Jag har en stressdiagnos. Jag har sedan jag fick den, helt slutat jobba extra. Jag har gått en stresshanteringskurs, som faktiskt gav en hel del insikter och var väldigt bra. Jag har tackat nej till sjukskrivning, och försöker istället prioritera om och dra ner. Men diagnosen finns där. Och ofta känner jag hur smal och brant den där avsatsen är, där jag balanserar. Alldeles ovanför avgrunden. Hur det är så finns det ju en gräns för hur mycket man kan skala bort. Jobbet måste skötas. Hemmet likaså. Mat ska planeras, handlas, lagas, diskas efter. Städningen måste skötas, i alla fall den grundläggande. Barnen ska ha allt vad de behöver. Och helst inte bara det de behöver, utan gärna något utöver det mest nödvändiga i engagemangväg. Och med ett jobb där tempot är helt omänskligt och bara skruvas upp (tack alla landstingspolitiker för neddragningar, sparbeting och effektivitetskrav), och en make som ofta jobbar långa dagar och kommer hem sent, så går ekvationen inte ihop. Inte alls.
Ibland undrar jag vad mina barn kommer minnas när de en dag är vuxna och ser tillbaka på sin barndom. Kommer de att minnas det mysiga? Sagorna? Myset? Pussarna och kramarna, kärleksorden? Att jag faktiskt var med dem på dagis, att vi faktiskt åkte till Ölands djurpark på sommaren och gick på knytte på lördagförmiddagar? Eller kommer de minnas det andra? Alla gånger tålamodet inte håller. Alla gånger stubinen är så kort att den egentligen är obefintlig, och jag brister, skriker åt dem för ingenting. Alla gånger de får ta smällen av att jag inte orkar. När jag börjar med ett leende och mjuk röst, för att tio minuter senare bli tvärarg för en pytteprovokation. Ombytligheten, oförutsägbarheten. Ger den otrygghet? Kan de förstå att det egentligen inte handlar om dem? Att jag älskar dem av hela mitt hjärta? Att jag inte vill vara så lättirriterad, vara så snar till ilska? Alla dagar är inte sådana. Men alldeles för många.
Jag är ledsen. Jag orkar inte skriva något roligt och lättsamt. Inte ikväll.
Börjar nästan gråta när jag läser detta inlägg. Det känns som om du skriver sagan om mitt liv som det har sett ut ett tag...
SvaraRaderaKämpa på! Du är med största sannolikhet en fantastisk mamma!
Styrkekramar /Anna
Jag är helt säker på att dina barn kommer att minnas det som är bra och jag vet att du är en fantastisk mamma!! Det andra du beskriver är ju bara mänskligt - det händer oss alla! Ta hand om dig själv så orkar du med barnen också - ingen kan göra allt rätt alltid... Dina barn har det jättebra med engagerade föräldrar och det kommer de att minnas fast de kommer nog inte alltid att uppskatta det... Ta det nu lugnt och ta hand om dig och ja väskan på Tradera var fin...
SvaraRaderaPetra
Nu har jag läst igenom hela din blogg och baserat på alla dina inlägg så är jag helt säker på att du är en underbar mamma men med samma överväldigande problem som de allra flesta småbarnsföräldrar.
SvaraRaderaJag har tvillingtjejer som snart fyller 16 år så jag har kommit förbi den tiden, men minns bakåt och tänker på hur nära "stupet" jag var många gånger. Och jag tänker ibland på de ensamstående, som ensamma har ansvar för ALLT! Hur klarar de det?
Kämpa på, fortsätt älska dina barn och din man, glöm inte bort att även älska dig själv. Se oxå till att få lite tid för dig själv, prioritera dig själv ibland. Det vinner faktiskt alla på! Det är så lätt att utplåna sig själv och bara vara mamma och hushållerska..
Skickar en energifylld kram!!
Tack! Jag läser. Och läser om. Och suger åt mig. Och sparar för de där dagarna, ni vet. När sådant behövs. Tack.
SvaraRadera