Bebissug

Ibland vill jag ha ett barn till. Eller, ibland och ibland. Oftast, faktiskt. Maken tycker att vi har händerna fulla med dem vi har, och brukar så riktigt påpeka att man ska inte bara ha dem, man ska orka med dem också. I mina klarare stunder inser jag att han har rätt. Men ändå. En liten bebis att snusa i nacken. Den där alldeles speciella bebislukten, som inte liknar något annat i hela världen. Att få sitta där i mörkaste natten, när man är ensam vaken i hela världen, med en liten bebis förnöjt snuttandes vid bröstet. De där yttepytte kläderna, som är så små att det övergår fattningsförmågan att de kan rymma en hel människa.

Ska jag verkligen aldrig aldrig mera få uppleva det?