Vi ska iväg. Har en tid att passa. Barnen samarbetar inte ett dugg. Jag far som ett skållat troll för att få dem färdiga och påklädda, gärna rena också. Till sist är de någorlunda klara. Jag får äntligen en minut för mig själv. River av mig pyjamasen. Lutar huvudet över badkaret för att blöta håret, hinner inte duscha hela mig. När jag står där, iklädd bara trosor, kommer lillasyster. Färdigklädd. Ända till ytterkläderna. Ser på mig. Frågar, med genuin förvåning: -Ska du inte med, mamma?
Det ligger något outsägligt charmigt bakom sådan total aningslöshet. Också något outsägligt irriterande. Samtidigt.
Denna situation fick mig att tänka på häromdan när jag skulle iväg med barnen. Maken var på jobbet så där var inte hjälpa att vänta sig. När barnen var påklädda hade jag fortfarande morgonrocken på. Då säger sonen (som inte pratar särskilt mycket än):
SvaraRadera" Jag går till bilen".
Som om min lille två-åring skulle gå ut själv till bilen, bälta fast sig och sitta där och vänta medan jag gjorde mig färdig...
Ibland (OFTA) är de så söta, de små liven.
en såndan kommentar kan få bägaren att rinna över...
SvaraRaderaMen det var tur att det inte var mannen som sa det