jag var liten, som jag egentligen är rädd om. Det är ganska svårt. Han blir mer och mer frustrerad. Jag går ut till honom, där han sitter på golvet i vardagsrummet. Säger uppmuntrande -Älskling, du har ju pusslat jättemycket! Han blänger på mig. Säger bistert: -Ja, det har jag. Så nu är det faktiskt din tur!

Att ha sjuka barn och få lönen att räcka

Det kan vara en ganska omöjlig ekvation. Båda mina barn har kroniska hälsoproblem. Storebror har astma, lillasyster har födoämnesallergier. Detta orsakar dem lidande, ibland marginellt, ibland mycket beroende på hur väl man lyckas med behandling/diet just för stunden. Dessutom orsakar det en hel del merarbete och bekymmer, vilket iofs är ganska egalt. Mindre egalt är att det kostar. Och inte lite heller! Den "mjölk" lillasyster tål kostar dryga 20 kronor litern, hennes bröd kostar mer än dubbelt så mycket som det vi andra äter, hennes pasta 50 kronor kilot. Storebrors astmatabletter kostar 10 kronor styck, och han ska ha en varje dag. Det senaste nu är att han fick en ny sorts inhalationsmedicin idag. För 619 kronor. Vi har råd. Det svider såklart i plånboken, och nog hade vi hellre semestrat för pengarna, men vi har råd. Har alla det i Sverige idag? Finns det barn som min pojke därute som får fortsätta hosta tills de kräks, för att 619 kronor är mer än deras mamma kan lägga upp för att ge dem deras medicin?

Och jag skänker en tacksamhetens tanke till vårt högkostnadssystem. Just idag kostade medicinen så mycket som den faktiskt kostar. Nästa gång kommer vi endast betala en dryg hundralapp i fullpris, därefter får vi 50% rabatt. Och några medicinbyten senare, är vi uppe i frikort. Tack vare det samhälle vi har, där de med mer pengar solidariskt finansierar vård, medicin och omsorg för dem med mindre.

Aldrig, aldrig kommer jag rösta borgerligt!!

Magisk mamma

Barnen vaknar alldeles för tidigt. Lillasyster mutas med en flaska välling och morgonBolibompa. Storebror hämtar några av sina älskade naturböcker och sätter sig tillrätta i sängen bredvid mitt huvud för att bläddra. Jag blundar allt vad jag kan, försöker pressa ut några dyrbara minuters vila till innan verkligheten obönhörligen tvingar upp mig. Storebror visar, berättar, och jag hmm:ar då och då, hoppas att det är på rätt ställen. Tydligen är det det, för plötsligt utbrister han imponerat: -Mamma! Kan du SE fast du blundar??

Med barnen i sängen

Oftast sover våra barn i sina egna sängar. De somnar i vår, och sedan bär vi in dem innan vi själva går och lägger oss. Sedan brukar lillasyster sova hela natten i sin säng, medan storebror oftast kommer tassandes fram på småtimmarna.
Ibland gör vi avsteg från denna rutin. Förra natten var en sådan natt. Maken skulle stiga upp vid fyra på morgonen, och tyckte att han lika gärna kunde sova i soffan för att minimera risken att väcka mig när han skulle upp. Alltså fick storebror ligga kvar hos mig. Att det alltid blir storebror som får stanna i föräldrasängen har flera orsaker. Dels den självklara - att det ju ändå är han som kommer tillbaka igen. Men också att lillasyster ännu är i den ålder då hon gör sitt bästa att imitera en helikopterpropeller i full fart medan hon sover. Ingen som delar säng med henne har minsta chans att sova, om man nu inte gillar att bli sparkad i huvudet som vaggvisa, förstås. Storebror har vuxit ur denna fas. Någorlunda. Han ligger alltså skapligt still, även om det givetvis händer att man vaknar med ett underben över halsen eller en stortå i näsan även med honom i sängen.
Jag älskar när jag har storebror sovandes hos mig, och jag längtar tills även lillasyster går att ha i möblerade rum, eller åtminstone i en bäddad säng. Får man väcka sina barn när de sovit en stund, bara för att man saknar dem?

Dagens tack: 1) Att jag hittade färsk torskfilé billigt när jag handlade idag - imorgon blir det panerad torsk och remouladsås. Eller möjligen kokt torsk med äggsås. 2) Att de sår katten kom hem med för någon vecka sedan (slagskämpen - fast han är kastrerad och allt!) verkar läka fint utan veterinärbesök. 3) Att storebror har tid till astmasköterskan imorgon. I brist på doktor är man tacksam för sköterska!

Att diskutera med lillasyster

Lillasyster: -Jag vill ha molatläskskivan näl jag ska sova.
Jag -Nej, gumman, Mora Träsk är en hoppa-studsa-och-leka-skiva. Nu ska du sova. Du får välja en cd-saga istället.
Lillasyster: -Jag vill HAAAA DEEEEN!!

Ungen måste öva upp sin argumentationsteknik. Eller, nej förresten. För det hon inte vinner med argument, tar hon hem på decibel och envishet. Om hon dessutom lägger till vässade argument, så kommer jag aldrig mer klara av henne.
Vad det blev? Emil i Lönneberga. Jag vann. Den här gången.

Klona sig?

Varje dag jag kommer hem från mitt arbete, som jag för övrigt älskar, så gör jag det med en mer eller mindre tydlig känsla av att nog inte ha gjort allt det jag borde ha gjort. Inte hunnit det jag borde ha hunnit. Det är helt enkelt mer att göra än en person rimligen kan hinna med. Kanske ingår det i landstingets personalpolicy att personalen ska ha förmågan att klona sig?

Storpojkekväll

Kväll. Maken är på möte. Barnen får, som en bonus, titta på film i föräldrarnas säng innan de somnar. Strängt tillhållna att låta varandra vara ifred så att de kan somna också. Efter sisådär tjugo minuter kommer storebror tassandes. Viskar att lillasyster sover, och kan inte han få vara uppe med mig?
Jag vet att jag borde vara principfast och hålla på rutiner och sagt ord. Men jag vill inte. Jag vill få ha min pojke nära mig i tv-soffan, nära nära. Han får stanna hos mig. Sitter lutad mot mig, med min arm runt honom. Vi myser och han får, till sin ohöljda överraskade förtjusning, äta upp de sista resterna av helgens snacks. Han vet att detta är lite utanför det som egentligen är tillåtet, och därför ser man hur han njuter alldeles extra av denna oväntade egentid med mamma. Det gör jag också. Så rår vi om varandra tills pappa kommer hem, och det är dags att sova. Imorgon är det vardag, arbete och dagis igen.

Dagens tacksamlista: 1) Att lillasyster, som är så ohejdat mammig faktiskt grät efter pappa när hon vaknade imorse. 2) Att min man är av den sort som förstår att det är viktigt att komma då, så han vände bilen (han hade iofs inte hunnit SÅ långt), och kom hem bara för att hålla om sin dotter en stund innan han åkte igen. 3) Att jag fick en så oväntad och oplanerad mysstund med min son.

Astma

Storebrors astma har formligen exploderat. Så här års brukar den annars avta mer och mer, så att vi en bit in på den varma säsongen till sist kan sluta helt med de inhalationer han får dagligen under vinterhalvåret. Men inte i år. I år är det precis tvärtom - han hostar bara mer och mer. Till sist bokade jag en telefontid med hans läkare, som tror att det utvecklats ett inslag av pollenallergi i hans sjukdomsbild, och skrev ut medicin mot det. Medicin som inte har hjälpt. Inte ett smack. Storebror hostar. Och hostar. Direkt han stiger upp på morgonen hostar han så det är tur att han varit fastande under natten så han inget har att kräkas upp. Då inhalerar vi honom. Massor. Många puffar, av båda de sorters mediciner han har att inhalera. Sedan blir han bättre. Så länge han är absolut passiv och bara sitter stilla. Då är han förhållandevis hostfri. Men så fort han rör sig, sådär som en femåring gör, med hopp, skutt och spring i benen, börjar han hosta. Tills han nästan kräks.

Och jag har jagat hans läkare. Ringt och ringt och försökt boka en telefontid. Till sist kunde jag få en på onsdag, en vecka efter att jag började försöka. Givetvis kan jag begära en annan läkare, rentav söka akut med honom. Men då hamnar han ofelbart hos någon AT- eller underläkare, som inte vet vad som är upp och ner på en unge, och definitivt inte kan ge sig på att behandla en illa inställd astma som plötsligt beter sig på ett sätt den aldrig förr gjort. Det finns liksom en anledning till att barnmedicin är en egen specialitet, och söker jag på barn, så är det också en sådan specialist jag vill ha. Så jag biter ihop, tackar fint och tar den erbjudna telefontiden på onsdag. Fast jag egentligen inte alls vill ha en telefontid, jag vill TRÄFFA doktorn, så han kan lyssna på ungen! Men jag biter ihop och tar det jag får. Och mitt hjärta gör ont varje gång min son hostar tills han tappar andan. Varje gång han inte orkar leka den lek de andra barnen leker. Varje gång dagis talar om att de tvingats inhalera honom (underförstått: vad gör han på dagis?). Och i mitt sinne växer ilskan. Ilskan mot de politiker som valt att dra ner på barnsjukvården i min stad, tills dess att det inte längre går att få ett vanligt enkelt läkarbesök för ett sjukt barn, knappt ens kontakt via telefonen. De politiker som antingen är gamla nog att inte längre ha små barn, eller välavlönade nog att kunna köpa sina barn fria från landstingets undermåliga barnsjukvård. Och det värsta är att det inte hjälper vilket parti man röstar på. För allihop är de cyniska nog att veta att barn röstar inte. Och barnens föräldrar röstar mer på frågor om arbetsmarknad och ekonomi. Så barnen kan de tryggt dra ner på, barnfrågor vinner inga val.
I mitt sinne växer ilskan. Men jag tackar fint och tar vad jag får.

Diskhjälp

Mina barn har hjälpt mig diska. Så nu måste jag städa och moppa hela köket.
Älskade små hjälpredor.

Pyjamasdag

Sista lediga dagen, av fem härliga dagar. Härliga men intensiva utan dess like. Med två barnkalas, en musikföreställning, en grillfest och ett IKEA-besök from hell. Idag skulle jag helt ordentligt ha gjort upp en matsedel för den kommande veckan och sedan skulle jag och barnen åkt till närmaste stad och storhandlat. Det struntar jag i. Jag får koka soppa på en spik den här veckan. Eller handla på dyr-Coop Nära här i byn. Idag ska jag och mina barn ha en pyjamasdag och göra absolut ingenting, utom det allra mest nödvändiga. Och knappt ens det.

Ja, vad hade jag trott?

Måndag morgon. Dags för veckans invägning. Och vågen står absolut helt stilla. Inte ett endaste ynka hekto ner. Och jag tänker att, ja, vad hade jag trott? Först intar jag en hel mängd flytande kalorier, och därefter minst lika många för att reparera skadan dagen efter (läs: jag åt chips och drack läsk igår). Klart jag inte går ner i vikt! En hel veckas rigorös duktighet omintetgjord av ett enda dygns ohämmat frosseri....En tagelskjorta jag kan få låna, någon?

Och dagens tack:

1) Att det fanns ett enda litet ynka exemplar kvar av det möbelset jag sett ut till barnen på IKEA. Annars hade jag brutit ihop där och då. 2) Att maken, egenföretagaren, har jobb. Det är mer än många har i dessa tider. 3) Att jag vågade ta steget och begära föräldraledigt och långledigt i sommar, fast jag vet hur sommarbemanningen brukar vara.

Nu ska jag, maken, och den av insomnia lidande dottern ta en kopp kvällste och sedan gå och sova!

Pottglädje

Lillasyster är en ombytlig liten person. Hon varvar glatt mellan att absolut kräva blöja, att lika absolut vilja kissa på pottan, och att använda stora toaletten. Idag var en pottdag. Efter första besöket ropades det att man var klar. Jag gick in. Lillskruttan ställde sig på händer och fötter, med rumpan rätt upp i vädret för att torkas. Från det lilla huvudet, där någonstans under den svävande rumpan kom det en liten röst: -Jag tyckel om min potta!

Lilla hjärtat. Så bra att du gör det. Själv tycker jag om dig.

Söndag på IKEA

IKEA en söndagseftermiddag. Never again. Finns inte på världskartan att jag utsätter mig för det igen. När jag och systern armbågat oss runt där i trängseln och försökt nå fram mellan de tätt packade kropparna för att kunna ta de saker vi tänkt köpa i två och en halv timme, stått i kassan en evighet, i toakön dubbelt så länge, och till sist tagit oss med de tungt lastade kundvagnarna till utgången, DÅ möts vi av den information varje svensk borde få med sin morgontidning: en stor tavla med de tider man lättast ska besöka IKEA på. Varför där?? Då är man ju redan klar, så dags då! Tavlan är uformad med en serie människosilhuetter, färgkodade så att gröna gubbar = gott om plats. Oranga gubbar betyder att det börjar bli lite trångt. Förklaringen till de röda gubbarna har säkerligen någon (en karl, gissar jag) som trott sig vara lite fyndig och vitsig kommit på. De betyder nämligen "mingeldags". Sist jag minglade hade jag inte en andnöd som tilltog i takt med att trängseln gjorde det, och inte heller svett rinnandes mellan brösten. Om en make hade kommit med ett skämt av den kalibern, hade han tämligen omgående funnit sig vara utan hustru. Inte roligt. Man har liksom ingen humor i det läget.
Hade maken varit med hade han självantänt. Som det nu var räckte det med att jag själv befann mig så nära hjärtinfarkten att jag sannolikt förkortade mitt liv med åtminstone fem-tio år.

Never again. Men barnen fick sina nya lekstugemöbler!

Mammasamvetet

Nej, det blev inga pris för bästa mamma igår. För vi var på grillfest på kvällen. Och det var jättetrevligt, för alla inblandade. Barnen lekte fint, och när de inte orkade leka mer så satt de och spelade dataspel utan minsta bråk - och alla som haft barn vet vilket mirakel det är, en timme efter normalt läggdags! Lillasyster bad frivilligt om ´jamasen, och somnade utan ett knyst i värdparets säng, och - under över alla under - det gick att bära hem henne till den egna sängen, UTAN att hon vaknade och höll nattcirkus!

Men. Jag hade så trevligt, och alltefter kvällen led, så inmundigade jag mer alkohol än vad jag hade tänkt mig. Jag blev, kort sagt, berusad. Inför mina barn. Främst storebror, som var vaken ända tills vi gick hem. Jag blev inte gråtmild, inte argsint, inte otrevlig. Men odiskutabelt berusad. Lite mer yvig i rörelserna, lite mer högljudd, lite annorlunda. Och grejen är att jag egentligen inte tror att storebror brydde sig ett smack. Han hade roligt och var jättenöjd med kvällen, och om han ens noterade att mamma var annorlunda än vanligt, så var det inget han störde sig på eller funderade över. Men. Jag känner ändå i djupet av mitt mammahjärta att det var fel. Man ska inte berusa sig inför sina barn. Ett par glas vin, visst. Det är bara nyttigt för dem att se hur alkohol ska användas på ett normalt sätt. Jag är inte nykterist, och jag smyger inte inför barnen med att vi dricker vin till maten om helgerna, jag och deras far. Men det är en sak. Det är en helt annan att faktiskt bli berusad. Jag tycker att det är fel. Och de enstaka gånger det hänt (typ nyår och midsommar), så skäms jag som en hund efteråt. Samtidigt som jag inte skulle bry mig om maken gjort så. För barnen bryr sig ju inte, och det är ju inte något som precis händer ofta, så vad är problemet? Att jag är MAMMA. Och det pappor kan göra utan att ens fundera närmare över det, det kan en mamma inte göra utan att mammasamvetet plågar henne i dagar och veckor efteråt.

Nej, jag vann inte pris för bästa mamma igår.

Frukostönskemål

Storebror ligger och gnyr i sin säng. Vilket är okarakteristiskt för honom. Han brukar alltid komma tassandes, och de enstaka gånger han ligger kvar och ropar/gnyr, har han oftast råkat kissa lite i sängen och är ledsen över det. Alltså skyndar jag mig in för att hinna få ut honom på toa och minimera skadan - en femårings blåsa rymmer mycket kiss! Men ingen olycka har hänt. Han bara ligger där och liksom är missnöjd, med slutna ögon och ser inte riktigt ut att vara helt vaken. Så jag sätter mig på sängkanten och stryker honom över ryggen. Då kommer det, fortfarande med slutna ögon: -Jag vill ha tårta!

Jo, för det brukar vi ju alltid ha i kylen, bara utifall att någon skulle bli sugen. Och det är ju helt normalt att vilja ha till frukost. Eller nåt.

Dagens tacksamlista

1) Min älskade älskade man. Ja, jag vet att jag redan sagt honom ,men jag älskar honom, så jag säger det igen. 2) Den trevliga grillfest jag tillbringat kvällen på. 3) Att min man är spiknykter medan jag inte är det, så han kommer ta barnen imorgon bitti.

Återkommer imorgon.

Morgonunderhållning

Lillasyster är övertygad nudist. Så när hon plockat av sig nattblöjan hade hon ingen brådska att få på sig kläder. Alltså var det en barstjärtad lillasyster som begärde att få höra skivan med Mora Träsk vi köpte igår. Och det var också en barstjärtad lillasyster som lycksaligt (och med jordgubbsaft över ganska bokstavligen hela ansiktet) hoppade runt till den i köket.

"Sträck rumpan fram, sträck rumpan bak
Sträck rumpan fram och skaka litegrann
Hoppa runt i ringen, dansa honky tonk"

Obetalbart.

Pannkaksfrukost

Ibland känner jag mig som en riktigt riktigt god mor. De där gångerna när tålamodet håller även för den femtioelfte provokationen. När man tillbringat en dag med att läsa sjuttielva sagor och spela lika många spel, utan att alltför ofta snegla längtande mot datorn eller boken istället. De där dagarna när man liksom ger sig tid och utrymme att faktiskt njuta av de där små monstren man satt till världen.

Igår var en sådan dag. Och kanske kan trenden hålla i sig en dag till? Potentialen finns. Morgonen inleddes nämligen bra. Först det obligatoriska myset i mammas och pappas säng, med två små sömnrufsiga barn som trängs om bästa platsen närmast. Sedan barnens favorit. Pannkaksfrukost. Japp. Jag ställde mig och stekte pannkakor till frukost. Med jordgubbar till. Årets första. Förvisso inte svenska, men anmärkningsvärt söta och goda ändå, inte det vanliga blasket som de första importerade brukar vara. Visserligen slutade det med att maken stod vid stekpannan, men det var min idé, så jag får poängen. Tycker jag.

Eftersom maken jobbat borta mycket, och jag haft huvudansvaret för kidsen länge nu, har de börjat med den klassiska olåten: -Iiiinte pappa!! Maaaaammmaaaa skaaaaa! så fort något ska ske. Alltså är det dags för lite quality time pappa-barn. Därför fick fadern ta med sig telningarna på veckans Knytte. Ryggan packades, matsäck (jordgubbar - tror ni mina ungar kommer vara kung i skogen eller!), sittunderlägg, våtservetter, ombyte till lilltjejen ifall det händer en olycka, och så gav de sig iväg. Och jag blir så vemodig där jag står på verandan och ser dem traska till bilen glada i hågen. Jag vill ju att de ska stå lika nära sin pappa som mig. Men ändå. Jag vill ju själv vara med och se deras ögon glittra när de har roligt! Jag vill inte riktigt att de ska klara sig utan mig. Inte ännu. Inte på länge.

Intensiv dag

Barnen har alltså varit på kalas idag. Och alla som någonsin varit på ett barnkalas vet hur man som mamma känner sig efteråt. Som körd genom en mangel. Men roligt var det! Även för mamman. För mor i huset på kalaset är en kompis som jag inte träffat på alldeles för länge, och vädret var fint och vi kunde sitta ute hela tiden och prata. I detta hushåll finns det hästar. Små söta ponnyhästar, som alla barnen i tur och ordning fick rida på. Dock inte storebror. För se, han är en försiktig general som nogsamt aktar sig för att ge sig ut på alltför vidlyftiga våghalsigheter. Först ville han inte alls. Sedan ville han om jag gick bredvid och höll handen hela tiden. Men väl uppspetad på hästryggen tog det stopp. Han ville inte alls, han ville bara ner. Så ner kom han, och tacksam var han för det. Men han satt upp i alla fall, och det är mer än han brukar göra!

Lillasyster är gjord av annat och hårdare virke. Hennes huvudsakliga bekymmer i sammanhanget var att man måste vänta på sin tur. Vad henne anbelangar är det hennes tur i samma sekund som hon bestämmer sig för att hon VILL göra något. Att vänta finns liksom inte i hennes föreställningsvärld.

Dagen var dock inte slut med detta, nej det vankades ännu mera muntrationer. I närmaste stad bjöds det på föreställning med Mora Träsk, och med två barn i alldeles rätt ålder var vi förstås tvungna att åka in. Storebror försäkrade sig först om att man inte var tvungen att göra rörelser till musiken, för det ville inte han. Fast väl där var det nog inte mycket han inte hängde med i....Barnen uppskattade föreställningen mycket, och det gjorde faktiskt även jag. Jag kan inte påminna mig att vi någonsin såg MT när jag var liten, så det var premiär även för mig. Min mamma levde efter föreställningen att det är enbart jobbigt att ge sig ut på utflykter med barn, så vi höll oss mest hemma. Kanske är det därför jag flänger runt med mina barn så fort det dyker upp något att flänga till?

Dagens tacksam-lista: 1) Det vansinnigt vackra och varma majvädret vi haft idag. 2) Att barnen har vänner som bjuder dem på kalas. 3) Att jag också har vänner, både kompisar och sådana som finns i vått och torrt.

Lillasyster, förhandlaren

Barnen har varit på kalas idag, och har således godis, trots att det är fredag. De har dock inte ätit upp allt, och nu tycker jag och deras far att det är för sent på dagen att börja stissa upp blodsockret. Det tycker inte lillasyster. Hon klättrar upp i knät, lägger bevekande huvudet på sned, håller upp ett litet pekfinger och säger med sin lenaste röst: -En, en, en, bala en!
Modershjärtat veknar, mot bättre vetande. Jag håller också upp ett pekfinger, och säger så strängt och bestämt jag kan: -Bara EN! Väl vetande att har man vunnit en strid, så står vägen till att vinna hela kriget öppen, svarar lillasyster: -Fål jag inte två? Bala två!

Hur var det, är det konsekvent man ska vara?

Att curla eller inte curla....

Lillasyster är ett blötdjur som mer än gärna hoppar i såväl dusch som bad, särskilt om hon får duscha med mig eller pappan. Storebror däremot, kan tänka sig att bada, men duscha? Nej tack, helst inte.
Nu är ju inte det alltid ett val man kan göra, utan lite nu och då måste faktiskt håret tvättas och kroppen likaså.

Varje gång detta sker funderar jag på att kanske investera i någon av alla de skydda-ögonen-från-vatten-och-schampoo-mojänger som barnartikelmarknaden svämmas över av. Barnen i annonserna ser alltid så glada ut, fast de har huvudet fullt av schampoo och duschen svävandes över sig. Varje gång bestämmer jag mig dock för att avstå. Mycket kan jag skydda barnen från. Mycket vill jag också skydda dem från. Men någonstans måste ändå någon form av gräns gå. Livet går inte ut på att bara göra det man vill göra, när man vill det. Ibland får man faktiskt göra saker för att man måste och för att man mår bättre efteråt.

Vi har dock vidtagit försiktighetsmåttet att såhär i soltider och varma dagar alltid stänga den uppställda ytterdörren innan vi duschar sonen, så att ingen granne eller förbipasserande som hör skrikandet ska ringa polisen....