Maken arbetade långt från hemmet igår, och sov således borta natten till idag. Då gjorde vi som alltid när pappa är borta. Lillasyster sov i storebrors säng och storebror sov hos mig. Detta arrangemang gav mersmak. Ikväll tyckte storebror att han skulle sova hos mig igen. Det tyckte inte maken. Inte jag heller om jag ska vara ärlig. Även om det finns en djup och lite vemodig lycka i att sova med sitt barn - för snart kommer han inte vilja det längre. Alltså är jag i alla fall ganska motiverad att göra det. Ibland. Och definitivt mer än maken. Men, nej blev det hursomhelst. Det tyckte inte storebror var ett särskilt bra beslut alls. -Jamen, sa jag, du sov ju hos mig igår, nu är det pappas tur.
Det skulle jag inte sagt. För han såg direkt det rättvisa och logiska i det. Och såg också direkt att det resonemanget kan dras ett steg till. Och då blir den självklara slutsatsen att han och maken ska sova varannan natt hos mig.
Det tycker inte maken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar