Barnen och jag har tillbringat ett dygn i skärgården. Härligt. Och jobbigt. Vi gick en promenad runt ön, hela kompisgänget som var där. En lagom promenad på dryga tre kilometer. Visserligen har lilla fröken bekväm aldrig gått så långt på sina egna små korta ben. Men jag tänkte att hon nog skulle bli motiverad och villig av att ha en massa kompisar med sig. Jag borde ha anat oråd när första halvkilometern bestod av ren bergsklättring. På regnhala klippor. Man kan tycka att jag borde ha anat oråd där. Men nej då. Jag hjälpte barnen över och glad i hågen vandrade vi vidare. Glad i min håg i alla fall. Mer tveksamt i barnens fall. Storebror hade iofs kul. Kutade i förväg med de andra killarna. Lillasyster var mest upprörd över alla komockor som låg längs vår väg. Och i vår väg. Det var för henne ett trauma av allvarligare karaktär att tvingas riskera trampa i något sådant. Ändå var hon den enda ungen av fem som hade gummistövlar. Men stövlarna var ju nya. Och det är hjärtan på dem. Då kan man faktiskt inte ge sig till att smutsa ner dem hursomhelst.
Resten av promenaden visade sig bära rent bokstavligen över stock och sten. Och stora trädrötter. Och mera klippor. Jag är inte helt säker på vem som var tröttast av oss till sist. Utom att det i alla fall inte var lillasyster, för henne bar jag minst halva vägen. Jag klagade bittert ungefär lika långt. Vägen blev inte vare sig kortare eller lättare för det. Märkligt.
Resten av dagen förflöt trivsamt i glada vänners lag. Sju kvinnor, lika många barn. Och ingen bråkade. Även om jag blev lite kinkig när jag upptäckte att det var utedass på vandrarhemmet. För nästan femhundra spänn för ett rum en natt, tycker jag man borde kunna få toalett i samma hus åtminstone. Och gärna en spolbar sådan. Men vad vet jag? När jag kommenterade det för ungefär femhundrade gången, spände storebror ögonen i mig: -Men SÅ jobbigt är det faktiskt inte att behöva gå ut en bit för att kissa!
Nehej. Men jag körde på blöjor till lillasyster i alla fall. Så det så.
Jag är inte säker på vad man har tänkt sig att gästerna ska göra i vandrarhemssängar (och jag vågar inte fråga), men inte är det att sova i alla fall. För något så hårt och obekvämt kan inte vara avsett för sömn. En madrass tjock som en docksängsmadrass, på en ribbotten. Tjena.
Om man sedan är en nattkissare och den enda toalett man har tillgång till är ett utedass tjugo meter bort från huset man sover i, så sover man inte alls. Då ligger man vaken och känner efter om man kanske är kissnödig. Det är man inte. Men sover gör man inte heller. Utom fram på småtimmarna. Då vaknar istället barnen. Men bara ett i taget. Med två timmars mellanrum.
Sen åkte vi hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar