Dagens ranson tur förbrukad

Så har då hela familjen varit iväg på vår sedvanliga söndagstipspromenad. Och jag har lite svårt att avgöra vad som är pinsammast i den meningen, att vi är så oerhört medelsvensson eller att vi är sådana oerhörda lantisar...Inte blir det bättre av att jag inte kunde någon av frågorna. Jo, en, den som handlade om en figur i Astrid Lindgrens böcker.
Hur som haver, promenerade gjorde vi. Sedan packade vi in oss i bilen för hemfärd. Maken packade in sonen, jag tog mig an dottern. Eftersom jag inte vetat hurpass skuggigt den skulle vara längs promenaden, hade jag mina vanliga glasögon med mig, men solisarna på näsan. Brillorna skulle ju dock med hem, varför jag hade dem i handen. Dotra kräver dock två händer. Alltså lade jag fodralet på biltaket medan jag hjälpte henne in.

Alltså. Jag vet ju att jag inte kan göra sånt längre. Förr kunde jag det. Men inte nu. För med en stressdiagnos följer demens. Det är liksom oftast det man märker hela problemet på, man går till farbror doktorn för att man tror att man är dement eftersom man inte längre kommer ihåg vad barnen heter och hur maken ser ut. Och dagis brukar inte vilja att man hämtar fel barn. Och grannfrun uppskattar inte när man råkar kyssa fel man, eftersom man har vaga minnen av att ens gubbe såg ut ungefär sådär. Så då går man till doktorn. Och får veta att man är inte alls dement, man är stressad. Även om symptomen är till förväxling lika.

Så. Jag vet att jag inte, upprepar inte, kan göra något som helst som kräver ett fungerande korttidsminne. Ändå lade jag brillorna på biltaket. Man blir nämligen korkad av stress också. Om jag inte var det redan innan, jag minns inte. Sedan åkte vi iväg. Och först när jag kom hem och maken undrade om jag inte skulle ha med mig glasögonen in, kom jag på var de var. Eller rättare sagt, var de inte längre var.
Panik. Maken slängde sig tillbaka i bilen och körde tillbaka, barnen och jag gick upp till huset. I huvudet gick jag frenetiskt igenom alla möjligheter jag kunde komma på. Gäller fortfarande försäkringen man får av optikern? Hur är det med hemförsäkringen, har den någon idiotförsäkring inbakad? Kan jag få igenom detta som arbetsskada, eftersom det som orskade alltihop är arbetsrelaterat stressyndrom? (Faktum är att det är en tanke som det inte skadar att spinna vidare på.....Kanske kan köpa den där massiva platteven vi vill ha och påstå att det var stressrelaterad sinnesförvirring? Måste klura lite mer på det där.)

Maken kom dock hem. Med mina glasögon. Hela men inte rena. Fast det var de inte innan heller.

Så nu funderar jag på att åka till macken och köpa en trisslott. Fast jag kanske redan har använt upp hela min ranson tur nu?