Storebror sover oroligt nu. Har så gjort någon vecka, faktiskt. Och när jag för vad som känns som femhundrade natten, springer i skytteltrafik mellan sängarna, och ligger bredvid en liten vrenskande barnakropp som rör sig åt alla håll i drömmens grepp, så blänger jag surt på min man. Som lugnt ligger kvar i stora sängen. Som inte ens märker att jag far runt i huset och blandar välling, bär barn och ligger längst ut på sängkanten och balanserar med ett oroligt barn i famnen. Jag blänger. Och jag muttrar. Till och med kanske (mycket tyst, för att inte väcka barnen ännu mera) svär litegrann. Över livets inneboende orättvisa, och karlar som inte kliver ur sängen.
Tills jag kommer på att anledningen till att han så lugnt ligger kvar inte är att han inte bryr sig eller inte vill ta barnen. Utan istället att de är så hejdlöst mammiga, framförallt nattetid, att han inte får ta dem utan att det blir skrik och bråk.
Och eftersom jag tusen, ja miljoner, gånger hellre är den som inte får sova än den som inte duger, så slutar jag blänga och muttra. Jag inser att den som livets orättvisor är riktade emot är min man och inte mig. Och så lägger jag mig tillrätta igen tätt intill min lille sprattelgubbe och försöker blunda litegrann innan det är dags att stiga upp.
Känner igen mig och du har så rätt; bättre vara den som duger än den som får sova!
SvaraRadera