Astma

Storebrors astma har formligen exploderat. Så här års brukar den annars avta mer och mer, så att vi en bit in på den varma säsongen till sist kan sluta helt med de inhalationer han får dagligen under vinterhalvåret. Men inte i år. I år är det precis tvärtom - han hostar bara mer och mer. Till sist bokade jag en telefontid med hans läkare, som tror att det utvecklats ett inslag av pollenallergi i hans sjukdomsbild, och skrev ut medicin mot det. Medicin som inte har hjälpt. Inte ett smack. Storebror hostar. Och hostar. Direkt han stiger upp på morgonen hostar han så det är tur att han varit fastande under natten så han inget har att kräkas upp. Då inhalerar vi honom. Massor. Många puffar, av båda de sorters mediciner han har att inhalera. Sedan blir han bättre. Så länge han är absolut passiv och bara sitter stilla. Då är han förhållandevis hostfri. Men så fort han rör sig, sådär som en femåring gör, med hopp, skutt och spring i benen, börjar han hosta. Tills han nästan kräks.

Och jag har jagat hans läkare. Ringt och ringt och försökt boka en telefontid. Till sist kunde jag få en på onsdag, en vecka efter att jag började försöka. Givetvis kan jag begära en annan läkare, rentav söka akut med honom. Men då hamnar han ofelbart hos någon AT- eller underläkare, som inte vet vad som är upp och ner på en unge, och definitivt inte kan ge sig på att behandla en illa inställd astma som plötsligt beter sig på ett sätt den aldrig förr gjort. Det finns liksom en anledning till att barnmedicin är en egen specialitet, och söker jag på barn, så är det också en sådan specialist jag vill ha. Så jag biter ihop, tackar fint och tar den erbjudna telefontiden på onsdag. Fast jag egentligen inte alls vill ha en telefontid, jag vill TRÄFFA doktorn, så han kan lyssna på ungen! Men jag biter ihop och tar det jag får. Och mitt hjärta gör ont varje gång min son hostar tills han tappar andan. Varje gång han inte orkar leka den lek de andra barnen leker. Varje gång dagis talar om att de tvingats inhalera honom (underförstått: vad gör han på dagis?). Och i mitt sinne växer ilskan. Ilskan mot de politiker som valt att dra ner på barnsjukvården i min stad, tills dess att det inte längre går att få ett vanligt enkelt läkarbesök för ett sjukt barn, knappt ens kontakt via telefonen. De politiker som antingen är gamla nog att inte längre ha små barn, eller välavlönade nog att kunna köpa sina barn fria från landstingets undermåliga barnsjukvård. Och det värsta är att det inte hjälper vilket parti man röstar på. För allihop är de cyniska nog att veta att barn röstar inte. Och barnens föräldrar röstar mer på frågor om arbetsmarknad och ekonomi. Så barnen kan de tryggt dra ner på, barnfrågor vinner inga val.
I mitt sinne växer ilskan. Men jag tackar fint och tar vad jag får.