Kväll. Maken är på möte. Barnen får, som en bonus, titta på film i föräldrarnas säng innan de somnar. Strängt tillhållna att låta varandra vara ifred så att de kan somna också. Efter sisådär tjugo minuter kommer storebror tassandes. Viskar att lillasyster sover, och kan inte han få vara uppe med mig?
Jag vet att jag borde vara principfast och hålla på rutiner och sagt ord. Men jag vill inte. Jag vill få ha min pojke nära mig i tv-soffan, nära nära. Han får stanna hos mig. Sitter lutad mot mig, med min arm runt honom. Vi myser och han får, till sin ohöljda överraskade förtjusning, äta upp de sista resterna av helgens snacks. Han vet att detta är lite utanför det som egentligen är tillåtet, och därför ser man hur han njuter alldeles extra av denna oväntade egentid med mamma. Det gör jag också. Så rår vi om varandra tills pappa kommer hem, och det är dags att sova. Imorgon är det vardag, arbete och dagis igen.
Dagens tacksamlista: 1) Att lillasyster, som är så ohejdat mammig faktiskt grät efter pappa när hon vaknade imorse. 2) Att min man är av den sort som förstår att det är viktigt att komma då, så han vände bilen (han hade iofs inte hunnit SÅ långt), och kom hem bara för att hålla om sin dotter en stund innan han åkte igen. 3) Att jag fick en så oväntad och oplanerad mysstund med min son.
Åh, vilken mysig kväll du och L fick! E var ju sjuk förra helgen och J var ute med sina killkompisar. Vi tjejer hade planerat att träffas med barnen, men vi fick stanna hemma. Då hade jag och E en riktig myskväll och han fick sitta uppe framför tv länge med mig och se Robinson. Nu när G har kommit försöker jag verkligen njuta av de stunder jag får själv med E och jag tror att han känner likadant. Han klagar aldrig över att lillebror får mer tid med mig, men när tillfälle ges passar han ofta på och kryper ihop hos mig och myser. Underbart!
SvaraRadera