Jag hatar tjat. Hatar, hatar, hatar. Detta faktum har jag förmedlat till mina barn. Högljutt och övertydligt. Mer än en gång. Inte för att det hjälper. För det mesta. Men idag fick jag faktiskt prata förhållandevis ostört med en väninna i telefon. I ganska exakt en timme. Det är länge det. När jag lagt på kommer storebror. Med den där finurliga blicken som säger att nu, nu har han kommit på något. Så säger han: -Mamma, nu när du fått prata så länge och vi inte har tjatat, kan inte vi få en belöning då?
Och när belöningen ifråga inte består i mer än ett kex, så må det vara hänt. Det är ett billigt pris att betala.
Våra barn har aldrig varit tjatiga (inte vår förtjänst, av någon anledning har de bara inte varit det..9, men vid ett tillfälle när de två äldsta var små, 1.5 och 3 år ungefär, och jag stod i ett telefonsamtal jag INTE kunde avbryta, då gick de två lös på varandra och hela köket med ris och korv stroganoff! De var så lyckliga och skrattade så ända inifrån sina små magar, att jag kunde inte annat än skratta jag också när jag lagt på luren. Att måla om köket var värt deras glädje! :)
SvaraRadera